Ögonfärg hos människor styrs av flera olika gener med delvis komplicerad nedärvning. Därför kan till exempel två brunögda föräldrar få barn med blåa, bruna och gröna ögon. Grafiken är gjord av Pablo Carlos Budassi.
Jag undrar vad det är som gör dominanta gener dominanta. För bruna ögon dominerar gröna, medan gröna dominerar blåa. Så vad är det som bestämmer om en gen är dominant eller recessiv?
Gener innehåller information som används för att bilda proteiner, så att DNA-sekvensen påverkar sekvensen av aminosyror som bildar proteinet. Olika aminosyrasekvenser kan påverka proteinets form, och därmed dess funktion. Hur hänger då detta ihop med dominans och recessivitet?
När vi säger att en genvariant är dominant, betyder det i praktiken att vi alltid ”ser” effekten av denna variant, oavsett om det finns en eller två kopior av samma variant. En recessiv variant ”syns” bara när den finns i två kopior. (Jag skriver ”syns” inom citationstecken eftersom det finns många gener som har en effekt som inte märks utåt. Vi kan ju till exempel inte se skillnader i blodgrupp.) Detta mönster hänger ihop med proteinernas funktioner. Många recessiva varianter leder till ett protein som inte är funktionellt, eller som fungerar mindre effektivt än den andra varianten. Så länge det räcker att ha en fungerande variant för att proteinerna ska kunna utföra sina uppgifter i kroppen kommer det inte att märkas om en också bär på en sämre fungerande variant. Det är detta som leder till dominans hos den fungerande varianten.
Vanlig padda, Bufo bufo, dyker gärna upp inomhus på höst och vinter. De trivs i fuktiga, svala källare. Bilden är tagen av Bernie.Snoken, Natrix natrix, kan vara ganska vanlig i människors närhet och kan därför också hittas inomhus, även om det är ovanligt. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.
Vi har problem med paddor och snokyngel i tvättstugan, och vill väldigt gärna göra något för att förhindra dem från att komma in överhuvudtaget. En padda hade gömt sig och dött och det luktade ruttet i rummet. Usch!
Det bästa ni kan göra är att försöka täta alla springor och små håll som djuren kan komma in igenom. Det kan vara nog så svårt, för särskilt ormar är duktiga på att ta sig fram genom trånga utrymmen. Utöver det är det svårt att göra så mycket mer än att titta noggrant och försöka hjälpa ut de djur som söker sig in. De mår inte alls bra av att vara inne i våra torra hem. I det här fallet så var det ju värst för paddan som dog, så jag tänker att ni hjälper både ormar, paddor och er själva om ni hittar dem innan det är för sent. Det kan kanske hjälpa att inte förvara typiska ”gömställen” på golvet, så ser ni lättare djur som kommit fel. Såvitt jag vet finns det inga avskräckande kemikalier eller andra typer av ”skrämmor” som kan användas.
Vi har skrivit om liknande fall förut. Se till exempel här och här.
Ett IQ-test är alltid relativt, såtillvida att medel-IQ i en population alltid ska hamna på 100. Studier visar dock tydligt att vår IQ har ökat avsevärt sedan 1900-talets början eftersom vi hela tiden presterar bättre på olika IQ-tester såsom det på bilden. Det beror troligtvis på att såväl socioekonomiska som utbildningsmässiga levnadsvillkor har blivit bättre.
Min fråga gäller kopplingen mellan en persons intelligens och dennes barns intelligens. Det är vetenskapligt bekräftat att intelligens är ärftlig.
Vad händer med barnets intelligens om förälderns låga intelligens är ett resultat av undernäring eller huvudskada under barndomen. Alltså att föräldern i fråga aldrig nått upp till sin fulla genetiska potential. Låt säga att mormor och morfars IQ låg på 100 och att det var denna begåvning som fördes över till dottern vid befruktningen. På grund av svält så hann dock aldrig dotterns hjärna växa till en normal storlek vilket har gjort att hennes IQ har hamnat på 70. Säg att denna dotter nu föder en son. Kommer hennes son (under rätt omständigheter) att erhålla ett IQ av 100 eller ett IQ av 70?
