Eldlusen, Pyrrhocoris apterus, är vår enda svenska representant för familjen eldskinnbaggar (Pyrrhocoridae). Det är ett mycket vackert djur som gärna samlar sig i stora grupper tidigt på våren och på hösten. De lever av fröer från olika växter, i Sverige särskilt från lind. Även om det kan bli täta aggregationer av eldlöss i samband med övervintringen är de aldrig att betrakta som skadedjur. Det är inte heller några grävande djur, så med ganska stor sannolikhet är det istället myror som ställer till det i sanden hos frågeställaren. Bilden är tagen av Anders Endrestøl och har ingenting med frågan att göra.
Jag har massor av eldlöss på min altan. De gräver hål i sanden och jag blir aldrig av med dem. Vad ska jag göra?
Det låter lite märkligt- eldlöss (alltså skinnbaggen Pyrrhocoris apterus) lever framförallt av fröer från lind och det brukar vara svårt att hitta den på marken annat än under tidigt på våren och sent på hösten. Det är inget grävande djur.
Kan du kanske skicka en bild? Då kommer vi förhoppningsvis närmare en lösning!
– Andreas Nord
Kan de vara myror som har grävt? Hur får man bort dem? Jag har även eldlöss i massor och skulle vilja veta hur jag får bort dem.
Ja, det är nog snarare myror. Svåra att bli av med, men myrr eller myrdosor kan hjälpa.
Eldlössen blir du inte av med, med mindre än att du tar bort trädet de lever på. Men det känns onödigt tycker jag – de gör ju ingen skada alls!
Tamkatter fångar väldigt många olika smådjur på sina strövtåg i skog och mark. I Sverige faller till exempel uppskattningsvis 12-18 miljoner småfåglar varje år offer för katter. På bilden ser vi delar av matsmältningssystemet från något smådäggdjur, men just vilket vet vi inte riktigt. Kanske har katten dissekerat ut det på grund av den litet beska smaken de inre organen kan ha. Bilden skickades in av Mikaela.
Katten smet ut och smaskade glatt på detta. Hela ”samlingen” var omkring 5 centimeter lång. Går det att se vad det är och om den har någon sjukdom eller parasit?
Jag kan tyvärr inte säga vilket djur levern kommer ifrån men det är troligen sork eller mus. Din katt är uppenbarligen skicklig på att dissekera smågnagare för att undvika lever och galla, som kan smaka illa. Den har troligtvis hunnit med att ta, dissekera och äta upp många för att nå denna precision. Eftersom gnagare bär parasiter (typ mask; räkna med att alla har det) rekommenderas regelbunden avmaskning av utekatter.
– Allan Rasmusson
5 centimeter lever i en sork? Jag är lite skeptisk!
– Jörgen Ripa
Min gissning är att det är inälvor av en fågel med lever, magsäck och kräva.
– Anders Lundquist, gästexpert
Jag får inga direkta fågelvibbar, eftersom det som i så fall skulle vara proventrikel och muskelmage (de två delarna som utgör fågelns magsäck) inte ser ut att vara omsluten av kraftig muskelvävnad som de typiskt är. Levern är också i minsta laget för en fågel. Å andra sidan är det kanske troligare att det gröna är krävan fylld med någonting. Jag tror inte att det är en gallblåsa, vilket också föreslagits, eftersom den är alldeles för stor för det i förhållande till levern och dessutom ser ut att vara fylld med någonting fast (inte flytande, som galla). Kanske skulle det kunna vara någon växtätande fågel, till exempel en and eller en gässling? Ett annat alternativ är en duva, men då faller teorin om att ”krävan” är fylld med växtdelar.
I Alice Tegnérs klassiska barnvisa från 1892 satt ekorrn i granen för att skala kottar. Snokarna på bilden hade klättrar upp i granen av någon annan anledning. Vi tror att det mest sannolika är att de tar sig upp från marknivå för att njuta höstsolens sista varma strålar. Bilden är tagen av Carin Näslund.
Jag såg detta när jag var på promenad med hundarna idag i början av oktober. Någon meter upp i en gran låg flera snokar. Är detta normalt eller kan de vara sjuka?
