Rävar och grävlingar är riktiga allätare och är båda vanliga i vår omedelbara närhet. Under sommaren och hösten äter de gärna fallfrukt och spillningen kan därför ha stora inslag av kärnor och skal. Just vilket djur som lämnat den här spillningen kan vi inte svara på med säkerhet utan närmare undersökning. Bilden är tagen av Eva Berggren.
Vad är detta för djur som lämnar detta efter sig, varenda natt på samma ställe?
Det här är spillning efter grävling eller räv, men vilken tycker jag är svårt att avgöra från bilden. Båda arterna är allätare och sätter därför gärna i sig stora mängder bär, där kärnor och skal är svårsmälta och därför passerar igenom matsmältningssystemet. Grävlingar lämnar ofta, men inte alltid, sin spillning i små gropar (”latriner”), medan räven gärna lämnar sin spillning ganska öppet. Spillning från grävling har också en söt, myskaktig, lukt, medan rävspillning luktar tydligt fränt.
Fröskinnbaggen Rhyparochromus vulgaris har ett begränsat utbredningsområde i Sverige. Sitt starkaste fäste har den i Östergötland. Djuret lever av olik fröer det hittar på marken. Vintertid kan de söka sig inomhus för att övervintra, men något skadedjur är det inte. Bilden är tagen av Samantha.
Under oktober har vi märkt flera små svarta skalbaggar i huset. De är ungefär 1 centimeter långa, har 6 ben samt svart och beige rygg med två svarta prickar på . Vi har letat men kan inte hittat något liknande på nätet. Vi är så nyfikna på vad de heter och om de är skadedjur eller inte. Tacksam för hjälp!
Det här ser ut som ett nykläckt (eftersom den är så blek och genomskinlig) exemplar av en markskinnbagge som heter Rhyparochromus vulgaris. Det är alltså ingen skalbagge, vilket bland annat syns på att den inte har några käkar, utan istället en lång sugsnabel. Dessutom ligger täckvingarna på ditt djur delvis överlappande, medan de hos skalbaggar möts kant i kant längs ryggen. Till sist finns det bara fyra leder på antennerna, medan skalbaggar alltid har minst 9.
Rhyparochromus vulgaris (som ännu saknar svenskt namn) hör till en grupp av skinnbaggar som gemensamt kallas för fröskinnbaggar. De är alla mer eller mindre gråbruna, platta och kraftigt byggda. Som namnet antyder lever fröskinnbaggar av olika fröer som de suger näring ur med sin långa snabel. De allra flesta fröskinnbaggarna förser sig med fröer som redan ligger på marken. De är därför aldrig att betrakta som skadedjur.
Just din fröskinnbagge har en intressant utbredning i Sverige, med starkaste fästena i Östergötland och södra Uppland. Här finns en utbredningskarta. På andra håll i landet verkar den vara ganska sällsynt.
Huggormen, Vipera berus, har normalt ett tjusigt sicksackmönster på ryggen, men den förekommer också i en helt nattsvart form. Att det ändå är en huggorm ser man på de kraftigt kölade fjällen, det trekantiga huvudet och den vertikala pupillen. Precis som andra ormar kan huggormen krypa baklänges, även i ett trångt utrymme. Det upptäckte bland annat forskarna från Lunds universitet som gjorde legendariska studier av huggormarna på Smygehuk allra längst i syd på 1980- och 90-talen. Bilden är tagen av Catarina Källman.
Skulle en orm kunna backa ut ur ett rör med ungefär samma diameter som ormen, liksom utan att vända på sig?
Det skulle jag tro att de kan. Ormar är skickliga på att backa och gör det ganska ofta. Här är till exempel en video på en orm som backar in i en ganska smal springa:
Det blir så klart svårare om röret i din fråga är väldigt smalt så att rörelser i sidled är begränsade, men i princip menar jag att ormen kan backa ut om den kunde krypa in. Om det däremot handlar om att fixera ormen i ett rör för till exempel en veterinärundersökning är läget annorlunda, för då är det ju någon som samtidigt kontrollerar ormen i bakänden, som här:
– Andreas Nord
Jag frågade Håkan Anderberg som jobbat tilsammans med Jon Loman och Thomas Madsen med huggormarna på Smygehuk i Skåne. Jag vet att de använt plaströr för att ”hålla” ormarna för märkning och mätning. Så här svarar han:
Vi provade rör i Smyge. Kan bekräfta det Andreas beskriver. Ormarna kan krypa på båda håll och måste passas hela tiden. Därför måste en person hålla i ormen med en hand och i röret med den andra och man måste vara två personer för att få något vettigt gjort. Röret måste dessutom ”passa” ormen i storlek, är röret för stort vänder de i röret och tittar ut!
