Fästingar kan vara till besvär för såväl människor som hundar. För att minska besvären för våra fyrbenta vänner är det vanligt att vi använder olika typer av fästingmedel som droppas på huden eller intas med födan. Det finns risk att de verksamma ämnena i sådana medel följer med avföringen ut, och alltså gör verkan där de inte ska. Men finns det egentligen någon miljöpåverkan av fästingmedel, och hur ska en i så fall minska den?
Jag har nyligen blivit med hund, och då vi rör oss mycket i skogen i ett fästingtätt område behöver jag använda fästingprofylax till hunden. Valet föll på Nexgard som innehåller ämnet afoxolaner som är en insekticid och akaricid.
Enligt tillverkaren går ämnet ut via hundens avföring. Min fråga är då, vad är det bästa sättet att ta hand om avföringen så att miljöpåverkan blir så liten som möjligt? Alternativen är att 1) låta den ligga (ute i skogen, långt från vägar), 2) plocka upp och slänga i restavfall, eller 3) plocka upp och kompostera i ett hörn av trädgården.
Först kan en väl konstatera att det måste röra sig om mycket små mängder. Dessutom fanns följande i ett EU-dokument: Afoxolaner hos hund metaboliseras till mer hydrofila substanser innan de utsöndras. Metaboliter och modersubstans elimineras via urin och, till större del, via galla.
Den eventuella giftigheten hos nedbrytningsprodukterna framgick inte. Å andra sidan finns en sammanställning från SLU, där det framgår att (olika namn, men nog samma eller liknande ämne):
Naturvårdsverket har i en rapport sammanställt resultat från studier som visar att spillningslevande skalbaggar och flugor i miljön påverkas negativt av den antiparasitära substansen ivermektin.
Så kanske placering i brännbart/restavfall är att föredra.
– Olle Anderbrant
Jag är lite osäker men har fått för mig att ivermektinstudierna framförallt tittat på avmaskningsmedel för betesdjur, vilket är lite annorlunda än fästingmedlen. Avmaskning innebär ju en dos för att bli av med de inälvsparasiter djuret har just då, medan fästingmedel ska skydda djuret mot fästingar (och ibland även loppor) under en tid framåt.
Jag har använt genom åren Frontline som appliceras på huden, och Bravecto, som i likhet med Nexgard är en tablett. Men effekten av Bravecto ska vara i 12 veckor, och vad jag kan se, Nexgard i fyra veckor. Men frågan är ju att även om det är kvar i kroppen i en knapp under hur lång tid medlet utsöndras i avföringen.
Alla djur, inklusive människor, har ett temperaturintervall som vi trivs bäst i, och dessutom ett annat, oftast snävare, intervall där vår fysiologiska reglering är helt oberoende av omgivningens temperatur. Hos (nakna) människor är det senare intervallet, som kallas för den ”termoneutrala zonen”, snäv och hög, omkring 25-30 grader. Det beror nog på en kombination av vår evolutionära historia i kombination med att många av oss lever väl påklädda i ganska konstanta miljöer. Människorna på bilden illustrerades av Hans von Marées i verket Die Lebensalter (Människans levnadsåldrar), 1877-78.
När jag läser på internet om vilka temperaturer vi föredrar så hittar jag mycket om vilket spann rumstemperatur är och varför vi trivs i det. Jag förstår hur det fungerar men jag blir nyfiken på om man kan förklara varför det är just så. Vi vill ha en omgivande rumstemperatur som är lägre än vår inre för att våra kroppar genererar värme som försvinner när fukt på huden dunstar, och så vidare. Detta är väl en av de utmärkande dragen i däggdjur och det verkar som att den normala kroppstemperaturen hos däggdjur ligger inom några grader runt människans.
Men för en oinsatt så känns kroppstemperatur, samt hur det förhåller sig till rumstemperatur, som ganska arbiträrt. Varför just runt 35-40 grader och rumstemperatur runt 20-25 grader? Och varför så fast, trots att däggdjur finns i olika klimat som också skiftar över dygnet och året? Jag tänker frågan ungefär som att man kan fråga sig varför livet såsom vi känner det består av just kol och inte till exempel silikon. Hade siffrorna kunnat vara annorlunda med naturlagarna i behåll? Kan man särskilja om det beror på klimatet eller på några inre mekanismer hos däggdjur, till exempel föda eller kroppslig aktivitet?
