Älgen, Alces alces, är vårt allra största och pampigaste djur. Den är faktiskt väldigt stor. En vuxen älgtjur kan väga mer än 500 kilo! Borde inte älgbajset också vara jättestort då?
Vi är klass 1A på Landamäreskolan i Göteborg. Vi jobbar med älgen i skolan och har en fråga: Varför är älgbajset så litet men älgen så stor?
Hej klass 1A,
Det där med att älgen är väldigt stor men har väldigt lite avföring stämmer inte alltid. Det vi oftast tänker på när det kommer till älgbajs är de ovala, litet vindruvelika, och ganska hårda lortarna som en ofta springer på i skog och mark.
Det är ju så älgspillning ser ut, tänker ni! Ja, det är det, men bara under en del av året. Den här typiska älgspillningen har älgarna under höst, vår och vinter. Då äter de väldigt torra och svårsmälta saker, som till exempel bark från träd, små kvistar och barr från tallar. Det finns ju inte så mycket annat att sätta i sig under den kalla delen av året! Eftersom den har födan är svårsmält stannar den länge i älgens magtarmkanal. Maten är också väldigt torr från början, och när den får vara länge i matsmältningssystemet och knådas from och tillbaka tas det mesta av vattnet upp. Kvar blir en hård och oval lort som ligger kvar länge i naturen. Det är inte ovanligt att hitta älgspillning som är minst ett år gammal! Det är egentligen samma sak som händer när vi är hårda i magen – då blir vårt bajs torrt och hårt, och kommer ofta ut i mindre bitar än när matsmältningen fungerar som den ska.
Men på sommaren, när det finns färska löv och färska växter att äta av, får älgarna i sig mat som är betydligt mer lättsmält och betydligt blötare från början. Då går det fortare att smälta maten, så den är kortare tid i matsmältningssystemet. Det betyder att älgen inte hinner ta upp lika mycket vätska i tarmen, och då blir bajset mycket lösare och blötare. Sommarspillning från älg är därför väldigt stor, och väldigt blöt. Det ser ut ungefär som kobajs, fast en hittar det i skogen istället för på ängen! Det är ju samma hos oss – när vi äter något som gör oss lösa i magen blir det löst just eftersom det är mer vatten kvar i avföringen. Och då ser vårt bajs också väldigt annorlunda än normalt.
Stor gräsmossa, Brachythecium rutabulum, är vanlig i Götaland och Svealand. Arten växer på fuktiga och mer eller mindre näringsrika platser, oftast i skog men även i mer öppna miljöer, till exempel på jord, sten, murket trä och på trädbaser. Liksom många andra mossor är den samkönad. Bilden är tagen av Hermann Schachner.
Stämmer mitt resonemang att hos ormbunkar och tvåkönade mossor handlar det alltid om självbefruktning? Består den uppkomna genetiska variationen då av att nya kombinationer av de två kromosomerna i kromosomparen kan uppstå när de haploida könscellerna går samman och att den variationen ökas av överkorsning? Stämmer det att överkorsning sker i praktiskt taget varje könscelldelning (meios)?
Mossor och ormbunkar kan genomgå korsbefruktning eller självbefruktning beroende på om spermier smälter samman med äggceller från samma växtindivid (självbefruktning) eller från någon annan (korsbefruktning). Flertalet arter i båda grupperna är korsbefruktare, men det finns arter som specialiserat sig mot självbefruktning, eller har möjligheten att göra antingen det ena eller andra, beroende på omständigheterna. Det kan till exempel vara så långt mellan olika individer att endast självbefruktning fungerar. Självbefruktning antas vara ett sekundärt system som utvecklats upprepade gånger från korsbefruktare. Alla dessa förhållanden gäller för övrigt även blomväxterna.
Det speciella med mossor och ormbunkar är att könscellerna inte bildas direkt från en könscelldelning, meios, utan från en individ som redan är haploid (med enkel kromosomuppsättning) på grund av en meios som skett tidigare, under bildningen av den spor som gav upphov till mossan eller ormbunken. Hos mossorna svarar denna haploida, gametbildande fas (den så kallade gametofyten) mot ”mossplantan” medan det hos ormbunkar svarar mot ”protalliet”, ett kortlivat, frilevande förstadium till själva ormbunken.