De flesta fjällrävar skiftar från en gråbrungul sommarpäls till helvit vinterpäls inför vintern. Vissa individer förblir dock mörka året igenom på grund av annorlunda genetisk uppsättning. Oftast är dessa så kallade blårävarna ganska sällsynta, men på vissa håll förekommer de i större antal.De flesta fjällrävar skiftar från en gråbrungul sommarpäls till helvit vinterpäls inför vintern. Vissa individer förblir dock mörka året igenom på grund av annorlunda genetisk uppsättning. Oftast är dessa så kallade blårävarna ganska sällsynta, men på vissa håll förekommer de i större antal.De flesta fjällrävar, Vulpes lagopus, skiftar från en gråbrungul sommarpäls till helvit vinterpäls inför vintern. Vissa individer förblir dock mörka året igenom på grund av annorlunda genetisk uppsättning. Oftast är dessa så kallade blårävarna ganska sällsynta, men på vissa håll förekommer de i större antal.
Jag har en fundering angående fjällrävens färgteckning. Jag har sett flertalet bilder på fjällrävar under vinterhalvåret där vissa har vit päls och andra brun päls. Varför är enbart vissa bruna på vintern? Borde inte det vara en nackdel för dem? Eller börjar den färgvarianten att gynnas i samband med de varmare klimatet? Jag tycker också att jag ser det ofta online. Är det vanligt att fjällräven inte byter till vinterpäls, eller är det snarare ett undantag?
Hos fjällrävar finns en färgvariant som kallas ”blåräv”, som aldrig byter till vit päls på vintern, och heller inte är ömsom ljust och mörkt tecknad på sommaren. Det här är genetiskt styrt, där genvarianterna som kodar för blåbrun päls är dominant över den som kodar för vit päls. Trots det så är blårävar ganska sällsynta; på många håll utgör de bara några få procent av den totala populationen. På andra håll, till exempel på Svalbard och Island, är blårävar inte alls lika sällsynta.
Det är möjligt att det är negativt att vara brun på vit snö om vintern. Det kanske kan förklara varför det verkar finnas fler blårävar på ögrupper (Island, Svalbard) där det finns inga eller få djur som äter fjällrävar. På fastlandet i Skandinavien är det mycket sällsynt att få se en blåräv, men kanske kommer de öka i takt med att vintrarna blir alltmer snöfria. Skiftningen till vinterpäls hos fjällrävar styrs av att minskad ljusmängd (kortare dagar, alltså) på hösten sätter igång en serie fysiologiska (hormonella) processer som leder till att rävarna börjar fälla sommarpälsen. Nuförtiden sker det här alldeles för tidigt på många håll. När vi fältarbetar på Svalbard under hösten (till exempel i vår oktober) är det numera lätt att se fjällrävar eftersom den vita färgen syns så tydligt mot barmarken. När vi besöker samma områden när snön äntligen har kommit (eller för den delen under sommaren) ser vi inte alls lika många rävar eftersom de är väldigt väl kamouflerade i sin vita vinterpäls (eller sommarpäls). Just på Svalbard har dock fjällrävarna inga naturliga fiender, så även om det skulle vara risken att bli tagen av rovdjur om du har ”fel färg” som avgör andelen blå och vita rävar så tror jag inte att vi kommer att se stora skillnader i andelen av respektive färg just på Svalbard. Kanske kommer det att se annorlunda ut på det skandinaviska fastlandet, där vi ännu har en del fjällrävar kvar.
Bitbocken, Spondylis buprestoides, räknas trots sina korta antenner till skalbaggsfamiljen långhorningar. Det är en vanlig skalbagge i Sverige, där larven utvecklas i hård tallved. Det vuxna djuret flyger gärna på natten och imponerar med sina stora käkar (som kan ge ordentliga nyp). Bilden är tagen av Inger Strömblad.
