Chiafrö marknadsförs som riktig hälsokost. Fröna kommer från växten mexikansk chiasalvia, Salvia hispanica, som är en släkting till både den salvia vi använder som krydda och den vi planterar som prydnadsväxt. Chiasalvia har kultiverats under tusentals år i Mellanamerika (särskilt Mexiko och Guatemala, där den växer vilt). På den här länken finns mer att läsa. När fröna kommer i kontakt med vatten bildar de ett geléartat hölje, vilket bland annat utnyttjas för framställning av chiapudding. Kan det vara kvarglömda chiafrön som vår frågeställare hittat? Bilderna är tagna av Annika Berntsson.
Barnen hittade något spännande idag som vi inte vet vad det är. Det ser ut som ägg av något slag som låg i en slags gelé. Det låg i små hålor på en liten bergknalle bredvid en lekplats i Stenkullen, utanför Göteborg. ”Äggen” är 2-4 mm stora. Det har regnat under dagen, så det är därför det är lite vatten i hålorna. Vad kan det vara?
Det ser väldigt mycket ut som chiafrön tycker jag. Vid blötläggning bildar de ett gelatinöst hölje som ser ut som på er bild. Jämför med bilden på den här länken.
Sköldbräken, Polystichum polyblepharum. Bilden är tagen av Daderot.Sköldbräken, Polystichum polyblepharum. Bilden är tagen av StickpenVetenskapliga namn består av ett släktnamn som skrivs först och med stor bokstav, följt av ett artnamn som skrivs med liten bokstav. Den här typen av ”binomialnomenklatur”, alltså namgivning med två namn, har använts ända sedan den svenska systematikern Carl von Linné publicerade sitt praktverk Systema naturae (Naturens system) år 1735. Namnen kan komma från flera olika språk, ofta latin eller grekiska, men följer alltid latinska grammatiska regler. I regel beskriver namnen hur arten ser ut, men det är också vanligt att de är någon slags hyllning, ofta till den som upptäckt arten eller till någon annan person som är av betydelse för forskaren som beskrev arten. Så heter till exempel Europas minsta skalbagge Baranowskiella ehnstromi, där släktnamnet Baranowskiella är en hyllning till beskrivarens mentor (entomologen Richard Baranowski, numera Andersson) och artnamnet ehnstromi en hyllning till vedentomologen Bengt Ehnström, som först hittade arten. På samma vis är tornbaggen Mordellistenatranstroemeriana namngiven som en hyllning till poeten Tomas Tranströmer. I fallet ormbunken sköldbräken, Polystichum polyblepharum, som den här frågan gäller, är artnamnet dock helt beskrivande. Släktnamnet Polystichus betyder ungefär ”många rader” och syftar på hur bladen är arrangerade. Artnamnet polyblepharum betyder ”många ögonfransar” och ska syfta på de bruna fjällen på bladskaften och längs bladets mittribba som syns på bilden till höger.
Jag undrar vad de vetenskapliga namnen för sköldbräken, alltså Polystichum polyblepharum, betyder? Poly, det betyder ju många och stichum tror jag betyder blad. En typ av ögoninflammation heter ”blefarit”, men det har kanske inte med ”blepharum” att göra? Jag har letat i den vackra boken Ormbunkar av Anton Sundin, men inte hittat någon översättning.
Namnet polyblepharum betyder “många ögonfransar” och ska syfta på de tätt sittande, bruna fjällen på bladskaftet och bladets mittribba.
– Stefan Andersson
Din härledning av släktnamnet är nästan rätt. Poly- kommer av grekiskans ”flera” eller ”många”, medan -stichus härleds från grekiskans ”rad”. Polystichus blir alltså ”många rader”. Det latinska ordet för blad är ”folium” och på grekiska är det ”phyllon”.
Berguven, Bubo bubo, är en av världens största ugglor. Förr var den ganska allmän över hela landet, men nu finns bara omkring 500 häckande par kvar i landet. Förutom miljögifter och habitatförlust utgör just oisolerade elledningar ett stort hot mot berguven. Bilden är tagen av Adam Kumiszcza.
Jag har en fråga om evolution. Innan elektrifieringen satt inte fåglar på elledningar som då inte fannsde utan dom spanade/sov från byggnader och naturliga avsatser. Om fåglar skulle fått ström i sig och avlidit knall och fall sittandes på elledningar, hur skulle det ha ändrat riktning på evolutionen från det att de första luftburna elledningarna kom till bruk? Vilka fågelarter skulle vi se en annan utbredning av än idag och skulle någon art hantera detta bättre än andra arter?
I den här frågan finns flera aspekter som vi kan titta på. För det första så är luftledningar, eller stolpar som tillhör elnätverk, för en fågel en sittplats liknande en gren eller död träd. Fåglar använder dem eftersom de har liknande struktur som sådant de känner igen (grenar, träd) och för att det är praktiskt att sitta på dem. Således är användningen av strukturer som luftledningar eller elstolpar inget som måste utvecklas under evolutionen eftersom de liknar strukturer som redan fanns. Det behövs inga evolutionära anpassningar för att sitta på elledning eller elstolpe.