En spännande fråga med många lager! När det kommer till hur och varför måste vi egentligen skilja på två olika begrepp med lite olika innebörd – termoneutralitet och termisk komfort.
Termoneutralitet är ett fysiologiskt koncept som är ett mått på det spann av lufttemperaturer där vi kan hålla oss jämnvarma bara med hjälp av kroppens normala processer som matsmältning, att hålla blodomloppet igång och så vidare. Det finns alltså för alla djur en ”termoneutral zon” där vår ämnesomsättning (alltså vår inneboende värmeproduktion) är helt oberoende av yttertemperaturen. Den begränsas nedåt av en ”lägre kritisk temperatur”. Under den måste vi producera värme proportionerligt mot omgivningens temperatur för att hålla oss varma. Uppåt begränsas den termoneutrala zonen av en ”högre kritisk temperatur”. När det är varmare än så måste vi avge värme för att inter överhettas, till exempel genom att svettas. Hur ”bred” den termoneutrala zonen är beror på många olika saker, bland annat vår evolutionära bakgrund (var vi kommer ifrån och har utvecklas under årmiljonerna) och våra kroppars inneboende isolering. Hos människor är den termoneutrala zonen förvånansvärt hög och smal – i allmänhet brukar en mena att den för nakna människor ligger ungefär mellan 25 och 30 grader, och med lättare beklädning någonstans mellan 20-25 grader. För andra däggdjur är den väldigt annorlunda. En ren i norra Sverige har till exempel en termoneutral zon som på vintern omfattar hela intervallet -30 till 10 grader (!), men på sommaren är den högre. Renen, liksom andra däggdjur (och människor med, för den delen), byter mellan en tjock och isolerande vinterpäls till en mycket tunnare, sämre isolerad, sommarpäls. Det gör att den är ”temperaturoberoende” över ett mycket vidare temperaturintervall på vintern än på sommaren, i linje med säsongernas skiftningar. På samma sätt har ju vi tjockare jacka på vintern. Även under en och samma årstid kan till synes ganska lika organismer ha väldigt olika termoneutrala zoner. Fåglar, som ju förvisso inte är däggdjur men icke desto mindre också är varmblodiga djur, är ett bra exempel på det. Här omkring oss i Lund har blåmesar en termoneutral zon som sträcker sig mellan 10 och 30 grader, medan den hos talgoxar på samma plats sträcker sig mellan 20 och 30 grader. Längre upp i landet är talgoxar ”termoneutrala” ned till knappa 10 grader.
Att just vi har en så hög och snäv termoneutral zon beror nog dels på vårt ursprung i varma delar av världen, men också på att vi har förmånen att kunna ”klä oss efter väder” och lever inomhus i ganska temperaturkontrollerade miljöer. Andra djur har andra anpassningar, som bestäms både av deras ”bakgrund” och av miljön runtomkring dem. I breda ordalag är det vanligt att den termoneutrala zonen är bredare, och förskjuten nedåt, på vintern jämfört med sommaren hos vilda djur. Det är alldeles oberoende av kroppstemperatur, för det stämmer som du säger att de flesta däggdjur har kroppstemperaturer mellan 35 och 40 grader.
Det är ett svar på ”varför” vår kropp fungerar som den gör. Men det är också viktigt att skilja på ”hur”, alltså vad vår fysiologi bestämmer åt oss, och hur vi faktiskt omsätter det i vårt dagliga liv. Framförallt hos människor är begreppet ”termisk komfort” vanligt förekommande. Det brukar definieras som “det mentala stadium som ger oss störst tillfredställelse i förhållande till omgivande temperaturförhållanden”. Den termiskt komfortabla zonen är i regel alltid mycket bredare än den termoneutrala zonen, vilket betyder att vi trivs bra i ett mycket större spann av temperaturer även om vi ibland måste svettas lite eller ibland måste huttra en smula. Det kan till exempel förklara varför många av oss tycker att det är skönt att sola på våren och sommaren, trots att vi noterar att ”det är varmt” och trots att våra kroppar jobbar hårt för att kyla ned oss. Det är dåligt känt vad som styr hur den termiskt komfortabla zonen bildas och ändras, men klart är att det beror både på fysiologiska faktorer (som kan skilja sig mellan olika personer), våra beteenden och yrkesliv (de som arbetar i fysiskt krävande fält kan till exempel ha en termiskt komfortabel zon som är lägre, eftersom de skapar massor av kroppsvärme när de arbetar), och inte minst vår kulturella bakgrund. Det betyder att vi kan lära oss från föräldrar, vänner och omgivning vad en skön temperatur är för något, och sedan bära det med oss genom livet. Det kan nog ändras på ganska kort sikt också, om förutsättningarna ändras. Till exempel bodde jag själv i många år i nordligaste Norge, där det egentligen mest finns en vit vinter och en grön vinter. Vår uppfattning om vad som är en behaglig sommartemperatur ändrades radikalt, och den ändrades snabbt. När vi sedan flyttade söderut igen blev responsen den omvända. Klart är att det fanns fysiologisk anpassning inblandat i detta, men den kulturella biten var minst lika stor.
