Koltrasten, Turdus merula, bygger öppna bon, gärna alldeles i människans närhet. Det är inte ovanligt att de väljer att använda ett bra bo flera gånger under en häckningssäsong, men det är inte lika säkert att boet kommer falla mamma koltrast i smaken nästa år igen. Bilderna är tagna av Mimmie.
Vi har koltrastar på vår tomt och nu lägger de sina ägg i ett bo för andra gången. Boet finns inne i ett cykelförråd. Det är trevligt att ha dem på nära håll och kunna följa ungarnas utveckling, och de verkar inte tycka att vi stör allt för mycket eftersom de knappt lämnade boet i slutet av förra omgången när vi kom in där (och valt att lägga en omgång till nu). Ska vi ta bort boet i höst, eller kommer de kunna/vilja återanvända boet nästa år igen?
Det händer att koltrastar använder samma bo mer än en gång inom en häckningssäsong, men jag vet faktiskt inte om det är känt att de gör det mellan olika år. Jag tror att det är mindre sannolikt eftersom kvarlämnade fågelbon brukar försämras en hel del under hösten och vintern, men mycket märkligt händer ju i naturen.
I alla händelser kommer koltrastarna inte avskräckas från att häcka hos er nästa år om ni väljer att ta bort boet. Ett argument för att ta göra det är att nya bon innehåller långt färre parasiter (kvalster, loppor och löss, till exempel) än bon som legat kvar från förra året. Samma sak märks tydligt om man rensar sina fågelholkar jämfört med om man låter bli. Studier har också visat att det går lite bättre för fågelungar som får växa upp i bon utan blodsugande hyresgäster.
Smutsstinkfly (Reduvius personatus) är en stor, chokladbrun rovskinnbagge som trivs i äldre hus och byggnader där den äter allehanda smådjur. Som liten är smutsstinkflyet svår att få syn på. Larven har nämligen egenheten att kamouflera sig med dammtussar och annan smuts. På grund av den här egenheten, tillsammans med en väldig aptit, kallas smutsstinkflyets larv ofta för ”dammlejon”. Just den här kompisen filmades av Josefine Andersson.
Jag undrar vad det är för en liten insekt i videon? Fann den i köket häromveckan och tror aldrig jag sett något liknande. Jag trodde först att det var en liten dammtuss!
Det är larven av en rovskinnbagge som kallas för smutsstinkfly på svenska och heter Reduvius personatus på vetenskap. Det vuxna djuret är ganska stort, chokladbrunt med långa vingar och långa antenner. Larven ser ut såhär, för den kamouflerar sig med damm och annat smuts. Därför kallas den ibland för ”dammlejon”.
Var rädd om den – smutsstinkflyn är glupska rovdjur som effektivt tar hand om andra smådjur de flesta inte tycker så mycket om, till exempel silverfiskar.
– Andreas Nord
Tack så mycket för informationen, jättekul att veta mer om smutsstinkflyet! Som fullvuxen känner jag igen den. Det lilla dammlejonet verkade trivas på kökshyllan och kändes lite snopen när jag släppte ut den. Här är vi rädda om alla djur, även de få silverfiskar som bor här får åka ut med glaset!
Rodnande fjällskivling kan påminna om sin kusin stol fjällskivling, som är en läcker matsvamp. Vi har tre olika rodnande fjällskivlingar i Sverige och de är ganska knepiga att skilja åt sinsemellan, varför de inte brukar rekommenderas som matsvamp. Att skilja dem från stolt fjällskivling är däremot enkelt, eftersom denna har vattrad (”fläckig”) fot medan de rodnande fjällskivlingarna har en alldeles jämnt färgad dito. Bilderna är tagna av Anna P Thomell.
I en trädgård i Lund växer just nu (23 augusti) stora svampar som ser ut som stolt fjällskivling i gräsmattan. Är det det?
Nej det är inte stolt fjällskivling utan en av släktingarna bland de rodnande fjällskivlingarna. Vi har 3 olika arter varav två ofta hittas i trädgårdar och parker, på jordar med lite högre kvävehalt. Många mår inte bra av att äta dem och då de är lite knepiga att säkert skilja åt rekommenderar jag inte rodnande fjällskivling som matsvamp.
