Guldögonsländorna, i insektsfamiljen Chrysopidae, är en liten grupp i Sverige med blott 17 olika arter. De hör till ordningen nätvingar (Neuroptera) – och deras vingar gör verkligen skäl för den indelningen! Guldögonsländor kan påminna någon om olika småfjärilar som också har sina vingar lagda som ett tak över kroppen. Flera saker avviker dock. Bland annat är guldögonsländorna glupska rovdjur, varför de har bitande mundelar (käkar). Fjärilar suger nektar och har för det ändamålet en lång sugsnabel. Bilden är tagen av Anders Green.
Vad är detta för fjäril?
Det är alls ingen fjäril, utan faktiskt en insekt som här till en grupp som kallas för nätvingar. Du ser bland annat att vingarna har väldigt många små celler inneslutna av ribbor, nästan som stegar, vilket är typiskt för nätvingarna. Just ditt djur hör till den nätvingefamilj som kallas för guldögonsländor (Chrysopidae). De har ofta guldglänsande ögon, men det syns bäst utomhus och bättre på sommaren än på hösten. Vi har 17 olika guldögonsländor i Sverige, men just vilken din är kan jag inte säga, mer än att den ser ut att höra hemma i släktet Chrysopa med 5 svenska arter.
Guldögonsländor övervintrar gärna inomhus, så det är inte alls ovanligt att hitta dem såhär års. De vuxna djuren är rovdjur som äter olika små och mjuka insekter. Larverna är också glupska rovdjur med påtagligt stora käkar. De finns på olika växter och är där riktiga nyttodjur som sätter i sig stora mängder bladlöss. Därför kallas de ofta för bladluslejon. De kan också bita människor, larverna också. Jag tycker inte att det gör så ont, men vissa kan få en lokal allergisk reaktion av bettet.
Galapagosöarna ligger omkring 1000 km utanför Ecuadors västkust. Här finns på liten yta väldiga skillnader i miljöer och väldigt stor rikedom bland växter och djur. Många arter finns bara här i hela världen. Ofta är det distinkta, men mycket närbesläktade, arter som förekommer på de olika öarna. Det gäller bland annat jättelandsköldpaddorna som visas på bilden. Flera av dem är idag mycket starkt hotade. Bland annat blev ”Ensamme George” världsberömd i egenskap av att vara den sista levande individen av sin art. Efter Georges död hittades dock andra jättesköldpaddor som verkade vara släkt med honom.
Charles Darwin besökte Galapagosöäarna år 1835 med skeppet HMS Beagle. Här samlade han in flera exemplar av finkfåglar. Senare skulle det visa sig att Darwins hade samlat in hela 12 olika, men närbesläktade arter. Han kom senare att diskuterade artrikedomen bland Galapagos fåglar ingående i sin berömda bok ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval” från 1859. Långt senare fick dessa namnet Darwinfinkar och blev världsberömda exempel på hur artbildning och diversifiering sker genom naturligt urval. Än idag forskas det intensivt om hur nya arter uppstår på Galapagos, bland annat med Darwinfinkarna som modellsystem.
Jag skriver ett projektarbete om skillnader mellan Galapagosöarna. Jag har kommit fram till att den enda skillnaden jag kan se är att alla rör sig olika på grund av kontinentplattornas rörelser. Jag försöker dock hitta varför det är så olika klimat på alla öar. Jag vet redan att ju längre de rör sig desto grönare och livligare blir de. Öarna bryts även ner desto längre de flyttar. Det jag inte vet är om det finns någon annan orsak. Jag vet att havsströmmarna bestämmer årstiderna , men strömmarna är väl lika stora på alla öar? Avstånd till ekvatorn är inte heller lösningen efter som att alla ligger på en linje som följer ekvatorn. Höjd över havet skulle det kunna vara, men eftersom att öarna bryts ner så kan det också vara en del av kretsloppet. Min fråga är alltså: ”Varför är det så stora klimatskillnader på Galapagosöarna – beror det bara på var de ligger?”
Galapagosöarna har bildats då Nazcaplattan rör sig över en så kallad ”Hot spot” eller ”mantle plume”. En hotspot är en plats där magma från jordens mantel väller upp. Hotspots är ganska stationära. När plattan glider över hotspoten bildas öar. Efter en tid har plattan flyttat sig med sina öar bort från hotspoten och nya öar bildas på den del av plattan som nu befinner sig över hotspoten. På så sätt bildas en rad med öar som är allt äldre ju lägre bort man kommer från hotspoten. Det klassiska exemplet är Hawaii-kedjan där öarna ligger på en lång rad (Emperor chain).
