Plattbukspindlar, i spindelfamiljen Gnaphosidae, kan ofta kännas igen på de långa spinnvårtorna som sticker ut baktill. I Sverige har vi knappt 50 olika arter, men just vilken detta är går inte att avgöra från fotot. Bilden är tagen av Åsa Rosell.Större skuggspindel, Nuctenea umbratica, är en vanlig spindel omkring våra hus. På dagarna är de gömda i springor och språng, och på nätterna kommer de fram och tar god hand om alla de småkryp som vi vanligtvis inte tycker det är så roligt att ha omkring oss. De är alltså riktiga renhållare! Bilden är tagen av Åsa Rosell.Spindlar i och omkring våra hem är bra inslag i vår levnadsmiljö, eftersom de är skickliga renhållare som äter upp allehanda små flygfän och kryp. Utan spindlar skulle vi nog ha långt många fler flugor i våra blomkrukor, fler getingar i saften och fler myggor i örat!
Jag hittade dessa två spindlar inomhus i min lägenhet och jag undrar om ni skulle kunna hjälpa mig med att identifiera dem?
Det ser ut att vara någon plattbukspindel (spindelfamiljen Gnaphosidae) och större skuggspindel (Nuctenea umbratica).
– Andreas Nord
Jag håller med – en plattbukspindel av något slag, och större skuggspindel.
– Ellen Sandström
Toppen, tack så mycket för hjälpen! Vet ni hur vanliga dessa spindlar är?
Det är svårt att säga med plattbuksspindeln, eftersom det inte går att säga vilken art det är. Men flera av dem är allmänna. Större skuggspindel är en vanlig spindel i södra Sverige. Här är en utbredningskarta.
Lökbaggen, Lilioceris merdigera, är kusin till den i trädgårdssammanhang ganska välkända liljebaggen, men det går att skilja på dem eftersom lökbaggen har röda ben och liljebaggen svarta. Lökbaggen finns över nästa hela Sverige och utnyttjar ibland olika odlade löksorter. Den finns också i skogen, där den särskilt lever på olika ramsar (växtsläktet Polygonatum) och liljekonvalj. Bilden är tagen av Joakim Karlsson.
Jag önskar få fastställt vad det är för skalbagge som dök upp i en av våra rabatter när vi rensade ogräs. Jag har googlat men inte lyckats hitta vad det är för något. Är den skadlig?
Bilden visar en lökbagge, Lilioceris merdigera. Den är kusin till den vanligare liljebaggen, Lilioceris lilii, men lever som namnet antyder bland annat på olika lökar i släktet Allium (dit bland annat vitlök hör) och därför kan den ibland förekomma i trädgårdar. Lökbaggen brukar dock inte vara ett väldigt allvarligt skadedjur i trädgårdsodlingar. Den hittas kanske oftare i skogen där den lever på bland annat liljekonvalj och olika ramsar (släktet Polygonatum).
Från liljebaggen skiljer lökbaggen sig genom att ha röda ben. Liljebaggen har helt svarta ben och lever på olika liljeväxter, där den kan göra en hel del skada.
Här kan du läsa mer om lökbaggen och se var den har hittats.
Vad är egentligen vackrare än en bokskog på vårkanten, när bladen ännu är tunna och skira? På våren, liksom under alla andra delar av perioden med gröna blad, är vattentrycket i trädet som högst precis innan soluppgången. Det beror på att det nästan inte sker någon avdunstning från bladen under natten, samtidigt som roten fortsätter att ta upp vatten. Precis hur det fungerar reder vår expert ut här nedanför!
Varför stiger vattentrycket i växten nattetid? Jag har kollat på nätet och i olika tryckta källor, men det står inte mycket om just denna frågan.
Vattenströmmen upp i en växt drivs av ett “sug” som genereras av avdunstningen från bladen. Dagtid går detta snabbare än roten hinner ta upp vatten. Alltså sjunker vattenbalansen. Under natten sker nästan ingen avdunstning från bladen medan roten fortsätter ta upp vatten. Vattenhalten är därför som högst precis vid soluppgången. Figuren här nedanför visar detta på ett utmärkt sätt.
Nej, någon geting är det inte. Det är istället en av de stora och vackra växtsteklarna i familjen klubbhornssteklar (ser ni klubborna längst ut på antennerna?). Inga växtsteklar har den typiska ”getingmidjan” utan istället en jämntjock bakkropp. Just den här klubbhornsstekeln ser ut att vara arten Cimbex femoratus, som saknar svenskt namn. Dess larver lever på björk och insekten förekommer över i stort sett hela landet. Bilden är tagen av Helène Bergström.
