Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar
Nu går Fråga en Biolog på jullov. Under lovet kommer vi inte att vara riktigt lika aktiva på bloggen. Vi är tillbaka i full skala vecka 2. Under tiden går det precis lika bra som vanligt att posta frågor på bloggen, via e-post eller på Facebook och Twitter.
Tack för i år, och väl mött 2023!
Vi önskar er alla en god och fridfull jul,
– Expertpanelen
Många fågelarter flyttar söderut under vintern. Jag antar att det finns arter där den unga fågeln flyttar utan guidning från äldre fåglar första gången den flyttar söderut. Då måste den på något sätt fått veta platsen den ska flytta till via sitt DNA.
Kan det tänkas att det går att ändra i DNA så att fågeln flyger någon annanstans, till exempel till Kenya istället för Sydafrika. På vilket sätt skulle i så fall positionen vara lagrad?
Det går ju också att ha samma fundering för ålar som på något magiskt sätt hittar till Sargassohavet!
Det är väldigt intressanta frågor du ställer och som jag ofta funderar på och emellanåt håller mig vaken om natten.
Några saker vet vi säkert. Till skillnad från till exempel gäss, svanar och tranor som flyttar i familjegrupp är det svårt att tänka sig att sångfåglar kan lära sig flyttningsresan från erfarna artfränder eftersom de mestadels flyger ensamma, under natten, med små möjligheter att kommunicera med andra individer. Hos många arter flyttar också unga och gamla fåglar vid olika tider på säsongen (gamla några veckor innan de unga). Korsningsförsök i laboratorier (framförallt med svarthättor) och genetiska analyser av individer som följts med ljusloggrar (numer en standardmetod för att kartlägga enskilda individers flyttningsresa) visar entydigt att såväl flyttningsriktning som flyttningslängd i stor utsträckning styrs av gener i arvsmassan. Hos lövsångaren som jag studerat under drygt 20 år har vi nyligen kommit fram till att drygt 70% av variationen i flyttningsriktning styrs av två regioner i arvsmassan som bestämmer om svenska lövsångare ska övervintra i västra eller östra Afrika. Tillsammans innehåller dessa regioner ett par hundra gener men vilka av dessa som är flyttningsgener och hur de påverkar flyttningsbeteendet vet vi inte.
En modell som framförts om hur genetiken skulle kunna uttrycka flyttningsbeteendet är att det finns gener som kodar för ”önskad riktning” kopplad till en årsklocka. Alltså ungefär: ”flyg mot SV under 5 nätter i augusti, ändra kurs till SÖ i september och fortsätt 8 dagar”. Modellen är en bra bas att utgå från, men tycks inta vara tillräcklig för att förklara de ofta extremt precisa flyttningskorridorer, rastplatser och vinterområden som många arter uppvisar. Det är samtidigt svårt att tänka sig att väldigt komplex information kan nedärvas i DNA, som till exempel en representation av en kartbild. Men det är någonting väldigt viktigt som vi missat eller inte förstår. Kanske hade det varit lättare att förstå om vi på fåglars vis hade kunna känna av magnetfältets olika komponenter (fältstyrka, inklination och missvisning). Allt sagt gäller också för ålen, hur i hela fridens namn hittar de tillbaks till Sargassohavet?!
– Staffan Bensch, gästexpert
Jag tittar ut och ser två svanpar i sjön. De äter, men har svårt ta sig fram genom nyisen. De skall väl ha flugit iväg vid det här laget? Ska jag kontakta någon som kan rädda dem?
Det finns ingen anledning till oro. Svanar är tuffa fåglar som utan större problem kan flyga eller promenera till öppet vatten eller andra platser där det finns mat om de behöver. Så länge de äter ordentligt, och det verkar de ju göra baserat på din beskrivning, kommer allt att gå bra. Om isen blir för tjock för svanarna kommer de helt enkelt att flyga till en mer lämplig plats. Många svanar stannar faktiskt hos oss hela vintern, även ganska långt norrut. Det bygger såklart på att de kan hitta tillräckligt mycket föda för att värma kroppen, men så länge de gör det så är vinterkylan som sådan inget problem för dem.
Vi har skrivit mer om svanar på vintern flera gånger tidigare, till exempel här, här, här, här, här och här. Där berättar vi mer i detalj om vilka olika avväganden svanarna behöver göra när sommar går mot vinter, och hur de påverkas av kyla, is och snö.
Som sagt – ingen anledning till oro här. Detta klarar svanarna bra på egen hand!
