Bakterien Escherichia coli är en vanlig bakterie i vårt tarmsystem. De flesta typerna är alldeles harmlösa, men ibland kan vi få i oss någon E. coli-variant som leder till svår magsjuka. Vår frågeställare har undersökt om olika slags huskurer påverkar hur E. coli växer och överlever.
Jag genomförde nyligen en labb där jag undersökte den antibakteriella förmågan hos olika huskurer – apelsin, äppelcidervinäger och citron – på Escherichia coli-bakterier. Jag kom då fram till att citron och äppelcidervinäger dödade flest bakterier medan apelsin inte dödade några bakterier. Detta tänker jag skulle kunna bero på att de första två har ett lägre pH-värde än det som Escherichia coli bakterier trivs bäst i. Men min teori faller sönder då även apelsin har ett lågt pH-värde, men ändå inte dödade några bakterier.
Vad skulle detta kunna bero på?
Jag antar att du mätt pH på de olika fruktlösningarna som du använde men du gav oss inte dessa värden. Kan det vara så att apelsinen är sur men inte lika sur som citronen och vinägern, och därför inte var tillräckligt sur för att döda bakterierna?
Dovhjorten, Dama dama, är en ganska vanlig, och ökande, hjort som är ungefär dubbelt så stor som ett rådjur. Ofta är de tjusigt rödbruna med vita prickar, men den kan också vara bruna till nästan svarta, och ibland är de helvita. Hornen, som har stora skovlar, är också typiska. Sådana horn har inga andra svenska hjortdjur. Bilden är tagen av Markus Lovung.
I måndags den 25 oktober var jag ute och gick och såg någon form av bock. Djuret tyckte jag såg ut som en blandning mellan ett får och en råbock på våren (vårbock). Storleksmässigt skulle jag säga att den var lika stor som ett får. Pälsen var vit och ullig, främst runt halsen, medan jag upplevde resten av djurets kropp vara mindre krullig. Färgen var vit.
Hade den inte haft ca 40 cm långa horn som pekade uppåt och hade ett par taggar så hade jag gissat på ett får. Men just kombinationen mellan fårlika pälsen och ansiktsform som ett får, men med långa fina bockhorn likt en vårbock gör att jag blir förvirrad.
Jag stötte på djuret i närheten av ett bostadsområde på Norra Hisingen i Göteborg. Det var runt ett promenadstråk med en konstgjord fågeldamm den dök upp. Jag kunde bara se ett djur så den verkade ströva runt själv.
Vet ni möjligtvis vad det kan vara för djur?
En intressant bild! Baserat på den angivna storleken och bilden har jag svårt att tänka mig att det är annat än en helvit dovhjort, Dama dama. De förekommer i alla upptänkliga färgvarianter (nåja, nästan) utöver den vanliga rödbruna med vita prickar. De skovelfomade hornen, som syns ganska bra på din bild, är typiska.
Bredkantsskinnbaggen Leptoglossus occidentalis är ett stort och imponerande djur som är en ny bekantskap i Sverige. Från början kommer den från Nordamerika, där den kan vara en allvarlig skadegörare på barrträd. I Europa hittades den för första gången i Italien i början av 2000-talet. Sannolikt kom den dit med en virkestransport. Den har sedan tagit Nordeuropa med storm och är här för att stanna. I Sverige ökar den stadigt sin utbredning och numerär. Bilden är tagen av Linn Wall Dupont.
I fredags kväll, i mitten av december, går jag in i sovrummet för att byta till nya sängkläder. På ena huvudkudden ser jag en insekt som sitter blickstilla trots att taklampan lyser upp hela rummet. Min man går långsamt fram, tittar och fotograferar innan han mosar den i ett papper och spolar ner i toaletten. Först efteråt kommer rädslan som får oss att tro att det kan ha varit en kackerlacka! Och Anticimex öppnar först på måndag!
Vi har googlat och googlat utan att bli mycket klokare, bara oroligare, men så hittade vi den här bloggen och sätter nu vårt hopp till att det kanske finns någon med mer kunskap på ämnet som kan ge oss sin syn på saken?
