De fotosyntetiserande blågröna bakterierna (cyanobakterierna) i släktet Nostoc bildar karakteristiska kolonier i flera olika typer av sötvatten. På just den här bilden ser vi kolonier av bakterien Nostoc pruniforme, som på svenska kallas för sjöplommon. Kan det vara detta som vår frågeställare såg på Muskö i Stockholms skärgård? Bilden, som är tagen av Anna-Maria Särnhult, har inte med denna fråga att göra.
I slutet av maj noterade jag små runda, flytande bollar utmed kanten på sjön Lövhagsträsk, som ligger på sydöstra Muskö. De var gröna och genomskinliga, och 3-8 centimeter i diameter. Egentligen tyckte jag att det såg ut som om det fanns ett litet kräftdjur eller en gråsilvrig fisk inuti. Ett grodyngel var framme och åt på ytan. Vad är det som jag sett?
Bilden följde förvisso inte med frågan, men på beskrivningen låter det som att det skulle kunna vara sjöplommon, Nostoc pruniforme, som inte alls är någon frukt utan istället en geléartad koloni av blågröna bakterier (cyanobakterier). De är inte så vanliga och hittas framförallt i ganska näringsfattiga sjöar.
Vi har skrivit mer om sjöplommon (och släktingen sjöhjortron) här. Där hittar du mer information och bilder att jämföra med.
Gallstekeln Andricus sieboldi, som saknar svenskt namn, gör galler på späda ekgrenar. Under det första året är de röda, under andra året blir de bruna och på våren under tredje året har de hunnit bli ljusa och fårade. Då kläcks de vuxna djuren genom ett hål i sidan. Dessa ”kläckhål” syns tydligt längst till vänster, i mitten, och längst till vänster i bilden, som är tagen av Jonas Lindström.
På en gren av en ek fanns några konstiga utväxter som var omkring 5 millimeter stora. Några var färska och några var gamla. Är det någon sorts gallstekel?
Med all sannolikhet har du hittat gallstekeln Andricus sieboldi (saknar svenskt namn). De röda gallerna är färska (årets), medan de fårade med utkläckningshål är tre år gamla. Som andra gallsteklar har den en komplicerad livscykel och du kan läsa mer om den på den här länken.
Sköldlusen Parthenolecanium corni förekommer på flera olika fruktträd och buskar, och ställer i Sydeuropa till en del problem i odlingar. Den droppformade kroppen är typisk. Som vuxna är djuren enfärgat bruna, men i tidigare livsstadier är de tjusigt randiga, som här. Bilden är tagen av Jonas Lindström.
På en björnbärsreva fanns något som såg ut som knubbiga, 5 millimeter långa, larver, men de var rätt hårda. Vad kan det vara?
Jag bedömer att detta är yngre honor av sköldlusen Parthenolecanium corni. Som fullvuxna är de mer enfärgat bruna, men i något yngre stadier är de randiga på detta vis. Typiskt med den högvälvda, droppformade kroppen.
Arten lever på många olika fruktträd och bärbuskar (inklusive björnbär) och kan vara ett problem i frukt- och bärodlingar längre söderut. Hur mycket av ett problem den är i Sverige vet jag inte.
Här och här är två länkar med fina bilder av djur i ”ditt” utvecklingsstadium.
Strutbräken, Metteucia struthiopteris, förekommer vild i hela södra Sverige, men är också en vanlig trädgårdsväxt. Bilden är tagen av David Kornhall.
Är detta safsa? Om inte, vad är det då?
Observationen gjordes nära bebyggelse i Frösakull, nordväst om Halmstad i juli 2023. Växtplatsen är en lummig, fuktig lövskog, som större delen av dagen ligger i skugga. Det var ett stort bestånd, som helt dominerar sitt område. Många av stänglarna mer än meterlånga.
Det är strutbräken, Matteuccia struthiopteris. Finns både som vild och som förrymd trädgårdsväxt.
– Stefan Andersson
Strutbräken, Metteucia struthiopteris. Förekommer vild i näringsrika bäckdalar och sumpskogar i hela Sverige, men odlas också ofta och ses ofta förvildad efter trädgårdsutkast.
