Puppa av harlekinpiga, Harmonia axyridis.Harlekinpigans puppa. Här kommer en stora nyckelpiga snart att kläcka ut.Larv och puppa av harlekinpiga.Harlekinpigan, Harmonia axyridis, är en nyckelpiga som ursprungligen hör hemma i Sydostasien. Den har i modern tid introducerats på många platser runt om i världen för biologisk bekämpning av bladlöss. Det visade sig senare att harlekinpigan skulle bli mycket invasiv. I södra Sverige har den under det senaste årtiondet utvecklats till att på sina håll vara den allra vanligaste nyckelpigan, särskilt i städer. Bilderna är tagna av Ann-Christine Kittel-Olsson.
Vad kan detta vara? De sätter sig fast på tegelvägg och cementfogar här i Ljungbyholm utanför Kalmar, och verkar hämta näring från väggen. De växer från att vara liten och svart till att bli större och orange. Det är flera hundra stycken!
När jag trycker på den orangea kroppen kommer det ut orange vätska. Ingen av oss eller de vi frågar har sett detta tidigare.
Ni har hittat nyckelpigor i olika livsstadier! Det som sitter fast på väggen är nyckelpigepuppor, som fullbildade skalbaggar senare kommer att krypa ut ifrån. De suger inte någon näring på vägen, utan har helt enkelt fäst puppan där för att det ska bli enkelt för nyckelpigan att ta sig ut när den är färdigutvecklad. Den långsmala saken med utåtriktade ben är en nyckelpigelarv som kommer att förpuppa sig ganska snart.
Nyckelpigan i det här fallet är en införd art som heter harlekinpiga på svenska (och Harmonia axyridis på vetenskap). Den hör hemma i Sydostasien, men har planterats in över nästan hela världen för att bekämpa bladlöss. Det gör den väldigt framgångsrikt, men problemet med just harlekinpigan är att den konkurrerar med inhemska nyckelpigor. Dels äter den upp våra egna nyckelpigors mat, och dels ger den sig på larverna av andra nyckelpigor. Det här har varit ett framgångsrecept för harlekinpigan. Den hittades för första gången i Sverige i Malmö 2006, varifrån den spridit sig med en rasande hastighet. Numehra är det den allra vanligaste nyckelpigan, särskilt i städer i södra Sverige. Detta, tillsammans med att den är stor och iögonfallande, gör att människor ofta kommer i kontakt med den. Därför har vi skrivit om harlekinpigor vid många tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här.
Trots att jag tycker det är en tråkig historia med just den här nyckelpigans expansion i Sverige så är det ändå roligt att du har lyckats fånga olika livsstadier på samma bild. Där finns det ju mycket intressant biologi att fundera kring! För att komplettera din egna fina bilder rekommenderar jag att du tittar på den här videon, som visar nyckelpigans hela liv från ägg till larv till puppa till skalbagge. I videon ser du bland annat hur det ser ut när en harlekinpiga kryper ur sitt puppskal.
Åkerfrölöparen, Harpalus rufipes, är en av de vanligaste arterna i jordlöparsläktet frölöpare (som alla heter Harpalus-någotpå vetenskap). Den finns på nära nog alla slags någotsånär öppna och torra marker. Det är en duktig flygare som gärna dras till ljus, varför det är vanligt att hitta åkerfrölöpare inomhus på sommaren och hösten. Något skadedjur är den dock inte! Bilden är tagen av Sven Fredrik Stomberg.
Jag har upptäckt den här skalbagge-liknande figuren i huset och då främst i badrummet på nedervåningen. Jag har letat igenom lite flora och fauna utan att kunna sätta fingret på exakt vad det rör sig om för skalbagge. Vi brukar avlägsna de vi hittar, men det lyckas alltid dyka upp fler efter någon dag. Har ni några tankar om vad det är?
Det här är en skalbagge i den stora skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae; vi har omkring 400 olika i Sverige). Skalbaggen på bilden heter åkerfrölöpare (Harpalus rufipes) och det är en av de vanligaste arten i det ganska stora släktet frölöpare. Den är ganska lätt att känna igen på den breda kroppen och de rödaktiga benen. I motljus ser en också att åkerfrölöparen har en vackert gyllengul behåring över hela ovansidan. Det finns egentligen bara en förväxlingsart, sammetsfrölöpare (Harpalus griseus), men den är slankare byggd och dessutom väldigt sällsynt.
