Klibbticka, Fomitopsis pinicola, är en av de vanligaste vedsvamparna på gran. Här ser klibbtickan lite märklig ut. Vår expert gissar att fruktkroppen börjat växa på en stående död stam som fallit ganska nyligen så att tickan hamnat uppåt och tillväxten blivit lite konstig. Bilden skickades in av Emil Byström.
Kan ni hjälpa mig att identifiera svampen på den bifogade bilden? Är det någon form av ticka? Det var min sambo som såg den i Småland.
Det ser ut att vara en klibbticka, Fomitopsis pinicola, en ganska vanlig ticka som oftast bryter ner granved, men också i viss utsträckning hittas på boklågor. Här gissar jag att fruktkroppen börjat växa på en stående död stam som fallit ganska nyligen och då har tickan hamnat uppåt och tillväxten blir lite konstig. Den grå delen till vänster är den äldsta, den orange i mitten är den växande kanten och det vita till höger är det tillväxande porlagret. Fruktkropparna är fleråriga och växer till med ett nytt porlager varje år, så änge det finns något ”ätbart” att hämta i veden den finns i. Om den får fortsätta växa kommer den att bli än konstigare i formen eftersom porlagret vill orientera sig mot marken. Om den däremot fått växa ostörd hade den blivit tydligt hovformad och, på en grov låga, kunnat bli rejält stor. Den största jag sett växte på gammal grov boklåga och var över 40 centimeter bred.
Bokoxen, med det tungvrickande vetenskapliga namnet Dorcus parallelipipedus, är en skalbagge i den lilla skalbaggsfamiljen ekoxbaggar (Lucanidae). Bokoxen finns bara i sydöstligaste Sverige, där den utvecklas i grov, vitrötad lövträdsved. Särskilt tycker den om bok, men ibland kan den också gå på ek. Eftersom grov, död ved är en stor bristvara i landskapet är bokoxen ganska sällsynt. Glädjande nog tycks den dock ha ökat något under 2010-talet. Bilden är tagen av Lena PerssonParköparen, Carabus nemoralis, är en av våra största jordlöpare. Den är vanlig i södra Sverige, men den syns sällan på dagen. Nattetid, däremot, är purpurlöparen ofta lätta att hitta när den springer omkring i jakt på andra insekter, maskar och sniglar. Ett riktigt nyttodjur, med andra ord. Bilden är tagen av Lena Persson.
Jag hade en ekbockshane i min trädgård i Störlinge på Öland där jag bor. Honom kände jag ju lätt igen. Men igår, i mitten av juni, hade jag en bagge jag inte känner igen på min trappa. Kan det vara en ekbockshona? Den var 3-4 centimeter lång. Dagen efter räddade jag en liten bagge från en vattenspann. Den var metallglänsande och 2 centimeter lång. Vad har jag fotat?
Den fyrkantiga, mattsvarta baggen är en bokoxe, Dorcus parallelipipedus, som tidigare kallades för mindre ekoxe. Det är en ganska sällsynt skalbagge, vars larv utvecklas i rötskadad lövträdsved under ganska lång tid, gärna i bok. Eftersom död ved är ett livsutrymme som är ganska sällsynt i landskapet så finns det inte så många platser bokoxar och andra veddjur kan leva på. Den var tidigare rödlistad. Det är en hane, vilket syns på de ganska kraftiga käkarna. Ekoxens hona (som jag tror du menar, ekbock ser litet annorlunda ut men finns också på Öland) är kullrigare och blankare, oftast mer eller mindre kastanjefärgad, och spolformad med en mellankropp som är smalare än bakkroppen. Bokoxen är svart, matt och rektangulär, med en mellangrupp som är något bredare än bakkroppen.
Den större, purpurfärgade skalbaggen är en jordlöpare som heter parklöpare på svenska och Carabus nemoralis på vetenskap. Det är ett vanligt djur överallt där den förekommer, men man ser den sällan eftersom den är nattaktiv. Det är ett glupskt rovdjur som nattetid gärna förser sig av maskar, sniglar och andra mjuka smådjur. Ditt djur är en hane, vilket syns på att framfötternas fotleder är stora och breda. Det är vanligt att jordlöpare har så (andra skalbaggar också, för den delen).
Ringduvan, Columba palumbus, bygger ett enkelt bo av några korslagda pinnar. Och det kan den göra under nästan hela året. Det beror till stor del på den speciella duvmjölken de matar sin ungar med, eftersom det gör att duvorna inte alls är lika beroende av att det finns mjuka insekter eller annan lättsmält mat till ungarna. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.
Jag har en duva på min altan. Först trodde jag att den var skadad eftersom den varit där hela morgonen och förmiddagen. Senare anslöt två duvor till och det verkade på som om balkongduvan väntat på dem, för den började flaxa med vingarna när de kom såsom små fågelungar gör när de tigger. Men är det inte lite sent att ha en knappt flygfärdig unge på hösten? Kommer den klara sig om den inte kan flyga? Ska jag göra något för att hjälpa den?