När det gäller djur vet vi inte särskilt mycket om termisk komfort. Det börjar bli ett allt viktigare begrepp inom djurproduktion och i olika slags välfärdsfrågor, men avseende de vilda djuren är det mest blanka papper. För oss som arbetar med vilda djur är det dock tydligt att olika individer reagerar olika starkt på ändringar i omgivningens temperatur, så det är nog fullt rimligt att anta att djur också har temperaturintervall som är ”termiskt komfortabla” och att de justerar sina beteenden för att kunna stanna i den zonen.
I Sverige finns det nästan 50 olika slags getingar. Många av dem är social, det vill säga att de lever tillsammans i samhällen i typiska getingbon. Nordgetingen, Dolichovespula norvegica, är en av våra sociala getingar. Namnet till trots förekommer den i hela landet, även om den är vanligare längre norrut. Bilderna är tagen av Jonas Lindström.
I vår bokberså byggde getingar ett bo. Eftersom de valt ett olämpligt ställe intill vårt trädgårdsbord så tog jag tyvärr bort det, men jag undrar vilken art det kan ha varit. Boet var drygt en decimeter stort och hängde på en gren på en och en halv meters höjd. När jag tog bort det så började några getingar bygga igen (med på en bild). En av dem tror jag kan ha varit drottningen vilken var gulare och större än de andra som var ovanligt svarta.
Av våra olika sociala getingar, alltså de som bor tillsammans, brukar en tala om arter med korta och långa kinder. Kinden i det här fallet betyder området mellan facettögats nederkant och käkens överkant. Till de kortkindade arterna räknas släktet Vespula, dit bland annat vanliga getingen (Vespula vulgaris) och tyskgeting hör (Vespula germanica). Dina bilder visar dock en långkindad art, vilket ses ganska bra på bilden där en geting tittar ut ur boöppningen. De långkindade förs till släktet Dolichovespula. Baserat på kindernas och överläppens utseende, samt färgen i ansiktet, tyder det mesta på du har sett nordgetingar, Dolichovespula norvegica. Namnet till trots förekommer den i hela Sverige, även om den är vanligare längre norrut. Du kan läsa mer om arten här.
Den stora getingen med rödbruna teckningar är en bålgeting, Vespa crabro, som inte är särskilt nära släkt med nordgetingen och som till skillnad från denna bygger sina bon i håligheter i träd. Vad den gör där vet jag faktiskt inte. Det är anmärkningsvärt att den andra getingarna inte ger sig på den!
– Andreas Nord
Tack för svar. När jag inte fick något svar i somras skickade jag även frågan till Jourhavande biolog på Naturhistoriska Riksmuseet. Fick då svar att det var takgetingar.
Ja, takgeting är systerarten till nordgeting. De skiljs bland annat på hur den mörka teckningen i ansiktet ser ut. Jag tolkade dina djur som mer lika nordgeting i det avseendet, åtminstone när jag undersökte flera individer där ansiktet syntes bra (bilderna på boet). Däremot håller jag med om att bilden på den ensamma getingen som tittar ut påminner mer om takgeting. Min samlande bedömning av hela samhället var dock en annan.
Sälgsandbiet, Andrena vaga, är ett stort och kraftigt bi som påminner ganska mycket om en humla. Det är en de allra tidigaste sandbina och det kan börja flyga redan i mitten av mars om det är varmt ute. Ett annat bi som är likt sälgsandbiet är sobersandbi, Andrena cineraria. Det är också ett vårtidigt bi, som samlar pollen på många olika örter. Just den här bilden ser dock ut att visa en hona av sälgsandbi. Bilden skickades in av Lisbet Svensson.