Det kom in en insekt häromdagen (i slutet av juli) där jag bor i Åkersberga utanför Stockholm. Den var omkring 3 centimeter lång och svårfotad. Jag släppte ut den, men senare var den inne igen och då innanför mina kläder. Det brände på huden efter den. Det är ingen bra bild, men kanske ni kan avgöra vad det är för insekt?
Det här är en skalbagge i familjen långhorningar (Cerambycidae) som heter bitbock på svenska (passande med tanke på käkarna) och Spondylis buprestoides på vetenskap. De flesta långhorningar har väldigt långa ”horn”, alltså antenner, men bitbocken och några andra avviker genom att ha korta, kraftiga dito. Det här är en vanlig skalbagge i södra Sverige. Den utvecklas i döda tallar och är aldrig ett skadedjur i eller omkring hus. Det är samtidigt inte så ofta en kommer i kontakt med bitbockar eftersom de normalt är aktiva på natten och gömmer sig på dagarna. Det kan nypa till ordentligt med sina käkar, och klorna kan skrapa en del mot huden. Bitbockar har dock, till skillnad från en del andra insekter (särskilt vissa fjärilslarver) inga ”brännhår”.
Vi har skrivit om bitbock vid flera tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här.
Hushumlan, Bombus hypnorum, är en av de humlor som oftast bygger bo i människors direkta närhet. Bilden är tagen av André Karwath.
Om en får humlor i huset, hur kan en då flytta dem? Går det att hjälpa humlorna att bygga nytt? Det finns dåligt med information om hur jag kan rädda dem, men massor av information om att humlorna är bra och gärna bygger bon i hus och att de gillar blommor. Det känns tråkigt att behöva utrota deras bon.
Det går inte att flytta ett humlebo som påbörjats, eftersom drottningen bygger en slags ”celler” till larverna som liksom är fastlimmade i varandra. Boet har dessutom ingen riktig struktur som gör att du enkelt kan lyfta iväg det, utan det anläggs i till exempel ett hål i marken, i ett trädhål, eller på en vind, men boet liknar inte alls en ”bikupa” eller ett getingbo som ju teoretiskt kan flyttas. Undantaget är såklart om humlorna byggt bo i en fågelholk eller i en speciell humleholk. Då tror jag att det går att bära iväg boet en bit utan att det påverkar negativt.
Med detta sagt hade jag inte varit särskilt bekymrad över att ha humlor som hyresgäster. De gör massor av nytta i trädgården och de gör ingen skada på byggnadskonstruktioner mer än ett det kan ”kosta” lite isolering i väggen eller på vinden. Humlorna bygger inte heller bo på samma plats varje år. En koloni lever i ett par, tre månader och sedan dör alla arbetarna och den gamla drottningen. De nykläckta drottningarna parar sig, äter några veckor, och letar sedan upp en plats att övervintra på. Sedan börjar cykeln på nytt året efter, men då har de nya drottningarna hittat en egen plats att slå sig ned på.
Knölsvanen, Cygnus olor är en stor och kraftig fågel som faktiskt befinner sig på den teoretiska gränsen för hur tung en fågel kan bli utan att förlora flygförmågan. Men eftersom den är så stor kan den inte flyga långsamt, den måste ”springa igång” och omvänt glida på vattnet när den landar. Bilden är tagen av Arpingstone.
Kan knölsvanen landa på marken eller måste den landa i vatten?
Kul fråga!
Det är knölsvanens storlek, framför allt tyngd, som gör att den måste ”springa” igång när den startar och omvänt ”åka vattenskidor” på fötterna när den landar på vatten. De är helt enkelt för svaga för att kunna flyga riktigt långsamt. Dess bara något mindre släkting, sångsvanen, ses ofta gående på åkrar och fält långt ifrån vatten. De kan definitivt både starta från och landa på marken, om än med visst besvär. Men visst ser en, om än ganska sällan, knölsvanar på fält långt ifrån vatten (gärna tillsammans med sångsvan).
Jag frågade några kollegor, men ingen av oss kunde påminna sig om att faktiskt ha sett en knölsvan landa på marken. Det utesluter naturligtvis inte att de faktiskt gör det. Förmodligen är det riktigt besvärligt för dem och man kan tänka sig att de gärna (måste?) ta hjälp av en rejäl motvind, både vi start och landning för att inte ”krascha”. Att landa med ”vattenskidsmetoden” på marken fungerar nog inte så bra utan rimligen ”springer” de även vid landningen.