Även om de flesta av våra fågelarter har ganska tydligt avgränsande häckningsperioder så finns vissa fåglar som kan få ungar nästan hela året. Till dessa hör ringduvor, som jag gissar att det handlar om hos er. En av anledningarna till att det kan fungera är att duvor matar sina ungar på ett speciellt sätt. Till skillnad från en talgoxe som fångar fjärilslarver och spindlar som ungarna sväljer hela, matar duvor (och en del andra fåglar) sina ungar med ”krävmjölk” (eller duvmjölk). Duvmjölken påminner om däggdjursmjölk i vissa avseenden, men den är mycket tjockare (som keso, ungefär) och innehåller högre halter av protein och fett. Däremot har den inga kolhydrater (mjölksocker, eller ”laktos”). En annan viktig skillnad är att duvmjölk produceras av både honor och hanar.
Under den första tiden efter kläckningen matas ungarna med ren duvmjölk. Det är en bra sak för en fågelunge tidigt i livet. Eftersom föräldrarna inte behöver äta något själva för att göra duvmjölken, kan de lägga mycket mer tid på att värma ungen innan den fått sina fjädrar. På så sätt löser duvorna en av de andra stora utmaningarna med att häcka sent på året – att ungarna fryser ihjäl. Efter en dryg vecka börjar föräldrarna introducera fast föda i ungarnas diet, för att senare gå över till endast fasta födoämnen. Under hela tiden i boet ”förädlar” föräldrarna dock födan i krävan, så att den blir mjuk och lätt att svälja.
Vi har skrivit mer om duvungar på vintern tidigare, på den här länken.
En svala gör ingen sommar, men nog hör ladusvalorna (Hirundo rustica) sommaren till. De långa stjärtspröten och röda strupen är typiska och skiljer ladusvalan från hussvala som också trivs nära människor. Bilden är tagen av Dion Art.Ladusvalans bon är robust och kan sitta kvar under lång tid om det är skyddade från väder och vind. Ungarna kan dock påverkas negativt i ett äldre bo, för där finns det ofta många olika slags blodsugande parasiter. Bilden är tagen av Mario Modesto Mata.
För 10 år sedan byggde ladusvalor ett bo under nocken på vår carport. De senaste åren har boet varit obebott men i år flyttade de första två svalor som kom, in i boet. Hur hittar svalorna boet? De har ju sannolikt inte bott där tidigare.
Kul att du har svalor till och från hemma i carporten. Just ladusvalan är nu i en period av minskning i Sverige så extra kul att de kommit tillbaka till er.
Nu till din fråga. Först blir jag lite förvånad över att boet finns kvar efter så lång tid (10 år!), men det är kanske inte ovanligt med ett ladusvalebo om det ligger helt skyddat för regn, snö och vind.
I vilket fall, är det något fåglar är bra på så är det att leta efter och finna boplatser, när tiden är inne. Dina (förmodat nya) ladusvalor har i grunden samma sökbild efter bra platser som de som en gång byggde boet, så jag är inte förvånad alls. Att de däremot använder exakt samma bo och inte bygger nytt förvånar kanske lite. Året efter en lyckad häckning har ett småfågelbo ofta en hel del fågelparasiter kvar i bomaterialet, som de nya fåglarna vill undvika, och då bygger man hellre nytt. Det är därför man skall rensa sina holkar inför kommande häckningssäsong. Men efter så många år som 10 så är rimligen alla parasiter försvunna från tidigare häckning och om konstruktionen håller så varför inte bara flytta in?
Markskinnbaggen Rhyparochromus vulgaris har ett begränsat utbredningsområde i Sverige. Sitt starkaste fäste har den i Östergötland. Djuret lever av olik fröer det hittar på marken. Vintertid söker den sig gärna inomhus för att övervintra, men något skadedjur är det inte. Bilden är tagen av Eva-Stina Öhlin.
Denna här otäckingen har invaderat mitt hus. Jag tror att den kom in via veden. Vad är det för något?
Detta är alls inget skadedjur, utan en skinnbagge (som inte är släkt med skalbaggar, trots att de har liknande namn) som heter Rhyparachromus vulgaris på vetenskap. Ett svenskt namn saknas fortfarande.
Den hör till skinnbaggegruppen ”markskinnbaggar”, och lever liksom sina släktingar på marken där den suger näring ur olika slags fröer. Just Rhyparochromus vulgaris är ganska spännande eftersom den har en speciell utbredning i landet, där den egentligen bara är vanlig på Vikbolandet och annars förekommer lokalt och sällsynt. Det verkar också som att den här arten, mycket mer än nära släktingar, gärna söker sig inomhus eller till vedbodar för att övervintra. Jag delar därför din bedömning att djuren nog kommit in med ved. Men ni kan vara lugna -det här är aldrig ett skadedjur. Släpp ut djuren ni hittar inomhus igen, tycker jag.