Pantersnigel, Limax maximus, är en av våra allra största landsniglar. Till skillnad från en del andra sniglar äter pantersnigeln mest dött växtermaterial, och är alltså en nedbrytare som inte utgör något hot trädgårdsodling. Roligt är också att pantersnigeln allmänt anses vara en fiende till mördarsniglar, eftersom den äter av dess ägg.
Den här typen av sniglar har vi sett många av de senaste åren. Är det något vi ska försöka bli av med eller inte?
Bilden visar en pantersnigel, Limax maximus (som ibland kallas för leopardsnigel). Det är en av våra allra största landsniglar och den förekommer ganska allmänt i Götaland. Till skillnad från en del andra sniglar äter pantersnigeln framförallt dött växtermaterial, och fungerar alltså som en nedbrytare. Den är därför inget hot mot trädgårdsodling. En annan rolig aspekt med pantersnigel är att den allmänt brukar anses som en fiende till mördarsnigeln, eftersom den äter av dess ägg. Om det stämmer vet jag inte riktigt (det finns, vad jag vet, inga riktiga studier på området), men eftersom pantersniglarna lever av dött växtmaterial finns det i alla fall ingen anledning att avlägsna dem från trädgården!
Ett fält fyllt med vackert blommande vallmo. Stämmer det att rödaktiga blommor dyker upp senare på säsongen? Om det är så, vad kan det då bero på? Kanske reagerar tidigt- och sent flygande blombesökande insekter olika starkt på olika färger? Vad tror ni?
Våren är här och det är gott om gula, blå och vita blommor. Men varför är det så ont om röda, så här års? Finns det någon nackdel med röd färg på våren? Röda eller rosar blommor som tjärblomster, tistlar, vallmo, med flera, blommar ju först senare.
Detta var en rolig och intressant fråga! Jag har inte tänkt på det, men observationen stämmer nog. Jag vet inte mycket om det, men visst måste det ha att göra med vilka pollinerande insekter som är ute och flyger? De tidiga blommorna är kanske mest beroende av bin och blomflugor och liknande, medan de senare högsommarblommorna kanske är mer beroende av fjärilar? Och är det då så att de har olika syn, det vill säga att det är känsliga för olika färger? Intressant tycker jag – kanske kan någon sinnesbiolog fylla på med mer information?
Fläder, Sambucus nigra, växer allmänt i hela södra Sverige och blommar på försommaren. Såväl blommor som bär kan användas till välsmakande saft och andra anrättningar. Bilden skickades in av Malin Rickler.
Vi har byggt på en tomt med mycket vild växtlighet. Här finns många buskar som ser ut som fläder. De har precis börjat blomma nu i början på juni så jag tror inte att det är druvfläder. Men sommarflädern ska ju vara väldigt lik och blomma samtidigt om jag förstått rätt.
Så hur vet vi med säkerhet att det är äkta fläder som går att använda till saft, eller om det är en giftig släkting? Kan ni tyda det med hjälp av bifogade bilder?
Det är utan tvekan fläder, Sambucus nigra, som ibland felaktig kallas ”äkta fläder”.
Den vackra harkranken Nephrotoma crocata lever som larv på öppna och ganska torra marker, men rena trädgårdsfynd verkar vara ovanliga. Det är en av våra allra tjusigaste harkrankar. Den kan påminna om de så kallade vedharkrankarna i släktet Ctenophora, men skiljer sig bland annat i färgteckning och på kroppens matta färger. Bilden är tagen av Anna-Lena Hellgren.
När jag lyfte på fiberduken i mina pallkragar flög det ut en mängd harkrankar som kläckts därunder. Vi har aldrig sett så fina sådana förut. Efter lite googling misstänker jag att det är vedharkrankar, men jag såg ingen som var lik de här. De gulringade [Ctenophora flaveolata, red. anm.] hade många fler ringar än de här. Pallkragarna är gjorda som hugelbäddar så det finns gamla stockar av lind i botten. Vet inte om de bott i dessa men de gjordes i ordning för 1 respektive 2 år sedan. Pallkragarna befinner sig 2 mil nordväst om Norrtälje vid sjön Närdingen.
Vet ni vilken art det kan vara?
Det är faktiskt ingen vedharkrank (släktet Ctenophora), utan istället en annan mycket vacker harkrank som heter Nephrotoma crocata. Den påminner habituellt ganska mycket om vedharkrankarna, men det går till exempel att notera att det här djuret inte har den glänsande, nästan lackade, kroppen som utmärker vedharkrankar. Utseendemässigt påminner Nephortoma crocata annars mest om den i Sverige ganska nya, mycket sällsynta, vedharkranken Ctenophora ornata (som ännu saknar svenskt namn), men det finns flera skillnader i hur färgteckningen på kropp och vingar ser ut.