Med varierade vulkanisk aktivitet kan de öarna bli olika stora och höga. Ju äldre öarna är desto mer har de eroderats, det vill säga att öarna längst bort från hotspoten är lägre och har mer jordarter som gynnar växtligheten och därför blir ”grönare” öar. I fallet med Galapagos är öarna i väster yngst och högst. Senaste utbrottet ägde rum på ön Isabela för någon vecka sedan.
Såvitt jag vet varierar klimatet väldigt lite om man ser i stor skala till alla Galapagosöarna. Men det lokala klimatet på varje enskild ö kan säkert variera beroende på öarnas höjd över havet och deras storlek. Förmodligen kan havsströmmarna också ha viss betydelse.
En bra sida att besöka är denna. Se speciellt kapitel 5 om öarnas ålder och höjd över havet.
Spansk skogssnigel (Arion vulgaris), som kallas också för mördarsnigel, är en glupsk snigel som kan ställa till oreda i trädgårdar. Den härstammar från Sydeuropa, och hittades i Sverige för första gången i Skåne 1975. Här ses två individer som parar sig. Bilden är tagen av B. Girardot.
Jag heter Sara och går i 4B på Carlshöjdsskolan i Umeå. Jag skulle vilja veta lite fakta om mördarsniglar. Jag behöver inte mycket fakta, men lite grann. Jag behöver en till källa som säger att de andra källorna stämmer. Det är till ett skolarbete och en kunde fråga en expert om man ville, så jag gjorde det.
Vad roligt att du är intresserad av mördarsniglar! Egentligen heter den spansk skogssnigel på svenska, och Arion vulgaris på vetenskap. Den är nära släkt med vår egen svarta skogssnigel och kan ibland para sig med den. Avkomman mellan spansk och svart skogssnigel är livskraftig och fertil, dvs. de kan få egen avkomma.
Egentligen är det så att namnet spansk skogssnigel är lite olyckligt, för det har visat sig att den inte alls kommer från Spanien. Man trodde att den gjorde det, för den är väldigt lik en snigel som finns på den spanska halvön. Senare forskade man vidare i saken och insåg då att den spanska skogssnigeln nog i själva verket hör hemma i sydvästra Frankrike.
De första spanska skogssniglarna i Sverige hittades på 1970-talet, dels i Göteborg och dels i västra Skåne. Efter det har den spridit sig väldigt snabbt och är idag vanlig i hela södra Sverige, ungefär upp till norra Uppland, och med några spridda förekomster längre norrut. Den har spridits med trädgårdsavfall, komposter, plantor och jord och finns numera överallt i mänskliga miljöer. Den äter också nästan vad som helst och kan därför göra ganska stor skada på till exempel olika planteringar och i grönsakslandet. Till skillnad från många andra sniglar äter den inte bara dött växtmaterial, utan den tycker också om plantor som fortfarande lever. Den sätter till och med i sig andra skogssniglar!
Alla vuxna spanska skogssniglar dör på hösten och det är bara ”ungdomarna” som övervintrar. De växer till på våren och lägger ägg. Det räcker faktiskt med en enda snigel för att bygga upp en stor population, för den spanska skogssnigeln kan para sig med sig själv. Det kallas för att den är hermafrodit. En enda snigel kan producera uppemot 400 ägg. Det tar ungefär fyra veckor för äggen att kläckas och den nykläckta snigeln behöver omkring en månad på sig att bli könsmogen. Så det går ganska snabbt!
Här och här kan du läsa mer om spanska skogssnigeln. Båda källorna är säkra, men kom ihåg att fråga din lärare om hur du ska ange källhänvisning till en sida på nätet.
Hagtornsbärfisen, Acanthosoma haemorrhoidale, är en av våra mer allmänna bärfisartade skinnbaggar. Den lever av att suga växtsaft från olika lövträd. Liksom alla bärfisar genomgår hagtornsbärfisen flera olika larvstadier innan den blir vuxen. Som larv, eller nymf som det också kallas, saknar den de långa täck- och flygvingarna som utmärker de vuxna djuren. Den har bara små stumpar där vingarna ska vara! Bilden är tagen av Bengt Adamsson.