Jag hittade ingen film på nätet av knölsvan landande på marken, men väl startande (se här). Det kan ju tänkas att det är filmaren som skrämmer dem och då är det intressant att de faktiskt springer igång lite snett emot filmaren. Först när de är flygburna flyga de bort från densamma. Kanske kommer vinden från vänster, vilket är deras bästa chans att ”få luft under vingarna”? Notera också hur otroligt långsamt de tar höjd och vilken lång startsträcka de behöver. Rent teoretiskt är faktisk knölsvanen vid den övre gränsen för hur mycket en fågel kan väga och fortfarande kunna flyga (och framför allt starta) helt av egen kraft.
– Åke Lindström
Verkligen kul fråga! Det var verkligen en typ av fråga där en blir osäker för det kändes som något man skulle veta på rak arm. Men jag började fundera och kunde inte heller, precis om du skriver Åke, komma på om jag sett en knölsvan landa på mark någonsin. Kul att hör att du, med flera, säger samma.
Det är ju som du säger så att knölsvanen ligger och tangerar gränsen. En landning på mark av en knölsvan blir nog mer en krashlandning. Å andra sidan tänker man ju att det någon gång borde ha hänt att man sett en knöslvan som blivit tvungen att landa utan att ha hittat någon lämplig vattenyta. Tänk vilken begränsning egentligen. När du väl är i luften gäller det sedan alltså att alltid hitta vatten att landa på. Och inte för liten vattenyta heller, för det krävs ju en bra sträcka att landa på för dem! Det känns ju ändå som att någon vid något tillfälle borde ha sett en knölsvan dimpa ner på mark någonstans!
Snoken, Natrix natrix, är vår vanligaste orm. De förekommer mest där det är ganska vått och fuktig, men lägger gärna sina ägg i människans närhet, till exempel i komposter eller gödselstackar där bakterierna som bryter ned organiskt material ser till att det blir tillräckligt varmt för att äggen ska kunna utvecklas. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.Snokar lägger vita och mjukskaliga ägg i bland annat komposter och gödselstackar. Där blir det tillräckligt varmt för att äggen ska kunna utvecklas. Bilden är tagen av Georg Wilhelm.
Jag har varje år hittat hundratals snokägg i min kompost (som är ganska stor och tredelad). I år har jag för första gången sett en årsunge. I vilken del av komposten tror ni att äggen läggs och hur beter sig årsungarna när dom kläckts; stannar de i komposten eller ger de sig av? Varje år ser jag också 5-6 vuxna snokar som ligger och solar sig i komposten. Jag vet inte hur de kommer upp dit, det är ju ganska högt över marken. När läggs äggen och när kläcks de?
Vad roligt med snokar i komposten! Eftersom snokar och de flesta andra ormar inte ruvar sin ägg själva som fåglar gör, är de beroende av en ganska varm plats för att äggen ska kunna utvecklas. Då är komposter bra, för där utvecklas det mycket värme när det organiska materialet bryts ned. I allmänhet lägger snokar i Sverige sina ägg i början av sommaren, från midsommar och ett par veckor framöver, men med lokala variationer. Ungarna kläcks sedan på sensommaren eller den tidiga hösten. Redan från början är de helt självständiga och jagar sin egen mat. Det kan säkert hända att ungarna stannar kvar en tid i komposten om det är gott om mat för dem där, men det beror i så fall inte på att det är just där de är födda utan att det helt enkelt är bra att vara där.
Vuxna snokar är duktiga på att ta sig fram, och att klättra upp i en komposthög utgör inget större bekymmer för dem.
Det är väldigt roligt att läsa att du värnar dina snokar. Ormar har oförtjänt dåligt rykte och behöver all uppbackning de kan få! Just komposthögar och gödselstackar är oerhört betydelsefulla för detta. Se bland annat den här artikeln om en lyckad kompostsatsning i Småland.
Ett glas mjölk. Vad är det egentligen som avgör hur länge mjölken håller? Bilden är tagen av Stefan Kühn.Mjölksyrabakterier, Lactobacillus, kan bryta ner mjölksocker (laktos) i mjölk och göra den sur. Det är dock ganska ovanligt mjölksyrebakterier tar över om mjölken förvaras i kylskåp. Bilden är tagen av Janice Carr.