Gulkantad dykare (Dytiscus marginalis) är bland de största av de cirka 130 olika dykarskalbaggarna som lever i Sverige. Den lever hela livet i vatten, men måste vara en skicklig flygare så att den kan sprida sig till nya platser. Dykare är snabba, skickliga simmare och därmed en stor fara för olika mindre vattendjur. Är man så stor som den gulkantade dykaren får till och med fisk- och grodyngel akta sig! Bilderna är tagna av Jeanette Hjärtström.
Kan ni identifiera skalbaggen vi hittade hemma hos oss i Mauritsholm utanför Linköping? Vi hittade den död på vår uppfart i början av maj. Vi har googlat men inte hittat någon som ser ut som denna. Kan den sett annorlunda ut när den levde?
Det här är en dykarskalbagge, alltså en skalbagge i familjen Dytiscidae med omkring 130 arter kända i Sverige. Såväl larver som vuxna djur är helt bundna till vatten, men de vuxna är skickliga flygare eftersom de måste kunna sprida sig mellan olika vattendrag. Det kan man till exempel se på vårkanten när dykare ofta landar på bilens tak eller motorhuv, eftersom blänket från lacken för skalbaggen att tro att det är en vattenspegel. På samma sätt kan det komma sig att dykare hittas inomhus, eftersom de gärna flyger på natten och då dras till ljuskällor.
Just det här djuret hör till släktet Dytiscus, som innehåller en handfull arter i Sverige. Det är våra allra största dykarskalbaggar, tydligt större än nästan alla andra. För att bestämma dem måste man undersöka utskotten på bakhöfterna, och lyckligtvis har ni tagit en bild på djurets undersida som gör detta möjligt. Bilden visar att det rör sig om gulkantad dykare, Dytiscus marginalis. Det är en av de mer allmänna arterna i släktet. Det är en hane, vilket ses på att mellanbenets fotleder är förtjockade och försedda med många små borst. Hade djuret haft frambenen kvar hade ni sett att det där funnits stora sugkoppar. Detta använder dykaren för att fånga och hålla fast honor i samband med parningen. Honorna saknar dessa modifieringar av benen, men har istället räfflade täckvingar som gör det svårare för hanen att fånga henne.
Hade dykaren haft bakbenen kvar hade ni sett att dessa är kraftigt utplattade och ser ut nästan som åror. Dykare simmar bra och snabbt, och rör på bakbenen precis som vi rör årbladen i en roddbåt. Såväl larver som vuxna Dysticus-arter är glupska rovdjur som kan ta ganska stora byten som till exempel småfisk och grodyngel.
Gallmyggor, som den här korngallmyggan (Mayetiola destructor) kan ställa till stor oreda i växtodlingar. Det forskas därför intensivt på hur man lättast kommer till bukt med dem. Att gallmyggor påträffas inomhus i så stora mängder att de blir till en olägenhet har vi dock inte hört om tidigare.
Jag bor i Södra Sandby i Skåne och har under framför allt juni, juli och augusti problem med att gallmyggor tar sig in i huset via spaltventilerna i fönstren. De förekommer i sådana mängder att det blir ofräscht, för övrigt gör de ingen skada. De är så små att de filter som krävs i ventilerna för att hålla dem ute istället ger så dålig ventilation i huset att den lösningen är ohållbar. Har ni tips på något eller några ämnen som avskräcker dem att komma in i huset? Jag har än så länge beställt myggolja som innehåller bland annat citrongräs och lavendel, men det är inte säkert att gallmyggor ogillar samma ämnen som vanliga stickmyggor. Har ni tips på andra (fredliga) lösningar?
Jag har aldrig hört talas om att gallmyggor (myggfamiljen Cecidomyiidae, med omkring 700 påträffade arter i Sverige) förekommer i sådana stora mängder att de blir till en olägenhet inomhus. Det brukar framförallt vara en angelägenhet för jordbruket, där gallmyggor kan orsaka ekonomiska förluster. För just sådana gallmyggor bedrivs forskning för att minska skadorna, och bland annat feromonfällor har provats ut. Andra gallmyggor är riktiga nyttodjur, eftersom deras larver lever av bladlöss, och dessa bör inte bekämpas med mindre än att alternativet med fler skadedjur i trädgården är mer lockande. Det är såklart svårt att ge råd utan att veta just vilka arter det är som avses. Om det verkligen är gallmyggor som tar sig in, så hade jag undersökt i vilken mån de feromonfällor som används inom jordbruket kan köpas och användas av privatpersoner.