Jag undrar om det här kan vara en bärfis? I så fall vilken? Jag såg djuret den 29 September i Änggårdsbergen i Göteborg.
Av vad jag kan se är detta en larv av hagtornsbärfis, Acanthosoma haemorrhoidale, i sitt femte larvstadium. Det är sista stadiet innan den byter hud för sista gången och blir vuxen.
Hagtornsbärfisen är vanlig i södra Sverige, ungefär till norra Uppland och förekommer sedan allmänt en bit längre norrut, men då endast i kustbandet.
Den förekommer på flera olika slags lövträd och buskar, men larverna tycker särskilt om mjuka och köttiga bär som hagtorn, rönn och oxel.
Larven av nattfjärilen lönnaftonfly, Acronicta aceris, är nästan overkligt vacker. Den vuxna fjärilen är dock mer anonym, med sitt litet gråbrunspräckliga utseende. Fjärilen förekommer ganska allmänt från Skåne till Ångermanland och larven utvecklas på olika slags lövträd. Bilden är tagen av Tyra Wahlgren.
Jag vet inte vart jag ska vända mig för att få veta vad denna skönhet bli när den utvecklats klart. Kan ni hjälpa mig eller föreslå vem jag kan vända mig till?
Jag gjorde dock en snabb googling på ”gul hårig larv”och fick fram att det är väldigt likt larven från Lönnaftonfly, Acronicta aceris. Men jag är ingen fjärilsexpert! Jag skickar frågan vidare till vår frågelåda ”Fråga en Biolog.
– Frida Rosengren, bibliotekarie vid Biologiska institutionen
Det är absolut larven av lönnaftonfly, Acronicta aceris. Ofta har den röda hårtestar också på kroppen, men det händer att dessa saknas. Den vuxna fjärilen är ganska tjusigt gråspräcklig, men inte alls lika spektakulär som larven.
Grävlingen har synnerligen långa klor. Bilden är tagen av Silar.
Spår av grävling. Bilden är tagen av Jeanette Johnsson.
Spår av grävling. Bilden är tagen av Jeanette Johnsson.
Grävlingen, Meles meles, är en vanlig kamrat i såväl städer och byar som i skog och mark. Grävlingen är nog det svenska djur som har längst klor i förhållande till fötternas storlek. De långa klorna kommer väl till pass när de gräver efter mat eller anlägger sina karakteristiska toalettgropar. Klorna ger också spårstämplarna ett karakteristiskt utseende.
Vi var uti skogen och hittade spår stora som från handled till fingertoppar, med gigantiska klor. Det var i Tripphult, utanför Hallsberg i Närke. Kan det vara björn eller järv, eller något annat? Det skulle vara jätteintressant att få ett utlåtande.
De långa, parallella, kloavtrycken tillsammans med avtryck från fem tår (bilden med två spårstämplar bredvid varandra) menar jag gör detta till spår av grävling. De kan vara nog så stora om hela foten sätts ned samtidigt. Grävlingen är förmodligen det svenska djur som har allra längst klor i förhållande till hur stor foten är. Särskilt långa är klorna på framtassarna. Det är framtassavtryck som syns på den mellersta bilden, medan avtrycken på bilden med snusdosan ser ut att vara från baktassarna.
Björnspår är mycket större och inte så rektangulära. Även järvens spår är större och den har inte heller så långa klor. Även om järven glädjande nog tycks öka i det mellansvenska skogslandskapet tror jag inte heller att den ännu har nått så långt söderut som Närke.
Grävlingen, Meles meles, är ett hemlighetsfullt men vanligt djur i människans närhet. Här äter de allehanda saker, som sniglar, maskar och fallfrukt. De är också renliga djur – typiskt för grävlingar är att anlägga små toalettgropar där de lägger sin avföring. I det här fallet har groparna grävts alldeles nära frågeställarens hus. Bilden på grävlingen är tagen av BadgerHero, medan de på toalettgroparna är tagna av Pierre Gustavsson.
Är detta spillning från en grävling? Jag hittade en grävd grop under vår farstu och en grop alldeles bredvid altanen.
