Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Namnet till trots är den vanlig utomhus över hela landet. Till skillnad mot exotiska kackerlackor är detta dock aldrig ett skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Bilden är tagen av Marielene Willén.
Vi bor i en villa i Uppsala och idag (i juli) såg jag detta djur i köket nära altandörren. Kan det vara en kackerlacka? Jag har aldrig sett något liknande här tidigare, vi har rent och fräscht hemma och vi har inte varit ute rest nu, men vi var på Kanarieöarna i mars.
Det är mycket riktigt en kackerlacka. Det går inte riktigt att se vilken på bilden, som är lite för liten och oskarp, men bara baserat på kroppsform (och sannolikhet) finns det ingenting som avviker från skogskackerlackan, Ectobius lapponicus. Det är vår enda inhemska kackerlacka, och den är vanlig i och omkring skogsmark i hela landet. Den hittas ofta inomhus, men då är det alltid och utan undantag så att den har kommit in utifrån. Skogskackerlackor uppträder alltså aldrig som skadedjur och är därmed ingenting att bekymra sig över!
Bitbocken, Spondylis buprestoides, räknas trots sina korta antenner till skalbaggsfamiljen långhorningar. Det är en vanlig skalbagge i södra Sverige, där larven utvecklas i hård tallved. När larven är färdigvuxen förpuppar den sig i veden och den fullbildade skalbaggen gnager sig ut. Då är stora, starka, käkar bra! Med lite otur kan samma imponerade käkar ge ordentliga nyp i fingrarna. Bilden är tagen av Emma Westergård.
Min man blev biten av denna skalbagge när han snickrade. Förvånansvärt starka käkar, då den bet igenom hans hantverkarhänder så att det började blöda. Detta skedde i Eksjö i Småland i mitten av juli. Skalbaggen kom flygande och flög sedan vidare på nya äventyr. Jag har försökt identifiera vilken art det är utan att lyckas. Roligt om jag kunde få reda på vad det var!
Det här är en långhorning som, passande nog, heter bitbock på svenska (och Spondylis buprestoides på vetenskap). Den hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae, med omkring 120 arter i Sverige). De allra flesta långhorningar är lätta att känna igen för att de har väldigt långa antenner – lika långa som kroppen eller längre. Men så finns det ungefär en handfull arter med väldigt korta och knubbiga antenner. Bitbocken är en av dem. Det är en vanlig art i södra Sverige. Den utvecklas i döda tallar, långt in i veden, och käkarna kommer väl till pass när den färdigbildade skalbaggen ska gnaga sig ut från sin puppkammare. Bitbocken är annars ett fredligt djur, men som ni märkt kan de nypa till ordentligt om det behövs!
Nej, bitbocken (Spondylis buprestoides) är namnet till trots inte alls något skadedjur. Larven utvecklas dock i död tallved i södra Sverige och äggläggande honor lockas därför av sådant som ”luktar tall.” Det kan vara färskt virke, målarfärg blandad med terpentinbaserade lösningsmedel, och så vidare. Det vuxna djuret flyger på natten och dras gärna till ljus, vilket också kan förklara varför bitbockar kan dyka upp inomhus i sommarnatten. Bilden är tagen av Anna Lena Gerhardsson.
Är bitbocken ett skadedjur? Vi fångade en inomhus och har tallskog runtomkring oss.
Nej, den är inget skadedjur. Larverna lever i döda tallar och stubbar.
– Olle Anderbrant
Bitbocken dras också till ljus och till ”sånt som luktar tall”. Det betyder att den gärna dyker upp kring utomhuslampor eller i och omkring hemmet, till exempel om en byggt något nytt med färskt virke, har lagrat färsk ved på tomten, eller kanske målat eller oljat något och då använt terpentin som lösningsmedel.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är vår enda naturligt förekommande kackerlacka. Den lever ute i skog och mark över hela landet, men letar sig ibland in i våra hem. Det är alltid en ren slump. Skogskackerlackor är aldrig skadedjur! Bilden är tagen av Anna Gustafsson.
