Bihotell är utmärkt bra inte bara för olika typer av vilda bin, utan även för en mängd andra insekter som har svårt att hitta boplatser i det moderna samhället. Bihotellen är också viktiga för den stora mängd insekter som på ett eller annat sätt utnyttjar andra hyresgäster. Hit räknas många olika parasitiska steklar, men också bland annat solitära getingar (som liksom vilda bin lever ensamma) som jagar andra insekter att mata sina larver med. Gemensamt för bihotellets alla olika innevånare är att de har viktiga roller att fylla i naturen, inte minst som pollinatörer av örter, buskar och träd. Videon är tagen av David Schwarcz.
Jag har nyligen satt upp ett bi/insektshotell som snabbt började fyllas på. Efter någon vecka märkte jag dock att några hål redan såg ut att ha tömts. Idag, i slutet av juni, filmade jag när en getingliknande insekt såg ut att tömma hålet. Det syns tydligt på filmen att boet töms. Väldigt tråkigt.
Är detta vanligt förekommande? Finns det något man kan göra?
Det här är spännande tycker jag! På videon syns någon slags solitär geting (i en underfamilj bland getingarna som på vetenskap kallas Eumeninae; vi har knappt 40 olika i Sverige) som faktiskt tycks tömma ett bebott hål! Jag tycker det ser ut som att getingen får fatt på ett förpuppat bi som den flyger i väg med. Det här gör den med allra största sannolikhet för att mata sin egna larver, som liksom andra getinglarver lever av andra insekter och insektslarver.
Jag tycker inte att du ska känna dig nedslagen över detta. Ett bihotell är egentligen ett litet olyckligt namn, för det skapar livsutrymme för så många andra olika insekter också. Självklart gynnas bina av fler bohål, men det gynnar samtidigt alla de djur som lever som snyltgäster hos bin, som äter bin, eller de som är regelrätta parasiter. Hit räknas bland annat guldsteklar, rov- och grävsteklar, och många olika parasitsteklar. Alla dessa djur har också drabbats direkt negativt av bristen på naturliga boplatser, och mår därför bra av bihotell. Dessutom bidrar de också i stor utsträckning till att pollinera träd, buskar och örter. Just getingar ska du vara extra glad över, för de är också viktiga rovdjur på bland annat bladlöss.
Känn dig därför snarast stolt och glad av att du har lyckats skapa en trädgård med rik biologisk mångfald. Det är nämligen precis vad som behövs för att motverka den ganska omfattande förlusten av naturliga livsmiljöer som pågår just nu och, med den, den likaledes omfattande förlusten av alla organismer som lever där!
Större gaffelsvans, Cerura vinula, är en stor och luddig fjäril som finns i nästan hela Sverige. Under nästan hela tiden som larv är den tjusigt grön med purpurfärgad rygg. Och så har den ju såklart en gaffelsvans! Bilden är tagen av Lars Johansson.
På vår kvällspromenad 30 mötte vi denna vackra larv utmed en grusväg i skogsmiljö. Den var omkring 5 centimeter lång. Vad ska den bli när den blir stor?
Det här är larven av en ganska stor och pampig nattfjäril som heter större gaffelsvans (Cerura vinula på vetenskap). Här på bilden syns ju gaffelsvansen väldigt tydligt!
Större gaffelsvans finns i nästan hela Sverige, men saknas längst i norr och i fjällkedjan. Honan lägger sina ägg (flera hundra) på olika videväxter, bland annat sälg och asp, och larven utvecklas sedan där. Larverna är fullvuxna på sensommaren eller den tidiga hösten, varefter de förpuppar sig i marken. Puppan övervintrar och de fullbildade fjärilarna flyger på ganska länge, från våren och en bra bit in på sommaren.
Här kan du läsa mer och se en utbredningskarta över svenska fynd. Vi har själva skrivit om större gaffelsvansen vid några tidigare tillfällen. Här hittar du inläggen, och även en video på en larv!