Av vad jag kan förstå, utan att vara expert på harkrankarnas biologi, utvecklas Nephrotoma crocata på öppna och ganska torra marker, vilket kanske passar bra med ert fynd i en trädgård. Vad jag vet är den inte beroende av ved för sin larvutvecklingen. Här kan du se en utbredningskarta för de svenska fynden.
Kadaverbaggen, Necrodes littoralis, är liksom andra asbaggar viktiga renhållare. Honan lägger ägg nära ett kadaver och de nykläckta larverna letar sig sedan fram till aset där de förser sig av läckerheterna under några veckor. Precis efter kläckningen behöver larverna lite hjälp att tugga. Under den första tiden matar därför de vuxna kadaverbaggarna sina ungar med söndertuggade insektslarver, ägg av andra insekter, osv. på ungefär samma vis som fåglar matar sina kycklingar. Bilden är tagen av Rose-Marie Larsson.
I början av juni hittade vi tre stycken av skalbaggen på bilden inomhus. En i sovrummet, en i vardagsrummet och en i vasken i köket. Den är två och en halv centimeter lång när ”svansen” är indragen. Vi har försökt identifiera den, men inte lyckats. Vad kan det vara för en?
Den här stora skalbaggen hör till den i Sverige ganska lilla familjen asbaggar (Silphidae). Den kallas kadaverbagge på svenska, och heter Necrodes littoralis på vetenskap. Den vuxna skalbaggen kan hittas i flera olika slags miljöer, ofta vitt skilda (skogar, stränder, trädgårdar, med mera). Kadaverbaggen är, liksom andra asbaggar, en viktig renhållare. Honan lägger ägg i jorden nära ett kadaver, gärna från lite större djur. Äggen kläcks efter några dagar, varefter larverna letar sig fram till aset där de förser sig av läckerheterna under några veckor. Precis efter kläckningen behöver larverna dock lite hjälp, och de vuxna kadaverbaggarna matar de därför med söndertuggade insektslarver, ägg av andra insekter, osv. under den första tiden. Det hela påminner faktiskt ganska mycket om hur fåglar matar sina ungar!
När larverna är fullvuxna letar de sig ned i jorden igen för att förpuppa sig, och cykeln börjar ånyo.
Kadaverbaggarna är nattaktiv och flyger bra. Den drar sig gärna till ljus, och det skulle kanske kunna förklara varför de har letat sig in hemma hos er. Något skadedjur är det inte. Här kan du se en utbredningskarta över svenska fynd, och här finns mer information om arten (på engelska).
Huggormen, Vipera berus, har oftast ett tjusigt sicksackmönster på ryggen, men den förekommer också i en alldeles svart form. Att det ändå är en huggorm ser man på de kraftigt kölade fjällen, det trekantiga huvudet och den vertikala pupillen. Snokar har rund pupill och ofta, men inte alltid, gula fläckar i nacken. Snoken ger också ett mycket slankare intryck. Huggormen är vår enda giftorm, men aggressiv är den inte alls. Den ringlar hellre undan än att attackera. Bilden är tagen av Veronica Strandh.
Är detta en huggorm? Jag tog bilden i Söderköping i början av maj.
Det är mycket riktigt en huggorm. Vi är vana vid att de är vackert sicksackmönstrade på ryggen, men det förekommer också helsvarta individer som på minner om snokar i färgen. Att det är en huggorm syns dock på den kraftiga kroppen med en ganska kort, väl markerad svans, och att fjällen är kraftigt ”kölade”, så att hela ormen får ett grovyxat utseende. Det lilla, ganska trekantiga huvudet, är också utmärkande. Snokar är långsmala, ger ett mycket ”slätare” intryck, och har ett avrundat huvud. Dessutom har de ofta tydliga vitgula till gula fläckar i nacken.
Den som tittar en huggorm i ansiktet ser också att den har en vertikal pupill och två rader med små fjäll mellan munnen och ögats nederkant. Snoken har rund pupill och bara en rad med stora fjäll mellan läpp och öga.
Kommentarer