Ni behöver alls inte vara oroliga. Det här är ingen kackerlacka utan istället en skinnbagge i den i Sverige ganska lilla familjen bredkantsskinnbaggar (Coreidae). Just det här djuret heter Leptoglossus occidentalis och är en av våra vackraste arter (och den i särklass största bredkantsskinnbaggen)! Det är från början en nordamerikansk art som kommit till Europa med timmertransporter. Den hittades i Medelhavsområdet 1999, och nådde Sverige 2011. Numera är den, om än inte vanlig, sedd ganska ofta. Vuxna djur och ungarna lever på att suga ur frön från olika barrträd. I Nordamerika är den stundom ett skadedjur på tallar, och det finns nu en misstanke om att den kan komma att ställa till det för skogsbruket även i Sverige. Än så länge är den så pass ovanlig att det inte är några problem. Eftersom det är ett djur under spridning i landet så vore det roligt om ni ville rapportera ert fynd på Artportalen.
Hur ser en då att det inte är en kackerlacka? Det finns flera saker att tänka på inför framtiden, till exempel: 1) kackerlackor har alltid trekantiga huvuden med synliga käkar, medan ert djur har ett rektangulärt huvud och en sugsnabel (som den suger ur fröna med; alla skinnbaggar har snabel); 2) kackerlackor har alltid långa och slanka antenner med väldigt många segment, medan ert djur har grova antenner med väldigt få antennleder; 3) kackerlackor har i bakänden två små utskott (sinnesorgan som kallas för cerci i plural och cercus i singular), som ditt djur inte har. Många andra insekter har också synliga cerci, bland annat hopprätvingar (gräshoppor med flera). Tvestjärtar är också bra exempel; där är cerci ombildade till den tjusiga tången.
Och så till sist – vad gjorde djuret i ert sovrum mitt i vintern? Jo, de övervintrar gärna inomhus och därför är de flesta observationerna av arten gjorda från sensommaren till senhösten. När det är så milt som det är i södra Sverige just nu kan djuren vara aktiva ganska långt in på året.
Igelkotten, Erinaceus europaeus, är fortfarande en någotsånär vanlig (om än minskande) gäst i våra trädgårdar i södra Sverige. På många håll har den dock försvunnit, och där den finns kvar utkämpar den ett flerfrontskrig mot minskande livsutrymme, trafik, robotgräsklippare och brist på mat. Igelkotten är ett uråldrigt djur och har det därför svårt i den moderna världen, där naturen blir alltmer undanträngd. Bilden är tagen av Gaudete.
Jag läste frågan om ekorrar och igelkottar och undrar över nu över flyttning av igelkottar. När jag var liten fann det många igelkottar runt vår trädgård på Bohus-Malmön i norra Bohuslän. Nu finns det inga igelkottar och har inte funnits på många år. Om det är möjligt att införa igelkottar på ön igen, vem kan/får flytta igelkottar? Vem kontaktar en i så fall?
Igelkottar, liksom andra djur, får inte fångas och frisläppas utan särskilt tillstånd. Naturvårdsverket kan efter ansökan besluta om ett sådant undantag från gällande jaktlagstiftning. Om igelkottarna ska fångas med en fälla så måste denna också vara typgodkänd för levandefångst. Det finns en hel del varianter som redan är det, men det är också möjligt att till självkostnadspris få en särskild typ av fälla godkänd. Detta beslut fattas också av Naturvårdsverket.
Det är osannolikt att en privatperson skulle få tillstånd att företa en sådan här ”räddningsaktion”. Det skulle snarare koordineras på regional nivå av den berörda Länsstyrelsen som också interagerar med berörda markägare. Det är dock inte alltid så enkelt att flytta runt djur. Individerna av en art som finns på en särskild plats, det brukar kallas för ”population”, är ofta lokalt anpassade till sin livsmiljö. Det kan vara ganska stora skillnader på ganska korta geografiska avstånd. Det betyder att den som flyttar djur från en plats till en annan riskerar att blanda in icke-lokala arvsmassor i den utsatta populationen, och det kan eventuellt göra mer skada än nytta. Det har nyligen varit ganska många diskussioner om just detta i förhållande till att anlägga ängsmarker med köpta fröblandningar, men samma tankegångar gäller också för djur.