En annan slags mygga som ofta förekommer i stora mängder inomhus under sommaren är fjädermyggor (myggfamiljen Chironomidae, med drygt 500 arter som anses bofasta hos oss). De svärmar i stor myckenhet, och kan bilda stora moln kring trädtopparna och i skyddade skogsbryn under vår- och sommarmånaderna. De dras gärna till ljus på nätterna, och letar sig därför ofta inomhus. Utan att ha sett bilder på dina djur är det såklart svårt att veta säkert, men jag skulle gissa att det kanske är just fjädermyggor som besvärar er.
Mitt tips – oavsett vilken slags mygga det rör sig om – är att sörja för att använda mycket täta myggnät (det finns bland annat finmaskiga metallnät som fungerar), men jag förstår att det kan påverka luftkvalitén i huset som du redan nämner. Det är också bra att inte låta lamporna vara tända efter mörkrets inbrott i rum som inte används för stunden. Att ha ”mysbelysning” och öppet fönster i sovrummet för att skapa god stämning, brukar också vara ett utmärkt sätt att få väggar, tak, och lampskärmar fulla med fjädermyggor. ”Problemet” brukar dock vara begränsat i tid, eftersom svärmningsperioderna (alltså när myggorna kläckts och ger sig ut på friarstråt) brukar vara ganska korta.
Strätta, Angelica sylvestris, är en storvuxen ört med flikiga blad och stora blomflockar. Den förekommer över hela Europa, särskilt på fuktig mark som stränder och ängar, samt på av människor störda marker som vägrenar och diken. Förr i tiden användes strätta för en rad olika kulturändamål, bland annat i växtfärgning och till örtteer. Bilderna är tagna av Ingegerd Engvall.
Vad är detta är för växt? Den växer i en slänt ner mot vatten strax utanför Järbo i Gästrikland. Vi brukar slå där men är nu fundersamma på om det är sprängört som ju är giftig. Vi ser denna växt ofta i dikena efter vägarna där vi bor.
Växten på bilden är en strätta, Angelica sylvestris. Den hör till familjen flockblommiga växter (Apiaceae), dit också bland annat hundkäx och kirskål räknas.
– Stefan Andersson
Strätta, Angelica sylvestris. Den förväxlas tyvärr ibland med jätteloka och blir bekämpad fastän strätta är en inhemsk art som är helt ofarlig. Sprängört har helt andra blad och är oftast inte så högvuxen.
Iglar är vanliga i olika slags vattendrag i hela Sverige. Hundigeln, Haemopis sanguisuga, är en av våra allra största arter. Den förväxlas framförallt med blodigel på grund av sin storlek, men blodigeln har på ryggen vackert orangeröda längsränder som är lätta att se.
Jag såg den här simmande saken i en damm i Klockhusparken i Beckomberga (Stockholm), idag den 19 april. Går det utifrån de dåliga bilderna att säga vad det är det för något?
Det är en igel av något slag, och om den var relativt stor tycker jag att hästigel, Haemopis sanguisuga, är en rimlig kandidat givet den helt mörka färgen, men det får ses som en fingervisning. Den förväxlas framförallt med blodigel, Hirudo medicinalis, som dock har gulröda längsband som syns tydligt på ryggen. Hästigeln är spridd i södra Sverige och förekommer i många olika slags stillastående vatten.
Vad kan detta vara? Vi är inte alls säkra, men gissar på att det rör sig om en del av något slags frö.
Vi hittade den här sakeni sängen idag. Vi har trott att vi fått in mygg i sovrummet, men är inte så säkra längre efter detta fynd. Är det vägglusskal, eller något annat?
Jag kan inte riktigt se vad det är för något på bilden, men någon vägglus är det helt klart inte. Jag tycker närmast att det ser ut som en del av ett frö, men jag är inte säker. Att det däremot inte rör sig om någon slags insekt är alldeles tydligt, och det är därför inte detta som orsakar eventuella kliande bett. Kanske kommer någon av mina kollegor närmare.
Koltrasten, Turdus merula, är en av våra mest älskade fåglar. Den förgyller verkligen vår- och sommarmorgnarna med sin skönsång och vackert blanksvarta fjäderdräkt. Men hur fort växer en koltrast? När börjar de häcka, och hur ser deras kärleksliv ut? Vi reder ut begreppen. Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Jag håller på att skriva en faktatext om koltrasten och undrar över ungfågeln. När får den sin vuxna fjäderdräkt? Är det först året efter? När kan den häcka för första gången? En fråga till: Stämmer det att koltrasthanar kan ha flera honor inom samma revir? Och byter de partner varje år?