Knölsvanen, Cygnus olor, kan få ganska stora kullar men för knölsvanen, liksom för de allra flesta vilda djur, är livet hårt och ibland litet orättvist, så det är inte ovanligt att hela kullen förolyckas redan under ruvningen. Det är naturens gång. Svanar är dock långlivade och reproducerar sig många gånger under sin livstid.
Vi har ett svanpar som varje sommar häckar i vår vik i Trosa skärgård. Då de är återkommande varje sommar blir det ju oundvikligen en hel del ”soffstudier” av dessa vackra djur, och nu har vi ett par funderingar vi gärna skulle få svar på.
1. Hur vanligt är det att ett svanpar som varje år fått en kull ungar, helt plötsligt inte får några ungar alls? Vilka anledningar kan det finnas att inga ungar kommer? Slutar de få ungar vid en viss ålder?
2. Hur gamla är svanungarna när de får lämna boet med föräldrarna första gången? Är de efter denna premiärtur alltid med när föräldrarna ger sig ut, eller händer det att föräldrarna lämnar ungarna i boet själva?
3. Är det vanligt att fjolårets ungar återvänder ”hem”? Och i så fall, blir de då alltid ivägkörda av föräldrarna?
Härligt med soffstudier av svanar!
1. Svanar lägger ägg och får ungar livet igenom, men vanligtvis lägger de färre och färre ägg ju äldre de blir. Det gäller för många fåglar, och stämmer ganska bra också för flera andra djur. Att de inte får några ungar alls kan bero på många saker. En gissning kan ju vara att ett rovdjur har ätit upp alla äggen, eller att ungarna förolyckats efter kläckningen. Det är inte ovanligt att hela kullen förloras. Ibland börjar föräldrarna på ny kula, men inte alltid. Om de gör det beror till exempel på hur bra form föräldrarna (särskilt honan) är i och om det är tidigt eller sent på säsongen (”hinner vi?”).
2. Svanar är så kallade borymmare och lämnar boet redan något dygn efter kläckningen. Sedan återvänder de inte till boet igen, utan rör sig fram och tillbaka i föräldrarnas territorium där de övernattar på olika platser varje natt.
3. Svanar tar hand om sina ungar i fyra till sex månader. Sedan blir de, ibland ganska bryskt, ivägkörda och får klara sig själva. Vanligtvis ansluter de sig till en flock med andra svanar och stannar i mer eller mindre den sociala gruppen tills de själva börjar reproducera sig vid några års ålder. Det kan säkert hända att de återkommer till platsen de föddes på, men i så fall av slump och inte för att ”här känner jag mig hemma”.
Korsspindeln, Araneus diadematus, ser en kanske lättast på sensommaren och hösten när de är fullvuxna och lättare att få syn på. De är ofta vanliga alldeles i människans närhet, där det också brukar finnas gott om små flygfän spindlarna kan äta. Bilderna är tagna av Ola Svensson.
Vad kan denna spindel heta? Jag hittade den i Göteborgs södra skärgård i augusti 2022.
Du har hittat en fin korsspindel (Araneus diadematus), en hona. Det är en vanlig syn så här på sensommaren och en stund in på den tidiga hösten då många av dem är fullvuxna och ganska stora såhär års.
Vi har skrivit om korsspindlar många gånger förut. Här hittar du inläggen.
Under sommaren presenter vi alla de experter som tillsammans utgör Fråga en Biolog. Utöver de ordinarie experterna har vi hjälp av ett antal återkommande gästexperter som alla gör värdefulla bidrag till vår verksamhet. Sist, men långt ifrån minst, är en av Sveriges främsta spindelkännare, Lars Jonsson, som säger såhär om sig själv:
Jag är universitetsadjunkt i biologi och kemi vid Högskolan Kristianstad. Jag hjälper ofta Fråga en Biolog med identifiering av olika spindlar.
Björkar är sällsynt vackra träd som förekommer i praktiskt taget hela landet. Precis som andra träd och buskar kan björkar ibland drabbas av sjukdomar eller insektsangrepp som gör att bark eller blad tar skada. Bilden är tagen av Percita.