Det finns också ett annat problem: först bör en gå till botten med anledningen till att igelkottarna har minskat. Annars är risken att det investeras massor av pengar och tid i ett projekt som på sin höjd fungerar som konstgjord andning. Igelkottar går det ju sisådär för numera. De hotas av flera olika saker som på olika sätt kan härledas till hur vi människor har ändrat naturen. Det kan till exempel vara avsaknad av livsutrymmen i trädgårdar och på åkermark, brist på mat eftersom det blir mindre och mindre grönytor, robotgräsklippare som klipper igelkottar när de är på sina nattliga vandringar, gifter i det moderna jordbruket och såklart ökande trafik. Vi ska såklart fortsätta att vara positiva – men innan vi sätter ut igelkottar bör vi, förutom härkomst, fundera kring vad vi kan göra för att se till att de också överlever. Kanske är det antal igelkottar som finns i ditt närområde nu just så många som platsens olika egenskaper tillåter det att finnas.
Kanadagäss, Branta canadensis, kommer från början från Nordamerika, men numera är de väldigt vanliga i Europa. På många håll i Sverige förekommer de i stora mängder .Just i Skåne är dock den mindre och gråare kusinen vitkindade gåsen, Branta leucopsis, vanligare. Från början var vitkindade gäss flyttfåglar som häckade på den arktiska tundran. Numera finns en stor population som lever hela året i området kring södra Östersjön. I Skåne kan en ofta se tusentals vitkindade gäss på åkrarna runt om i landskapet. Bilden är tagen av Guido Gerding.
Jag bor precis norr om Barsebäck i Skåne, alldeles vid Öresund. En bit ut sundet finns sandbankar. På dessa övernattar tusentals gäss ( kanadagäss?). Varför det? Är de rädda för till exempel räven?
Varje morgon lyfter de och flyger i ett flertal V-formationer under mycket skrän precis över vårt hus in en bit över land. Under slutet av eftermiddagen kommer de likadant i motsatt riktning. Vad vet man om följande: Vem av gässen tar initiativ till ”Nu flyger vi” ? Jag ser de senare på dagen på olika markgrödor, oftast inte samma grödor varje dag. Vem bestämmer ”Idag landar vi här”? Vem är det som flyger främst i v-formationen. Finns det någon rang?
Många bra frågor om ett spännande fenomen i naturen – fågelflockar. Generellt vet vi väldigt lite om vad som försiggår i deras hjärnor (”vad de tänker”) vid alla de tillfällen du nämner. Själv har jag studerat flyttfåglar i hela mitt liv och många gånger ställt mig exakt samma frågor. Just för gäss är det lite enklare att komma med en kvalificerad gissning.
De lever i familjeflockar långt in på vintern, alltså årets ungar stannar kvar länge hos sina föräldrar. På detta sätt lär de sig från de erfarna föräldrarna om när, var och hur de skall förflytta sig för att maximera sin överlevnad. Det är alltså rimligt att tro att det är föräldrar (äldre gäss) som tar initiativ till de olika momenten du frågar om. En större flock består dock av många familjer och vilken familj som ”bestämmer” vet nog ingen. Däremot är ju deras dagar, precis som du beskriver, väldigt inrutade, så när en fågel/familj tar ett beslut, till exempel för att på morgonen flyga in till en viss åker, då är beredskapen redan stor hos de andra fåglarna. Fördelarna med att i sig vara i flock är dessutom så många så att när flocken börjar röra på sig, då hakar man på.
Den väldiga larven av större träfjärilen, eller träd-ödaren som den också kallas (Cossus cossus) gnager centimeterbreda, långa och vindlande, gångar i hårt trä. Hur kan den egentligen ha så starka käkar? Bilden är tagen av Ivtorov.
Som läkare är jag väl medveten om hur tuggandet fungerar hos däggdjur, med en rörlig underkäke som med större eller mindre kraft förs mot överkäken med hjälp av tuggmusklerna (m. masseter hos människan).
Men insektskäkarna rör sig ju mot varann, i horisontalplan. Hur ser muskel- och ledapparaten ut? Det är ju imponerande krafter som käkarna för dessa småkryp kan utvisa, t.ex. tugga sig genom trä.