Jag går sista året på naturvetenskapliga linjen på Polhemskolan i Lund. Jag och min vän ska skriva ett gymnasiearbete om mjölkens hållbarhetstid. Vi vill undersöka om det finns någon skillnad mellan långbarhetsmjölk (alltså mjölk med extra lång hållbarhet), vanlig mjölk och laktosfri mjölk. Vi tänkte använda sensoriska tester samt pH-värde. Kan ni komma på någon annan metod att få fram ett resultat på? Har ni har något annat tips om ämnen att fokusera, eller kanske några lästips för detta ämne?
Den viktigaste faktorn när det gäller hållbarheten på dina olika typer av mjölk kommer att vara hur den har pastöriserats, så det är något du bör läsa om i förväg. Försök också ta reda på hur just er mjölk har behandlats. Pastöriseringen är en värmebehandling som görs för att avdöda skadliga bakterier och minska totalantalet mikroorganismer i mjölken och därmed göra den hållbar. Du kan hitta mer information om detta på nätet, till exempel på den här sidan från Tekniska museet
Den vanliga konsumtionsmjölken pastöriseras vid 72-74 grader i 15 sekunder. Det reducerar bakteriehalterna kraftigt och gör mjölken hållbarare, men med tiden börjar mikroberna växa till i mjölken vilket gör den dålig. Vad som händer beror på vad mjölken innehåller för bakterier, om den kontaminerats från omgivning eller förpackning, och vid vilken temperatur den lagras. Det är inte nödvändigtvis så att mjölken blir sur, vilket händer om det är mjölksyrabakterier som tillväxer och utnyttjar laktosen i mjölken. Andra bakterier kan ha helt andra effekter. I kylförvarad mjölk brukar det inte bli mjölksyrabakterier som tar över.
En del mjölk med lång hållbarhet har pastöriserats vid högre temperatur och blir då mycket hållbarare. Det kan till exempel vara så kallad UHT-behandling som kan vara över 140°C i 1-4 sekunder. Om den också förpackas under i princip sterila förhållanden blir hållbarheten mycket lång, och den kanske inte ens kräver kylförvaring. Nackdelen är att mjölken då får en svagt kokt smak. Och så snart man öppnar förpackningen får mikroorganismerna tillträde och då håller den inte så länge. Det sista betyder ju också att ni behöver tänka noga på hur ni själva behandlar era prover under undersökningen.
Att smaka, lukta och titta på konsistens är bra tester. Så snart mjölken smakar dåligt eller har konstig konsistens ska ni vara extra noga med att spotta ut den. Att mäta pH är också bra, men kom ihåg att olika bakterier kan ha olika effekt på pH. Om ni har möjlighet och tillgång till material och ett labb så är det förstås intressant att försöka se på hur bakteriehalterna ändras under lagringen. Men det kräver som sagt tillgång till rätt material och lite mer kunskap.
Hasselsnoken, Coronella austriaca, är en av våra mest exklusiva reptiler som förekommer sällsynt och lokalt i södra Sveriges kustband och på Öland och Gotland. Den är också sparsmakad – favoritfödan är ödlor och andra ormar. Eftersom hasselsnoken är ganska lokal och kräver varma, litet öppna miljöer är den rödlistad som sårbar (VU). En mycket exklusiv trädgårdsgäst, med andra ord! Bilden är tagen av Mats Österberg
Vi såg precis en orm ringla igenom trädgården där vi bor på Västergarn på Gotland. Observationen gjordes den 3 augusti på den sena eftermiddagen. Vi har olika åsikter om ormens längd, men uppskattar den till 60-75 cm, smal och med en brunbeigegrön nyans. Har ni någon uppfattning om vad det kan vara för art?
På Gotland kan vanlig snok, även kallad vattensnok, ha flera olika utseenden. Somliga är helsvarta. Andra individer är brunaktiga med mörkare fläckar på kroppen, men dessa brunaktiga individer har i princip alltid gula eller (speciellt på Gotland) orange nackfläckar, vilket ormen på bilden saknar. Därför torde det röra sig om en hasselsnok, vilken också är brunaktig med mörkare bruna fläckar, eller ibland diffusa ränder, längs kroppen. Storleken stämmer också bra med hasselsnok. En huggorm hade haft tydligare zick-zackmönster och sett litet kraftigare ut. På Artportalens informationssajt Artfakta kan man se att flera hasselsnokar rapporterats från Västergarnstrakten.
Kommentarer