Jag vore tacksam för svar om vad det är på den bifogade bilden. Det ser ut som en mindre humla, luddig och rektangulär. Den beteende sig som en humla och svävar precis ovan gräsmatta. Det är mängder av dessa nu, här i Vallåkra utanför Helsingborg i Skåne.
Av vad jag kan se är detta alls ingen humla, utan ett annat slags bi som hör till det stora släktet sandbin (Andrena). Jag är ingen biexpert, men nog tycker jag att det här ser ut att vara sälgsandbi, Andrena vaga. Det är en de allra tidigaste sandbina och det kan börja flyga redan i mitten av mars om det är varmt ute. Som namnet antyder tycker sälgsandbiet om att besöka blommande sälgar, men det är så kallat oligolektiskt vilket betyder att det samlar pollen från flera olika arter i släktet Salix (viden). Sälgsandbiet tycker om öppen mark med litet inblandning av lättgrävd sand. Här kan du läsa mer om arten.
Ett annat bi som påminner starkt om sälgsandbi är sobersandbi, Andrena cineraria. Det är också en ganska tidig art, som börjar flyga omkring mitten av april i södra Sverige, där det samlar pollen från en rad olika örter. Sobersandbiet är också stort och kraftigt, men honan har till skillnad från sälgsandbiet ett tydligt svart band på mellankroppen. Hanarna är mer lika varandra. Din beskrivning av ett humlelikt, rektangulärt, och kraftigt bi, tillsammans med de tjocka fotlederna, får mig att tro att dit exemplar är en hona, och då menar jag att det är just ett sälgsandbi. Här kan du hursomhelst läsa mer om sobersandbiet. Vi har också skrivit mer om den arten tidigare, se här.
Taggbocken, Prionus coriarius, är en skalbagge i familjen långhorningar (Cerambycidae). Det är en av våra allra största skalbaggar. Taggbockens larver utvecklas i grov tall- och lövträdsved i södra Sverige. Eftersom det inte finns så mycket död ved kvar i landskapet längre är taggbocken ganska sällsynt. Den är upptagen på den nationella rödlistan där den förs till hotkategorin ”nära hotad” (NT). Videon skickades in a Mia Nordenberg
Vi hittade dessa två skalbaggar i en gammal stubbe som vi har på vår tomt. De liksom borrar sig in i stubben, så jag tror att de bor där. Videon är inspelad i Kolmården i Östergötland i början av augusti 2021.
De här tjusiga skalbaggarna hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae på vetenskap), som vi har omkring 120 olika av i Sverige. Det här är en av de största och pampigaste arterna. Den kallas för taggbock på svenska (titta på taggarna på mellankroppen) och Prionus coriarius på vetenskap. Det är en ganska sällsynt skalbagge som finns i södra delen av landet. Här lever den i död, hård ved från både löv- och barrträd. Larverna tycker mycket om grova tallar. Eftersom just död ved är en typ av livsmiljö som är på stark retur i hela landet är taggbocken upptagen som ”Nära hotad” (NT) på den nationella rödlistan. Här kan du läsa mer om taggbocken. Vi har också skrivit om arten tidigare. Här finns de inläggen.
Bålgeting, Vespa crabro. Bilden är tagen av PiccoloNamek.Bålgeting, Vespa crabro. Bilden är tagen av Johan Walldén.Bålgetingen, Vespa crabro, är vår i särklass största geting. Därför har den också en stor giftblåsa. Samtidigt är bålgetingen den allra vänligaste, och lugnaste, av våra getingar. Det är faktiskt ett ganska sällsynt djur som helst bygger sina bon i gamla hålträd. Ibland dyker de dock också upp i till exempel fågelholkar eller på vindar. Utöver storleken känns bålgetingarna igen på den rödbruna färgen på på huvudet och mellankroppen.