Käkarna hos de insekter som har bitande mundelar (vissa insekter, t.ex. myggor och flugor har ju sugsnablar) är faktiskt inte så olika våra egna, i alla fall i vissa avseenden. Det stämmer i och för sig att de mest rör sig i horisontalplan, men själva käkarna (mandiblerna) har i yttersta delarna tänder eller ”eggar” som överlappar varandra när käken är stängd. Detta motsvarar våra framtänder, som alltså skär och finfördelar födan. I de inre delarna av insekterna käkar finns ofta ett område som maler födan ytterligare, alltså en motsvarighet till våra kindtänder.
Rent anatomiskt är insekternas käkar inte lika komplicerade som våra, men de är såklart ledade i ett plan närmast huvudet och kontrolleras där av knappt en handfull muskler. Muskeln som stänger käkarna är kraftigare än den som öppnar dem. Att insekter kan utveckla kraft i bettet är lättast att förstå genom att betrakta käkarna som två hävstänger som verkar mot varandra så att bettet blir mycket hårdare än kraften som utvecklas i den kontraherande muskeln.
Här finns en trevlig artikel om insekters käkar, kackerlackor i det här fallet. Den är skriven på engelska, men är fritt tillgänglig i sin helhet.
– Andreas Nord
Tack. Men fortfarande förstår jag inte anatomin/mekaniken för mundelarna. Var finns deras insertion? Ena ändan väl i huvudets exoskelett, men den andra? På mandibeln? Men då är muskeln ju i vägen för födan. Jag föreställer mig att mandibeln har en led och att muskeln fäster ”ovanför” ledan, den del som är närmast djuret. Vid muskelkontraktion rör sig denna del lateralt, och käkarna med tänder rör sig mot varann.
Finns någon anatomisk ritning över detta?
I figur 1 i artikeln jag länkade finns en ritning som jag tycker förklarar ganska bra. Se figuren nedan som visar hur amerikanska kackerlackans, Periplaneta americana, käkled fungerar, och här för artikeln i sin helhet. (Förkortningar: mf = huvudriktning för muskelns rörelse; mr = ”kindtänder”´; md = mandibler (käkar); mt = muskelfäste på insektens ”skelett”; m1 = vänstra mandibelns stängningsmuskel; m2 = vänstra mandibelns öppningsmuskel).
Nu förstår jag, äntligen. Det finns ju en käkled. Misstänkte att så var fallet. m1 är förmodligen mycket starkare än m2. Då ger också hävstångsprincipen mening. Intressant nog tycks det också hos människan finnas muskler med lite olika funktion, snabba och mer långsamma fibrer. Jag grottade ned mig lite i det när jag arbetade som företagsläkare på ett slakteri i samband med forskning kring belastningsskador. Om de snabba muskelfibrerna utsätts för statisk belastning kan de skadas. Det tycktes finnas individuella skillnader hur en använder sina muskler. Somliga har en tendens aktivera dessa snabba fibrer mer än andra, utan att de får paus. Och hypotesen var att det just är dessa individer som drabbas av belastningsskador. Det blir syrebrist i muskeln. Vi testade om mikropauser kunde motverka detta. Insekter har kanske inte dessa problem. De är kanske smartare vid aktivering av sina olika muskler?
Någon igelkottsspillning är detta nog inte. Vår expert tycker snarast att det ser ut som spybollar från någon fågel, kanske en uggla. Bilden är tagen av Hans Ottosson.
Detta har jag funnit runt sommarstugan på många platser inom en cirkel på omkring 4 meter. Det finns ett tiotal sådana grupper. Vad är det för något? Spillning från igelkottar?
Jag tycker det mer ser ut som spybollar från någon fågel. Kanske från en uggla av något slag? Är det spybollar från en rovfågel bör du kunna små benbitar och päls inuti dem.
Sådana högar har jag fullt med runt min sommarstuga också. Jag har alltid trott att det var jordhögar från daggmaskar. Om det är spybollar från någon fågel så tror jag att den har fått vinterkräksjukan, för det kan finnas hundratals sådana högar på min gräsmatta!
Är det spritt över hela gräsmattan har du säkert rätt. Då är det åtminstone inte en fågel! Daggmask ligger nog bra till som du säger. Kanske även här – även om perspektiven känns lite fel.