En brukar skilja mellan ”intragametofytisk” och ”intergametofytisk” självbefruktning hos mossor och ormbunksväxter. I det förra fallet befruktas ägget av en spermie från samma individ, i det andra fallet kommer ägget och spermien från individer som är syskon. Den senare typen är mer jämförbar med självbefruktning hos blomväxter. De flesta ormbunkar kan inte genomgå intragametofytisk självbefruktning eftersom de är självinkompatibla, dvs det finns en genetisk spärr mot denna typ av självbefruktning. Man har påvisat den intragametofytiska varianten hos en del mossor och det är oklart hur vanligt detta är. En del mossor skyddar sig mot intragametofytisk självbefruktning genom att han- och honorganen mognar efter varandra, vanligen är hanorganen först.
Konsekvensen av självbefruktning inom en och samma haploida individ (mossplantan respektive protalliet) är att den enda förekommande kromosomkopian kombineras med sig själv via den spermie och det ägg som förenas till en ny diploid zygot. Detta innebär att varje par av homologa kromosomer får identiska kopior i zygoten och att det inte kan uppstå någon variation via rekombination eller överkorsning i de meioser som leder till nya sporer.
Det kommer fram bra illustrationer på mossors och ormbunkars generationsväxling om man googlar på kombinationen mossor/livscykel eller ormbunke/livscykel.
– Stefan Andersson och Nils Cronberg (gästexpert)
Jag borde naturligtvis själv kommit på att om de två ”könsorganen” på ett protallium eller haploida mossplantor kommer från samma haploida spor kan det inte ske någon överkorsning!
Mina tankar kring möjlig självbefruktning hos ormbunkar härrör dessa från de bilder på ett protallium som ger intrycket av att spermier från dess ”hanorgan” simmar över protalliet till dess ”honorgan” och befruktar detta. Så är det alltså inte, utan de simmar från ett protallium till ett annat och befruktning sker endast om det andra protalliet kommer från en annan individ (som dessutom inte är ett ”syskon”)?
När det gäller ormbunkar: arterna är vanligen haploida i gamofytfasen och då också självinkompatibla så att självbefruktning förhindras.
Arkegonen hos både mossor och ormbunkar skickar ämnen som attraherar hangameterna. Dessa är inte specifika – hos mossor är det sukros – så hangameterna simmar i den gradient som är starkast. Det kan göra att de simmar till det egna arkegonen utan att kunna befrukta dem.
Men sedan är det så att en del ormbunkar är polypoida, dvs gamofyten är diploid. Det innebär samtidigt att de inte längre är självinkompatibla och därmed är självbefruktning möjlig. I den Nordiska floran av ormbunkar finns en överrepresenation av polyploida arter, troligen eftersom dessa har haft lättare att sprida sig efter istiden. Gamofytfasen är kortvarig och om det inte finns en annan gamofyt intill så blir det aldrig någon befruktning och det begränsar spridningen, men inte för polyploida arter.
Så frågan blir då vilken art du tittat på och om den möjligen är polyploid.
Är sångsvanar, Cygnus cygnus, ett säkert tecken på att det finns abborrar på platsen? Bilden är tagen av Ernst Vikne.
Jag har en fråga angående sångsvanen och det habitat den föredrar för att hitta föda. Jag har den senaste tiden fått en känsla av att där sångsvanar äter så finns också ofta abborren och att dessa då har röda fenor. Efter lite efterforskning är en teori att abborren äter trollsländor i skärgården och att trollsländorna är vanliga i habitat där också knölsvanar uppehåller sig. Min fråga är därför: hur ser habitatet som svanar föredrar i Östersjöns skärgård ut och är trollsländor vanliga där?
Det är lite svårt att förstå frågan, men klart är att det går att se abborre och knölsvan i samma östersjövik (det är en vanlig fisk respektive fågel), och att där också kan finnas trollsländor. Abborren är en glupsk och rödfenad rovfisk som nog gärna äter trollsländelarver om det bjuds. De allra flesta trollsländearterna utvecklas dock i sötvatten, även om åtminstone större sjötrollsländan (Orthetrum cancellatum) och höstmosaiksländan (Aeshna mixta) tolererar Östersjöns brackvatten. De kan säkert utgöra en del av abborrens diet där de finns, men jag tror knappast att abborrarna hade försvunnit om de inte hade kunnat äta trollsländelarver.