Åkerfrölöparen lever på de flesta öppna marker så länge de är någotsånär torra. Den äter särskilt olika slags fröer, så ibland kan den hittas uppkrupen i gamla blomställningar på till exempel vildmorot. Liksom flera andra frölöpare är åkerfrölöparen duktig på att flyga. Den är nattaktiv och dras gärna till ljus, så det är inte ovanligt att hitta den inomhus på sommaren. Det är dock aldrig ett skadedjur.
Det finns knappt 10 olika slags lånkar (vattenväxter i släktet Callitriche) i Sverige, men de är sinsemellan väldigt svåra att skilja från varandra på fotografier. Bilden är tagen av Niklas Andersson.
Jag rör mig ofta och mycket längs med olika vattendrag. Ibland upptäcker jag växter och djur som jag inte sett tidigare. Nu senast upptäckte jag en vattenväxt jag inte kände igen i en bäck på västkusten (Bohuslän). Bäcken rinner förbi en kyrkogård och deras blomsterkompost ligger i närheten av fyndplatsen. Det gör mig lite orolig att det skulle handla om en invasiv art. Jag vore tacksam för hjälp med identifiering.
Det är någon art i släktet lånkar, Callitriche. Arterna i släktet går inte att skilja åt om en inte tittar noga på frukterna som sitter i bladvecken under vattenytan. Med största sannolikhet rör det sig dock om en inhemsk, icke-invasiv art.
Bålgetingkortvinge, Quedius dilatatus, är en skalbagge som lever i bålgetingbon. Den betraktades förr som en stor sällsynthet, men har blivit vanligare i takt med att bålgetingen ökat. Det finns många liknande, stora och svarta, kortvingar, men den klockformade halsskölden och sågtandade antennerna är bra kännetecken. Även om bålgetingkortvingen har ökat i både antal och utbredning i modern tid är den långt ifrån vanlig. Bilden är tagen av Karin Mellblom.
Jag skulle bli väldigt glad om ni kan hjälpa mig identifiera insekten på bilden.Den togs ikväll, 19 augusti 2022, inomhus i vårt fritidshus som ligger på en skogstomt i Stockholms skärgård strax utanför Nynäshamn
Vi har sett några stycken dyka upp inne i huset nu på sensommaren.De flyger och springer på golv och väggar och möjligen i taket. Fort, framåt och verkar ytterst kapabla. De är omkring 2 centimeter långaoch har en väldigt rörlig bakdel som gör att den rör sig lite så som silverfiskar rör sin kropp, svängigt.Den är svart och seg som sjutton. Jag har trampat ihjäl de jag sett.
Vi är ju naturligtvis livrädda för att det skulle vara någon typ av husbock som tänker äta upp huset. Det är därför jag ihärdigt har trampat ihjäl dem.Annars brukar vi inte trampa ihjäl insekter.
Det här är en skalbagge i den grupp som kallas för kortvingar (Staphylinidae). De känns igen på att täckvingarna är kraftigt förkortade så att det mesta av bakkroppen ligger fri. Därför rör de sig lite ”svängigt” som du säger. Kortvingarna är den i särklass artrikaste gruppen bland skalbaggarna. Av Sveriges omkring 4600 olika sorters skalbaggar är 1300 kortvingar.
Just din art heter Quedius dilatatus på vetenskap, och bålgetingkortvinge på svenska. Här kan ni läsa mer om den och se en karta över aktuella svenska fynd. Arten utvecklas som namnet antyder i, eller i anslutning till, bålgetingbon. Den var tidigare högt rödlistad, men har blivit något vanligare på senare år i takt med att bålgetingen ökat. Denna (bålgetingen alltså) var ju förr ovanlig, eftersom den är beroende av gamla hålträd för att bygga bo. Särskilt i år verkar bålgetingkortvingen ha haft ett riktigt bra år, men det är fortfarande ett sällsynt djur som lever i en hotad miljö. Ni bör absolut inte trampa ihjäl dem! Att flera exemplar dyker upp inne i ert hus tyder på att ni har ett bålgetingbo någonstans i närheten.
Husbocken (Hylotrupes bajulus) hör till familjen långhorningar och ser helt annorlunda. Den har bland annat långa täckvingar, långa antenner, två-fyra ljusa fläckar på ryggen och en ganska hårig kropp. Den är dessutom grå, aldrig rent svart som ert djur. I allmänhet är skalbaggar inte skadedjur, så allt som oftast är insekter inomhus sådana som kommit in utifrån.
