Älgen är med sina 400-500 kilo och upp till 2 meter i mankhöjd vårt allra största djur. På sätt och vis är den faktiskt något av en symbol för de svenska skogarna. Älgar är lätta att känna igen. Kanske har du tänkt på att de har en ganska kraftig puckel på ryggen? Det är just denna puckel som avslöjar att skelettet på bilden kommer från en älg. Tittar du noga ser du att utskotten på ryggkotorna ovanför bröstkorgen är väldigt långa – mycket längre än utskotten bakom och framför bröstet. Med ett fettlager, lite hud och päls utanpå blir detta en formidabel puckel! Bilderna är tagna av Anna Günzel.
Jag hittade detta skelettet i Slätthult, Småland i början av januari. Jag misstänker att det är älg eller kronvilt. Det verkade i alla fall vara för stort för att vara ett rådjur. Det enda som låg kvar var revben, ryggrad och skalle. Benen saknades.
Vet ni vilket djur det kan vara?
Det bör vara lämningar efter en älg, baserat på storleken i kombination med de kraftigt asymmetriska taggutskotten på de främre ryggkotorna, som i sin tur ger en asymmetrisk ryggsida. När älgen fortfarande har kostymen på har ju såväl tjur som ko en kraftig, väl markerad, ”puckel” på ryggen. Hos kronviltet har endast handjuren en antydd, men mycket liten, puckel. En bild på huvudet hade gjort det hela ännu tydligare, men på bilderna här ser vi bara bäcken, ryggrad och bröstkorg.
Roundup är ett av världens mest använda ogräsbekämpningsmedel – en herbicid alltså. Det finns många andra saker som är skadliga för växter, men om de inte används specifikt för att bekämpa ogräs så kallas de inte för herbicider.
Är alla ämnen som är giftiga för växter herbicider, eller är herbicider endast namnet på de ämnen som används för ogräsbekämpning?
Namnet herbicid brukar bara användas för ämnen som används för ogräsbekämpning. Det finns givetvis mycket annat som kan döda växter (och annat) men då de inte används för ogräsbekämpning så kallas de inte herbicider. Men visst, man kan säkert argumentera för att allt som dödar växter skulle kunna betraktas som herbicider. Likadant kan man ju hävda att koksalt och de flesta ämnen kan fungera som gift om man utsätts för höga koncentrationer men håller man sig till dagligt tal så vet vi oftast vad som räknas som gift och herbicider, och exempelvis koksalt brukar vi varken kalla gift eller herbicid.
Snoken, Natrix natrix, finns över en stor del av Sverige. På fastlandet har snokarna ofta utmärkande gula eller gräddfärgade fläckar på nacken. Det syns även på den här bilden. Jämfört med huggormar, som också kan vara helsvarta ibland, är snokarna också mer långsmala, har längre och tunnare svans, och runda pupiller. Huggormar har alltid vertikala pupiller, ett grovyxat utseende och ett litet, trekantigt huvud. Bilden är tagen av Maria Johansson.
Igår morse, i mitten av oktober, var jag ute på promenad och fick se denna orm (snok?) som klättrat upp i en gran en dryg meter ovanför marken. Är detta ett vanligt beteende? Så jag vet om jag i fortsättningen även måste ha koll uppåt också!
Det är mycket riktigt en snok som klättrat upp i granen. De gula nackfläckarna, som huggormar och hasselsnokar saknas, syns tydligt. Dessutom är kroppen lång och slank, medan huggormen har en kort och tjock kropp. En ser också att huggormar har en kort svans (alltså den biten av kroppen som finns bakom den gemensamma köns- och avföringsöppningen, ”kloaken”), medan snokars är desto längre.
Det är inte så vanligt att vi ser snokar, eller för den delen huggormar, klättra i träd, men det händer. Kanske har din snok klättrar uppåt för att fånga några sista värmande solstrålar? Anledningen att våra ormar inte klättrar i större utsträckningen är nog ganska enkel: de jagar byten som finns på marken. Snokar särskilt olika groddjur, och huggormar smågnagare och ödlor. Då behöver de inte klättra. Själv har jag aldrig sett vare sig huggormar eller snokar i träd trots att jag intresserad mig för dessa djur så länge jag kan minnas. På vissa håll är beteenden kanske vanligare. Några av våra kollegor i södra Finland hittar emellanåt huggormar i de fågelholkar som de undersöker under våren och sommaren. Utomlands, där det finns många fler ormarter, är det vanligt med ormar som är helt trädlevande.