Vad är detta? En geting? Den var omkring 2 centimeter lång.
Nej, någon geting är det inte. Det är istället en annan slags stekel, närmare bestämt en växtstekel i familjen klubbhornssteklar, Cimbicidae. Precis som alla växtsteklar, men till skillnad från bland annat bin och getingar, så har växtsteklarna ingen midja utan istället en jämntjock bakkropp. De gör verkligen skäl för epitetet ”klubbhorn”, eftersom de kraftigt förtjockade yttre lederna på antennerna faktiskt ser ut som en slags klubba.
Ditt djur tycker jag ser ut som arten Cimbex femoratus, som saknar svenskt namn. Det är en av de mer allmänna och mest utbredda arterna i släktet. Larverna påminner litegrann om fjärilslarver, och de lever på vårt- och glasbjörk.
Här finns lite mer information och en utbredningskarta.
Underben från ett rådjur som nog fallit offer för ett rovdjur. Bilden är tagen av Tina Thorbjörnsdotter.Spillning efter ett köttätande rovdjur med typiska inslag av päls och benbitar i spillningen. Det finns ingenting som tydligt avviker från att det är hår från just ett rådjur i spillningen. Bilden är tagen av Tina Thorbjörnsdotter.
Jag har en fråga om spillning och vilket djur det här kan vara. Storleken var likt en korv från en något större hund. Det är mycket päls i spillningen och jag kunde ana smått vitt grus som jag antar är benbitar. Innan vi hittade spillningen fann vi en del av vad som såg ut som benet på ett rådjur. Omkring 100 till 150 meter därifrån såg vi en pälshög där någon såg ut att ha ”fått smaka moset” så att säga. Hoppas ni kan hjälpa oss med detta mysterium!
Att det är spillning från något rovdjur som ätit något med mycket päls. Enligt mitt förmenande är det inget som tydligt avviker från rådjurspäls i spillningen.
Det är svårt utan referensmaterial, men angivelsen ”som från en större hund” gör kanske varg mer sannolikt än räv. Rävens spillning brukar också vara smalare och tydligt skruvad när den är såhär torr. Se dock detta som ett förslag. Djurspår av olika slag är alltid svårt och helst vill en själv se, lukta och känna på spåren och omgivningarna!
Taggbock, Prionus coriarius, är en stor långhorning som utvecklas i tall och olika ädellövträd. Hos oss förekommer arten i den sydliga delen av landet, men den är aldrig särskilt vanlig. Bilden är tagen av Ulrica Kjell.
Jag såg den här skalbaggen i Sösdala i Norra Skåne i början av augusti. Den hade en liten gul rand på huvudet och var omkring 4 centimeter lång. Vad är det för något?
Din vackra skalbagge är medlem i skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae på vetenskap), som vi har omkring 120 olika av i Sverige. Det här är en av de största och pampigaste arterna. Den kallas för taggbock på svenska (titta på taggarna på mellankroppen) och Prionus coriarius på vetenskap. Det är en ganska sällsynt skalbagge som finns i södra delen av landet. Här lever den i död, hård ved från både löv- och barrträd. Larverna tycker mycket om grova tallar. Eftersom just död ved är en typ av livsmiljö som är på stark retur i hela landet är taggbocken upptagen som ”Nära Hotad” (NT) på den nationella rödlistan. Här kan du läsa mer om taggbocken. Vi har också skrivit om arten tidigare. Här finns de inläggen.
– Andreas Nord
Jätteintressant. Vi har en stor tall nära där jag fotograferade, så kanske finns det larver där.
Det gör det alldeles säkert! Taggbockarna kläcker i juli och augusti, så håll utkik!
I skogen i södra Dalarna fann vår läsare den här scenen i mitten av april. Det är svårt att säga vad som kan ha hänt på platsen, men vår expert ger några möjliga förslag på vad som hände, och vem som var där efteråt. Bilderna är tagna av Terese Danielsson.
Idag, i mitten av april, gick vi i skogen i södra Dalarna. Vi såg ett stycke avsliten päls och många olika djurspår i anslutning. Det var nästan lite läskigt. Vad har hänt här?
Pälsen får mig närmast att tänka på älg, men jag undrar också vad som har hänt. Hudkanten på bilden är såpass rak att den närmast ser avskuren ut istället för avsliten. Kanske är det rester efter en jakt?