Det stämmer att minskad intelligens på grund av undernäring eller fysiska skador tidigt i livet inte kommer att gå i arv. Detta är en av anledningarna till att det kan vara vanskligt att jämföra IQ mellan olika folkgrupper eller samhällsklasser – det är oftast omöjligt att vara säker på att skillnader i IQ mellan olika grupper inte beror på skillnader i miljön. Dessutom är IQ alltid relativ. Det betyder att den genomsnittliga intelligensen inom en population alltid ska hamna på 100 i IQ.
Studier visar att IQ har ökat avsevärt över tid sedan tidigt 1900-tal, alltså att våra testresultat ständigt har blivit bättre även om den genomsnittliga intelligensen alltid får ett värde av 100. Detta kallas för Flynneffekten, efter James R. Flynn, forskaren som upptäckte effekten. Det är lite oklart vad ökningen beror på, men det är sannolikt en kombination av bättre utbildning och bättre allmänhälsa över tid.
Stora mängder småfisk, särskilt id, mört och löja, uppehöll sig i hamnen i Karlskrona i Blekinge i slutet av oktober. Den stora ansamlingen drog till sig rovfiskar, särskilt abborre, till sportfiskares stora glädje. Videon skickades in av Laila Andréll.
Det hade varit roligt att veta vad det är för fisk som gör så här! Videon har tagen i hamnen i Karlskrona i Blekinge i slutet av oktober 2022.
Enligt Martin Stålhammar på Länsstyrelsen i Blekinge, som ser spektaklet från sin arbetsplats, handlar det om id och mört med inslag av löja. Fiskansamlingen drar till sig abborre som är ivrigt eftersökt av allehanda sportfiskare.
Rävar och grävlingar är riktiga allätare och är båda vanliga i vår omedelbara närhet. Under sommaren och hösten äter de gärna fallfrukt och spillningen kan därför ha stora inslag av kärnor och skal. Just vilket djur som lämnat den här spillningen kan vi inte svara på med säkerhet utan närmare undersökning. Bilden är tagen av Eva Berggren.
Vad är detta för djur som lämnar detta efter sig, varenda natt på samma ställe?
Det här är spillning efter grävling eller räv, men vilken tycker jag är svårt att avgöra från bilden. Båda arterna är allätare och sätter därför gärna i sig stora mängder bär, där kärnor och skal är svårsmälta och därför passerar igenom matsmältningssystemet. Grävlingar lämnar ofta, men inte alltid, sin spillning i små gropar (”latriner”), medan räven gärna lämnar sin spillning ganska öppet. Spillning från grävling har också en söt, myskaktig, lukt, medan rävspillning luktar tydligt fränt.
Fröskinnbaggen Rhyparochromus vulgaris har ett begränsat utbredningsområde i Sverige. Sitt starkaste fäste har den i Östergötland. Djuret lever av olik fröer det hittar på marken. Vintertid kan de söka sig inomhus för att övervintra, men något skadedjur är det inte. Bilden är tagen av Samantha.
Under oktober har vi märkt flera små svarta skalbaggar i huset. De är ungefär 1 centimeter långa, har 6 ben samt svart och beige rygg med två svarta prickar på . Vi har letat men kan inte hittat något liknande på nätet. Vi är så nyfikna på vad de heter och om de är skadedjur eller inte. Tacksam för hjälp!
Det här ser ut som ett nykläckt (eftersom den är så blek och genomskinlig) exemplar av en markskinnbagge som heter Rhyparochromus vulgaris. Det är alltså ingen skalbagge, vilket bland annat syns på att den inte har några käkar, utan istället en lång sugsnabel. Dessutom ligger täckvingarna på ditt djur delvis överlappande, medan de hos skalbaggar möts kant i kant längs ryggen. Till sist finns det bara fyra leder på antennerna, medan skalbaggar alltid har minst 9.
Rhyparochromus vulgaris (som ännu saknar svenskt namn) hör till en grupp av skinnbaggar som gemensamt kallas för fröskinnbaggar. De är alla mer eller mindre gråbruna, platta och kraftigt byggda. Som namnet antyder lever fröskinnbaggar av olika fröer som de suger näring ur med sin långa snabel. De allra flesta fröskinnbaggarna förser sig med fröer som redan ligger på marken. De är därför aldrig att betrakta som skadedjur.
Just din fröskinnbagge har en intressant utbredning i Sverige, med starkaste fästena i Östergötland och södra Uppland. Här finns en utbredningskarta. På andra håll i landet verkar den vara ganska sällsynt.
