En korsspindel, Araneus diadematus, i sitt nät. Det kostar mycket energi att spinna spindeltrådar. Därför händer det inte sällan att spindlar äter upp sitt eget nät för att få tillbaka lite av resurserna de lagt ned. Bilden är tagen av Ola Svensson.
Många gånger ser jag spindlar som ”klättrar upp för tråden”. Men var gör de av med hela linan som ibland kan vara 1,5 meter lång. Nu tänker jag på filmen Cliffhanger, och då hänger ju repen kvar. Var försvann spindelns rep?
I vissa fall äter spindlar upp sina egna nät. De gör de för att spinntråden kostar mycket energi att göra och äter de upp den så får de tillbaka en del av den energin. I de fall där de klättrar upp för en spinntråd som de har släppt ut för att ta sig någonstans, så lämnar de kvar tråden när de har klättrat klart. Spindeltrådar är ju ganska tunna och försvinner lätt av regn och blåst.
Ja, vad är det egentligen vår frågeställare hittade i sovrummet? Bilden lämnar en del övrigt att önska, men det mesta tyder på att det är en larv av en änger, som är en slags skalbagge. Många arter lever nära människor där de framförallt förser sig av allehanda skräp vi lämnar efter oss, men ibland också av ullkläder och pälsverk. Eftersom larven är päronformad och långhårig på hela kroppen ligger någon av ängrarna i släktet Attagenus, som kallas för mattbaggar på svenska, nära tillhands. Inomhus brukar vara museiänger, Anthrenus museorum, vara vanlig, särskilt i lite äldre hus. Bilden skickades in av Ann-Catrin Nilsson.
Jag undrar vilket djur detta är. Fann det i sovrum, på golvet nära väggen och golvlisten. Tack på förhand!
Det är nästan omöjligt att se vad bilden föreställer, men jag vågar mig ändå på att gissa att detta är en larv av någon änger i släktet Anthrenus. De är korvlika i formen och har långa hår på alla kroppssegment. Av arterna som förekommer inomhus är museiängern, Anthrenus museorum den vanligaste. Larverna lever av dött organiskt material och kan därför vara riktiga renhållare som äter upp hårstrån, hudflagor och annat skräp. Det är ett vanligt djur i lite äldre hus och hem, och normalt sett ställer den inte till någon direkt skada. Anthrenus-ängrar kan dock vara nog så besvärliga i olika slags museisamlingar och bland annat ställa till stor oreda i insektssamlingar och bland uppstoppade djur. De tycker också om pälskappor, äkta mattor och dynor med tagelstoppning. Om du har någon av sakerna ovan kan det vara bra att besiktiga dem för att se om du har pågående angrepp. Om ja, så brukar det räcka fint med att frysa den angripna artikeln i en vanlig hushållsfrys i minst en vecka. Proceduren kan behöva upprepas om du inte får bukt med angreppet. Notera dock att detta sällan behövs i ett vanligt hem – där räcker det i regel gott med att avlägsna larver och eventuella vuxna djur du stöter på.
Här har en koltrast, Turdus merula, byggt bo och lagt ägg i vår frågeställares trädgård. Boets form, äggens färg och prickighet, samt valet av boplats, är typiskt för koltrastar. Bilden skickades in av Adam Moore.
Jag hittade ett jättefint fågelbo med 4 ljusblå ägg med svaga prickar på i trädgården. Vet ni vilken fågelart det är som lagt äggen? Kan ni säga det med stor säkerhet?
Det är en koltrast som har byggt bo och lagt ägg. Såväl boets som äggens utseende, liksom valet av boplats, är typiskt för koltrasten. Bra om ni kan ge honan litet egentid under ruvningen om det är möjligt. Äggen kan bli 6-7 till antalet, och kommer ruvas av honan själv i omkring 12 dagar. Därefter hjälps både honan och hanen åt att mata ungarna, som lämnar boet efter ungefär två veckor. Ett koltrastpar kan föda upp två till tre kullar under en häckningssäsong, som sträcker sig från våren till långt in på sommaren.