Svanar äter framförallt olika slags vattenväxter, så sådana måste finnas om svanarna ska kunna överleva. En kan tänka sig att sådana växter ger skydd åt såväl trollsländelarver som abborrens yngel. Därför kan de olika djuren finnas på samma plats, men det finns nog inte något direkt orsakssamband mellan deras respektive förekomster (det vill säga att svanarnas förekomst på en viss plats beror inte på att det finns abborre där, och det beror i sin tur inte på att det finns trollsländor på samma ställe). Däremot gäller ofta att friska vatten- och landmiljöer i allmänhet hyser ett större antal djur och växter, och att en lokal som är bra för ett visst djur eller en viss växt ofta är bra för andra också. Den som vill undersöka om trollsländor är någon slags motor i de här tre djurens olika förekomster behöver nog göra ett experiment där alla trollsländor utesluts från en plats och sedan se vad som händer med förekomsterna av abborrar och svanar. Jag tror inte att det hade varit så stora effekter.
Ängrar, alltså skalbaggar i familjen Dermestidae, av vilka vi har 29 olika i Sverige, lever inte sällan i människans närhet där de lever av av olika slags djurprodukter. Vissa arter, bland annat pälsängrarna i släktet Attagenus, kan förse sig av ull- eller pälsverk och där göra karakteristiska små hål. Ofta räcker det med att städa undan ängrarna och lägga de angripna plaggen i frysen någon vecka för att bli av med problemet. Bilden är tagen av Elisa Victorin.
Jag har hittat dessa larver i en garderob. Det är inte jättemånga, men de finns på vissa plagg. Kanske inte världens bästa bild, men hoppas att ni kan ge råd. Vad är det?
Det är en larv av någon änger, alltså en skalbagge i skalbaggsfamiljen Dermestidae. Vi har 29 olika arter i Sverige. Flera av dessa arterna är välbekanta skadedjur inomhus, där de låter sig smaka av diverse animaliska fibrer såsom pälsar, ullkläder och ullfiltar. Det går inte riktigt att se vilken art det rör sig om baserat bara på din bild. Vanligast i kläder brukar olika slags pälsängrar (släktet Attagenus) vara. Dina larver påminner mycket om ryska/bruna pälsängerns, Attagenus smirnovi, men vi bör lämnar den obestämd för säkerhets skull.
Det kan vara värt att undersöka om du kan hitta ”härden”, alltså det plagg/den produkt med flest angrepp. Larverna gnager små hål i kläderna, så det brukar synas ganska bra. Det brukar gå ganska bra att göra sig av med ängrar genom att plocka bort alla djur en ser, och sen stoppa kläder/filter osv. med angrepp i frysen. Om de får ligga i ungefär en vecka i -18 till -20 grader överlever larverna inte.
Bakteriofager, till exempel fagen lambda på bilden, kallas också bakterievirus. Det beror på att det är ett slags virus som infekterar en bakterie. Vissa bakteriofager kan välja hur de förökar sig beroende på om cellen de infekterar är bra eller dålig. Är cellen i utmärkt form är det vanligast att virus tar över cellen och producerar massor av nya viruspartiklar. Det leder till slut till att cellen dör. Om värdcellen är i sämre form händer det istället att virus ”bygger in sig” i värdcellens DNA. Då går virusproduktionen långsammare, men det blir å andra sidan fler viruskopior för varje celldelning. Om värdcellens status ändras, om den blir bättre alltså, kan virus slå om till att snabbt börja producera egna viruspartiklar.
En kollega frågade om en och samma virusstam kan ha både lytisk och lysogen livscykel beroende på till exempel aktuella miljöfaktorer.
Jag har nog utgått ifrån att det inte är så men fick erkänna att jag inte var säker.
Det är så kallade temperata bakteriofager (bakterievirus) som då de infekterar en mottaglig cell (till exempel Escherichia coli) kan välja mellan att starta en lytiskt produktiv infektion ( alltså en infektion som leder till produktion av en mängd nya viruspartiklar och därmed slutligen lys/upplösning av hela cellen), eller att lysogenisera cellen. Lysogeniseringen innebär att virus genetiska information, dess arvsmassa i form av DNA, kan integreras – byggas in – i värdcellens DNA på ett unikt och specifikt ställe. Det gäller till exempel fagen lambda.