Jag bor i Jönköpings län, i den södra delen. Jag har sett bålgetingar många gånger, men blir väldigt fundersam över vad jag blev stungen av i juli i fjol. Jag tål vanliga getingstick bra. Jag har till och med fått 20 stick och har inte haft ont av dem alls. I juli förra året skulle skulle jag flytta en gräsklippare som stått ute i ett år. Då såg jag en 4 centimeter stor geting bredvid gräsklipparen. När den stack mig kändes det precis som en 230 V elstöt på handen. Dagen efter skulle jag försöka flytta klipparen igen och då väller det fram 4 centimeter långa getingar som jag tror kryper ned i marken, alternativt under gräsklipparen. Jag skulle försöka flytta klipparen igen för att se om boet är under den eller om det är i marken.
Är det bålgetingar som kan ha byggt bo under jord? De är rödbruna, gula och svarta. Sticket var otroligt smärtsamt jämfört med ett vanligt getingstick.
Baserat bara på den angivna storleken och upplysningen om rödbrun färg gör att det bålgeting, Vespa crabro, är den enda sannolika kandidaten här. Det är den enda getingen som blir så pass stor (även om 4 centimeter stämmer mer på drottningar än på arbetare). Bålgetingar bygger sina bon i håligheter, till exempel i ihåliga träd eller i fågelholkar men ibland kan de också anlägga ett bo på vindar eller i fasaden på ett hus.
De flesta getingar som gör ”pappersbon” kan också anlägga bona under markytan. Det finns alltså inga särskilda ”jordgetingar”, även om det ibland talas om det. Däremot har jag aldrig hört talas om att bålgetingar bygger bon under mark. Klart är dock att bålgetingen är vår allra fredligaste geting och att en måste provocera dem ordentligt för att de ska gå till attack. Det får mig att tro att du nog har stört deras bo på ett eller annat sätt. Det hade varit spännande om det faktiskt hade varit så att det fanns under jorden, eller för den delen i eller under gräsklipparen.
Nu är frågan ganska gammal, men det hade varit intressant att veta om du fick reda på var boet fanns.
Bitbocken, Spondylis buprestoides, räknas trots sina korta antenner till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae). Det är en vanlig skalbagge i Sverige, där larven utvecklas i hård tallved. Det vuxna djuret flyger gärna på natten och imponerar med sina stora käkar (som kan ge ordentliga nyp). Bilden är tagen av Anna Lena Gerhardsson.Kamklobaggar (skalbaggsfamiljen Alleculidae) är en ganska liten grupp i Sverige. Flera av arterna är mer eller mindre sällsynta. Arterna i släktet Allecula lever i rötskadad ved i grova hålträd. Eftersom det är en livsmiljö som är på stark retur i hela Sverige är båda våra Allecula-arter upptagna på den nationella rödlistan. Att hitta djuret inomhus, såsom vår frågeställare gjort, är anmärkningsvärt. Kamklobaggarna är dock aldrig skadedjur. Bilden är tagen av Anna Lena Gerhardsson.Okända skalbaggar kring frågeställarens fritidshus i Stjärnhov i Södermanland.
Vi har ett fritidshus i Stjärnhov i Södermanland. Den första insekten har vi sett ute vid vårt fritidshus. Den är 1,5 till 2 centimeter lång och väldigt argsint med kraftiga käftar. Den flyger. Inomhus har vi haft ett flertal av djuret på den andra bilden. Vi är därför oroliga för att det är något skadedjur. Vi såg dem först den 1 juli och de är omkring 5 millimeter, kanske lite större. De sitter på väggen eller i taket. Vi tror inte att de flyger, men det svårt att säga. Kan det vara något skadedjur som äter på huset, till exempel husbock eller så?
Den första insekten är en långhorning (i skalbaggsfamiljen Cerambycidae, med omkring 120 svenska arter) som på svenska kallas för bitbock och på vetenskap för Spondylis buprestoides. Den är omisskännelig med sina stora och kraftiga käkar (som kan ge hårda nyp) och korta antenner. Larven utvecklas och förpuppar sig i hård tallved, och sedan gnager sig skalbaggen ut ur stammen. Då är kraftiga käkar bra!