Amerikanen Robert Wadlow (1918-1940) var med sina 272 cm den längsta person som någonsin levat. Här är Wadlow fotograferat tillsammans med sin normallånga far. Egentligen har kroppslängd väldigt hög ärftlighet- omkring 80% av längden styrs av genetisk information – men olika slags mutationer och miljöfaktorer har stor påverkan på hur länga eller korta vi faktiskt blir. I Wadlows fall berodde den väldiga längden på en förstorad sköldkörtel som producerade onormala mängder tillväxthormon. I andra fall blir personer olika långa eller korta beroende på om de får mycket eller lite näring under uppväxten, vilket troligtvis förklarar varför människor är mycket längre idag än på medeltiden.
Längdinformation.
Från pappan.
Eller är det från männen.
På mammans sida.
Endast därifrån?
Pappan är ju.
Y-kromosomen.
Det vet jag redan.
Men någonting.
Finns ju på Y.
Det vet jag också.
Så det var allting jag undrar.
Kroppslängd har en hög ärftlighet – inom en population förklaras omkring 80% av skillnaden i längd av genetiska faktorer. Men det är under förutsättning att miljön, med syfte på till exempel hur mycket mat vi har, hur nivåerna av olika hormoner ser ut, eller hur varmt eller kallt det är, är ganska konstant. Det är nämligen så att vår omgivning har en direkt, stark, påverkan på längden oberoende av vad vår genetiska kod säger. Det kallas för en gen-miljö samverkan, och betyder i praktiken att omgivningen påverkar hur mycket av vår underliggande genetik som faktiskt ”syns på utsidan”. I fallet kroppslängd är det till exempel rimligt att den ganska snabba ökningen i längd hos människor under den senaste århundradena förklaras av bättre tillgång till näring och utvecklingen av de medicinska vetenskaperna snarare än ändringar i arvsmassan.
Vi har skrivit mycket om kroppslängd och ärftlighet tidigare. Se bland annat här och här. Såvitt jag vet finns det inga könsbundna skillnader i ärftligheten avseende kroppslängd, det vill säga att de relevanta generna inte finns på könskromosomerna. Här kan du läsa mer om ärftlighet av kroppslängd, på engelska. På samma sida finns det några exempel på gener som har särskilt stor påverkan, och du kan klicka dig vidare för att läsa mer om just dessa.
Större vattensalamander, Triturus cristatus. Hane i parningsdräkt.Bilden är tagen av Rainer Theuer.Större vattensalamander i landfas. Bilden är tagen av Christian Fischer.Större vattensalamander är lite mer sällsynt än sin mindre kusin mindre vattensalamander (Lissotriton vulgaris) och var tidigare rödlistad. Under parningssäsongen tidigt på våren har hanarna imponerande draktaggar på ryggen, som saknas hos honorna. Hos större vattensalamander är kammen ”urnupen” vid svansen, medan den hos mindre vattensalamander fortsätter obruten hela vägen. Den största delen av året lever våra salamandrar på land och hanarna har inga särskild anmärkningsvärda kännetecken. Ett bra sätt att skilja större och mindre vattensalamandern under den tiden är, förutom storleken, att större vattensalamandern har alldeles knottrig hud. Den mindre dito har alldeles slät hud, och brukar också vara tecknad i ljusbrunt.
Jag funderar på övervintring hos större och mindre vattensalamander. Efter att ha sökt på många platser som i övrigt har relevant information om salamandrar, verkar de flesta undvika att ange om salamandrar kan övervintra under vatten. När jag inventerar salamandrar hittar jag ofta framförallt större vattensalamander mycket tidigt på våren, i slutet på mars i Mälardalen. Dessa är aktiva under isen, när det har bildats ny is efter en varmare period. Bland dessa finns även juvenila exemplar som jag misstänker är på sitt första kalenderår. Varför skulle de ha uppsökt lekvattnet om de inte tillbringat vintern där?
Finns det något som utesluter att våra arter inte kan övervintra under vatten. Frågan kan vara viktig för planering av restaureringsarbeten i lekvatten.
Det är en intressant fråga du ställer!