Det här är ett spännande beteende som jag tyvärr aldrig sett själv. Alla våra svenska ormar (alltså snok, huggorm och hasselsnok) kan klättra, men väljer oftast att inte göra det. Ibland händer det dock, till exempel när huggormar tar sig in i lågt sittande fågelholkar för att äta upp ungar eller ägg.
Just när det kommer till snokar så verkar det som att de av och till klättrar upp på grenar på höstkanten. Bilder just som dina dyker ibland upp på olika internetforum, och vi har faktiskt själva skrivit om klättrande ormar förut (kolla här).
Varför snokarna klättrar är inte helt tydligt, men det är rimligt att tänka sig att det är ett sätt för dem att fånga höstens sista varma solstrålar innan de går i dvala. Tidigt och sent på året värmer ju solen inte så mycket, så att komma bort från den litet skuggigare marken kan nog vara till god hjälp.
Kvadratspindeln, Araneus quadratus, tillhör spindelfamiljen hjulspindlar. Hit hör också flera andra stora och spektakulära svenska spindlar, till exempel den allmänna korsspindeln. Typiskt för hjulspindlarna är de runda och ganska stora spindelnäten som de spinner för att fånga sin mat. Bilden är tagen av Peter Jonsson.
Vem är detta? Den sågs i Vomb i sydöstra Skåne i början av september. Jag hittade den på ett öppet fält med torrt gräs, på ganska sandig mark. Storlek på bakkropp var omkring 10 millimeter. Spindeln var pigg och snabb. Den rymde från min hand med en tråd som kändes ovanligt tjock, men det kanske berodde på att den är så stor?
Du har hittat en kvadratspindel (Araneus quadratus), som är ganska vanliga att få syn på så här i slutet på säsongen. Jag tycker det ser ut som en hona som du har hittat. De tillhör familjen hjulspindlar (Araneidae) och spinner därför runda fina hjulnät som de fångar sina byten i.
Slemsvampar är, trots namnet, inga svampar utan istället en helt egen organismgrupp. De består av en förgrenad, encellig amöba, som långsamt rör sig runt i jakt på mat. Normalt rör de sig ett par centimeter om dagen. Trollsmör (någon av de sju arterna slemsvampar i släktet Fuligo) är en av de vanligaste slemsvamparna och den hittas oftast under vår och höst. Just det här trollsmöret lyste upp en stubbe i svampskogen nordost om Flen i Södermanland. Bilden är tagen av Claes Ögren.
När jag plockade svamp i Sörmlandsskogarna en mil nordost om Flen idag, i slutet av September, lyste denna färgstarka lav på en stubbe intill stigen. Kan ni identifiera den?
Det här är ingen lav, utan istället en så kallad slemsvamp, eller myxomycet. Namnet till trots är det alls ingen svamp, utan istället en slags jättelik supercell med många cellkärnor. Slemsvampar har olika livsstadier. Ofta ser vi dem som nu, i det som kallas för plasmodiestadiet, där hela massan rör sig långsamt framåt i jakt på föda. Går du tillbaka till samma stubbe i morgon är slemsvampen med all sannolikhet inte kvar på samma plats.
Arten du hittat tycker jag ser ut som trollsmör, Fuligo septica, som är en av de vanligaste arterna en hittar i skogen, kanske mycket tack vare storleken och den spektakulära färgen.
Vi har skrivit om slemsvampar vid flera tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här. Där går vi också in lite mer på slemsvamparnas biologi.
– Andreas Nord
Det finns faktiskt omkring 7 arter i släktet Fuligo i Sverige och alla kallas de för trollsmör. Sannolikt går det inte att identifiera till annat än just ”något trollsmör” i det här stadiet.
Snickarbin (bisläktet Xylocopa) är utbredda och ofta ganska vanliga i Europa. De sprider sig snabbt norrut, och mycket tyder på att de nu är på väg att kolonisera Sverige. I somras reproducerade sig snickarbin bland annat på Gotland. Just detta bi sågs dock i La Spezia i Italien. Bilden är tagen av Karin.
Den här kolsvarta insekten med blå vingar söker sig bara till blommor, helst orangea. Den är 2-3 centimeter lång och jag såg den i La Spezia i Italien. Vad är det för något?
