Under sommaren får ni läsare möta all de experter som hjälper till att svara på frågor som ni skickar in. Nu har turen kommit till Sofie Olofsson som arbetar vid Botaniska trädgården i Lund. Såhär skriver såhär hon om sitt arbete:
Jag är botanist och jobbar som intendent i Botaniska trädgården vid Lunds Universitet. Det betyder att jag håller ordning på växtsamlingarna i trädgården och att jag förmedlar allt spännande som finns att berätta om dem, genom undervisning, utställningar eller i skrift. Systematik, växtvärldens mångfald och träd gör mig särskilt glad!
Under sommaren får ni läsare möta all de experter som hjälper till att svara på frågor som ni skickar in. Nu har turen kommit till Anders Nilsson, som skriver såhär om sin forskning:
Jag är akvatisk ekolog med bakgrund i evolutionär beteendeekologi. Mycket av min forskning handlar om fisk, med frågeställningar kring bland annat migration, bevarandebiologi, fiskeri, samt interaktioner i näringsvävar och sociala system.
Knölsvanen, Cygnus olor, får ofta ganska stora kullar och ibland kan någon unge komma på efterkälken, blir tagen av rovdjur, eller överges av mor svan. Det kan gå bra att rehabilitera svanungar, men det kräver en hel del kunskap och material. Det är bland annat därför som det inte är tillåtet för privatpersoner att själva ta hand om vilda djur, även om det såklart är mycket behjärtansvärt. Det säkraste för djuren är dock alltid att vända sig till en professionell viltrehabiliterare. Katastrofhjälp för Fåglar och Vilt kan alltid hjälpa till att hitta ett bra viltskadecenter nära dig.
Vi bor på en gård på landet. När vi kom hem en dag låg en svanunge under en bil. Den var nog bara någon dag gammal, blodig och pickad på av skatorna. Ingen mamma syntes till. Vi lade den i en stor bur av kompostgaller i skuggan på gräsmattan där vi matat med kycklingfoder och gett stora skålar med vatten.
Vi har flera gånger tagit svanen till en fågelsjö och till en badsjö. Varje gång vi ska hem får den panik och springer efter oss. Den följer oss vart vi än går på gården. Nu har den bott hos oss i två veckor.
Den äter, växer och bajsar. Men de senaste två dagarna har vi sett att den blivit sämre på att gå. Den går några steg och lägger sig sedan ned.
Vår plan var att ha den hos oss tills han blir tillräckligt stor för att klara sig själv. Vi vet att vilda djur inte ska tas om hand och att de ska tas bort efter 48 timmar. Vi hanterar aldrig svanen, har alltid handskar på när vi ger mat eller byter vatten och är noga med handhygienen.
Vad ska vi göra nu?
I korta drag tycker jag att ni omgående bör ta kontakt med Katastrofhjälp för Fåglar och Vilt (KFV Riks), som kan sätta er i kontakt med en lämplig frivilligorganisation som kan hjälpa till med rehabiliteringen.
Att svanen plötsligt fått svårt att gå är oroväckande och kan kanske bero på någon bristsjukdom, till exempel av vitaminer eller mineraler som den inte kan tillgodose sig från kycklingmaten. Min magkänsla är att detta foder har för hög proteinhalt för en svan, som ju först och främst äter växter. Jag är dock inte veterinär eller näringsfysiolog, så detta blir en spekulation.
I första hand tycker jag att ni bör kontakta KFV Riks, och ta det därifrån. Ni har gjort en fantastiskt fin insats redan, så att få proffshjälp nu kan nog säkerställa att allt går bra även fortsättningsvis. Det är tydligt att den har präglats starkt på er – gäss och närbesläktade gör ju ofta det – men jag tror att det med rätt metoder skall gå fint att avvänja den som att den klarar sig bra i naturen.
Nej, någon kackerlacka är det inte. Det är istället en mal av något slag, en liten fjäril alltså. Vissa malar lever inomhus av pälsar eller spannmål, men på sommaren är det vanligt att olika småfjärilar flyger in utifrån. Just vad det här är för något går inte att avgöra från bilden, men det finns inget som tyder på att det är ett skadedjur. Bilden är tagen av Titti Ravald-Navarro
Jag hittade denna lilla krabat i vår lägenhet i centrala Lund. Tyvärr blev den illa tilltygad och det var svårt att ta en bra bild. Men den har långa spröt och det ser ut som fläckar/prickar på vingarna. Tycker mig kunna se att det är en kackerlacka? Anticimex nästa?
Det är ingen kackerlacka, utan en mal, en liten fjäril alltså, av något slag. Att det inte är en kackerlacka ser du bland annat på att den har en sugsnabel och inga käkar, och att vingarna har fransar i bakkanten. Kackerlackor har tydliga käkar, inga fransade vingar, och ett mycket större, litet trekantigt, huvud.
Med stor sannolikhet har det här djuret kommit in utifrån, så jag hade inte varit orolig.