Det är känt att larver av våra vattensalamandrar ibland inte hinner växa klart och metamorfosera – alltså tappa de yttre gälarna och omvandlas till landfasen – innan vintern kommer. Med litet tur kan de då överleva vintern och istället metamorfosera följande vår eller sommar. Detta tros vara vanligare norröver än längst i söder och det förekommer hos båda våra salamanderarter. Huruvida det i förekommande fall berör majoriteten av larverna i en population eller bara ett fåtal individer som ’hamnat på efterkälken’ är nog inte studerat i detalj, och torde variera från fall till fall.
Bevisen för adulta individers övervintring i vatten är inte lika glasklara. Såväl svenska som danska böcker nämner att så ibland sker, men oftast utan att några explicita exempel ges. Bengt Sjögren refererar i sin bok ”Våra groddjur, ödlor och ormar” till en rapport av Torkel Hagström från 1970 om att stora mängder av båda salamanderarterna hittats nere bland rötterna av vattenväxter i botten av en damm som tömdes – till synes vintertid. Även om Sjögren inte nämner något datum så låter det som om djuren övervintrade i bottensubstratet.
På Artportalen finns 42 observationer av vattensalamandrar i vatten under februari månad. Noteras kan att flertalet av observationerna gjorts efter den 20:e februari under de periodvis mycket milda vintrarna 2020, 2021 eller 2022, samt att majoriteten av observationerna är från Skåne. Som kontrast finns det bara två observationer i vatten från januari månad; båda från södra Skåne. Beror denna obalans i antalet observationer mellan vintermånaderna på
(1) att ingen letar efter salamandrar i dammarna förrän en bit in i februari;
(2) att de salamandrar som övervintrar i vattnet ligger stilla i bottenslammet och är osynliga för oss människor fram tills mitten av februari, varefter vi börjar se dem simma omkring, eller;
(3) att salamandrar under milda vintrar börjar vandra ner till dammarna först en bit in i februari?
Det är svårt att säga. Och hur skiljer sig deras eventuella övervintring i vatten mellan Skåne och nordligare trakter?
Jag har själv funnit en adult större vattensalamander krypandes på land, i riktning mot lekdammen, en senvinternatt då det var markfrost och begynnande isskorpa på dammen. Jag misstänker att mildväder under vintern får vissa individer att – åtminstone här i sydligaste Sverige – gå ner i lekdammarna redan i februari. Den milda vintern 2020 fann jag i en skånsk, isfri damm redan den 15:e januari fyra hanar av större vattensalamandrar i lekdräkt. De var otvetydigt ”ute och aktiva”, och nosade på varandra. Men hade de kommit till dammen nyss eller hade de varit där länge? Svårt att veta!
Jag har, liksom du, funderat på vilken månad det är lämpligast att utföra restaureringsåtgärder i vatten där amfibier leker. Våra brungrodor övervintrar ibland i vatten, ibland på land. Även vanlig padda tycks ibland övervintra i vatten. Restaureras då en damm vintertid torde ju risken vara stor att eventuella övervintrande djur dör. Jag tror därför att det är lämpligare att försöka restaurera dammar på hösten – efter att flertalet amfibier metamorfoserat men innan de hunnit söka sig ner till övervintringsvatten.
Smedbocken, Ergates faber, är vår största långhorning och vår näst största skalbagge. Den imponerar storligen med sina nära 6 cm och platta, läderartade vingar. Endast ekoxen är större. I Sverige finns smedbocken bara på Gotland och på Gotska Sandön. Där utvecklas den i mycket torra och hårda, barkfria, tallstockar i solbelysta lägen. Bilden är tagen av Anneli Wildarve.
Vad är detta för skalbagge. Den var 6-7 centimeter lång och satt ute på vår träveranda på norra Gotland i mitten av augusti 2022.
Det här är en riktig gotlandsspecialitet! Djuret är en smedbock (Ergates faber) som hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae; vi har ungefär 110 olika långhorningar i Sverige). Just smedbocken är vår allra största långhorning och vår näst största skalbagge efter ekoxen. I Sverige finns smedbocken bara på Gotland och på Gotska Sandön, där den utvecklas i torr och solexponerad tallved. Det är en ganska sällsynt naturtyp. Detta, tillsammans med den begränsade geografiska utbredningen, gör att smedbocken är rödlistad som ”nära hotad” (rödlistekategorim NT). Här kan du läsa mer om smedbocken samt se en karta över aktuella svenska fynd.
Vi själva har skrivit mer om smedbock tidigare, se de inläggen här.