Koltrasten har fortfarande sin ungfågeldräkt när den flyger ut ur boet vid ungefär två veckors ålder. Då påminner de ganska mycket om honor i färgteckningen, men de har en litet bredare mungipa som finns kvar sedan tiden i boet (en fågelunge är ju mest mage och mun).
Koltrastarna byter till sina första vuxna fjäderdräkt (det kallas för att fåglarna ”ruggar”) med start under sommaren, och hela bytet tar en dryg månad att genomföra. På höstkanten ser de nästan ut som vuxna koltrastar, men det finns en del detaljer i fjäderdräkten som skiljer åldersklasserna åt. Dessutom är näbbfärgen ett bra kännetecken – hos koltrastar under det första kalenderåret (alltså året som följer efter att de kläcktes) är näbben i regel påtagligt mörkare, hos honor nästan helmörk. På samma sätt har unga koltrasthanar inte en lika intensivt gul ring runt ögat.
Koltrasten börjar häcka året efter att den kläcktes. Såvitt jag vet är koltrastar socialt monogama, men det finns rapporterade förekomster av att en hane har mer än en hona. Däremot är de inte alltid genetiskt monogama – studier har visat att omkring var femte koltrasthona har parat sig med en annan hane än den som tar hand om hennes ungar. Parbildningen håller, såvitt jag vet, länge eller till och med hela livet. Men livet kan ju vara olika långt beroende på tur och otur – i fallet koltrastar är det, som för de flesta småfåglar, stor risk att bli uppäten av en rovfågel. Om det sker kommer partnern som är kvar att hitta en ny kamrat.
När det gäller ursprungsfrågan om polygyni (alltså en hane med flera honor) är det också värt att nämna att rödvingetrupialen (Agelaius phoeniceus), som på engelska heter red-winged blackbird, har hanar som håller harem. Det kan leda till viss förvirring vid slagning på internet, eftersom namnet är till förvilling likt vår ”Eurasian blackbird” eller bara ”blackbird”. Men det är helt olika typer av fåglar, där rödvingetrupialen hör till fågelfamiljen trupialer (Icteridae) och koltrasten till familjen trastar (Turdidae).
Koltrasten, Turdus merula, bygger gärna bo alldeles i människans närhet. Det gör koltrasten ganska hårt ansatt, inte bara från till exempel lösa katter och skator, men också om de väljer att bygga på en plats som ser jättebra ut, men i själva verket är dålig eller till och med farlig. Det brukar kallas för en ”ekologisk fälla”. I det här fallet har koltrastarna valt att häcka inne i frågeställarens vedbod. Kommer ungarna att hitta ut ur det öppna fönstret på egen hand? Bilden är tagen av J.J. Harrison.
En koltrast har byggt bo i vår vedbod. Nu har ungarna börjat hoppa omkring. Det är två våningar i vedboden och koltrastboet är på nedervåningen. Mamma flyger in från ett trasigt fönster på övervåningen. Behöver vi hjälpa dem ut och i så fall när, eller kommer mamma koltrast att hjälpa ungarna istället? Vi har tidigare hittat en död unge som inte kunde ta sig ut.
Ska vi låta dörren till vedboden vara öppen så de kan hoppa in och ut?
Detta låter både spännande och litet besvärligt. Vedboden i det här fallet påminner om vad som brukar kallas för en ”ekologisk fälla” – alltså något som ser attraktivt ut för djur, men i själva verket är dåligt eller rent av farligt. Det är säkert bra att häcka i vedboden eftersom koltrastar annars är kraftigt utsatta för bopredation av såväl däggdjur som andra fåglar. Däremot är det ju direkt dåligt om de flygga ungarna inte kan ta sig ut, och jag är lite skeptisk till att det är möjligt bara genom ett litet hål i en fönsterruta (jämför med en kräftbur, till exempel). Samtidigt är fåglar, och andra djur också för den delen, mer påhittiga än vad vi brukar mena att de är.
Jag hade ändå låtit dörren stå öppen, för att vara på den säkra sidan.
Kommentarer