Vi har bilat med husvagnen från Värmland genom Bremen(Tyskland, 2 nätter), södra Holland (4 nätter), sedan vidare till Paris i 1 vecka, och tillbaka genom Tyskland och vidare till Legoland i Danmark, innan vi körde hem till Värmland igen.
Efter det har vi varit uppe i Vemdalen i 4 dagar och kom hem igår och såg då detta kryp som sprang vid min dotter och bland badkläder som låg i bilen efter resan till Vemdalen.
Sedan vi kom hem så har vi sett 3 sådana här kryp i bilen, men inte i husvagnen (än). Ena dottern såg en innan vi åkte till Vemdalen. Vi håller på att packa ur med noga ögon samt skakar och tvättar och torktumlar allt för säkerhets skull.
Krypet är 6-7 millimeter långt. Vad kan det vara?
Det här är en ung kackerlacka som ännu inte fått sina vingar. Kackerlackor och många andra insekter, till exempel gräshoppor och vårtbitare, har ”ofullständig förvandlig”, vilket betyder att de genomgår flera olika larvstadier innan de till slut blir vuxna. De kallas för ”nymfer”. Mellan varje nymfstadium byter insekten hud och blir mer och mer lika de vuxna djuren. Det andra utvecklingsmönstret hos insekter är ”fullständig förvandling” som finns hos bland annat fjärilar och skalbaggar. Då ser alla de olika livsstadierna väldigt olika ut (tänk: ägg, larv, puppa, fjäril).
Av vad jag kan se på bilden finns det inget som avviker från att det ni sett är nymfer av skogskackerlacka, Ectobius lapponicus. Det är den enda kackerlackan som förekommer naturligt i Sverige och den är vanlig i skog och mark över hela landet. Det är vanligt att den hittas inomhus eller i vår omedelbara närhet, men det är just för att den är så vanlig. Det är aldrig någonsin ett skadedjur. Djuren kan lika gärna ha kommit in under Europaresan som i Vemdalen, eftersom skogskackerlackan är vanlig överallt.
Räv och grävling är mellanstora däggdjur som är vanliga i människors närhet. Båda arterna är utpräglade allätare som gärna tar för sig av det som råkar vara vanligast för stunden. Därför är det vanligt att hitta spillning med stora inslag av fruktskal och kärnor på sensommaren och hösten. Just den här spillning är lite svårtolkad, men vi tror att den kommer från en räv. Bilden är tagen Roger Zetterqvist.
Vilket djur kommer den här spillningen ifrån? Vi bor nära en sjö med fuktig mark beväxt med alar mellan vår tomt och sjön.
Det stora inslaget av körsbärskärnor visar på en allätare. Det mest sannolika för den här typen av spillning är räv eller grävling, där rävens spillning luktar väldigt fränt medan grävlingens har en kraftigt söt, myskaftig, lukt. Grävlingen lägger ofta också sin spillning i grunda små gropar (”latriner”) och inte lika ofta helt öppet. Det som får mig att studsa lite är storleken, som ju är ganska blygsam. Både skogs- och stenmård äter frukt, men jag tycker inte riktigt att fyndplatsen i en trädgård stämmer så bra. Igelkottar äter också gärna frukt, men jag har svårt att tänka mig att en igelkott skulle svälja hela frukten. Utan närmare undersökningar blir det svårt att ge ett entydigt svar, men jag gissar på räv i första hand och grävling i andra hand.
Ljus jordhumla (Bombus lucorum) är en vanlig humla i Sverige. Den ses ofta i stor mängd i lämpliga blommor, till exempel stockrosor som i det här exemplet, såväl tillsammans med artfränder som med andra slags humlor. Att flera humlor samlas på en särskilt nektargivande blomma handlar nog i första hand om att just den där blomman är särskilt bra just då, och inte så mycket om att humlorna inte begriper att det redan är andra vid middagsbordet!
Vi har ett gäng stockrosor vid vår entré och humlorna verkar gilla dem bra. Ofta vi ser humlor på samma blomma trots att det finns flera andra lediga. Det får mig att undra om humlor är närsynta och inte ser att blomman redan är upptagen, eller är det helt enkelt så att de är flockdjur och därför går på en redan beprövad blomma?