För din del finns det ingen speciell anledning att hålla koll uppåt, om det inte är för att se om du hittar några fler ormar! De tre ormararterna vi har i Sverige är, liksom alla djur, inte alls aggressiva och inte heller särskilt farliga. Normalt sett flyr de kvickt när de uppfattar vår närvaro, men på hösten och våren är de växelvarma djuren tröga av kylan, och då går saker ibland långsammare. I begreppet ”farlig” vill jag så till slut förtydliga att huggormar är giftiga och att vissa personer kan reagera mer eller mindre kraftigt på ett bett. Men en huggorm biter inte för att den tycker att det är kul och den attackerar heller aldrig bara för att en människa går förbi. Bett är uteslutande vid de ovanliga tillfällena på en huggorm blivit trampat på, fått handen på sig, eller på annat sätt blivit trängd. Så du kan lugnt njuta av skogspromenaderna även i fortsättningen!
Bredkantsskinnbaggen Leptoglossus occidentalis är ett stort och imponerande djur som är en ny bekantskap i Sverige. Från början kommer den från Nordamerika, där den kan vara en allvarlig skadegörare på barrträd. I Europa hittades den för första gången i Italien i början av 2000-talet. Sannolikt kom den dit med en virkestransport. Den har sedan tagit Nordeuropa med storm och är här för att stanna. Bilden är tagen av Sara Ljunggren.
Jag såg denna fantastiskt vackra skalbagge på min trappa igår, den 9 oktober. Kroppen var kanske 2,5 cm lång. Är det en långhorning, och i så fall vilken? Jag har inte kunnat hitta arten någonstans på nätet.
Det du har hittat är ingen skalbagge, utan istället en skinnbagge som inte alls är så nära släkt med skalbaggarna. Det lättaste sättet att skilja skal- och skinnbaggar åt (för vissa skinnbaggar kan vara ganska lika skalbaggar) är att titta på undersidan. Där har skinnbaggarna en lång sugsnabel som de använder till att suga växtsafter eller suga ur små djur med. Alla skalbaggar har bitande mundelar, käkar alltså. Skalbaggar har också antenner med många och korta segment, minst 9 st, med skinnbaggar har långa segment på antennerna och aldrig fler än fem till antalet. I allmänhet kan man säga att skalbaggar också har hårda täckvingar medan skinnbaggar alltid har mjuka. Det finns förvisso en del skalbaggar med mjuka täckvingar, men det finns inga skinnbaggar med hårda dito.
Ditt djur då? Jo, du har hittat en art ur skinnbaggefamiljen bredkantsskinnbaggar (Coreidae) som bara har 11 medlemmar i Sverige. Just ditt djur heter Leptoglossus occidentalis och saknar svenskt namn. Den hittades för första gången i Sverige i Örebro i oktober 2011 och senare i Lund samma år. Det är från början en nordamerikansk art som kommit till Europa med handelsgods. Den hittades för första gången i Italien 1999, och därefter har den snabbt koloniserat Europa. Den är inte ovanlig i södra Sverige nuförtiden, och hittas gärna inomhus (där de tycker om att övervintra) nu på hösten. Djuret lever på frön i tallkottar, och troligtvis i andra barrträd, och har utomlands ställt till med stor skada i trädplantager.
Det är den i särklass största arten bland bredkantsskinnbaggarna i Sverige, och den är omisskännelig inte bara på storleken, utan också på de utvidgade bakskenbenen som ser ut som paddlar och på det tjusiga w-bandet på ryggen. Det är ett enastående vackert djur, tycker jag! Men det återstår att se om den kommer ställa till det för skogsindustrin.
Grävlingen, Meles meles, är ett hemlighetsfullt men vanligt djur i människans närhet. De besöker gärna trädgårdar i jakt på föda nattetid. Efteråt kan en se lämningarna i små grunda gropar, så kallade latriner. Det är typiskt för grävlingar att lämna sin avföring på det sättet. Bilden är tagen av BadgerHero.
