Bigarråer hör till våra läckraste körsbärssorter. Under blöta somrar kan bären ta upp så mycket vatten att de sväller och spricker. Dessa sprickorna kan sedan utnyttjas av olika insekter, till exempel getingar och tvestjärtar, som då lättare kommer åt det söta fruktköttet. Bilden är tagen av Åke Andrén.
Jag har ett stort bigarråträd med många fina bär. När bären är mogna ”spricker” många av dem. Vad är det som orsakar denna skada? Ser en del getingar i trädet ibland. Kan det vara en insektsangrepp? Eller övermognad?
Körsbär kan ibland spricka när det regnar mycket och är fuktigt, som det gjort i slutet av sommaren i år. Bären tar helt enkelt in för mycket vatten och spricker. Dessa sprickor kan sedan ibland användas av olika insekter, som tvestjärtar och getingar, som då lättare kommer åt det söta fruktköttet.
Körsbär är ganska torktåliga så man behöver oftast inte vattna. Om man ändå vattnar körsbärsträden ska man tänka på att det inte kommer vatten på bären. Det finns idag sorter som inte spricker lika lätt vid regn.
Vanlig padda, Bufo bufo, är ett av våra vanligaste groddjur. På våren genomför den en ganska lång vandring till sitt lekvatten – ofta samma damm som den själv kläcktes i – där den reproducerar sig. Paddynglen lämnar vattnet på försommaren och vid den tiden är det vanligt att se väldiga mängder småpaddor på lämpliga lokaler. Det tar ungefär tre år innan den lilla paddan, som nu vuxit till omkring 6 centimeter, återvänder till samma damm för att para sig. Ibland försvinner lekvatten för groddjur på grund av mänskliga aktiviteter, vilket skapar konflikt mellan samhälleliga mål och naturvårdsmål eftersom djuren kan få svårt att finna alternativa lekvatten. Bilden är tagen av Göran Schnitzler.
Är detta en strandpadda? Den kommer från vår lilla regnvattendamm i Skärhamn på Tjörn. När återkommer den för att leka? Hur många år tar det?
Bilden visar, enligt mitt förmenande, en vanlig padda, Bufo bufo. Redan nu syns ganska kraftiga ”parotidkörtlar” (de njurformade körtlarna i nacken) och en mörkbrun, ganska jämn, färg på huden. En strandpadda borde även såhär tidigt i livet vara tydligt spräckligare i färgteckningen och också ha åtminstone antydan till det ljusa längsband som utmärker arten. Parotidkörtlarna är dessutom mindre.
Strandpadda finns förvisso i Bohuslän, men framförallt ännu längre ut i kustbandet på företrädesvis ganska små öar. Vanlig padda, däremot, är vanlig på fastlandet och på Tjörn. På den här länken finns en karta med observation av bohuslänska strandpaddor de senaste 25 åren.
Vanlig padda börjar inte reproducera sig förrän den är omkring 3 år gammal och har en kroppslängd av 50-60 mm. Nu väntar alltså en lång, och ganska farofylld, tillvaro för den lilla paddan! Om den överlever, kommer den med stor sannolikhet att återvända till vattnet den föddes i. Detta ställer ibland till problem för paddor och andra lekvandrande groddjur, för deras instinkt att ”hitta hem” är så stark, att de kommer följa den oavsett hur landskapet har förändrats under tiden, dvs. oberoende av vägar, nya hus, och andra faror. Det har vi skrivit om tidigare, på den här länken.
– Andreas Nord
Vi tyckte den var extremt liten och hoppades att det var strandpadda. Inget ”fel” på vanlig padda dock, och den är välkommen tillbaka. Den nu två år gamla regnvattendammen ligger alldeles intill huvudgatan genom gamla Skärhamn, 75 meter från havet, men uppenbarligen har åtminstone två numera paddföräldrar klarat sig och hittat dammen.
Valnöt (Juglans regia) förekommer här och där i södra Sverige och kan ställvis vara ganska vanlig i parker och trädgårdar. Skördarna kan vara nog så rikliga. I tillägg till ”vanlig” valnöt förekommer ytterligare en handfull odlade valnötsarter i Sverige. Bilden skickades in av Mons Annér.
Vad är det för träd som bär sådana här frukter?
Lite svårt att avgöra storleken på frukten, men jag tycker det ser ut att vara någon slags valnöt.
Korallfingersvamparna (alltså svampar i släktet Ramaria), dit den läckra matsvampen druvfingersvamp (Ramaria botrytis) förs, är svåra att skilja från varandra. Vi vet inte riktigt vilka korallfingersvampar som finns i Sverige och Europa, och ännu mindre om giftigheten hos de olika arterna. Är man inte alldeles och fullständigt säker på att svampen man hittat är ätligt, är vår starka rekommendation att låta bli att äta den. Bilden skickades in av Christel Berg.
Kan detta vara en druvfingersvamp? Jag hittade svampen utmed en gångväg nära blandskog i Järfälla. Eftersom det står i svampboken att man kan ta fel på druvfingersvamp och en giftig fingersvamp behöver jag hjälp med artbestämningen.