Det finns en björk här som har tappat stora delar av barken under sommaren. Barken har lossnat och ligger i stora sjok på marken runt trädet. Visserligen är trädet ganska gammalt men så brukar det inte se ut. Ingen åverkan syns på stammen.
Vad kan ha orsakat detta?
Både angrepp av svampar och insekter kan göra så barken släpper, men det är svårt att veta i detta speciella fall. En bild hade kanske kunna hjälpa oss att komma närmare. Det verkar också svårt att hitta bra beskrivningar i litteraturen som stöd för bestämning.
Under sommaren presenter vi alla de experter som tillsammans utgör Fråga en Biolog. Utöver de ordinarie experterna har vi hjälp av ett antal återkommande gästexperter som alla gör värdefulla bidrag till vår verksamhet. Nu har turen kommit till Fredrik Arvidsson, som säger såhär om sig själv:
Jag är för tillfället är doktorand vid Brandenburgs Tekniska Universitet i Tyskland. Där arbetar jag med spindlars ekologi i både naturliga habitat och odlingsmarker i Europa, men också i andra delar av världen såsom i södra Afrika och Israel. Jag har stor passion för alla sorters spindlar, men kanske allra främst för de mindre arterna.
Höns är ett roligt tillskott i trädgården, som verkligen förgyller utevistelsen med sitt personliga och karismatiska sätt. De är dessutom ganska lättskötta, åtminstone såtillvida att de är duktiga på att veta vad som är bra och dåligt att äta. I Sverige har vi många vackra lantraser på lång tradition. På bilden, som är tagen av Mikael Lindmark, syns en tupp av en av våra största raser – skånsk blommehöna.
Vad kul att hitta denna sida med Fråga en Biolog! jag har några funderingar om höns. Jag har en liten flock på fem hobbyhöns. Min granne som också har höns säger att de kan äta och bli förgiftade av saker i trädgården när de får gå runt och sprätta fritt. Jag trodde de själva visste vad de kan och inte kan äta. Jag har till exempel liljekonvalj i trädgården. Det står på States Veterinärmedicinska Anstalts (SVAs) hemsida att det är giftigt för fjäderfä. Men här på er sida kan jag läsa att fåglar gärna äter bär av liljekonvalj och på så sätt hjälper växten att sprida sig, utan att bli förgiftade.
Så frågan är om jag borde gräva bort alla giftiga växter i min trädgård? Eller har hönsen koll på vad de kan äta? Och just angående liljekonvalj, är den giftig för höns eller inte?
Jag har själv haft lösgående höns i över trettio år nu och aldrig misstänkt någon förgiftning. Det finns ju mycket at välja på för dem. MEN nu har jag luskat runt lite och på de flesta ställen står det faktiskt att liljekonvaljer eller liljeväxter i allmänhet är giftiga även för fåglar.
Viktigt att komma ihåg när det gäller djur och giftiga växter är att det är mycket större risk att djuren äter något olämpligt om det ör ont om mat. Typexemplet är ju hästar i en nedbetad hage. Det talar för att det är bättre att ha hönsen lösa i trädgården och inte instängda i en hönsgård.
– Bodil Enoksson
En spännande fråga tycker jag. Det verkar råda delade meningar här. Klart är att alla delar av plantan är giftiga och att gifterna är potenta (påverkan på hjärtat genom att störa normala cellprocesser), men att olika delar av växten är olika giftiga. Flera källor verkar mena att det är blommorna som är de mest potenta. SVA skriver om förgiftningsfall hos fjäderfä, men det är oklart vilken del av växten som fåglarna då ätit. Andra källor verkar mena att fåglar faktiskt kan äta bären så länge själva fröet är intakt, men konsensus verkar någonstans ändå vara att bären är farliga att förtära.
Giftigt eller ej tror jag inte att det finns behov av att gräva bort allt giftigt ur trädgården. Fjäderfä brukar, i min erfarenhet åtminstone, ha ganska bra koll på läget. En bekant förlorade förvisso enligt egen utsago några kycklingar som ätit spikklubba, men det måste nog ändå betraktas som ganska sällsynt.
