Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Namnet till trots är den vanlig utomhus över hela landet. Till skillnad mot exotiska kackerlackor är detta dock aldrig ett skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Bilden är tagen av Jenny Johansson.
Detta kryp fann vi på golvet i dotterns sovrum. Den var mycket snabb. Kroppen var uppskattningsvis mellan en halv och en centimeter. Kan det vara en sorts kackerlacka?
Det är mycket riktigt en sorts kackerlacka, närmare bestämt en hona av skogskackerlacka (Ectobius lapponicus). Det är den enda kackerlackan vi har naturligt i Sverige och den är väldigt vanlig i hela landet. Skogskackerlackan hittas ganska ofta inomhus, men då är det alltid och utan undantag fråga om djur som har kommit in utifrån. Det är aldrig ett skadedjur! Att det är en hona ser du på de ganska korta vingarna som lämnar bakkroppsspetsen bar, och den avrundade bakkroppen. Hanarna har spetsig ände på bakkroppen, och vingar som sträcker sig ett stycke utanför själva kroppen.
Vi har skrivit om skogskackerlackor vid många tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här.
Bitbocken, Spondylis buprestoides, räknas trots sina korta antenner till skalbaggsfamiljen långhorningar. Det är en vanlig skalbagge i Sverige, där larven utvecklas i hård tallved. Det vuxna djuret flyger gärna på natten och imponerar med sina stora käkar (som kan ge ordentliga nyp). Den kan ibland lockas till utomhuslampor eller saker som doftar av barrträd och då dyka upp inomhus, men den är aldirg ett skadedjur. Bilden är tagen av Clas Fougner.
Jag undrar vad det här är för skalbagge. Är det någon skadeinsekt? Det kom fem stycken flygande när jag reparerade en rutten fönsterkarm i slutet av juli. De flög korta sträckor för att sedan vila ett tag och sen återupprepades det hela. Senare hittade jag två stycken uppochner i källaringången. De verkade vara döende. Storleken var omkring två centimeter.
Det här är en långhorning som kallas för bitbock på svenska och Spondylis buprestoides på vetenskap. Den utvecklas i döda tallar. Larven förpuppas inne i veden och skalbaggen har därför god nytta av de kraftiga käkarna när den ska gnaga sig ut och börja sitt vuxenliv. Det här är ett typiskt högsommardjur. Den är nattaktiv och dras gärna till olika ljuskällor som till exempel utomhusbelysning, och till olika saker som luktar som barrträd. Den är helt ofarlig och är aldrig ett skadedjur, men den kan nypa till litegrann den blir uppretad (mest om den hanteras våldsamt).
Vi har skrivit om bitbockar några gånger förut. Här hittar du inläggen.
Fröskinnbaggen Kleidocerys resedae är en av våra allra vanligaste skinnbaggar. Den finns i stora mängder och tycker särskilt om att äta björkfrön. Det är vanligt att de flyger in utifrån, men det är aldrig någon anledning till oro eftersom de aldrig uppträder som skadedjur. Bilden är tagen av Sara.
Jag undrar vad detta är för insekt? Den hittades under sensommaren/tidig höst promenerandes på golvet och diskbänken i köket.
Det här är en skinnbagge som hör till gruppen fröskinnbaggar (Lygaeoidea). Vi har knappt 100 olika i Sverige. Just ditt djur är en av de allra vanligaste fröskinnbaggarna, och en av de allra vanligaste skinnbaggarna i alla kategorier. Den heter Kleidocerys resedae på vetenskap. Djuret lever på olika slags björkar där både vuxna och larver suger näring ur fröna. De kan nå väldiga tätheter, särskilt på sensommaren och hösten när de djur som kläcktes under sommaren har blivit fullvuxna. Arten saknar ännu svenska namn, men med tanke på valet av värdväxt tror jag att den kommer att få heta björkfröskinnbagge när fröskinnbaggarna framgent får nya svenska namn.
Vi har skrivit om björkfröskinnbaggen vid några tidigare tillfällen, se här.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Namnet till trots är den vanlig utomhus över hela landet. Till skillnad mot exotiska kackerlackor är detta dock aldrig ett skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Bilden är tagen av Marielene Willén.
Vi bor i en villa i Uppsala och idag (i juli) såg jag detta djur i köket nära altandörren. Kan det vara en kackerlacka? Jag har aldrig sett något liknande här tidigare, vi har rent och fräscht hemma och vi har inte varit ute rest nu, men vi var på Kanarieöarna i mars.
Det är mycket riktigt en kackerlacka. Det går inte riktigt att se vilken på bilden, som är lite för liten och oskarp, men bara baserat på kroppsform (och sannolikhet) finns det ingenting som avviker från skogskackerlackan, Ectobius lapponicus. Det är vår enda inhemska kackerlacka, och den är vanlig i och omkring skogsmark i hela landet. Den hittas ofta inomhus, men då är det alltid och utan undantag så att den har kommit in utifrån. Skogskackerlackor uppträder alltså aldrig som skadedjur och är därmed ingenting att bekymra sig över!