Bilderna är tyvärr väldigt små och lågupplösta vilket gör det svårt att säga säkert, men det ser onekligen ut som en av druvfingersvamparna. Det finns flera stycken snarlika. Det har under ett antal år pågått arbete med att reda ut hur många och vilka (korall)fingersvamparter som finns i norra Europa, men alla resultat är ännu inte publicerade och det finns ingen samlad information. Hursomhelst är de inte enkla att skilja åt.
Vissa vet vi är giftiga, andra vet vi inget om. Därför tycker jag du ska hålla dig till det allmänna rådet att aldrig äta någon svamp som du inte är hundraprocentigt övertygad om är ätlig.
Nu lanserar Biologiska institutionen i Lund sin nya Kunskapsbank – en sajt fullproppad med spännande information om växter och djur.
Visste du till exempel varför vi har två näsborrar, men bara en luftstrupe? Eller hur det kommer sig att djur kan byta färg? Och vad kan du egentligen om växternas komplicerade kärleksliv?
Så surfa in på den här länken och förlora dig i biologins spännande värld! Och du, sajten kommer att växa i takt med ny forskning från oss. Snart kommer till exempel en sida som behandlar svamparnas fascinerande värld att tillkomma.
Är det något särskilt ni vill att vi skriver om, tveka inte att ta kontakt!
Sextonprickig nyckelpiga, Tytthaspis sedecimpunctata, är en vanlig nyckelpiga på olika slags ganska torra marker. Den är mycket mindre än den vanliga sjuprickiga. Mönstret varierar lite, men de flesta ser ut precis som på bilden. Fotot skickades in av Monika Stern.
Vad heter denna piga?
Det är en sextonprickig nyckelpiga, Tytthaspis sedecimpunctata. Den är vanlig i södra Sverige, särskilt på lite torrare marker.
Här finns en utbredningskarta över aktuella svenska fynd, samt några bilder.
När en mygghona sugit blod behöver hon flera dagar för att smälta maten. Det gör hon helst på en mörk och fuktig plats. Att myggen i sovrummet i Överkalix satte sig på rad tror vi mest är en slump. Bilden är tagen av Marie Anderzén.
I somras var jag i Överkalix på semester och noterade på morgonen att några mätta mygg hade satt sig uppe vid taket. Det fascinerade mig att se med vilket avstånd de satte sig. Varför sätter de sig vid taket och varför är det ett bestämt avstånd mellan dem?
Kul fråga! Efter att mygghonan sugit blod blir hon tung och klumpig och söker sig ganska omedelbart till något mörkt och fuktigt ställe där hon i lugn och ro kan smälta blodet, vars näring går åt till att utveckla äggen inne i henne. Denna process tar 3 till 5 dagar. Min gissning är att taket nog mest är en mellanstation innan de hittat något bättre ställe att göra detta på och att det regelbundna avståndet mellan myggen i det här fallet nog mest en slump. Med det sagt, mygg är inte särskilt sociala, så de föredrar säkert att smälta blod i enskildhet!
Gråvivel, Brachyderes incanus, är en nattaktiv skalbagge som är vanlig i stora delar av landet. Den tycker om tall – de vuxna baggarna äter tallbarr medan larverna lever av tallens rötter. Det gör att gråviveln gärna drar sig till något som doftar mycket tall, som ett nybyggt furuhus. Något skadedjur är den dock aldrig. Bilden är tagen av Margret Lind.
Vi har hittat flera sådana här skalbaggar i vårt sovrum på sydvästra Orust. Vad är det för något? Är de skadliga för människor eller för huset?
Det är en gråvivel, Brachyderes incanus. Den är ganska vanlig i södra Sverige, ungefär upp till norduppland, men den förekommer spritt i stora delar av landet. De vuxna skalbaggarna äter tallbarr medan larverna lever av tallrötter. Det betyder att gråviveln gärna söker sig till någonting som luktar mycket tall, till exempel ett nytt furuhus, men den är absolut inget skadedjur i byggnadskonstruktioner.
Vi har skrivit om gråviveln tidigare. På den här länken kan du läsa mer.
Strätta, Angelica sylvestris, är en storvuxen ört med flikiga blad och stora blomflockar. Den förekommer över hela Europa, särskilt på fuktig mark som stränder och ängar, men även på kulturpåverkade platser som vägrenar och diken. Förr i tiden användes strätta bland annat i växtfärgning och till örtteer. Bilden skickades in av Yasmin.
Vad är det för blomma på bilden? Blombladen är nämligen hopskrumpna, så det är svårt att se. Stjälken är grön, lilaaktig, men har inga prickar eller hår. Det är väl en strätta, inte en odört? Det är inte jag själv som plockat nämligen, så kan inte ge mera detaljer om växtplats och så vidare. Min kollega blev lite orolig att den kunde vara giftig.
Lingon, Vaccinium vitis-idaea, är ett exempel på en flerårig växt. I den svenska floran är just växter som lever mer än en säsong vanligare än ettåriga och tvååriga växter. Bilden tagen av Jonas Bergsten.
Jag undrar om vilken växttyp som är talrikast i svenska floran, ettåriga, tvååriga eller fleråriga växter?
Kommentarer