Tångsnällan, Syngnathus typhle, som hör till fiskfamiljen kantnålsfiskar är ganska nära släkt med sjöhästar. Hos oss förekommer den längst Väst- och Östersjökusten, ungefär upp till Gävle. Här har tångsnällan dock mött sin överman i form av en fiskmås. Bilden skickades in av Ola Svensson.
Sommaren 2021 tog jag denna bild av en mås med sitt byte. Är det en tångsnälla eller är det en mindre kantnål den håller i näbben?
Den ser ut som en tångsnälla med den långa nosen. Övriga kännetecken som skiljer den från mindre kantnål går inte att se på bilden.
– Anders Persson, gästexpert
Vad jag kan se från bilden så är det en tångsnälla (Syngnathus typhle), ganska stor, som är fångad. Det långa platta nosröret är typiskt för tångsnällan, den är för stor för att vara en mindre kantnål, och för grön för att kunna vara en större kantnål.
Intressant med en observerad predation av tångsnälla.
Vi människor äter en stor del kolhydrater i form av till exempel stärkelse. I tunntarmen bryts stärkelsen, som är en komplex molekyl, ned till olika enkla sockerarter som fruktos och glukos med hjälp av enzymet amylas som produceras i bukspottkörteln. De enkla sockerarterna transporteras sedan vidare ut i blodet och kan därigenom nå flera olika organ och vävnader där de kan användas som bränsle för att producera energi i form av adenosintrifosfat (ATP). Mycket av det absorberade sockret kommer dock att användas som byggstenar för att producera andra molekyler. På bilden ser vi strukturformeln för glukos (druvsocker) – en enkel sockerart.
Jag vet att kolhydrater, fetter och proteiner alla kan bidra till skapandet av adenosintrifostat, ATP. Men sker all nedbrytning av aminosyror, glycerol, fettsyror och enkla sockerarter med syftet att bilda ATP inom cellen?
Aminosyror, fettsyror och glycerol ansluter sig också vid olika tidpunkter i cellandningen. Sker den anslutningsprocessen också inom cellen?
Kolhydrater, fett och protein kan allihop användas av cellandningen för att bilda ATP. Men mycket av det kommer att konverteras av samma metaboliska vägar, och associerade vägar, till andra molekyler som det inte kommer tillräckligt mycket av utifrån.
Jag är inte helt säker på vad du menar med din andra fråga, men generellt sker processerna inom cellerna, även om vissa organismer till exempel kan bryta ned sackaros utanför cellen och sedan ta upp glukos och fruktos, eller så bryts proteiner ned utanför och aminosyrorna tas upp. Här finns det finns ordentliga skillnader i specialiseringar mellan djur, svampar, växter och protister.
Många insekter bor i andra insekters bon. Den lilla gråbruna fjärilen humlebomott, Vitula serratilineella, är en sådan. Den utvecklas som namnet antyder i humlebon, där larven lever av humlornas vaxkakor. Humlebomottet är en ganska sällsynt fjäril som förekommer från Skåne till Jämtland. Från början kommer den ifrån Nordamerika. Bilden skickades in av Cecilia Johansson.
Mina vänner har rivit en yttervägg på ett hus i Mellanskåne, mellan Hörby och Sjöbo. I isoleringen hittade det ett konstigt bo. Jag tycker det ser ut som musbajs, men med kokongerna ser det ju samtidigt ut som att det är något annat som bott där före eller efter mössen. Jag är biodlare så de frågade mig vad jag tror, men vad jag förstår så har både bin och getingar sexkantiga celler. Jag hoppas ni kan lista ut vad det är.
Du är inte så långt ifrån sanningen! Bilden visar ett gammalt humlebo – de bärnstensfärgade strukturerna är typiska humleceller. Det skulle kunna vara från hushumla, Bombus hyponorum, som gärna bygger bo i skrymslen på hus, till exempel på vindar i isoleringsmaterial. Det går såklart inte att säga säkert utan en bild på djuret.
Det som gör bilden extra intressant är att det ser ut som att boet också bebotts av en liten, ganska sällsynt, fjäril som heter humlebomott på svenska ochVitula serratilineellapå vetenskap. Det är från början en nordamerikansk art som förekommer sparsamt från Skåne till Jämtland. Larven lever på vaxkakor i just humlebon, och pupporna är inneslutna i ett vitt, mycket segt och kraftigt, silke som syns på din bild.
Kommentarer