Spillningens storlek och dess placering i små gropar gör absolut grävling till den rimligaste nattgästen! Det är typiskt för grävlingar att anlägga sådana här grunda avföringsgropar. De brukar kallas för ”latriner”. En kan också hitta grävlingsspillning som ligger direkt på marken, men när den ligger i gropar som här finns det få andra alternativ. Grävlingens avföring är väldigt varierande till sitt utseende beroende på vad djuret har ätit. Är en osäker går det alltid att lukta på spillningen. Grävlingen har spillning som luktar litet sötaktigt av mysk, medan andra djur som är vanliga nära människor, till exempel katter och rävar, har avföring som har en obehaglig, frän, lukt.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Den är vanlig utomhus i hela landet. Till skillnad mot olika exotiska kackerlackor uppträder den dock aldrig som skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Just det här djuret hittades i ett badrum. Bilden är tagen av Jackie Taylor.
Jag har hittat denna insekt i mitt hus vid två tillfällen. En igår i köket och en idag i badrummet. Jag har googlat och kommit fram till att det säkert är en nymf av en kackerlacka, men jag är livrädd att det inte ska vara den som finns naturligt i Sverige.
Vad tycker ni att det ser ut som? Den är omkring 8 mm lång.
Bilden är egentligen inte bra nog (för mörk och för liten) för att med säkerhet kunna av göra vilken kackerlacka det är, men med det sagt är det inget i djurets utseende som tydligt avviker från skogskackerlackan, Ectobius lapponicus. Det är ju också ett vanligt djur i hela landet, och såväl nymfer som vuxna djur letar sig ofta in i våra hem under sommaren. Av de kackerlackor som kan leva i våra hem som skadedjur, dvs. framförallt tyska, amerikanska och australiska kackerlackorna, har nymferna inte riktigt det här ovala och litet knubbiga utseendet.
Bokspinnaren, Calliteara pudibunda, är en ganska vanlig nattfjäril i södra Sverige. Larven är enastående vacker och lätt att känna igen, medan den vuxna fjärilen är litet mer anonym. Dessutom flyger den på natten, vilket gör det svårt att få syn på den. Bilden skickades in av personalen på Förskolan Pollux i Stockholm.
Vi är en förskola i Stockholm som hittat en larv. Nu undrar vi vad det kan vara för något och hoppas att ni kan svara!
Det här är larven av en nattfjäril som heter bokspinnare på svenska, och Calliteara pudibunda på vetenskap. Larven är vacker och mycket karakteristisk, medan den vuxna fjärilen är gråbrun och litet mer anonym.
Den här fjärilen finns i södra Sverige, ungefär upp till mellersta Uppland. Det är en karaktärsart för bokskogar i sydligaste Sverige, men där bok inte finns kan larven också leva på många andra lövträd som ek, björk, asp och viden, och ibland också på hallonbuskar och närstående.
Ett roligt fynd som barnen säkert uppskattade! Här kan ni läsa mer om bokspinnare.
Älgen är med sina 400-500 kilo och upp till 2 meter i mankhöjd vårt allra största djur. På sätt och vis är den faktiskt något av en symbol för de svenska skogarna. Älgar är lätta att känna igen. Kanske har du tänkt på att de har en ganska kraftig puckel på ryggen? Det är just denna puckel som avslöjar att skelettet på bilden kommer från en älg. Tittar du noga ser du att utskotten på ryggkotorna ovanför bröstkorgen är väldigt långa – mycket längre än utskotten bakom och framför bröstet. Med ett fettlager, lite hud och päls utanpå blir detta en formidabel puckel! Bilderna är tagna av Anna Günzel.
Jag hittade detta skelettet i Slätthult, Småland i början av januari. Jag misstänker att det är älg eller kronvilt. Det verkade i alla fall vara för stort för att vara ett rådjur. Det enda som låg kvar var revben, ryggrad och skalle. Benen saknades.
Vet ni vilket djur det kan vara?
Det bör vara lämningar efter en älg, baserat på storleken i kombination med de kraftigt asymmetriska taggutskotten på de främre ryggkotorna, som i sin tur ger en asymmetrisk ryggsida. När älgen fortfarande har kostymen på har ju såväl tjur som ko en kraftig, väl markerad, ”puckel” på ryggen. Hos kronviltet har endast handjuren en antydd, men mycket liten, puckel. En bild på huvudet hade gjort det hela ännu tydligare, men på bilderna här ser vi bara bäcken, ryggrad och bröstkorg.
Kommentarer