– Andreas Nord
När jag skulle tömma en av pallkragarna (dubbel höjd, cirka 40 centimeter) såg jag den här spillningen. Tomten ligger i ett område med fritidshus men nära till odlingsmark och skog. Vi har sett grävling i området förra sommaren och även räv på fälten.
För mig ser det här ut som spillning från en tamkatt. Grävlingen har i regel litet lösare spillning som ofta, men inte alltid, läggs i små grunda gropar (”latriner”). Det är nog också tveksamt om en grävling kan forcera en 40-centimetersvägg! Rävens spillning brukar vara tydligare skruvad åtminstone i spetsen och den är också mer ”blandad” (till exempel med inslag av hår, fruktskal eller kärnor) som speglar att räven är en allätare. Detta med blandat innehåll gäller i hög grad också för grävlingen.
– Andreas Nord
Vad kan detta vara? De sätter sig fast på tegelvägg och cementfogar här i Ljungbyholm utanför Kalmar, och verkar hämta näring från väggen. De växer från att vara liten och svart till att bli större och orange. Det är flera hundra stycken!
När jag trycker på den orangea kroppen kommer det ut orange vätska. Ingen av oss eller de vi frågar har sett detta tidigare.
Ni har hittat nyckelpigor i olika livsstadier! Det som sitter fast på väggen är nyckelpigepuppor, som fullbildade skalbaggar senare kommer att krypa ut ifrån. De suger inte någon näring på vägen, utan har helt enkelt fäst puppan där för att det ska bli enkelt för nyckelpigan att ta sig ut när den är färdigutvecklad. Den långsmala saken med utåtriktade ben är en nyckelpigelarv som kommer att förpuppa sig ganska snart.
Nyckelpigan i det här fallet är en införd art som heter harlekinpiga på svenska (och Harmonia axyridis på vetenskap). Den hör hemma i Sydostasien, men har planterats in över nästan hela världen för att bekämpa bladlöss. Det gör den väldigt framgångsrikt, men problemet med just harlekinpigan är att den konkurrerar med inhemska nyckelpigor. Dels äter den upp våra egna nyckelpigors mat, och dels ger den sig på larverna av andra nyckelpigor. Det här har varit ett framgångsrecept för harlekinpigan. Den hittades för första gången i Sverige i Malmö 2006, varifrån den spridit sig med en rasande hastighet. Numehra är det den allra vanligaste nyckelpigan, särskilt i städer i södra Sverige. Detta, tillsammans med att den är stor och iögonfallande, gör att människor ofta kommer i kontakt med den. Därför har vi skrivit om harlekinpigor vid många tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här.
Trots att jag tycker det är en tråkig historia med just den här nyckelpigans expansion i Sverige så är det ändå roligt att du har lyckats fånga olika livsstadier på samma bild. Där finns det ju mycket intressant biologi att fundera kring! För att komplettera din egna fina bilder rekommenderar jag att du tittar på den här videon, som visar nyckelpigans hela liv från ägg till larv till puppa till skalbagge. I videon ser du bland annat hur det ser ut när en harlekinpiga kryper ur sitt puppskal.
– Andreas Nord
Jag har upptäckt den här skalbagge-liknande figuren i huset och då främst i badrummet på nedervåningen. Jag har letat igenom lite flora och fauna utan att kunna sätta fingret på exakt vad det rör sig om för skalbagge. Vi brukar avlägsna de vi hittar, men det lyckas alltid dyka upp fler efter någon dag. Har ni några tankar om vad det är?
Det här är en skalbagge i den stora skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae; vi har omkring 400 olika i Sverige). Skalbaggen på bilden heter åkerfrölöpare (Harpalus rufipes) och det är en av de vanligaste arten i det ganska stora släktet frölöpare. Den är ganska lätt att känna igen på den breda kroppen och de rödaktiga benen. I motljus ser en också att åkerfrölöparen har en vackert gyllengul behåring över hela ovansidan. Det finns egentligen bara en förväxlingsart, sammetsfrölöpare (Harpalus griseus), men den är slankare byggd och dessutom väldigt sällsynt.
Åkerfrölöparen lever på de flesta öppna marker så länge de är någotsånär torra. Den äter särskilt olika slags fröer, så ibland kan den hittas uppkrupen i gamla blomställningar på till exempel vildmorot. Liksom flera andra frölöpare är åkerfrölöparen duktig på att flyga. Den är nattaktiv och dras gärna till ljus, så det är inte ovanligt att hitta den inomhus på sommaren. Det är dock aldrig ett skadedjur.