Vi har skrivit mer om Rhyparochromus vulgaris tidigare. Du hittar inläggen på den här länken.
VIlket djur är det som lämnat detta på plattläggningen i Nynäshamn söder om Stockholm? Kan det vara en ringduva, eller är det något helt annat? Bilden skickades in av Gunilla Rosengren.
På vår plattsättning i Nynäshamn, under en stor ek, har en fågel bajsat. Men det är så pass mycket så jag undrar vilken fågel det kan vara. Plattan på bilden är 20×12 centimeter och jag skulle bedöma att spillningen är 6-7 centimeter stor.
Detta tycker jag ser mystiskt ut. Känslan är att det rör sig om spillning efter en fågel, baserat på vad jag tolkar som urinsyra (det vita i fågelspillning) längst upp i bilden. Kan det då kanske vara spillning från en ringduva, som ju gärna besöker, eller till och med bosätter sig i, trädgårdar. Att det är så mycket spillning förklaras i så fall mest sannolikt av att fågeln suttit på samma kvist under en längre tid så att det samlats avföring. Det kan nog inte vara tal om ett enskilt toalettbesök. Jag tycker dock att spillningen ser väl stor ut för att komma ifrån en duva.
Brokparasitsteklar (i den stora parasitstekelfamiljen Ichneumoidae) använder sitt långa äggläggningsrör för att komma åt att lägga ägg i intet ont anande insektslarver som senare skall bli ett levande matförråd för stekelns avkomma. När äggläggningsröret inte används hålls det inneslutet av ett skyddande hölje. Vår expert tror att den här brokparasitsteklen är arten Ephialtes manifestator, som gärna besöker bihotell i trädgårdar. Bilderna är tagna av Jonas Lindström.
Jag hade besök av parasitsteklar i mitt bihotell i Matvik utanför Karlshamn. De hade rätt olika storlek. Det största var 5-6 centimeter inklusive äggläggningsröret. Det jag inte sett tidigare var att stekeln använder ett mindre och tunnare ”spröt” som den förde in i bon i mitt bihotell. Är det långa sprötet också ett äggläggningsrör, eller är det ett skydd?
Detta är en hona av en parasitstekel i familjen Ichneumonidae, på svenska brokparasitsteklar. Det finns ett par släkten i underfamiljen Pimplinae som ser ut ungefär såhär, nämligen Dolichomitus, Ephialtes, Townesia och Liotryphon. Dessa släkten är inte helt lätta att skilja åt på bilder, så jag vågar inte med 100% säkerhet säga vilken av dem det är. Men sannolikt rör det sig om arten Ephialtes manifestator, som är en vanlig besökare på just bihotell. Den till synes korta första leden på bakkroppen framifrån räknat (ungefär hälften så lång som nästa) styrker detta ytterligare.
Det är mycket riktigt honans äggläggningsrör som sticks in i boet för att lägga ägg. När äggläggaren (ovipositor) inte används så ligger den skyddad innanför ett skyddande hölje som på engelska kallas för ”ovipositor sheath” (”äggläggarskida”). Detta består av två halvor som är delade längs mittlinjen. Här är en fin film som visar hur äggläggningen går till hos en art med ett ännu längre äggläggningsrör går till:
Pilfinken, Passer montanus, trivs bra i människans närhet, och häckar gärna i såväl fågelholkar som i andra hålrum. Här är ett par pilfinkar slagit sig ned på en balkong i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Spillningen under balkongen är typiskt för pilfinkar. Bilderna är tagna av Ingmar Eidem.
Vi har fåglar som bygger bo under en balkong där det saknas en plåt. Det hamnar spillning 8 meter under balkongen. Vi ser att det är pilfinkar som flyger in, men vi vet inte om det är bara deras spillning vi ser på marken. Kan det vara några andra fåglar?
Jag ringmärker en del pilfinkar och de låter ofta visa vad de tycker om att bli fångade, genom att göra ifrån sig. Den till synes ganska fasta spillningen på bilden stämmer väl in på mina erfarenheter av artens toalettvanor.
Trädgårdsborre, Phyllopertha horticola, är en av de vanligaste skalbaggarna i gruppen bladhorningar i södra Sverige. Namnet kommer av att de yttersta segmenten på antennerna (”hornen” i äldre litteratur) är omvandlade till bladformade skivor. När skalbaggen använder antennerna är det vanligt att den spretar med skivorna, vilket förklarar varför det ser ut som att den har två treuddar framtill. När den vilar ser antennerna mest ut som boxhandskar. Trädgårdsborrens larver lever av växtrötter, gärna i gräsmattor, och kan svärma i väldiga mängder i maj och juni. Bilden skickades in av Anna Brauner.