Råka, Corvus frugilegus, är en av de vanligaste kråkfåglarna i södra Sveriges slättbygder. Liksom andra kråkfåglar är råkan mycket intelligent, och den kan också ”lära känna” människor i sin närhet. Den som studerar råkor märker snart att de har väldigt uttrycksfulla, inte minst i sitt kroppsspråk. Men vad är det de vill säga? Vår gästexpert reder ut saken! Bilden är tagen av Axel Mauruszat.
Vi har en råka som vi blivit kompisar med och den har ett intressant beteende som vi inte riktigt kan tyda. Den kan vifta på stjärten precis som en hund viftar på svansen på. Vi har lärt oss massor av att studera dess kroppsspråk och olika läten men detta går vi lite bet på. Vad kan den vilja säga? Den sänker kroppen, lägger an vingarna och viftar med stjärten från sida till sida. Alternativt rör den med minimala rörelser lätt på vingarna. Det är inte samma beteende som ungarna visar när de vill bli matade av sina föräldrar, utan något helt annat.
Så gör råkor antingen när de blir överlyckliga över att se en efter ett långt tag, när de uttrycker stark social glädje i allmänhet, som parningsritual, eller som extrem undergivenhet (om en råka till exempel råkat mucka med en väldigt överordnad råka). I detta fall tippar jag på det första alternativet, men det är lite svårt att svara utan mer kontext.
Här en småkrypsbild från sommaren 2022, som kanske passar bra nu när vintern äntligen verkar ha kommit. Den stora och vackra getingspindeln, Argiope bruennichi, har funnits i Sverige i omkring 30 år. Den är från början en sydlig art som hos oss först hittades i Skåne. Sedan har den spridit sig norrut ganska snabbt. Numera är den ganska vanlig i hela södra landsänden, åtminstone upp till Stockholm. Getingspindeln spinner kraftiga nät i gräset ganska nära marken. Där fångar den sin favoritföda som är gräshoppor och vårtbitare. Bilden är tagen av Karin Nilsson.
Vad är det här för spindel?
Det är en getingspindel, som heter Argiope bruennichi på vetenskap – en av våra snyggaste spindlar! Det är en ganska ny art i Sverige. De första hittades i början av 1990-talet i Skåne och på Gotland. Länge var spindeln väldigt lokal, men på senare år har den brett ut sig ordentligt och numera är den vanlig i nästan hela Götaland. Kanske beror det på att det har blivit varmare. Vi har skrivit om saken vid flera tidigare tillfällen, se här.
Havssula, Morus bassanus, är en stor havsfågel som tillhör fågelfamiljen sulor (Sulidae). Den är en utpräglad havsfågel som nästa bara besöker land när de häckar. De närmaste populationerna finns i Norge och Storbritannien, men eftersom havssulan är en stark flygare är det inte ovanligt att se den här hos oss. De flesta fynden är gjorda till havs i september och oktober. Att just den här havssulan faktiskt vilade på torra land antyder att den var något medtagen, kanske på grund av sjukdom eller på grund av en lång och ansträngande flygning. Bilden är tagen av Lars Malmberg.
Denna havssula som landade i Mellbystrand i Halland är kanske värd att uppmärksamma? Fågeln är lätt att identifiera men hur i jösse namn fick den för sig att flyga hit?
Även om havssulan inte häckar i Sverige så är den faktiskt en regelbunden besökare här. Den ses framförallt i september och oktober, men observeras av och till under hela året. Det är ju en skicklig flygare, så avståndet från häckningsplatserna till oss här i Sverige är inte så besvärande för den. De allra flesta fynden är gjorde på Västkusten och i Skåne, men det har faktiskt setts havvsulor ända uppe i norra Bottenviken. Här kan du se var.
Att se en havssula på land på det här sättet hör inte riktigt till vanligheterna – det är utpräglade havsfåglar som brukar hålla till långt ut i vattnet och mest gå i land under häckningsperioden. Min känsla är därför att den här fågeln är något medtagen, kanske på grund av dålig jaktlycka, sjukdom, eller något annat. Fågelinfluensa har till exempel drabbat sjöfåglar hårt i år, och havssula är en av de värst drabbade arterna. Det är såklart en spekulation, men jag hade också hoppat till av att möta en sula på skogspromenaden, även om jag varit alldeles vid kusten som i Mellbystrand.
Kommentarer