Huggormen, Vipera berus, har normalt ett tjusigt sicksackmönster på ryggen, men den förekommer också i en helt nattsvart form. Att det ändå är en huggorm ser man på de kraftigt kölade fjällen, det trekantiga huvudet och den vertikala pupillen. Precis som andra ormar kan huggormen krypa baklänges, även i ett trångt utrymme. Det upptäckte bland annat forskarna från Lunds universitet som gjorde legendariska studier av huggormarna på Smygehuk allra längst i syd på 1980- och 90-talen. Bilden är tagen av Catarina Källman.
Skulle en orm kunna backa ut ur ett rör med ungefär samma diameter som ormen, liksom utan att vända på sig?
Det skulle jag tro att de kan. Ormar är skickliga på att backa och gör det ganska ofta. Här är till exempel en video på en orm som backar in i en ganska smal springa:
Det blir så klart svårare om röret i din fråga är väldigt smalt så att rörelser i sidled är begränsade, men i princip menar jag att ormen kan backa ut om den kunde krypa in. Om det däremot handlar om att fixera ormen i ett rör för till exempel en veterinärundersökning är läget annorlunda, för då är det ju någon som samtidigt kontrollerar ormen i bakänden, som här:
– Andreas Nord
Jag frågade Håkan Anderberg som jobbat tilsammans med Jon Loman och Thomas Madsen med huggormarna på Smygehuk i Skåne. Jag vet att de använt plaströr för att ”hålla” ormarna för märkning och mätning. Så här svarar han:
Vi provade rör i Smyge. Kan bekräfta det Andreas beskriver. Ormarna kan krypa på båda håll och måste passas hela tiden. Därför måste en person hålla i ormen med en hand och i röret med den andra och man måste vara två personer för att få något vettigt gjort. Röret måste dessutom ”passa” ormen i storlek, är röret för stort vänder de i röret och tittar ut!
De flesta fjällrävar skiftar från en gråbrungul sommarpäls till helvit vinterpäls inför vintern. Vissa individer förblir dock mörka året igenom på grund av annorlunda genetisk uppsättning. Oftast är dessa så kallade blårävarna ganska sällsynta, men på vissa håll förekommer de i större antal.De flesta fjällrävar skiftar från en gråbrungul sommarpäls till helvit vinterpäls inför vintern. Vissa individer förblir dock mörka året igenom på grund av annorlunda genetisk uppsättning. Oftast är dessa så kallade blårävarna ganska sällsynta, men på vissa håll förekommer de i större antal.De flesta fjällrävar, Vulpes lagopus, skiftar från en gråbrungul sommarpäls till helvit vinterpäls inför vintern. Vissa individer förblir dock mörka året igenom på grund av annorlunda genetisk uppsättning. Oftast är dessa så kallade blårävarna ganska sällsynta, men på vissa håll förekommer de i större antal.
Jag har en fundering angående fjällrävens färgteckning. Jag har sett flertalet bilder på fjällrävar under vinterhalvåret där vissa har vit päls och andra brun päls. Varför är enbart vissa bruna på vintern? Borde inte det vara en nackdel för dem? Eller börjar den färgvarianten att gynnas i samband med de varmare klimatet? Jag tycker också att jag ser det ofta online. Är det vanligt att fjällräven inte byter till vinterpäls, eller är det snarare ett undantag?
Hos fjällrävar finns en färgvariant som kallas ”blåräv”, som aldrig byter till vit päls på vintern, och heller inte är ömsom ljust och mörkt tecknad på sommaren. Det här är genetiskt styrt, där genvarianterna som kodar för blåbrun päls är dominant över den som kodar för vit päls. Trots det så är blårävar ganska sällsynta; på många håll utgör de bara några få procent av den totala populationen. På andra håll, till exempel på Svalbard och Island, är blårävar inte alls lika sällsynta.
