Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar
Under sommarmånaderna kommer ni följare att få möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Sigvard Svensson, som säger såhär om sig själv:
Jag är museiassistent vid de Botaniska samlingarna på Biologiska museet, och är expert på svampar och trollsländor.
Mina elever i årskurs 8-9 skriver en uppsats om evolutionsteorin. Jag har bett dem beskriva och förklara begreppen selektion och naturligt urval men känner nu att jag själv är osäker på hur de ska förklaras.
Kan ni hjälpa mig att reda ut begreppen?
Jag skulle vilja säga att selektion och naturligt urval är mer eller mindre synonyma. Naturligt urval (eller naturlig selektion) används mest som kontrast mot sexuell selektion, det vill säga selektion som handlar om parning och förökningsförmågan hos arter med sexuell reproduktion. Så när vi pratar om naturligt urval menar vi oftast till exempel selektion på överlevnad, och när vi pratar om sexuell selektion menar vi oftast till exempel partnerval. Påfågelns långa stjärt är förmodligen en nackdel när det gäller överlevnad, men är en fördel när det gäller partnerval. På så sätt kan naturlig selektion och sexuell selektion verka åt olika håll, och det är då det kan vara värt att skilja på dem. Men de flesta evolutionsbiologer är nog överens om att begreppet naturligt urval (eller selektion) bör omfatta sexuell selektion också, alltså att sexuell selektion är en underart av naturlig selektion, och inte dess motsats.
Som du kanske märker utifrån mitt svar ovan, används ”selektion” mest som samlingsbegrepp för olika typer av selektion, inklusive naturligt urval och sexuell selektion. Det kan också omfatta olika selektionsmönster, bland annat riktad selektion, stabiliserande selektion, eller divergerande selektion.
– Jessica Abbott
Under sommaren passar vi på att presentera alla experter som hjälper till att svara på frågor som våra följare skickar in. Nu har turen kommit till Jessica Abbott, som berättar såhär om sig själv:
Jag är lektor i evolutionär genetik på Lunds universitet, och min forskning handlar om utvecklingen av könsskillnader och könskromosomer. Jag kommer ursprungligen från Kanada och inledde mina universitetsstudier där på University of Guelph. Under tredje året av min grundutbildning kom jag till Lund tack vare ett internationellt utbytesprogram. Jag gillade Lund och stannade kvar för att slutföra min masterutbildning, sedan doktorerade jag på polymorfism hos flicksländor. Efter ett par vistelser hos andra lärosäten kom jag tillbaka till Lund 2012 och har jobbat här sedan dess. Jag tycker evolutionsbiologi är spännande för att den ger oss svar på ”varför”-frågor.
På min fritid gillar jag att läsa science fiction och fantasy, lyssna på musik, träna, och laga mat. Jag är även känd från Fråga Lund.
Du kan läsa mer på Jessicas hemsida.
Under sommaren får ni följare möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Carin Jarl Sunesson, som säger såhär om sig själv:
Jag jobbade över 13 år på växtförädlings- och bioteknikföretag innan jag återvände till universitetet. Jag kan ganska mycket om växtförädling, genetiskt modifierade organismer (GMO), växtgenetik och växtfysiologi. Jag har en man, tre barn och en trädgård med för mycket ogräs.
Läs mer om Carin och hennes arbete här.
Jag har märkt att mina guppyngel försvinner med jämna mellanrum. Nu på sista tiden, när min mina har blivit så stora att det går att se vilket kön de tillhör, så har de försvunnit ännu snabbare. De är inte sjuka. Jag bestämde mig därför för att kolla igenom hela akvariet och hittade då ett litet ”monster”! Jag misstänker att den är den skyldige. Den är hård, har en snabel och korta ben.
Vad är det för varelse?
Det är svårt att se klart och tydligt på bilden, men allt tyder på att det är en synnerligen välgödd larv av någon vattenlevande skalbagge eftersom huvudet är ganska stort och framåtriktat, ögonen är stora och benen mer eller mindre välutvecklade.
Det mest sannolika är nog att det rör sig om en dykarbagge (skalbaggsfamiljen Dytiscidae, av vilka vi har drygt 100 olika i Sverige). Benen ser dock lite väl korta ut, men det kanske är bilden som luras. Alternativt skulle det kunna röra sig om en palpbagge (skalbaggsfamiljen Hydrophilidae) där flera arter har vattenlevande larver som lever som rovdjur. Det stämmer förvisso bättre med de korta benen, men magkänslan säger ändå dykare mer än något annat. Om du lägger larven i sprit och skickar den till oss kan vi göra en säker bestämning.