– Andreas Nord
Jag rör mig ofta och mycket längs med olika vattendrag. Ibland upptäcker jag växter och djur som jag inte sett tidigare. Nu senast upptäckte jag en vattenväxt jag inte kände igen i en bäck på västkusten (Bohuslän). Bäcken rinner förbi en kyrkogård och deras blomsterkompost ligger i närheten av fyndplatsen. Det gör mig lite orolig att det skulle handla om en invasiv art. Jag vore tacksam för hjälp med identifiering.
Det är någon art i släktet lånkar, Callitriche. Arterna i släktet går inte att skilja åt om en inte tittar noga på frukterna som sitter i bladvecken under vattenytan. Med största sannolikhet rör det sig dock om en inhemsk, icke-invasiv art.
– Torbjörn Tyler
Jag skulle bli väldigt glad om ni kan hjälpa mig identifiera insekten på bilden. Den togs ikväll, 19 augusti 2022, inomhus i vårt fritidshus som ligger på en skogstomt i Stockholms skärgård strax utanför Nynäshamn
Vi har sett några stycken dyka upp inne i huset nu på sensommaren. De flyger och springer på golv och väggar och möjligen i taket. Fort, framåt och verkar ytterst kapabla. De är omkring 2 centimeter långa och har en väldigt rörlig bakdel som gör att den rör sig lite så som silverfiskar rör sin kropp, svängigt. Den är svart och seg som sjutton. Jag har trampat ihjäl de jag sett.
Vi är ju naturligtvis livrädda för att det skulle vara någon typ av husbock som tänker äta upp huset. Det är därför jag ihärdigt har trampat ihjäl dem. Annars brukar vi inte trampa ihjäl insekter.
Det här är en skalbagge i den grupp som kallas för kortvingar (Staphylinidae). De känns igen på att täckvingarna är kraftigt förkortade så att det mesta av bakkroppen ligger fri. Därför rör de sig lite ”svängigt” som du säger. Kortvingarna är den i särklass artrikaste gruppen bland skalbaggarna. Av Sveriges omkring 4600 olika sorters skalbaggar är 1300 kortvingar.
Just din art heter Quedius dilatatus på vetenskap, och bålgetingkortvinge på svenska. Här kan ni läsa mer om den och se en karta över aktuella svenska fynd. Arten utvecklas som namnet antyder i, eller i anslutning till, bålgetingbon. Den var tidigare högt rödlistad, men har blivit något vanligare på senare år i takt med att bålgetingen ökat. Denna (bålgetingen alltså) var ju förr ovanlig, eftersom den är beroende av gamla hålträd för att bygga bo. Särskilt i år verkar bålgetingkortvingen ha haft ett riktigt bra år, men det är fortfarande ett sällsynt djur som lever i en hotad miljö. Ni bör absolut inte trampa ihjäl dem! Att flera exemplar dyker upp inne i ert hus tyder på att ni har ett bålgetingbo någonstans i närheten.
Husbocken (Hylotrupes bajulus) hör till familjen långhorningar och ser helt annorlunda. Den har bland annat långa täckvingar, långa antenner, två-fyra ljusa fläckar på ryggen och en ganska hårig kropp. Den är dessutom grå, aldrig rent svart som ert djur. I allmänhet är skalbaggar inte skadedjur, så allt som oftast är insekter inomhus sådana som kommit in utifrån.
– Andreas Nord
Längdinformation.
Från pappan.
Eller är det från männen.
På mammans sida.
Endast därifrån?
Pappan är ju.
Y-kromosomen.
Det vet jag redan.
Men någonting.
Finns ju på Y.
Det vet jag också.
Så det var allting jag undrar.
Kroppslängd har en hög ärftlighet – inom en population förklaras omkring 80% av skillnaden i längd av genetiska faktorer. Men det är under förutsättning att miljön, med syfte på till exempel hur mycket mat vi har, hur nivåerna av olika hormoner ser ut, eller hur varmt eller kallt det är, är ganska konstant. Det är nämligen så att vår omgivning har en direkt, stark, påverkan på längden oberoende av vad vår genetiska kod säger. Det kallas för en gen-miljö samverkan, och betyder i praktiken att omgivningen påverkar hur mycket av vår underliggande genetik som faktiskt ”syns på utsidan”. I fallet kroppslängd är det till exempel rimligt att den ganska snabba ökningen i längd hos människor under den senaste århundradena förklaras av bättre tillgång till näring och utvecklingen av de medicinska vetenskaperna snarare än ändringar i arvsmassan.