Spåren är också svårtolkade eftersom de är tämligen utsmälta och därför otydliga. De runda spåren kan jag inte riktigt tolka, men det skulle kanske kunna vara efter en räv. Spåret med tre ganska spetsiga, framåtriktade tår tror jag är från något hjortdjur som satt fötterna på samma plats så att klövarna både från fram- och bakfot syns. Längst bak i den spårstämpeln syns två små avtryck som jag menar kommer från lättklövarna som hjortdjur har, alltså de små klövarna som sitter ett stycke upp på foten. Vildsvin har också spår med tydliga avtryck av bakklövar, men hos grisarna brukar de bakre klövarna peka mycket tydligare utåt än på din bild.
Det större avtrycket med er hand som storleksreferens menar jag dock är spår efter en järv. Ett roligt fynd av ett ännu sällsynt, men ökande djur. Järvar äter gärna kadaver på vintern, men de kan också slå stora bytesdjur som älgar och renar.
Vildsvinens framfart är ofta allt annat än diskret! Med sina trynen är grisarna skickliga på att vända uppochner på marken, både ute i skogen och på gräsmattor runtom hus och hem. Bilden är tagen av Marie-Anne Holmkvist.
Igår, den 24 april, upptäckte jag att något djur varit och krafsat hål i gräsmattan. Vad kan det vara?
Även om bilderna är ganska suddiga tror jag att det är vildsvin som varit framme och bökat.
De fotosyntetiserande blågröna bakterierna (cyanobakterierna) i släktet Nostoc bildar karakteristiska kolonier i flera olika typer av sötvatten, i detta fallet i Deromesjön i Halland. Vi tycker att det ser ut som den art som kallas för sjöplommon, Nostoc pruniforme, eller närstående. Bilden är tagen av Anna-Maria Särnhult.
Dessa kulor uppstår i mars och försvinner i juni. De är helt sfäriska i vattnet och som slajm ovanför vattenytan. Stora som pingisbollar (jämför med diskborsten i bilden). Nu är de helt gröna, men mot sommaren blir de mer brungula. Dessa finns i Deromesjön Halland utanför vår brygga. Kan det vara sjöplommon, Nostoc pruniforme, eller kanske någon Ophrydium-art? De har funnits de senaste fem åren.
Jag tycker att det ser ut som någon av de blågröna bakterierna i släktet Nostoc, kanske sjöplommon (Nostoc pruniforme) eller någon närstående art.
Hushumlan, Bombus hypnorum, har gärna sina samhällen nära människor. Det kan till exempel vara på en vind eller i ett otätt förråd. Hushumlan är också den i särklass vanligaste humlan i fågelholkar. Bilden är tagen av André Karwath.
Jag har fått ett humlebo i en fågelholk. Men det verkar som tillvaron inte är den bästa. En del humlor flyger rakt in och ut. En del letar efter öppningen och verkar inte hitta in. Det kommer några utifrån och det blir en luftstrid dem emellan. Hjälp kan även komma inifrån. Det ser ut som att det blir en klump av dem alla som sedan upplöses och livet går vidare. Vad sker?
Humlor kan, liksom andra djur, slåss med varandra. Det kan handla om drottningar som slåss om en bra boplats. Eller för den delen om drottningar som slåss med sina döttrar om ”rätten” att lägga ägg i boet. När humlekolonin är riktigt livskraftig, när den är ung alltså, är det bara drottningen som lägger ägg. Senare kan arbetarna, som alla är honor, också börja lägga ägg. Det tolereras inte av drottningen, vilket kan leda till i humlemått mätt blodiga slagsmål som kan kosta drottningen livet. Det här är något som försiggår inne i boet.
Det du beskriver låter som något annat. Jag skulle tro att det du sett inte är slagsmål, utan istället humlor som parar sig. Hos bland annat hushumlan (Bombus hypnorum), som väl är den vanligaste humlan i fågelholkar, kan många hanar (de kallas för drönare) samlas utanför ett aktivt bo i väntan på att det ska komma ut nya drottningar som de kan para dig med. Det kallas för att de svärmar.
När humlorna parar sig är det ganska mycket luftakrobatik, och det kan se ut som att det är slagsmål på gång. Här är en video på det hela:
Kanske är det alltså svärmningar och parningar som du har sett? Hanarna skulle då vara de som ”inte hittar in”, medan arbetarna är de som flyger in och ut obehindrat.
Kommentarer