Dykarlarver är glupska rovdjur som gärna äter ganska stora byten som fisk och grodyngel om de kan. Guppy-yngel är ju väldigt små, så det skulle inte förvåna mig om det är den skyldige som fastnat på bild. Om du lägger larven i en separat burk med lite vatten så länge, så bör du omedelbart se om problemen försvinner (förutsatt att det inte finns fler larver i akvarierna, så klart).
– Andreas Nord
Vi har på vår innergård i Visby fått många såna här flygfän som verkar bo i jorden (de kryper ner i hål i marken). Vad kan det vara?
Oj så roligt!! Det här ser ut att vara snickarbin, som hör till bisläktet Xylocopa. Två arter har påträffats hos oss – storsnickarbi (Xylocopa valga) och svartsnickarbi (Xylocopa violacea). Båda biarterna finns i Europa och har även påträffats hos oss, men än så länge betraktas de som införda eller tillfälligt förekommande.
Varför är detta extra roligt? Jo, för vi tror att snickarbina är på väg att kolonisera Sverige. Din observation om vad som låter som bobyggande honor är därför fantastiskt intressant! Baserat bara på sannolikhet borde det vara svartsnickarbi, eftersom det är den art som påträffats oftast. Det finns även anekdotiska rapporter om att den setts på Gotland tidigare.
Eftersom det rör sig om en ny art för landet, som endast undantagsvis har setts bygga bo är det angeläget att få reda på mer information om fyndet. Det vore nu värdefullt med bilder på lokalen där bina finns, på bohålen, och såklart skarpare bilder på själva djuret.
Det allra bästa vore att också samla in ett exemplar – snickarbinas honor (som din bild tycks visa) går nämligen inte att bestämma från bild utan granskning i mikroskop krävs. Det vore bra att säkert kunna fastslå om dina djur är storsnickarbi eller svartsnickarbi.
Om du kan tänka dig att samla in ett djur hjälper vi dig gärna med bestämning och ser till så att djuret sedan hamnar på entomologiska muséet i Lund. När arttillhörigheten är avgjord bör fynden också rapporteras på Artportalen, som är svenska Artdatabankens rapportsystem för alla slags levande organismer.
– Andreas Nord
Under sommaren får ni följare möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Ellen Sandström, som säger såhär om sig själv:
Jag är museiassistent vid de Entomologiska samlingarna på Biologiska museet. Där arbetar jag med insekts- och spindelsamlingen. Särskilt intresserad är jag av taxonomi och systematik hos spindeldjur och insekter samt samlingsvård av naturhistoriska samlingar.
Här kan du läsa mer om vad Ellen gör.
Under sommaren presenterar vi all experter som hjälper till att svara på frågorna ni skickar till Fråga en Biolog. Nu har turen kommit till Allan Rasmusson, som skriver såhär om sin forskning:
Jag är växtfysiolog och molekylärbiolog med intresse för framförallt växt-svampinteraktioner, och växternas mitokondrier, cellbiologi och respiration.
Läs mer om Allan och vad han sysslar på hans personliga hemsida.
Vi har en population av ekoxar på våra marker i Blekinge. Tidigare år har vi sett enstaka individer under säsongen. Förra året noterade vi en ökning. Detta år känns som en liten explosion av individer!
På hösten brukar vi samla upp döda honor vid ett speciellt träd i vilket de förmodligen lägger ägg. Detta år har vi samlat ihop alla huvuden efter vad vi antar är fågel- eller ekorrätna individer i närheten av trädet. Det är en beklämmande syn. Det är flest hanar, omkring 45 stycken hittills (i mitten av juni). Honorna (omkring 10 stycken hittills) är svårare att hitta eller kanske inte är så aktiva ännu. Hittills har vi bara sett hanar vid liv.
Finns det något vi kan göra för att skydda individerna mot fåglarna eller är det bara att hoppas och tro att några klarar sig?
Vad roligt att ha så många ekoxar alldeles hemmavid! Precis som du skriver är det många andra djur som tycker om att äta ekoxar. Stora fåglar som skator, kajor och kråkor fångar till exempel gärna hanarna och äter upp den goda och proteinrika bakkroppen. Att ni mest ser hanar nu beror nog precis som du gissar på att könen har litet olika aktivitetsperioder. Hanarna kommer fram tidigare än honor, och också lever en lite kortare period. Hanar är såklart också lättare att hitta tack vare det imponerande utseendet och, ofta, imponerande storleken.