Vi har skrivit mer om koltrastar i trädgården förut. Här finns våra tidigare inlägg om saken.
Imitation av en fjädermyggpuppa, bunden på krok av Mikael Pertmann. Enligt nestorn i svensk flugbindningsentomologi skall den vita huvudtofsen saknas hos svenska fjädermyggor, men det tror vi är en något förhastad slutsats.
En annan variant av en fjädermyggpuppa av Mikael Pertmann. Här finns ingen huvudtofs, utan endast det som Ulf Pierrou kallade för ’analborst’.
Jag är flugfiskare. Och en insekt som, trots sin lilla storlek, har stor betydelse som föda för bland annat fiskar är fjädermyggpuppor.
Det jag undrar är över deras utseende i svenska vatten. De flesta imitationer som flugfiskare använder sig av har brittiskt eller amerikanskt ursprung och binds oftast med en liten vit tofs vid huvudet. Bilden till vänster visar en sådan imitation jag bundit. Men den nu bortgångne entomologen Ulf Pierrou skriver i sin bok ”Flugfiskarens insekter” att:
”Observera att den annars så vanliga ”huvudtofsen” saknas. Den är karakteristisk för det enda fjädermyggsläkte som inte är karakteristiskt för normala, svenska flugfiskevatten!..”
Är det så att de fjädermyggpuppor som finns i våra svenska sjöar och dammar saknar denna lilla vita ”tofs” vid huvudet och att sådana endast finns hos fjädermyggpuppor i exempelvis Nordamerika? Och att om man verkligen vill efterlikna en ”svensk” fjädermyggpuppa så skall de endast ha en liten tofs längst ned (som på bilden till höger, som Pierrou kallar ”analborst”.)?
Jag tror att Ulf Pierrou, trots sina många och viktiga insatser för flugfiske och flugbindning i Sverige, var litet snabb i sina slutsatser här. Fjädermyggor är en stor insektsgrupp i Sverige med hundratals kända (och säkerligen minst lika många okända) arter. De varierar i färg, form och utseende. Bilden nedan visar till exempel en Chironomus-larv och puppa (ett av de vanligare släktena) som hittades i en damm i Lund.
Figur 3 ur Bukvová & Hamerlík (2015) som undersökte förekomsten av fjädermyggor i konstgjorda vatten i Lund. Artikeln finns att läsa i sin helhet online.
Om detta går att läsa mer i den här artikeln som publicerades i Entomologisk tidskrift 2015.
Gräsänder är vanligt förekommande nästan överallt och de häckar gärna alldeles nära människor. Det kan ibland leda till att vi överlappar med änderna, till exempel när honan ligger på ägg. Fåglar kan vara ganska känsliga för att skrämmas från boet under ruvningsperioden, men med mindre än att störningen är stor och upprepad brukar de alltid komma tillbaka. Vi tror därför att det kommer gå bra för den gräsandshona som vår frågeställare råkade skrämma bort. Bilden är tagen av Iva Balk.
Jag råkade skrämma iväg en gräsandshona när hon ruvat äggen i cirka en vecka. Är nu orolig att jag förstört ruvningen för henne. Finns det någon risk att hon inte kommer tillbaka?
Fåglar är förvisso ganska störningskänsliga under ruvningsperioden, men med mindre än att honan fysiskt har hanterats eller att störningen varit upprepad, så tror jag att hon kommer tillbaka. För en ruvande hona är det ofta bättre att fly från boet om fara hotar. De flesta fåglar kan lägga nya ägg om den första kullen förloras, och för långlivade arter som gräsänder brukar det alltid komma en ny häckningssäsong. Sådär tidigt i reproduktionscykeln gäller därför ”bättre fly än illa fäkta” för många fåglar. Om störningen är begränsad, som det verkar vara i ditt fall, kommer honan dock nästan säkert att återvända. Äggen klarar också en stunds nedkylning bra, i synnerhet tidigt i ruvningen när embryona inte är så långt komna. Senare, när det närmar sig kläckning, kan äggen däremot dö om de kyls av mycket och under lång tid (mer än åtminstone 12 timmar).