Bitbocken, Spondylis buprestoides, räknas trots sina korta antenner till skalbaggsfamiljen långhorningar. Det är en vanlig skalbagge i södra Sverige, där larven utvecklas i hård tallved. När larven är färdigvuxen förpuppar den sig i veden och den fullbildade skalbaggen gnager sig ut. Då är stora, starka, käkar bra! Med lite otur kan samma imponerade käkar ge ordentliga nyp i fingrarna. Bilden är tagen av Emma Westergård.
Min man blev biten av denna skalbagge när han snickrade. Förvånansvärt starka käkar, då den bet igenom hans hantverkarhänder så att det började blöda. Detta skedde i Eksjö i Småland i mitten av juli. Skalbaggen kom flygande och flög sedan vidare på nya äventyr. Jag har försökt identifiera vilken art det är utan att lyckas. Roligt om jag kunde få reda på vad det var!
Det här är en långhorning som, passande nog, heter bitbock på svenska (och Spondylis buprestoides på vetenskap). Den hör till skalbaggsfamiljen långhorningar (Cerambycidae, med omkring 120 arter i Sverige). De allra flesta långhorningar är lätta att känna igen för att de har väldigt långa antenner – lika långa som kroppen eller längre. Men så finns det ungefär en handfull arter med väldigt korta och knubbiga antenner. Bitbocken är en av dem. Det är en vanlig art i södra Sverige. Den utvecklas i döda tallar, långt in i veden, och käkarna kommer väl till pass när den färdigbildade skalbaggen ska gnaga sig ut från sin puppkammare. Bitbocken är annars ett fredligt djur, men som ni märkt kan de nypa till ordentligt om det behövs!
Nej, bitbocken (Spondylis buprestoides) är namnet till trots inte alls något skadedjur. Larven utvecklas dock i död tallved i södra Sverige och äggläggande honor lockas därför av sådant som ”luktar tall.” Det kan vara färskt virke, målarfärg blandad med terpentinbaserade lösningsmedel, och så vidare. Det vuxna djuret flyger på natten och dras gärna till ljus, vilket också kan förklara varför bitbockar kan dyka upp inomhus i sommarnatten. Bilden är tagen av Anna Lena Gerhardsson.
Är bitbocken ett skadedjur? Vi fångade en inomhus och har tallskog runtomkring oss.
Nej, den är inget skadedjur. Larverna lever i döda tallar och stubbar.
– Olle Anderbrant
Bitbocken dras också till ljus och till ”sånt som luktar tall”. Det betyder att den gärna dyker upp kring utomhuslampor eller i och omkring hemmet, till exempel om en byggt något nytt med färskt virke, har lagrat färsk ved på tomten, eller kanske målat eller oljat något och då använt terpentin som lösningsmedel.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är vår enda naturligt förekommande kackerlacka. Den lever ute i skog och mark över hela landet, men letar sig ibland in i våra hem. Det är alltid en ren slump. Skogskackerlackor är aldrig skadedjur! Bilden är tagen av Anna Gustafsson.
Vi har bilat med husvagnen från Värmland genom Bremen(Tyskland, 2 nätter), södra Holland (4 nätter), sedan vidare till Paris i 1 vecka, och tillbaka genom Tyskland och vidare till Legoland i Danmark, innan vi körde hem till Värmland igen.
Efter det har vi varit uppe i Vemdalen i 4 dagar och kom hem igår och såg då detta kryp som sprang vid min dotter och bland badkläder som låg i bilen efter resan till Vemdalen.
Sedan vi kom hem så har vi sett 3 sådana här kryp i bilen, men inte i husvagnen (än). Ena dottern såg en innan vi åkte till Vemdalen. Vi håller på att packa ur med noga ögon samt skakar och tvättar och torktumlar allt för säkerhets skull.
Krypet är 6-7 millimeter långt. Vad kan det vara?
Det här är en ung kackerlacka som ännu inte fått sina vingar. Kackerlackor och många andra insekter, till exempel gräshoppor och vårtbitare, har ”ofullständig förvandlig”, vilket betyder att de genomgår flera olika larvstadier innan de till slut blir vuxna. De kallas för ”nymfer”. Mellan varje nymfstadium byter insekten hud och blir mer och mer lika de vuxna djuren. Det andra utvecklingsmönstret hos insekter är ”fullständig förvandling” som finns hos bland annat fjärilar och skalbaggar. Då ser alla de olika livsstadierna väldigt olika ut (tänk: ägg, larv, puppa, fjäril).