Utan att veta mer om de specifika omständigheterna i er population undrar jag om det inte kan vara så att ni har fler ekoxar i år, snarare än fler fåglar. Många insekter har emellanåt riktiga ”toppår” där populationerna är mycket större än vad de normalt är. Med tanke på att ekoxen spenderar 3-7 år som larv, kan det här toppåret ligga ett stycke tillbaka i tiden. Kanske lyckades ekoxarna ovanligt bra med parning och äggläggning under värmesommaren 2018?
Om det är fler ekoxar än vanligt ute hos er nu, så skulle det också kunna förklara varför ni hittar fler uppätna hanar än annars. Det är såklart ren spekulation, men i alla händelser tror jag det blir svårt att skydda ekoxarna. De flesta håller till högt upp i träden och de är som mest aktiva i skymningen, vilket gör det svårt att göra riktade skyddsinsatser. Jag tror inte heller att det behövs. Dels går det bra för ekoxen i sydöstra Sverige (Blekinge, östra Småland, Öland), dels är de insekter vi ser nästan alltid bara toppen på ett isberg. Trots ökningen i antalet uppätna ekoxar i år kan ni känna er lugna med att det säkerligen finns hundratals djur kvar som klarar sig och gör det som ekoxar ska göra. Även om det inte vore så, så skiftar balansen mellan olika arter på en plats helt naturligt med tiden, antingen som en permanent förändring eller som en tillfällig förskjutning i till exempel relationen mellan rovdjur och byte. Det är också en del i naturens skeende. Men som sagt – jag hade inte varit orolig utan snarare tänkt i banorna kring ”det måste finnas ovanligt många ekoxar i år”.
– Andreas Nord
Vi har påträffat ett antal av denna bagge i vårt hus och undrar vad det är för art? Är det någon slags mjölbagge? Vi är oroliga att det är något slags skadedjur!
Det är någon av öronvivlarna i släktet Otiorhynchus, en skalbagge alltså. De är aldrig skadedjur inomhus, i den bemärkelsen att de lever i spannmål och annan torrskaffning, eller i trä i byggnadskonstruktioner. De här djuren lever istället av rötter och blad på olika vilda och odlade växter. Ibland kan de göra skada i planteringar eller i växthus, men för den vanliga ”hemmaodlaren” är det sällan några väldiga problem med dem. Gnagskadorna är typiska ”hålslag” i kanten på bladen. Det ser verkligen ut som att någon tagit en tugga. Populära växter är bland annat liguster, snöbär och syren. Tittar du där ser du säkert sådana gnagskador.
Det finns många olika öronvivlar i Sverige och det går inte att avgöra vilken art just du har hittat. Den vanligaste är jordgubbsöronviveln, Otiorhynchus ovatus, en ganska liten och blanksvart vivel som livnär sig på många olika slags växter och finns nästan överallt. En annan vanlig art är växthusöronvivel, Otiorhynchus sulcatus, som är ett stort och kraftigt djur med ovansidan beströdd med guldgula hår. Den kan en behöva vara lite observant på, för den kan också utvecklas i krukväxter inomhus. De vuxna djuren kommer fram på natten och gnager på bladkanterna, medan larverna lever i jorden och äter av växtens rötter. De kan ställa till det en del för enskilda växter, så kanske ska ni undersöka om ni har några krukväxter som är skadade och överväga att slänga dem. En omplantering kan hjälpa, men växthusöronviveln är långlivad och förökar sig bara genom jungfrufödsel, så det kan snabbt bli fler. Den angriper inget annat än växterna, men det kan ju vara tråkigt nog.
Med det sagt går det inte att avgöra just vilken öronvivel ni hittat. För att vara säker behövs skarpa närbilder. Det mest sannolika är ändå att djuren har kommit in utifrån – många öronvivlar är som sagt vanliga i vår omedelbara närhet – och även om de skulle leva i en krukväxt kommer eventuella skador att vara mer eller mindre begränsade till just den krukan. Vi hjälper gärna till med närmare bestämning, antingen från bild eller från faktiska djur som ni kan lägga i en liten filmburk och skicka till oss i Lund.
– Andreas Nord
Kommentarer