– Andreas Nord
Jag håller med dig Bodil. Jag har själv frigående höns och har även växt upp med det. Mina föräldrar har haft höns i en herrans massa år och på det hela taget kan man nog säga att höns är väldigt duktiga på att ta vara på sig själva! De verkar ha stenkoll på vad som går att äta och inte. Men visst, då och då blir en höna oförklarligt sjuk och kanske dör utan att en alltid vet orsaken, så visst kan det tänkas att dom kan få i sig något olämpligt. Men jag tror också att en får tänka att det ingår vissa faror i ett hönsliv. Och dessa faror kan nog vara värda att ta om det betyder att man kan få gå fritt och njuta hela dagarna.
Annars rent generellt angående giftiga växter i trädgården så brukar jag själv resonera som så att jag inte vill ha dem oavsett. För barn eller djur. Bättre att satsa på icke-giftiga växter och allra helst sådana som går att äta eller ger frukt! Men det är bara min åsikt så klart.
– Per Henningsson
Så roligt att få era svar! Jag är så tacksam. Såklart ska hönsen få strutta runt fritt även i fortsättningen. Dock när jag är hemma och har koll. Det finns för mycket räv och hök häromkring för helt frigående. Grannen har blivit av med två hönor bara i år till höken. Men mina höns har stor nätad gård att vara i också, omkring 70 kvadratmeter för 5 hönor.
Jag dristar mig till att slänga in en bonusfråga! Min hönsgård har förzinkat putsnät runt om och även som tak för att skydda mot rovdjur. Nu har jag fått höra att hönsen kanske kan bli förgiftade när det regnar och zink kan läcka ut, ner i jorden, och tas upp av gräset och växterna. Är detta något ni har hört talas om?
Zink från galvat nät låter helt galet. Inte kan det väl bli sådana mängder?
– Per Henningsson
Jag håller med – zinkläckage i en sådan utsträckning att det potentiellt skulle vara farligt tror jag är mycket osannolikt. Då måste det ju först läcka ut stora mängder, och sedan måste det anrikas i oförändrad form i det hönsen äter. Zink behöver kroppen dessutom för att fungera (för människor är rekommenderat dagligt intag omkring 10 mg per dag), så det finns nog ett ganska stort spann av toleranser i förhållande till hur mycket zink som djur får i sig.
Det vanliga för höns- och kycklingnät är väl varmförzinkning, alltså att nätet doppas i mycket varmt, flytande zink och sedan får svalna. En lite dåligt utförd förzinkning kan förvisso flagna lite, men annars får nog den här typen av ytbehandling anses vara ganska väderbeständig, det vill säga med lite läckage.
Under sommaren presenter vi alla de experter som tillsammans utgör Fråga en Biolog. Utöver de ordinarie experterna har vi hjälp av ett antal återkommande gästexperter som alla gör värdefulla bidrag till vår verksamhet. Först ut av dem är Jörgen Ripa, som säger såhär om sig själv:
Jag har en lång bakgrund som forskare i teoretisk evolutionsbiologi, där jag försökt förstå hur nya arter bildas, och vilka generella mekanismer som kan vara viktiga när det sker. Tidigare har jag också jobbat mycket med vad som styr hur många individer som finns av en viss art, hur stor risken är att en art dör ut, och så vidare.
Numera arbetar jag med dataanalys och programmering i näringslivet.
Under sommaren får ni följare att få möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Viktor Nilsson Örtman, som säger såhär om sig själv:
Min forskning handlar om varför arter växer olika fort och blir olika stora, och om hur klimatförändringar påverkar arter som inte bara konkurrerar om samma föda utan också äter varandra. I mina experiment använder jag larver av flicksländor från Europa och Nordamerika. Jag har dessutom ett brinnande intresse för insekter i allmänhet, och små okända flugor i synnerhet.
Kommentarer