Jag gissar att det här handlar om att vissa blommor på växten helt enkelt ger mer nektar vid ett visst tillfälle, och att pollinatörerna därför söker sig dit. Humlor är ju sociala bin med välorganiserade samhällen, men just i det här fallet handlar det nog inte om att de ”äter tillsammans” utan att humlorna samlas kring några blommor för att just de är särskilt bra. Humlorna hittar dit genom att förlita sig på många olika sinnesintryck, såväl kemiska som visuella.
Jag gissar att de ”bästa” blommorna inte är samma varje dag, och kanske inte heller under hela dagen. Nästa sommar kan det kanske vara något att undersöka för att komma närmare ett svar på dina humlors närsynthet – sitter de alltid i samma blomma eller byter de blomma under och mellan dagar?
Klädesmalen, Tineola bisselliella, är en tjusig men stundtals besvärande fjäril, eftersom larven låter sig väl smaka av till exempel hår, päls och fjädrar. Särskilt tycker den om yllefibrer. Särskilt förr i tiden var klädesmalen därför en allvarlig skadegörare i våra hem. Problemen har minskat i takt med ökad användning av syntetiska kläder och ett torrare inomhusklimat, men utbrott kan fortfarande uppstå här och där och då vara svåra att få bukt med. Nuförtiden finns så kallade feromonfällor som genom artspecifika doftsignaler lockar till sig fjärilarna. Samma teknik används i ökande utsträckning också i miljöövervakning, där levandefällor baserade på feromoner har visat sig vara långt mer effektiva än manuella metoder när forskare letar efter vissa specialla insektsarter. Bilden är tagen av Olof Leillinger.
Finns fungerande insektsfällor baserade på feromoner ?
Ja, det finns fungerande feromonfällor för ett stort antal insektsarter. De flesta fällorna innehåller det honproducerade sexualferomonet för en specifik art och till fällan attraherar därför bara hanar av just den arten. Sådana fällor används för att få reda på om en viss art finns i området eller för att få en uppfattning om hur vanlig den är. Dessa fällor är endast undantagsvis användbara för att kontrollera en population, eftersom honorna som lägger äggen kan ha blivit parade innan hanarna fångas i fällan. Det finns flera företag i Sverige och andra länder som säljer fällor och feromoner.
Jenny Nyström (1854-1946) var en svensk konstnär och illustratör som idag särskilt är känd för sina julkort. Nyström föddes i Kalmar, växter upp i Göteborg och gick på konstskola där samt i Stockholm, där hon senare slog sig ned. Tillsammans med läkaren Daniel Stoopendaal fick hon sonen Curt Nyström Stoopendaal, också han en känd julkortsillustratör. Jenny Nyströms omfattande produktion innefattar bland annat omkring 3000 julkort jämte tusentals övriga bilder och teckningar.
Nu går Fråga en Biolog på jullov. Under lovet kommer vi inte att vara riktigt lika aktiva på bloggen. Vi är tillbaka i full skala vecka 2. Under tiden går det precis lika bra som vanligt att posta frågor på bloggen, via e-post eller på Facebook och Twitter.
Lövsångaren, Phylloscopus trochilus, är Sveriges vanligaste fågel. Den väger omkring 10 gram och finns nästan överallt där det finns buskar och träd, till och med allra längst i norr. Lövsångaren är också en riktig långflyttare – varje år flyger den från Sverige till Afrika, och tillbaka igen! Omkring 70% av variationen i hur lövsångaren flyttar styrs av generna, men forskarna vet inte ännu just vilka gener som påverkar flyttningen. Bilden är tagen av Steve Garvie.
Många fågelarter flyttar söderut under vintern. Jag antar att det finns arter där den unga fågeln flyttar utan guidning från äldre fåglar första gången den flyttar söderut. Då måste den på något sätt fått veta platsen den ska flytta till via sitt DNA.
Kan det tänkas att det går att ändra i DNA så att fågeln flyger någon annanstans, till exempel till Kenya istället för Sydafrika. På vilket sätt skulle i så fall positionen vara lagrad?