Det val som viruset gör beror på att virus omedelbart efter infektionens start, känner av värdcellens ”metaboliska status”; alltså hur cellen mår och hur mycket näring som cellen för närvarande har tillgång till. Virus känner bland annat av graden av pågående proteinsyntes och om den då är ineffektiv och långsam så ”väljer virus” att integreras med värdcellens DNA och därmed passivt följa med i cellens fortsatt långsamma celldelning och leverne. Således för varje celldelning, så följer virus också med i form av sitt inkorporerade DNA. Om och när cellen hamnar i ett näringsrikt medium så känner virus av att de nu kan dra nytta av detta. Då börjar virus omedelbart att producera nya viruspartiklar, en process som kräver energi och tillgång till ”byggstenar”. Det är bland annat effektiviteten i värdcellens pågående proteinsyntes och därmed sammanhängande processer som virus på ett mycket sofistikerat känner av. Virusets DNA klyvs nu ut ur värdcellens arvsmassa och börjar replikeras och kan nu styra upp sin egen proteinproduktion, som nu leder till syntes av nya viruspartiklar. Cellen går då mot sin egen död till följd av att viruset allt mer tar över alla livsprocesserna.
Alla dessa skeenden är i detalj studerade och har hjälpt molekylära cellbiologer att närmare förstå hur levande celler, såväl bakterieceller som till exempel mänskliga celler, fungerar.
Hoppas att denna beskrivning kan sprida ljus över Din fråga.
Två jordhumlor förser sig av godsakerna i en väddblomma under sommaren 2021. Flera slags humlor bygger gärna bo i människans närhet, kanske på en vind eller i en fågelholk, eller för den delen i trädgårdskomposter. Ibland kan det hända sig att våra aktiviteter krockar med humlornas. Så hur går en bäst tillväga för att störa humlorna kring våra hem så lite som möjligt? Bilden är tagen av Ola Svensson.
Jag vill använda materialet i min trädgårdskompost, men när jag i maj lyfte på ett par lager, så kröp det en jordhumla där. Humlorna är det käraste jag har i trädgården. Därför gav jag upp komposten då, utifall det var så att det ville bo humlor där i år, och köpte jordförbättring istället.
Men – jag vill gärna använda min kompost. – När på året/säsongen är det i så fall bäst att gräva ur den/vända den för att det ska vara minst risk att störa eventuella humlebon? Är det när snön smält bort, när temperaturen når över ett visst gradtal eller vad kan man gå efter? Jag bor i Östersund, så vi har 5 tydliga årstider (än så länge, i alla fall).
Det kan mycket väl vara så att humlorna bygger bo i din kompost – det är inte ovanligt – och det var därför väldigt fint av dig att låta dem så göra ostört! Humlor är annars praktiska på det viset att hela kolonin, sånär som på de nya drottningarna, dör på sensommaren eller hösten. En brukar räkna med att en humlekoloni blir ett par-tre månader gammal. De nya drottningarna ger sig sedan ut på jakt efter en plats att övervintra. Det är ofta ett stycke ned i jorden där det är frostfritt, men kan också vara i till exempel en kompost eller på en vind. Det betyder att du aldrig kan vara riktigt säker på att det inte finns någon humla i din kompost, men från hösten och ett gott stycke in på våren kan du vara helt säker på att det inte finns något aktivt bo där.
Jag hade därför rekommenderat att du bygger på komposten under sommarhalvåret, och tar material för jordförbättring antingen innan snön kommer, eller direkt när det är snöfritt och tjälen släppt på våren.
Giftchampinjonen (Agaricus xanthoderma), som tidigare kallades karbolchampinjon, är en av de vanligaste champinjonerna i människoskapade (gräs)miljöer i södra och västra Skåne, om inte den vanligaste. Den är inte jättegiftig, men kan ge rejäla magproblem om den äts. Här beskriver vår expert Sigvard Svensson hur en lättast känner igen den. Bilden är tagen av Karin Bäcklund.
Jag bor i Alnarp utanför Malmö i Skåne och har en trädgård. Varje år kommer det vita champinjonliknande svampar ur gräsmattan och i trädgårdslandet. De har inte den typiska champinjondoften men luktar heller inte illa. Just nu i slutet av augusti har de precis kommit upp. De är mycket fasta i köttet och gulnar kraftigt vid foten när jag skrapar (se bild), men svagare på hatten.
Är de ätliga eller kan det vara en karbolchampinjon?