Det här ser ut att vara ett snickarbi, i bisläktet Xylocopa. Precis som de allra flesta bin lever de här solitärt, ensamt alltså, och har alltså inga samhällen som honungsbin och humlor har. I Europa finns två arter, som – storsnickarbi (Xylocopa valga) och svartsnickarbi (Xylocopa violacea). De är ganska allmänna längre söderut, men har faktiskt också påträffats hos oss här i Sverige. Än så länge betraktas de svenska djuren som införda eller tillfälligt förekommande, men mycket tyder på att snickarbina är på väg att kolonisera Sverige, åtminstone svartsnickarbiet som är den art som förekommer längst norrut på kontinenten. Det var troligen denna art som reproducerade sig på Gotland under sommaren 2022, vilket vi har skrivit om tidigare här.
Just vilken art du har sett går inte att avgöra från bilden. Hanarna kan skiljas åt på antennerna (som inte syns på bilden), medan honorna av de två arterna måste granskas i mikroskop.
Kattugglan, Strix aluco, är en av våra vanligaste ugglor. Den häckar gärna i människors närhet och skyltar ofta med sin närvaro eftersom dess karakteristiska läte hörs på lång väg. Vi tror att det är en kattuggla som vår frågeställare hört på Gotland. Bilden är tagen av Martin Mecnarowski.
Jag har under natten hört ett fågelläte i skogen (antar jag, men det kan lika gärna vara från ladugården eller liknande) genom sovrumsfönstret här hemma på Gotland. Eftersom jag hör lätet nattetid eller väldigt tidig morgon får det mig att tänka att det är någon uggla. Det är dock inte det klassiska uggla-ljudet som ”ho-ho, ho-ho”, utan det låter mer som ett ”klassiskt fågelläte”. Jag hör även ett annat ljud, men jag vet inte om det är samma fågel som låter på olika sätt.
Vilka ugglor förekommer på Gotland? Finns det andra fåglar som kan tänkas vara aktiva under dygnets mörka timmar?
Gotland är inget stort ugglelän eller landskap, men fem arter ugglor redovisades i en stor genomgång från 2012 (boken ”Fåglarna i Sverige”).
De tre ”vanligaste” ugglorna på Gotland är kattuggla, hornuggla och pärluggla, i den ordningen. Det mest troliga är att du hört en kattuggla, det är den ljudligaste ugglan (året runt) och den sitter gärna nära människoboningar. De har många läten men det vanligaste är det som brukar beskrivas som ett snärtigt ”klä-vitt”.
Du kan gå in på den här hemsidan och lyssna lite på kattugglans (Tawny Owl på engelska) många olika läten.
– Åke Lindström
När jag Googlat lite tycker jag att lätet påminner ganska mycket om sparvuggla, men den har liksom som ett dubbelpip, istället för sparvugglans ”phi, phi, phi” så tycker jag den låter ”phi-pe, phi-pe, phi-pe”. Ger det kanske någon form av indikation?
Sparvuggla saknas på Gotland. Jag tror fortfarande mest på kattuggla.
– Åke Lindström
Jag lyssnade på det här klippet nu och det är väldigt likt det ljudet som honan gör. Så det stämmer säkert, vad roligt!
Vår frågeställare hittade den här käken i skogen. Att den kommer från någon hjort är tydligt, men just vilken är svårare att avgöra när själva skallen inte hittades. Plats i landet kan ge lite vägledning här, eftersom våra stora hjortar (älg, kronhjort och dovhjort) har lite olika utbredning. Bilden är tagen av Terese Danielsson.
Jag hittade detta kranium i skogen. Det var omkring 20 centimeter långt. Är det en älg?
Att det kommer från någon slags hjort kan vi sluta oss till eftersom det finns 6 kindtänder i varje käkhalva (alltså 12 kindtänder totalt i överkäken och 12 kindtänder i underkäken). Det har en del andra växtätare också, till exempel får, men då är inte de vertikala ”åsarna” på tänderna lika tydliga.