Det går ju också att ha samma fundering för ålar som på något magiskt sätt hittar till Sargassohavet!
Det är väldigt intressanta frågor du ställer och som jag ofta funderar på och emellanåt håller mig vaken om natten.
Några saker vet vi säkert. Till skillnad från till exempel gäss, svanar och tranor som flyttar i familjegrupp är det svårt att tänka sig att sångfåglar kan lära sig flyttningsresan från erfarna artfränder eftersom de mestadels flyger ensamma, under natten, med små möjligheter att kommunicera med andra individer. Hos många arter flyttar också unga och gamla fåglar vid olika tider på säsongen (gamla några veckor innan de unga). Korsningsförsök i laboratorier (framförallt med svarthättor) och genetiska analyser av individer som följts med ljusloggrar (numer en standardmetod för att kartlägga enskilda individers flyttningsresa) visar entydigt att såväl flyttningsriktning som flyttningslängd i stor utsträckning styrs av gener i arvsmassan. Hos lövsångaren som jag studerat under drygt 20 år har vi nyligen kommit fram till att drygt 70% av variationen i flyttningsriktning styrs av två regioner i arvsmassan som bestämmer om svenska lövsångare ska övervintra i västra eller östra Afrika. Tillsammans innehåller dessa regioner ett par hundra gener men vilka av dessa som är flyttningsgener och hur de påverkar flyttningsbeteendet vet vi inte.
En modell som framförts om hur genetiken skulle kunna uttrycka flyttningsbeteendet är att det finns gener som kodar för ”önskad riktning” kopplad till en årsklocka. Alltså ungefär: ”flyg mot SV under 5 nätter i augusti, ändra kurs till SÖ i september och fortsätt 8 dagar”. Modellen är en bra bas att utgå från, men tycks inta vara tillräcklig för att förklara de ofta extremt precisa flyttningskorridorer, rastplatser och vinterområden som många arter uppvisar. Det är samtidigt svårt att tänka sig att väldigt komplex information kan nedärvas i DNA, som till exempel en representation av en kartbild. Men det är någonting väldigt viktigt som vi missat eller inte förstår. Kanske hade det varit lättare att förstå om vi på fåglars vis hade kunna känna av magnetfältets olika komponenter (fältstyrka, inklination och missvisning). Allt sagt gäller också för ålen, hur i hela fridens namn hittar de tillbaks till Sargassohavet?!
Stor mängder knölsvanar, Cygnus olor, samlas varje vinter i Lommabukten i sydvästra Skåne. Den här bilden tog Eva Ahnborg Svensson i Vikhög i slutet av januari. Svanar är överlag tuffa fåglar som klarar vintern bra, såvida de hittar tillräckligt mycket mat. Om de inte gör det, till exempel när isen lägger sig, brukar de vara skickliga på att hitta öppet vatten i närheten eller längre bort.
Jag tittar ut och ser två svanpar i sjön. De äter, men har svårt ta sig fram genom nyisen. De skall väl ha flugit iväg vid det här laget? Ska jag kontakta någon som kan rädda dem?
Det finns ingen anledning till oro. Svanar är tuffa fåglar som utan större problem kan flyga eller promenera till öppet vatten eller andra platser där det finns mat om de behöver. Så länge de äter ordentligt, och det verkar de ju göra baserat på din beskrivning, kommer allt att gå bra. Om isen blir för tjock för svanarna kommer de helt enkelt att flyga till en mer lämplig plats. Många svanar stannar faktiskt hos oss hela vintern, även ganska långt norrut. Det bygger såklart på att de kan hitta tillräckligt mycket föda för att värma kroppen, men så länge de gör det så är vinterkylan som sådan inget problem för dem.
Vi har skrivit mer om svanar på vintern flera gånger tidigare, till exempel här, här, här, här, här och här. Där berättar vi mer i detalj om vilka olika avväganden svanarna behöver göra när sommar går mot vinter, och hur de påverkas av kyla, is och snö.
Som sagt – ingen anledning till oro här. Detta klarar svanarna bra på egen hand!
Kommentarer