Stenmården, Martes foina, är en ganska ny bekantskap i Sverige. Den sågs för första gången i slutet av 2010-talet, och verkar nu vara etablerad på vissa platser i sydöstligaste Sverige. Den har funnits i Danmark under lång tid, och det är nog därför inte osannolikt att stenmården kommit till oss på naturlig väg. Den påminner stark om skogsmård, Martes martes, men föredrar öppnare landskap. På avstånd är det bästa kännetecknet att stenmården har vitt bröst, medan skogsmårdens är gult eller gulanlupet. På närmare håll går det också att notera att stenmården har alldeles kala trampdynor, medan stenmården är hårig under fötterna. Bilden är tagen av Mariomassone.Nej, vi tycker inte att detta ser ut som typisk spillning efter ett mårddjur. Vår gissning är att det trots allt rör sig om en råtta, även om spillningen upplevdes som större än vanliga råttlortar. Bilden skickades in av Amelie Fürst.
Jag öppnade min motorhuv idag för att fylla på spolarvätska. Då insåg att någon bor, eller har bott där. Vi har råttor runtomkring men jag tyckte inte att spillningen stämde, denna var större. Kan det vara en stenmård? Borde jag ringa Anticimex för att få hjälp? Jag bor på Lidingö. Jag googlade och hittade info om Stenmård i Bromölla 2018. Kan den ha kommit till Stockholm?
Jag tycker inte alls att detta ser ut som spillning efter en mård, som i regel är ganska avlånga och smala (oftast mycket mer än tre gånger så lång som bred), ibland skruvade, med en tydlig spets (typiskt för rovdjur). Min känsla är någon gnagare, och är spillningen väldigt stor ligger nog en råtta bra till trots att den upplevdes som större än vanliga råttlortar. Råttor har återigen blivit mycket vanliga i våra storstäder, så det vore inte förvånande med påhälsning av en sådan.
När det gäller stenmården så finns det än så länge bara några enstaka fynd från sydligaste Sverige. Även om det händer att en stenmård bosätter sig i en motorhuv så tror jag att den risken är mycket, mycket överdriven. Icke desto mindre har Naturvårdsverket gett Svenska Jägareförbundet i uppdrag att jaga stenmård till och med 2023 eftersom ingen ännu vet hur pass ”allvarligt” det skulle vara om stenmården på allvar etablerade sig i landet, det vill säga ”att ta det säkra före det osäkra”. Om stenmården har kommit till Sverige på naturlig väg – den har länge varit vanlig i Danmark dit den också spridit sig naturligt – tror jag att det blir svårt att förhindra att den etablerar sig i Sverige. Kanske leder det till några fler människa-mård-interaktioner än nu, men det är svårt att tänka sig att det skulle bli ett omfattande problem.
Kloroplasterna i växternas celler skapar energi genom fotosyntesen. De innehåller klorofyll som gör dem gröna. Det är ganska dyrt för växten att göra gröna vävnader, så därför bör de alltid fotosyntetisera om de kan. Det gäller till exempel gröna frukter och bär. På bilden ses kloroplaster med klorofyll i skogspraktmossa, Plagiomnium affine. Fotograf är Kristian Peters.
Sker fotosyntesen i frukt eller frön hos växter? Jag jobbar som lärare och fick denna fråga av en elev. Finns det några studier gjorda på om till exempel gröna tomater har fotosyntes? Och finns det bevis för att gröna tomater har klorofyll i kloroplasterna så att de kan fotosyntetisera?
Ja, gröna tomater fotosyntetiserar. Klorofyller kostar stora resurser att syntetisera så gröna vävnader bör generellt fotosyntetisera. Gröna potatisknölar vill jag dock inte uttala mig om.
Avokado – god att äta, men vad är det för något? En frukt, eller ett bär? Och vad är en frukt och ett bär, egentligen? Vår expert reder ut begreppen. Bilden är tagen av Marco Verch.