Med tanke på din beskrivning ”De gulnar kraftigt vid foten när jag skrapar …” (även om det syns dåligt), lokalen, annorlunda doft och det allmänna utseendet så skulle jag säga giftchampinjon, tidigare kallad karbolchampinjon, Agaricus xanthoderma. Det snabba och intensivt svavelgula färgändringen är typiskt för arten och den övergår efter någon halvtimme i brungrått. Om du skär igenom foten är den i alla lägen knallgul längst ner i basen. När hatten blir större får den ofta en grå vattring/fjällighet i mitten. Dofter kan alltid diskuteras och det handlar om personliga referenser och ligger så att säga i luktarens egen näsa, men jag skulle tro att de flesta är överens om att den inte doftar behagligt, i alla fall jämfört med exempelvis snöbollschampinjon, som likaså gulnar, men mer senapsgult, mycket långsammare och kvarstående. Vid tillagning blir lukten ännu obehagligare.
Giftchampinjon är en av de vanligaste champinjonerna i människoskapade (gräs)miljöer i södra och västra Skåne, om inte den vanligaste. Den är inte jättegiftig, men kan ge rejäla magproblem om det verkligen är någon som känner för att äta den tillagad!
Det finns ett par nära, och mycket ovanliga, släktingar som också är giftiga och gulnar på samma sätt.
Gallstekeln Andricus quercuscalicis, som saknar svenskt namn, är en ny bekantskap i landet. Den orsakar mycket karakteristiska galler på ekollon, i vilka dess larv utvecklas. Den här bilden är tagen av vår läsare Risto, i skånska Lund.
Under en ek i Lund hittade jag några märkliga knölar. Kan det vara missbildade ekollon? Vad kan ha orsakat såna missbildningar? Någon svamp, en stekel, virus?
Med stor sannolikhet är detta galler orsakade av gallstekeln Andricus quercuscalicis (saknar svenskt namn) som angriper växande ekollon på olika ekarter. Det är en nyligen inkommen art i Sverige, första fyndet gjordes i Alnarpsparken utanför Malmö år 2016, se här. Det finns fynd sedan tidigare i Lund. Du kan se fler bilder på svenska fynd om du söker på Artportalen eller Google.
Rapportera gärna ditt fynd (så noggrant som möjligt). Det är alltid intressant att kunna följa nyinkomna arter från början. Det finns så här långt ett tiotal fynd från Skåne, södra Öland och Aneby i Småland. Det talat för att den kan var mer spridd än hittills känt.
Sporsäcksvampen häggpung, Taphrina padi, angriper framförallt hägg. Den gör att bären får ett alldeles speciellt utseende, men gör annars ingen skada på trädet. Bilden är tagen av Håkan Hallberg.
Jag har några häggar på tomten och de visar alla på samma problem. Jag upplever att det blir värre för varje år. Bären blir inte runda och svarta utan vitbruna och förväxta. Se bild.
Jag har sökt efter möjliga svar många gånger men inte hittat något. Ni kanske har svar?
Det är en sporsäcksvamp som heter häggpung, Taphrina padi. Den angriper bara frukter av hägg, och i sällsynta fall ibland andra Prunus-arter. Den gör mig veterligt ingen skada på trädet som sådant.
Snö är kul tycker vi, får då får vi många frågor om vilka djur som gör vilket avtryck! Här tror vi att en hjort, kanske ett rådjur, har passerat. Bilden är tagen av Sara Gunnarsson.
Jag kan inte klura ut vad detta kan vara för avtryck. Det vore väldigt kul att veta! Jag har jämfört med flertalet spår men inte funnit någon som liknar. Bilden är tagen i Älmhult, södra Småland.
Spår är alltid besvärligt utan storleksreferens och en bild på hela spårlöpan, men baserat på vad jag kan se rör detta sig om en hjort av något slag som har satt fram- och bakfot delvis överlappande, alltså på samma ställe. Rådjur är det mest sannolika om spåren är ganska små.
Spåren med två små ”prickar” bakom är sannolikt från framfoten, medan spåret med bara två ”streck” är från bakfoten. Hos våra hjortdjur sitter lättklövarna (eller bakklövarna) litet längre ned på frambenen än på bakbenen, så ser en avtryck av lättklövar i spårstämpeln är det ofta från frambenen.
Som sagt – utan storlek och bild på hela löpan är det svårt, men jag sätter mina slantar på rådjur.
Kommentarer