Den andra skalbaggen är desto intressantare. Det är alldeles klart något som är mer eller mindre nära släkt med en svartbagge. Tankarna förs till någon av de så kallade kamklobaggarna i skalbaggsfamiljen Alleculidae. Det är dock svårt att bilda sig en säker uppfattning om arttillhörighet från bilden allena. Jag har därför diskuterat ditt djur med Christoffer Fägerström på entomologiska museet. Vi har enats om att ditt djur har likheter med någon av arterna i släktet Allecula, även om den angivna storleken är i underkant och antennerna känns väl korta och knubbiga. Vi har två arter som båda är mer eller mindre sällsynta och upptagna på den nationella rödlistan. I Sörmanland är den gulbenta kamklobaggen, Allecula morio, den mest sannolika. Det är dock anmärkningsvärt att hitta det här djuret inomhus. Tiden för observationen, juli, stämmer förvisso bra med djurens aktivitetstopp, men det här är skalbaggar som utvecklas i svampangripen ved i grova ihåliga ädellövträd. Det är möjligt att den skulle kunna kläckas fram från ved som tagits in, men om ved med rätt beskaffenhet för larvutvecklingen ska vara tjänlig att elda med så måste den ha torkat upp så pass att larverna nog knappast skulle klara sig bra. Dessutom brukar vi ju elda mer på vintern än mitt i sommaren. Det kan eventuellt vara någon annan kamklobagge, till exempel i släktet Mycetochara, men det stämmer dåligt på det generella intrycket. Dessutom är benfärgen för mörk för det, så om inte bilden är väldigt mörk så rimmar det dåligt. Något skadedjur är det i alla händelser inte!
Har du fler bilder på insekt 1, gärna ur andra vinklar (taget rakt uppifrån är bäst) så kan vi nog komma närmare.
Den från Kalmar bördiga konstnären Jenny Nyström är mest känd för sina vackra julkort. Hennes rika produktion omfattade bland annat även likaledes tjusiga påsk- och sommarkort.
Fråga en Biolog önskar alla följare en glad och fridfull påsk!
Bandade ollonviveln, Curculio venosus, ser verkligen speciell ut med sin långa snabel. Larven utvecklas i ekollon. Längst ut på snabeln sitter små käkar som honan använder för att gnaga ett hål i ekollonet. Där lägger hon sedan sitt ägg. Bandade ollonviveln är vanlig i södra Sverige, men den lämnar inte så ofta ekarna den bor i. Bilden är tagen av Bengt Adamsson.
Vilken sorts insekt är detta? Kan det vara någon vivel? Den var ungefär 10 millimeter lång.
Det här ser ut att vara bandade ollonviveln, Curculio venosus. Det är en vanlig skalbagge vars larv utvecklas i ekollon. Det ser ut som en hane med tanke på den korta snabeln. Hos honan är denna ungefär lika lång som täckvingarna. Bandade ollonviveln liknar mest nötvivel, Curculio nucum (som utvecklas i hasselnötter). Hos denna art är skutellen, alltså den lilla ”pricken” där täckvingarna möts, lika bred som lång och inte längre än bred som på din bild.
En art i släktet korneller, som på vetenskap kallas för Cornus. Just vilken kornell det är går inte att avgöra. Bilden är tagen av Sanna Mattsson.Knoppar av klibbal, Alnus glutinosa, som är ett vanligt träd på fuktiga marker i hela Sverige, utom i fjällen. Bilden är tagen av Sanna Mattsson.Knoppar och tunna grenar av någon art i det stora släktet viden (Salix). Mest sannolikt är det sälg, Salix caprea, men det går inte att vara alldeles säkert utan en närmare besiktning. Bilden är tagen av Sanna Mattsson.Att försöka artbestämma olika knoppar är roligt, men inte alltid en enkel uppgift. Här har vår frågeställare hittat tre olika arter av buskar och träd, och vår expert har gjort sitt bästa för att sätta namn på dem.
Jag undrar vad detta är för växter?Kan bilden längst till vänster möjligen visa en skogskornell? Växten på den mellersta bilden stod i en dikeskant, i ett fuktigt och skuggigt läge i Zon 1. Bilden längst till höger är från ett träd med grön stam och även en hel del gröna grenar. Vad kan det vara?
Bilden längst till vänster är en kornell, men utan blad eller blommor/frukter går det inte att avgöra om det är skogskornell (Cornus sanguinea), videkornell (Cornus sericea) eller rysk kornell (Cornus alba). Den första är en ursprungligt vild art i Sverige medan de bägge senare är förvildade trädgårdsväxter som uppträder mer eller mindre invasivt i naturen.
Den mellersta bilden visar klibbal, Alnus glutinosa.
Bilden längst till höger visar någon art i släktet viden, Salix. Det mest sannolika är sälg, Salix caprea.
Kommentarer