Vid lunchen på jobbet igår uppstod en fråga som vi inte kunde komma fram till något svar på och det var om avokado botaniskt sett är en frukt eller att bär?Vi hittar information från tidigare svar från ”Fråga en biolog” om att ett bär är en typ av frukt som innehåller FLERA frön och omges av mjukt/saftigt fruktkött [här, här, och här, red. anm.]. Avokado innehåller ju endast ett frö och kan den därmed inte klassificeras som ett bär? Vi har letat och hittar på olika ställen information som påstås att avokado är ett bär, men på andra ställen uppges att avokado är en frukt. Vi skulle bli glada om vi kunde få hjälp att reda ut den här frågan som oväntat nog fick många att kasta sig in i lunchens diskussion.
Botaniskt sett är avokadon en frukt, men inte ett bär. Alla bär är frukter, men alla frukter är inte bär, för bär är benämningen på en specifik typ av köttiga/saftiga frukter som innehåller många frön. Eftersom avokadon bara innehåller ett frö bör den korrekta botaniska benämningen vara att den är en stenfrukt, men (även) det är en underkategori / typ av frukt. Här har vi svarat på en liknande fråga.
Vår frågeställare har under flera år hittat massvis av skal från trädgårds- eller parksnäcka under några fläderbuskar i Göteborg. Varför just där? Vad kan ha hänt? Vi är osäkra, men försöker resonera kring saken. Bilden skickades in av Camilla Reimer.
Bilden ovanför är tagen i Arendal som ligger väster om Göteborgs hamn. Här finns ett litet skogsområde med buskage av äkta fläder som blommar rikligt och sätter massor av bär. Under dessa ligger nu stora ansamlingar skal av trädgårds- eller parksnäcka, men bara under buskarna. Jag har letat i gräset mellan dessa men där finns de inte. Jag har sett detta flera år, så det är nog inte en enskild händelse.
Har de ätit jästa fläderbär och dött i alkoholförgiftning? Eller vad är det som händer? Tack för en utomordentlig bra och trevlig tjänst!
Det är svårt att säga vad som har hänt snäckorna på bilden. Vissa nätforum för snigelentusiaster (alltså personer som håller afrikanska jättelandsnäckor i terrarium) menar att fläder är giftigt för snäckor. Det kan ju förvisso vara detta som hänt här, men då tänker jag att det borde vara flera olika åldrar på snäckskalen eftersom det är rimligt att någon snäcka äter fläderbär och dör varje år. Här ser de flesta ganska gamla ut. Det kan såklart finnas andra problem med markförgiftning som förklarar saken, eller problem för snäckorna att finna tillräckligt mycket kalcium för att bygga det starka skal de behöver för att överleva. En kanske mer sannolik förklaring är att snäckorna har fallit offer för något rovdjur. Det finns många andra smådjur som tycker om att äta snäckor, bland annat olika slags vuxna skalbaggar och deras larver. Flera olika slags flugor har också larver som lever av snäckor. Om snäckorna dött av vissa slags rovdjur skulle det kunna förklara varför nästan alla ser ut att vara i samma storlek – äldre snäckor blir kanske för stora för att ätas upp?
Jag tror inte att vi kommer alldeles i mål med den här frågan utan närmare information, men intressant är den. Värt att notera är också att snäckskal bryts ned långsamt. Studier har visat att det tar flera år för snäckskal att försvinna – snabbare om det är sura och blöta jordar (lågt pH-värde är dåligt för kalken i snäckskalet) och långsammare om det är torrt och basiskt (alltså högt pH). Det betyder att det kanske ”ser värre ut än vad det är”, om det som syns på bilden är summan av flera årsskördar.
Ringduva, Columba palumbus. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.Denna spillning hittade vår frågeställare på sin altan i augusti. Kan det vara en ringduva som varit i farten? Bilden skickades in av Lily Helenius.
Jag hittade detta bajs på min altan idag i augusti. Tacksam för svar om vad det kan vara!
Det här är svårt att svara på utan mer information om storlek, plats och omgivande miljö. Det finns flera möjliga kandidater, men eftersom det är just en uteplats är en gissning att det kan vara spillning från en ringduva. Men som sagt, utan närmare uppgifter får det ses som just en gissning.
Kommentarer