På min gräsmatta, i en villaträdgård i Stockholmsförort, har jag varje natt besök av en gäst som gräver små hål i gräsmattan och lämnar spillning kvar. Den är doftlös (ej hund), kornig och placerad helt öppet. Jag har sett räv stryka förbi, kanske ditlockad av mina kaniner som är inlåsta på natten, så jag misstänker att det kan vara räv.
Vad tror ni?
På din beskrivning med spillning i små gropar låter det som grävling. De är ju också vanliga nära människor. Det är typiskt för just grävlingar att anlägga så kallade ”latriner” som de lägger sin spillning i. Räven, däremot, lägger gärna sin spillning högt och synligt, till exempel på en stubbe. Rävspillning har också en utpräglat frän lukt, och den brukar vara litet skruvad och tillspetsad i änden.
Jag sätter därför mina slantar på att det är en grävling som besöker er om natten. Ett av våra mest karismatiska djur, tycker jag!
Ringduvan, Columba palumbus, är kanske den av våra fåglar som har den allra mest utdragna häckningssäsongen. Är vädret det rätta kan de föda upp ungar i stort sett hela året. Det beror nog på det litet speciella sätt på vilket de matar sin avkomma. Här nedanför förklarar vi mer! Bilden tagen av Marek Szczepanek.
Vi har en gran där duvor bygger bon och har gjort under flera år. Nu ser det ut som de är igång och bygger nytt bo och det är augusti. Är det vanligt?
De flesta av våra fågelarter har bestämda, och ganska korta, tider på året när de lägger ägg och föder upp ungar. Ofta är dessa perioder synkroniserade med när det finns som mest mat åt ungarna ute i naturen. Det gäller till exempel många småfåglar som blåmesar och talgoxar, som är nästan helt beroende av att börja lägga ägg så att ungarna är som hungrigast när det finns mest fjärilslarver ute. Sparvhöken, å sin sida, börjar lite senare, så att det finns så många nyligen utflugna och klumpiga talgoxungar ute när dess egna är som hungrigast.
Duvor intar en särställning här, eftersom de föder upp sina ungar med vad som kallas för ”duvmjölk”. Det är ungefär som en tjock välling som föräldrarna förädlat i sin kräva och sen kräks upp för att ge till ungarna. Så länge föräldrarna kan hitta mat till sig själva, så kan de i regel också producera duvmjölk till ungarna. Vår expert Åke Lindström har skrivit ett utförligt svar om just detta här.
Större dallerspindeln, Pholcus phalangoides, är en ganska ny bekantskap i Sverige. Från början har de levt i grottor längre söderut i Europa. Därför gillar de när det är lite fuktigt. När djuren störs försätter de sig själva i kraftig rotation i nätet. Det ser väldigt festligt ut!
Större dallerspindeln, denna fasa, har tagit sig in i vårt sommarhus. Kan jag bli av med dem? Vad kan jag göra?
Jag har hittat ett hundratal som vi dammsugit bort. De är precis överallt i hörn och skrymslen i garderoben, under bordet, och så vidare, där de sitter i sina klibbiga nät. Hur fungerar den? Hur ser äggen ut?Just nu hittar vi bara mindre spindlar och nätrester.
Om det är större dallerspindel (Pholcus phalangoides) du har fått in i ditt hus – jag kan inte säga säkert om det är den utan en bild – så är det en inomhuslevande art här i Sverige. De spinner sina nät över stora områden och kan sprida sig ganska bra om de får vara i fred. Som alla spindlar lägger större dallerspindel sina ägg i en kokong, som sitter i deras nät på en undanskymd plats. De brukar även bära omkring på den med käkarna. Kokongen ser ut som en liten rund boll med små blanka ägg.
Sen till frågan om man kan bli av med dem – jag skulle säga att det är ganska svårt, juvenilerna (ungarna) är väldigt små och svåra att upptäcka. Men med städning så brukar det gå bra att hålla antalet nere. Så om ni inte ser så många nu, så går det säkert att hålla det så med regelbunden städning.
Hona av vanlig fästingen, Ixodus ricinus. Hanen är mycket mindre och kan ibland ses sittandes fast under henne. Bilden är tagen av Richard Bartz.