Min svägerska har jättemånga sådana här skalbaggar runt sitt sommarhus vid sjön Tisaren utanför Örebro. Jag har försökt hitta vad det är för något, men utan framgång. Det är spröten fram som är som två treuddar som verkar ställa till det. Vet ni vad det är för något och kan den vara skadlig för huset?
Det är en trädgårdsborre, Phyllopertha horticola, som är en av våra allra vanligaste skalbaggar i gruppen ”bladhorningar” (Scarabaeoidea på vetenskap). Den spretigt behårade kroppen är typisk. De kan förekomma i stora mängder under våren och försommaren. De gör ingen skada alls för huset, men däremot kan larverna vara besvärliga för gräsmattan. Trädgårdsborrens larver lever nämligen i jorden där de äter bland annat gräsrötter. Utomlands kan det vara ett besvärligt skadedjur i spannmålsodlingar. Under normala omständigheter har vi inga sådana problem här, så det bästa att göra är att helt enkelt släppa ut skalbaggar som eventuellt letat sig inomhus.
Sandödlan, Lacerta agilis, är vår mest sällsynta ödla. Den trivs på öppna, solvarma marker i södra Sveriges kustband, men förekommer också i flera isolerade inlandspopulationer. Under parningen är hanarna särskilt vackra med sina smaragdgröna kroppssidor. Just den här sandödlehanen förgyllde nationaldagsfirandet utanför Blankaholm söder om Västervik i nordöstra Småland.
Vi har ett torp strax utanför Blankaholm i Kalmar län, Småland. Mitt på dagen idag, på Nationaldagen, kikade denna vackra ödla fram. Torpet ligger mitt ute i skogen så teoretiskt sett borde det ju vara en skogsödla. Men när jag googlar så tycker jag att det mer liknar en sandödlehane i parningsdräkt. Kan det stämma? Sandödlor är väl ganska ovanliga?
Jag gissar att om det finns en ödla, så borde det också finnas fler i närheten? Hur får vi dem att trivas på bästa sätt? Vad äter de? Ska man sätta ut vatten åt dem eller är det bättre att de får klara sig själva?
Absolut en sandödla! Det kraftiga huvudet, den klargröna färgen och mönstret längs sidolinjen är typiskt för en hane sandödla i parningsdräkt. Fint fynd! Även om det inte finns så mycket sand just runt Blankaholm så är östra Småland ett bra område för arten. Gissningsvis betyder det att ni har fina miljöer runt omkring er, med solvarma bryn, glesa buskmarker, lite spridda rishögar, kanske lite varma stengärdsgårdar eller någon halvöppen kraftledningsgata. Ödlorna behöver inget av er, men om ni på något sätt kan bidra till att landskapet runtomkring bibehålls i ett lagom igenväxt tillstånd, så är detta väldigt positivt för ödlornas möjligheter att upprätthålla ett bestånd i området.
– Viktor Nilsson-Örtman
Det är mycket riktigt en vackert utfärgad sandödlehane. Det är vår mest sällsynta ödla, med starkast fäste i södra Sveriges kustband. Det finns också flera lokala och isolerade populationer i inlandet. Moderna fynd av arten, samt mer information om dess ekologi, finns på den här länken.
Skogsödlor är aldrig såhär gröna, har gul- eller orangeaktig buk vid parningen, och de är dessutom smäckrare jämfört med de ganska kraftigt byggda sandödlorna. Skillnader i kroppsformen kan såklart vara svårt att se utan att ha arterna sida vid sida. Men det finns också flera andra karaktärer som skiljer arterna åt. På din bild syns bland annat att det ryggen har ett ganska brett område med fjäll som ligger på rad – det brukar röra sig om 10-16 fjällrader. Hos skogsödlor ligger bara några stycken fjäll på rad längs ryggmitten, så ”mittlinjen” är påtagligt mycket smalare. Tittar man ännu närmare ser man att sandödlornas framfotsklor är 1,5 till 2 gånger så långa som bakfotsklorna. De använder framfötterna att gräva med. Hos skogsödlor är fram- och bakfotsklorna lika långa.
Precis som Viktor skriver är det bästa ni kan göra att fortsätta att sköta om markerna så att det är gynnsamt för ödlorna. Viktigt att det inte växer igen för mycket så att det blir kallt och skuggigt. Sandödlor gillar öppen mark. Det är i regel också bra att undvika eller minimera moderniteter som plattläggningar och pedantiskt skötta gräsmattor , som förvisso alla är bekväma för oss men direkt dåliga för djur och natur eftersom det är svårt för till exempel småkryp och växter att leva där.
Kommentarer