Av vad jag kan se på bilden finns det inget som avviker från att det ni sett är nymfer av skogskackerlacka, Ectobius lapponicus. Det är den enda kackerlackan som förekommer naturligt i Sverige och den är vanlig i skog och mark över hela landet. Det är vanligt att den hittas inomhus eller i vår omedelbara närhet, men det är just för att den är så vanlig. Det är aldrig någonsin ett skadedjur. Djuren kan lika gärna ha kommit in under Europaresan som i Vemdalen, eftersom skogskackerlackan är vanlig överallt.
Räv och grävling är mellanstora däggdjur som är vanliga i människors närhet. Båda arterna är utpräglade allätare som gärna tar för sig av det som råkar vara vanligast för stunden. Därför är det vanligt att hitta spillning med stora inslag av fruktskal och kärnor på sensommaren och hösten. Just den här spillning är lite svårtolkad, men vi tror att den kommer från en räv. Bilden är tagen Roger Zetterqvist.
Vilket djur kommer den här spillningen ifrån? Vi bor nära en sjö med fuktig mark beväxt med alar mellan vår tomt och sjön.
Det stora inslaget av körsbärskärnor visar på en allätare. Det mest sannolika för den här typen av spillning är räv eller grävling, där rävens spillning luktar väldigt fränt medan grävlingens har en kraftigt söt, myskaftig, lukt. Grävlingen lägger ofta också sin spillning i grunda små gropar (”latriner”) och inte lika ofta helt öppet. Det som får mig att studsa lite är storleken, som ju är ganska blygsam. Både skogs- och stenmård äter frukt, men jag tycker inte riktigt att fyndplatsen i en trädgård stämmer så bra. Igelkottar äter också gärna frukt, men jag har svårt att tänka mig att en igelkott skulle svälja hela frukten. Utan närmare undersökningar blir det svårt att ge ett entydigt svar, men jag gissar på räv i första hand och grävling i andra hand.
Ljus jordhumla (Bombus lucorum) är en vanlig humla i Sverige. Den ses ofta i stor mängd i lämpliga blommor, till exempel stockrosor som i det här exemplet, såväl tillsammans med artfränder som med andra slags humlor. Att flera humlor samlas på en särskilt nektargivande blomma handlar nog i första hand om att just den där blomman är särskilt bra just då, och inte så mycket om att humlorna inte begriper att det redan är andra vid middagsbordet!
Vi har ett gäng stockrosor vid vår entré och humlorna verkar gilla dem bra. Ofta vi ser humlor på samma blomma trots att det finns flera andra lediga. Det får mig att undra om humlor är närsynta och inte ser att blomman redan är upptagen, eller är det helt enkelt så att de är flockdjur och därför går på en redan beprövad blomma?
Jag gissar att det här handlar om att vissa blommor på växten helt enkelt ger mer nektar vid ett visst tillfälle, och att pollinatörerna därför söker sig dit. Humlor är ju sociala bin med välorganiserade samhällen, men just i det här fallet handlar det nog inte om att de ”äter tillsammans” utan att humlorna samlas kring några blommor för att just de är särskilt bra. Humlorna hittar dit genom att förlita sig på många olika sinnesintryck, såväl kemiska som visuella.
Jag gissar att de ”bästa” blommorna inte är samma varje dag, och kanske inte heller under hela dagen. Nästa sommar kan det kanske vara något att undersöka för att komma närmare ett svar på dina humlors närsynthet – sitter de alltid i samma blomma eller byter de blomma under och mellan dagar?
Klädesmalen, Tineola bisselliella, är en tjusig men stundtals besvärande fjäril, eftersom larven låter sig väl smaka av till exempel hår, päls och fjädrar. Särskilt tycker den om yllefibrer. Särskilt förr i tiden var klädesmalen därför en allvarlig skadegörare i våra hem. Problemen har minskat i takt med ökad användning av syntetiska kläder och ett torrare inomhusklimat, men utbrott kan fortfarande uppstå här och där och då vara svåra att få bukt med. Nuförtiden finns så kallade feromonfällor som genom artspecifika doftsignaler lockar till sig fjärilarna. Samma teknik används i ökande utsträckning också i miljöövervakning, där levandefällor baserade på feromoner har visat sig vara långt mer effektiva än manuella metoder när forskare letar efter vissa specialla insektsarter. Bilden är tagen av Olof Leillinger.
Finns fungerande insektsfällor baserade på feromoner ?
Ja, det finns fungerande feromonfällor för ett stort antal insektsarter. De flesta fällorna innehåller det honproducerade sexualferomonet för en specifik art och till fällan attraherar därför bara hanar av just den arten. Sådana fällor används för att få reda på om en viss art finns i området eller för att få en uppfattning om hur vanlig den är. Dessa fällor är endast undantagsvis användbara för att kontrollera en population, eftersom honorna som lägger äggen kan ha blivit parade innan hanarna fångas i fällan. Det finns flera företag i Sverige och andra länder som säljer fällor och feromoner.
Kommentarer