I somras när katten kom in med nya fästingar var dag upptäckte jag ett flertal gånger att under fästingen som sugit sig fast satt en till fästing som inte satt sig fast på katten. Det har jag inte sett förut. Är det bara Uppsalafästingarna som börjat göra attacker två och två, där den ena väntar tills första är klar och då fortsätter jobbet, eller är det allmänt förekommande?
Några gånger hade katten också en mindre liten parasit som satt sig fast och sugit blod, men det var inte en fästing. Den var omkring en halv till en millimeter när jag såg den först och bara trodde det var en svart prick. Den var inte platt och hård som en fästing, utan mjuk.
Den lille fästingen som sitter fast på den större är en hanne i parningsposition. Hannar letar också, liksom honor, efter värddjur men suger inte blod. De söker efter honor som sitter fast och suger. När de hittat en sådan parar de sig med henne. De parar sig bara denna enda gång och hannen tar lång tid på sig. På så sätt hindrar han andra hannar att komma åt ”hans” hona, och ser till att bara hans gener blir representerade i honans avkomma.
Det enda jag kommer att tänka på vad gäller de små parasiterna du beskriver är larver, eller eventuellt nymfer, av fästingar. De kan bli många på ett ganska stort värddjur som en katt om den håller till i ett fästingtätt område, och de är mindre och mjukare än fullvuxna fästingar.
Olika ekologiska teorier kan ibland testas med bakterieodlingar, antingen som här i flaska eller genom att göra utstryk på en platta med ett näringsmedium som bakterier och svampar kan äta av.
Vi ska göra ett gymnasieprojekt där vi ska undersöka bakteriers förekomst på platser där elever vistas regelbundet. Har ni några tips på hur vi bäst kan samla in bakterierna och sedan jämföra dess förekomst på olika platser?
Att samla in bakterier från olika platser där elever vistas regelbundet kan göras. Ni skriver inte vad er frågeställning är men jag antar att ni funderar i banor av att fler bakterier i en miljö betyder att det skulle vara en sämre miljö för elever att vara i, vilket kanske inte behöver vara sant, då de flesta bakterier inte är sjukdomsalstrande. Det beror alltså på vilka bakterierna är men ni kommer antagligen att ha svårt att identifiera/artbestämma dem. Dessutom kräver antagligen sjukdomsalstrande bakterier att ni odlar på agarplattor som innehåller blod, vilket jag inte tror ni har tillgång till. Det kan också vara olämpligt att ni odlar bakterier som faktiskt kan vara mindre hälsosamma att umgås med. De intressanta (sjukdomsalstrande) bakterierna överförs också oftare direkt mellan människor, så att undersöka en plats blir därför mindre intressant.
Jag skulle istället ändrat något på projektet och letat efter svampsporer i olika delar av er inomhusmiljö (skolan, hemmet, och så vidare). Dessa sporer kan ge allergi och andra problem, och det kan vara ganska stora skillnader från ett rum till ett annat (dessutom i olika delar av rummet beroende på var fläktsystemen finns). Dessa mögelsvampar borde ni kunna odla på den typen av plattor som jag vet normalt används på gymnasieskolor. Ännu bättre vore det om ni hittar recept på plattor som är mer anpassade för växt av svampar (mögel). Plattorna brukar ha lite lägre pH. Experimentet är enkelt. Ni sätter helt enkelt ut odlingsplattor på olika ställen och låter sporerna ”droppa ner” på plattorna under ett antal timmar (över en natt, över ett dygn, 2 dygn, etc.). Sedan sätter ni åter på locken på plattorna och inkuberar dem så att ni får mögelkolonier (och antagligen också en del bakteriekolonier.) Anta att en koloni svarar mot en mikroorganism som landat på plattan. Ju mer kolonier desto mer sporer i den miljön. Denna metod används professionellt när man kollar inomhusmiljöer. Det kan därför vara en god idé att ringa till Värmdös hälsoskyddsinspektörer och få ytterligare tips. De blir säkert mycket glada att få interagera med gymnasieungdomar. Läs på om svartmögel. Gör er av med plattorna innan möglet har bildat för mycket sporer (typ dammigt puder).