Det är möjligt att det är negativt att vara brun på vit snö om vintern. Det kanske kan förklara varför det verkar finnas fler blårävar på ögrupper (Island, Svalbard) där det finns inga eller få djur som äter fjällrävar. På fastlandet i Skandinavien är det mycket sällsynt att få se en blåräv, men kanske kommer de öka i takt med att vintrarna blir alltmer snöfria. Skiftningen till vinterpäls hos fjällrävar styrs av att minskad ljusmängd (kortare dagar, alltså) på hösten sätter igång en serie fysiologiska (hormonella) processer som leder till att rävarna börjar fälla sommarpälsen. Nuförtiden sker det här alldeles för tidigt på många håll. När vi fältarbetar på Svalbard under hösten (till exempel i vår oktober) är det numera lätt att se fjällrävar eftersom den vita färgen syns så tydligt mot barmarken. När vi besöker samma områden när snön äntligen har kommit (eller för den delen under sommaren) ser vi inte alls lika många rävar eftersom de är väldigt väl kamouflerade i sin vita vinterpäls (eller sommarpäls). Just på Svalbard har dock fjällrävarna inga naturliga fiender, så även om det skulle vara risken att bli tagen av rovdjur om du har ”fel färg” som avgör andelen blå och vita rävar så tror jag inte att vi kommer att se stora skillnader i andelen av respektive färg just på Svalbard. Kanske kommer det att se annorlunda ut på det skandinaviska fastlandet, där vi ännu har en del fjällrävar kvar.
Bitbocken, Spondylis buprestoides, räknas trots sina korta antenner till skalbaggsfamiljen långhorningar. Det är en vanlig skalbagge i Sverige, där larven utvecklas i hård tallved. Det vuxna djuret flyger gärna på natten och imponerar med sina stora käkar (som kan ge ordentliga nyp). Bilden är tagen av Inger Strömblad.
Det kom in en insekt häromdagen (i slutet av juli) där jag bor i Åkersberga utanför Stockholm. Den var omkring 3 centimeter lång och svårfotad. Jag släppte ut den, men senare var den inne igen och då innanför mina kläder. Det brände på huden efter den. Det är ingen bra bild, men kanske ni kan avgöra vad det är för insekt?
Det här är en skalbagge i familjen långhorningar (Cerambycidae) som heter bitbock på svenska (passande med tanke på käkarna) och Spondylis buprestoides på vetenskap. De flesta långhorningar har väldigt långa ”horn”, alltså antenner, men bitbocken och några andra avviker genom att ha korta, kraftiga dito. Det här är en vanlig skalbagge i södra Sverige. Den utvecklas i döda tallar och är aldrig ett skadedjur i eller omkring hus. Det är samtidigt inte så ofta en kommer i kontakt med bitbockar eftersom de normalt är aktiva på natten och gömmer sig på dagarna. Det kan nypa till ordentligt med sina käkar, och klorna kan skrapa en del mot huden. Bitbockar har dock, till skillnad från en del andra insekter (särskilt vissa fjärilslarver) inga ”brännhår”.
Vi har skrivit om bitbock vid flera tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här.
Hushumlan, Bombus hypnorum, är en av de humlor som oftast bygger bo i människors direkta närhet. Bilden är tagen av André Karwath.
Om en får humlor i huset, hur kan en då flytta dem? Går det att hjälpa humlorna att bygga nytt? Det finns dåligt med information om hur jag kan rädda dem, men massor av information om att humlorna är bra och gärna bygger bon i hus och att de gillar blommor. Det känns tråkigt att behöva utrota deras bon.
Det går inte att flytta ett humlebo som påbörjats, eftersom drottningen bygger en slags ”celler” till larverna som liksom är fastlimmade i varandra. Boet har dessutom ingen riktig struktur som gör att du enkelt kan lyfta iväg det, utan det anläggs i till exempel ett hål i marken, i ett trädhål, eller på en vind, men boet liknar inte alls en ”bikupa” eller ett getingbo som ju teoretiskt kan flyttas. Undantaget är såklart om humlorna byggt bo i en fågelholk eller i en speciell humleholk. Då tror jag att det går att bära iväg boet en bit utan att det påverkar negativt.
Med detta sagt hade jag inte varit särskilt bekymrad över att ha humlor som hyresgäster. De gör massor av nytta i trädgården och de gör ingen skada på byggnadskonstruktioner mer än ett det kan ”kosta” lite isolering i väggen eller på vinden. Humlorna bygger inte heller bo på samma plats varje år. En koloni lever i ett par, tre månader och sedan dör alla arbetarna och den gamla drottningen. De nykläckta drottningarna parar sig, äter några veckor, och letar sedan upp en plats att övervintra på. Sedan börjar cykeln på nytt året efter, men då har de nya drottningarna hittat en egen plats att slå sig ned på.
Kommentarer