Sedan blir det svårare eftersom det mesta av skallen ju saknas. Vi kan utesluta rådjur om storleken är omkring 20 cm. Så stor kan i och för sig en riktigt stor rådjursskalle bli, men själva kindtandraden blir aldrig mycket mer än 7 centimeter lång. Det är möjligt att det är ett älgkranium du har hittat, men med ledning bara av bilderna och utan en ordentlig storleksreferens kan åtminstone inte jag utesluta andra stora hjortdjur som dovhjort och kronhjort. Här kunde ju plats i landet ge lite vägledning: dovhjorten har en sydlig utbredning och finns egentligen bara i Götaland, kronhjort finns numera till södra Norrland (om än mer sällsynt längre norrut), medan älgen är spridd i hela landet.
En nordamerikansk tall med kraftigt vriden stam. Det är inte ovanligt att trädstammar vrids på det här sättet. Det beror på olika processer och förändringar inuti cellerna när trädet växer. Här reder vår expert ut begreppen.
Jag har noterat att flertalet träd, framförallt gran men även andra arter löv- och barrträd ofta är spiralformade. Det syns på torrakor som saknar bark. Oftast är vridningen medsols men inte alltid.
Jag förstår att spiralformen gör träden mer motståndskraftiga mot hårda vindar, men vad är det fysiologiskt sett som gör att de vrids?
Phyllotaxi, alltså hur blad är ordnade längs en stjälk, har varit ämnet för mycket avancerade datormodelleringar. I korthet så uppstår en serie av regioner/poler i den cellklump högst uppe i skottet där celldelningen och längdtillväxten sker. Dessa regioner är självbildande och styrs av återkopplade loopar av reglering som framförallt styrs av växthormonet auxin och proteiner som transporterar auxinet in och ut ur cellerna. I vissa växter hamnar poolerna mitt emot varandra, och i andra växter skruvar bladen (och sidogrenarna) sig uppför stammen. Små molekylära förändringar i proteinerna som skapar dessa tillväxtpoler påverkar hur växterna till slut ser ut.
Hushumlan, Bombus hypnorum, bygger ofta sina bon alldeles nära människor, till exempel i fågelholkar eller i isoleringen på vinden. Humlor och andra bin har ett enzym som kan bryta ned socker i sin saliv. Det hjälper humlorna att tillgodogöra sig sockret som finns i nektarn. Detta till trots är det nog tveksamt att det är samma mekanism som kan förklara vår frågeställares spännande observation. Bilden tagen av André Karwath.
Jag och min dotter hittade en medtagen humla på golvet i vardagsrummet. Min dotter hämtade en sockerbit som hon la framför humlan. Humlan stack ut sin långa tunga och nuddade sockerbiten. Det som hände sen känns lite magiskt. Hela sockerbiten smälte framför ögonen på oss, på bara några sekunder! Kvar fanns en seg sockermassa som humlan började slicka i sig. Det måste ha varit någon form av kemisk reaktion antar vi? Kan ni förklara vad som hände?
Humlan piggnade sedan till och flög ut genom dörren.
Det här låter jättespännande tycker jag, men vad som händer känns svårt att svara på! Vissa bin, åtminstone humlor och honungsbin, har ett enzym som kallas för invertas i sin saliv. Det hjälper bina att bryta ned sackaros som finns i nektarn till lika delar glukos och fruktos, som ett led på vägen när bina gör honung. Varför är det här relevant? Jo, för att bitsocker också består av sackaros, som kan brytas ned (spjälkas) till fruktos och glukos med hjälp av invertas (eller olika slags syror som till exempel citronsyra). Det är den här kemiska reaktionen som utnyttjas vid framställandet av invertsocker (”kemisk honung), som är ett vanligt sötningsmedel.
En humla har alltså ett inneboende sätt att bryta ned en sockerbit, men för att det ska gå från fast till flytande form (att sockerbiten smälter) måste det tillsättas antingen vätska eller värme. Jag tror inte att humlan har på långt när tillräckligt mycket saliv för att blöta upp sockerbiten så mycket som krävs. Min gissning är därför att det är en slump att sockerbiten löstes upp när humlan räckte ut tungan. Med andra ord, även om en humla har de rätta verktygen att bryta ned en sockerbit (eller typen av socker som finns i sockerbiten) för att göra honung, så tror jag inte att den ganska blygsamma ansträngningen som just er humla gjorde är tillräcklig för att klara den uppgiften.
En spännande observation och en fin historia är det alldeles oavsett vad. Kanske vet någon av mina kollegor mer om mekanismerna som kan förklara saken.
Kommentarer