– Mats Hansson
Jag håller starkt med Mats Hansson om bakterier och svampar. Tänk på att många svampar kan växa på rent mineralmedium utan annan kolkälla än agarn, och det kan ta upp till tre-fyra dagars odling vid 25 grader innan man kan se kolonier för en del arter. För att agarn inte skall torka ut under odlingen är det bra att “tejpa” runt kanten med förslutningsplast med några små andningshål i, eller med kirurgtejp om ni har.
Charles Darwin skapade tillsammans med Alfred Russel Wallace teorin om evolution via naturligt urval. Darwins ”Om arternas uppkomst” är kanske det verk som varit allra mest omvälvande för de biologiska vetenskaperna.
Vi är tre elever på Värmdö gymnasium som håller på med ett gymnasieprojekt och skulle behöva hjälp! Om någon har tid så har vi några frågor som ni gärna får svara på:
– Vilken utbildning har du?
– Varför valde du att forska inom detta område?
– Vad är intressant inom ditt område just nu?
– Vad tycker du är roligast med att forska?
Jag har examen från biologlinjen, och doktorsgrad i mikrobiologi.
På 1990-talet var det mikrobiologi (bakterier) som gällde om man ville jobba med avancerad molekylärbiologi (DNA, proteiner, och så vidare).
Nu för tiden kan man också göra avancerade molekylära studier i växter, så jag har skiftat över från bakterier till växter. Här ligger några av de mest intressanta frågorna i att kunna förklara hur olika gener kan samspela för att styra växtens utseende, dess förmåga att göra vissa saker vid rätt tidpunkt och erhålla information från omgivningen och omsätta det i handling.
Att upptäcka något oväntat är roligast.
– Mats Hansson
Naturvetenskapligt gymnasium, kandidatexamen i biologi, och doktorsgrad i växtfysiologi.
Fascination över energiöverföringar. En tro på att växterna skulle få ökad betydelse som livsmedel. Slippa använda möss och råttor och djurförsök.
Hur 1000-tals komponenter kan samverka inom en cell, och i sin tur dessa i en flercellig växt, och denna i sin tur i samspel med alla fysiska faktorer och andra organismer runtomkring. Det är mycket vi inte förstår om hur enskilda gener påverkar växten som helhet.
Spänningen när man inser att en har upptäckt på gång, pulsen man får upp när man sitter med en deadline, och att träffa unga entusiastiska forskare och studenter.
– Allan Rasmusson
Examen från biologlinjen vid Lunds universitet, doktorsexamen i zoologisk ekologi.
Jag har sedan jag var liten varit intresserad av hur djur gör för att överleva på olika platser och vad som gör att vissa djur är klarar sig bättre än andra. Efter min examen har det här kommit att handla om delvis att studera olika beteenden hos fåglar, men framförallt har jag undersökt om djur anpassar sig till nya miljöer genom att ändra hur kroppen fungerar.
I mitt område ekologisk djurfysiologi är det just nu stort intresse kring hur olika faktorer som vi människor har påverkat, till exempel ett varmare och mer instabilt klimat och ökade utsläpp från industrier, jord- och skogsbruk mm. påverkar hur djur fungerar. Mycket av det här handlar om att förstå hur i sig själv svaga-måttliga effekter påverkar hur det går för olika djur och varför de påverkas. Det kan t.ex. vara undersökningar av hur artificiellt ljus inne i städer påverkar djurs fysiologi och hur det i sin tur spiller över på hur bra de lyckas med att få fram ungar, osv. Det är också i ropet att studera hur olika anpassningar för att hantera en omvärld i förändring förs mellan generationer, det vill säga om djur som är bättre på att hantera t.ex. den globala uppvärmningen bidrar mer till populationens uppsättningar av gener (som selektionen kan verka på) än andra.
När jag var liten tittade jag alltid på ”Hur gör djur” med Jonas Wahlström. Det är fortfarande den enkla fråga jag tycker är roligast, och jag blir därför väldigt uppspelt när vi lyckas upptäcka någon ny finurlig anpassning eller ett nytt förhållande mellan vissa reglermekanismer i kroppen och olika miljöfaktorer. Jag tycker också det är väldigt givande att arbeta tillsammans med studenter och yngre forskare.
Kommentarer