– Andreas Nord
🙂 Vilken tur att ni finns! Stort tack för så snabb återkoppling.
Under sommaren får ni läsare möta alla experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till vår meste kvalster- och fästingexpert Lars Lundquist, som skriver såhär om sin forskning:
Jag arbetar på Zoologiska museet vid Lunds universitet, och är mycket intresserad av djur. Min forskning handlar om parasitära kvalster, dit också fästingar räknas. Om hur de lever och hur man känner igen dem. Parasiter lever på andra djur och därför har jag också speciellt intresserat mig för smådäggdjur, som näbbmöss, sorkar och möss.
Under sommaren får ni läsare möta alla experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Åke Lindström, som skriver såhär om sin forskning:
Mitt huvudintresse är vilda fåglar och deras ekologi. Jag studerar främst frågor som rör hur många fåglar det finns och i vilken mån de ökar eller minskar i antal, samt vad som i så fall orsakar sådana antalsförändringar.
Flyttfåglarnas spännande resor i tid och rum ligger mig också mycket varmt om hjärtat.
En snok från Nynäshamn norr om Stockholm. Här finns både snok och huggorm och det kan vara bra att kunna skilja dem åt. Snoken är längre och smäckrare, med en lång och smal svans. Den har också få, och ganska stora, fjäll i ansiktet och ett avrundat huvud med rund pupill. Huggormen ger ett kortare och kraftigare intryck, fjällen är mindre och kantigare, och ögonen har vertikal pupill. Den här ormen fotograferades av Michael Rosendahl.
Jag såg i nederkanten av ett bergsområde längs promenadväg nära havet en orm som var gråsvart och med relativt stort huvud och jämntjock kropp, bortsett från sista decimetern som var avsmalnande. Jag bedömer att den var mellan 110 och 150 centimeter lång. Den var orädd för mig och mina barn och gav sig slingrande iväg först efter 7-8 minuter. Vi stod bara en dryg meter ifrån den. Vi såg ormen i Nynäshamn i Stockholms län. Är det en huggorm eller en snok?
Det här är en snok, Natrix natrix. Redan storleken och den slanka kroppen ger vägledning här, eftersom huggormarna är korta och knubbiga ormar. En huggorm är vanligtvis 60-70 cm, men de kan närma sig 90 cm om de är riktigt stora. En snok över 1 m är också stort, men inte ovanligt.
Vanligtvis har snoken två gula fläckar i nacken, men dessa kan saknas. Ett bra sätt att skilja snok och huggorm på är att snoken har en rund pupill, medan huggormen har en vertikal pupill. Snoken har också en rad med stora fjäll mellan mun och öga, medan huggormen har två rader med små fjäll. Det syns bra på din bild. Rent habituellt är snoken också långsmal och smäcker, medan huggormen är kort och knubbig med ett litet grovyxat utseende, och en kort, tydligt avsatt svans.
Sträckspindlarna i släktet Tetragnatha hör till en i Sverige ganska liten spindelfamilj som kallas för käkspindlar. De finns ofta vid små dammar och sjöar, där de sitter i sträck på vass och andra långsmala blad, eller för den delen i låga buskar. Det finns flera arter som är ganska lika. För att veta just vilken det är behöver en titta på undersidan. Bilden är tagen av Iren Sahlstedt.
Kan ni säga vad denna vackra spindel är för något? Vi hittade den i början av juni i Augustenborg i Malmö. Vi såg den vid en av de många dammarna som finns där.
Spindeln du har fångat på bild är en i släktet sträckkäkspindlar, som hör till släktet Tetragnatha. För att säga vilken art det är behöver en titta på undersidan av dem. De tillhör familjen käkspindlar (Tetragnathidae). De hittas ofta i låg vegetation, till exempel i högt gräs eller i låga buskar där de spinner hjulnät med en öppning i mitten.
Under sommaren får ni läsare möta alla experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Per Henningsson. Han skriver såhär om sin forskning:
Min forskning handlar om aerodynamik och flygbeteende hos alla tre (nu existerande) djurgrupper med flygförmåga – alltså fåglar, insekter och fladdermöss. Jag gör ibland studier i fält, men mycket av min forskning sker i vår vindtunnel där jag kan studera detaljerna om hur djur flyger. Jag är intresserad av både aerodynamik och kinematik. Aerodynamikdelen handlar om att visualisera luftflödena kring djurens kropp och vingar och använda dessa för att beräkna krafter och flygeffektivitet. Kinematikdelen handlar i sin tur om hur djuren skapar dessa luftflöden genom att röra vingar och andra kroppsdelar under flygningen. Jag är också fågelskådare och är allmänt intresserad av natur och spenderar mycket tid ute. Jag älskar djur och i familjen har vi hund, katt, undulat och höns.
Under sommaren får ni läsare möta alla experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till vår meste kvalster- och fästingexpert Lars Lundquist, som skriver såhär om sin forskning:
Kommentarer