Vi har skrivit mycket om kroppslängd och ärftlighet tidigare. Se bland annat här och här. Såvitt jag vet finns det inga könsbundna skillnader i ärftligheten avseende kroppslängd, det vill säga att de relevanta generna inte finns på könskromosomerna. Här kan du läsa mer om ärftlighet av kroppslängd, på engelska. På samma sida finns det några exempel på gener som har särskilt stor påverkan, och du kan klicka dig vidare för att läsa mer om just dessa.
Andreas Nord
Jag funderar på övervintring hos större och mindre vattensalamander. Efter att ha sökt på många platser som i övrigt har relevant information om salamandrar, verkar de flesta undvika att ange om salamandrar kan övervintra under vatten. När jag inventerar salamandrar hittar jag ofta framförallt större vattensalamander mycket tidigt på våren, i slutet på mars i Mälardalen. Dessa är aktiva under isen, när det har bildats ny is efter en varmare period. Bland dessa finns även juvenila exemplar som jag misstänker är på sitt första kalenderår. Varför skulle de ha uppsökt lekvattnet om de inte tillbringat vintern där?
Finns det något som utesluter att våra arter inte kan övervintra under vatten. Frågan kan vara viktig för planering av restaureringsarbeten i lekvatten.
Det är en intressant fråga du ställer!
Det är känt att larver av våra vattensalamandrar ibland inte hinner växa klart och metamorfosera – alltså tappa de yttre gälarna och omvandlas till landfasen – innan vintern kommer. Med litet tur kan de då överleva vintern och istället metamorfosera följande vår eller sommar. Detta tros vara vanligare norröver än längst i söder och det förekommer hos båda våra salamanderarter. Huruvida det i förekommande fall berör majoriteten av larverna i en population eller bara ett fåtal individer som ’hamnat på efterkälken’ är nog inte studerat i detalj, och torde variera från fall till fall.
Bevisen för adulta individers övervintring i vatten är inte lika glasklara. Såväl svenska som danska böcker nämner att så ibland sker, men oftast utan att några explicita exempel ges. Bengt Sjögren refererar i sin bok ”Våra groddjur, ödlor och ormar” till en rapport av Torkel Hagström från 1970 om att stora mängder av båda salamanderarterna hittats nere bland rötterna av vattenväxter i botten av en damm som tömdes – till synes vintertid. Även om Sjögren inte nämner något datum så låter det som om djuren övervintrade i bottensubstratet.
På Artportalen finns 42 observationer av vattensalamandrar i vatten under februari månad. Noteras kan att flertalet av observationerna gjorts efter den 20:e februari under de periodvis mycket milda vintrarna 2020, 2021 eller 2022, samt att majoriteten av observationerna är från Skåne. Som kontrast finns det bara två observationer i vatten från januari månad; båda från södra Skåne. Beror denna obalans i antalet observationer mellan vintermånaderna på
(1) att ingen letar efter salamandrar i dammarna förrän en bit in i februari;
(2) att de salamandrar som övervintrar i vattnet ligger stilla i bottenslammet och är osynliga för oss människor fram tills mitten av februari, varefter vi börjar se dem simma omkring, eller;
(3) att salamandrar under milda vintrar börjar vandra ner till dammarna först en bit in i februari?
Det är svårt att säga. Och hur skiljer sig deras eventuella övervintring i vatten mellan Skåne och nordligare trakter?
Jag har själv funnit en adult större vattensalamander krypandes på land, i riktning mot lekdammen, en senvinternatt då det var markfrost och begynnande isskorpa på dammen. Jag misstänker att mildväder under vintern får vissa individer att – åtminstone här i sydligaste Sverige – gå ner i lekdammarna redan i februari. Den milda vintern 2020 fann jag i en skånsk, isfri damm redan den 15:e januari fyra hanar av större vattensalamandrar i lekdräkt. De var otvetydigt ”ute och aktiva”, och nosade på varandra. Men hade de kommit till dammen nyss eller hade de varit där länge? Svårt att veta!
Jag har, liksom du, funderat på vilken månad det är lämpligast att utföra restaureringsåtgärder i vatten där amfibier leker. Våra brungrodor övervintrar ibland i vatten, ibland på land. Även vanlig padda tycks ibland övervintra i vatten. Restaureras då en damm vintertid torde ju risken vara stor att eventuella övervintrande djur dör. Jag tror därför att det är lämpligare att försöka restaurera dammar på hösten – efter att flertalet amfibier metamorfoserat men innan de hunnit söka sig ner till övervintringsvatten.
– Björn Lardner, gästexpert
Kommentarer