Sen är det viktigt att reda ut ett litet missförstånd. Kontakt med bara en strömförande del är inte farligt, utan problem uppstår först när fågeln kortsluter två strömförande delar eller en strömförande del med jordade delar (som till exempel marken). Därför är det ofarligt för fåglar att sitta på luftledningar. Fåglarna dör inte eftersom de inte kortsluter något. Även vi människor skulle kunna sitta på en luftledning så länge vi inte samtidigt har kontakt med marken.
Om en fågel däremot kommer i kontakt med strömförande delar och jordade delar samtidigt, eller man kortsluter två strömförande delar, är det direkt livsfarligt. Då dör den omedelbart. Den risken finns när fåglar sitter på en elstolpe, eftersom det är mer sannolikt att fågeln får kontakt med två strömförande kablar samtidigt eller att den har kontakt med både själva stolpen och en luftledning.
Hur stor risken för kortslutning är, beror på avståndet mellan luftledning och stolpen. I högspänningsnät är isolatorerna väldigt stora, mer än 1 meter, och därför är avståndet mellan strömförande delar och stolpen också minst 1 meter. Däremot är isolatorer i lokalnät mindre, oftast 20 centimeter, och således är avståndet mellan stolpen och luftledning bara 20 centimeter. Där behövs det alltså bara överbryggning av 20 centimeter för att få kortslutning och en död fågel. Risken för fåglar att få dödlig kortslutning beror på därför också på storleken av själva fågeln. En pilfink med sina kortar vingar har nästan ingen risk att orsaka kortslutning mellan strömledande delar och jordade delar eftersom vingspannen är kortare än 20 centimeter. För större fåglar, som flera olika rovfåglar, är det ett större problem. Fåglar med stora vingspann riskerar också att komma i kontakt med två luftledningar samtidigt i lokala nät, för där är avståndet mellan två ledningar ofta mindre än än 90 centimeter.
För att sammanfatta: att sitta på en luftledning är ofarligt. Att sitta på en elstolpe kan vara farligt när det blir kontakt mellan elledningen och jordade delar eller mellan två strömförande ledningar. Dessutom är det viktigt att tänka på att elchock alltid är omedelbart dödligt, så det finns ingen chans för en individ att lära sig från sitt misstag.
Du fråga även efter vilka arter som drabbas hårdast. Sett över hela världen handlar det mest om rovfåglar och ugglor som drabbas hårt av kortslutning, men det beror mycket på artens beteende. En fågel som jagar från sittplatser har större sannolikhet att sitta på en elstolpe än fåglar som jagar från luften. En glada, spenderar till exempel nästan all tid i luften, och sitter sällan stilla och spanar. En berguv (en jättestor stor uggla) jagar däremot från utsiktspunkter och använder över 70 olika sittplatser under natten och kommer att utnyttja elstolpar om de finns. I Sverige är det särskilt kungsörn och berguv som drabbas av eldöd. För berguven är detta med stor sannolikhet populationsbegränsande och utan död på elledningar hade vi troligtvis haft en större berguvspopulation än vi har idag.
Gran, Picea abies, kan göra sig väl som en vintergrön häck som ger såväl skugga som vind- och insynsskydd. Men hur ska en sådan häck egentligen tas om hand? Finns det risker med allt för hård beskäring? Bilden är tagen av Ivar Leidus.
Finns det risk att en granhäck dör om den beskärs från en höjd om 2 meter till 1 meter?
Det finns alltid en risk med hård beskärning och det beror på hur plantorna ser ut i övrigt. För denna fråga finns det nog trädgårdssidor på nätet eller kollegor på Sveriges Lantbruksuniversitet som kan ge ett mer detaljerat svar.
Kloroplasterna i växternas celler gör bladen gröna. Olika typer av klorofyll har dock olika grön färg, så beroende på balansen mellan olika sorter får bladen olika grön nyans. Dessutom innehåller växtcellerna många andra färgämnen, till exempel karotenoider som har gul-röd-orange färg. Därför har olika slags växter olika färg på bladen, trots att de alla innehåller klorofyll. Det finns ett oändligt antal olika gröna nyanser! På bilden ses kloroplaster med klorofyll i skogspraktmossa, Plagiomnium affine, fotograferade av Kristian Peters.
En kollega nämnde att det finns cirka 700 olika nyanser av grönt i naturen! Det pratas ofta om till exempel nygrönt och sedan ser man att nygrönt övergår till annan grön färg, och så vidare. Jag har letat på Google efter 700 nyanser av grönt, men hittar ingen info om detta. Kan ni hjälpa till?
Jag skulle snarare säga att antalet nyanser är oändligt. All grön färg i växtblad kommer sig av att klorofyll absorberar framförallt rött ljus, men det finns två olika klorofyller (a och b) med olika nyanser. Eftersom halterna av klorofyll a och b varierar mellan växtarter och med omvärldsbetingelser, så finns det redan på grund av detta detta hur många nyanser som helst. Sedan varierar gulheten med halterna av olika karotener och xantofyller, och till sist kan det finnas röda nyanser som uppstår på grund av antocyaniner eller betalainer.
Kan det vara ett vildsvin som lämnat denna spillning på en gräsmatta i skånska Åhus? Bilden är tagen av Tommy Palmgren.
Öppet mitt på gräsmattan låg avföring, ett par stycken i storlek som en halv lunchkorv, dessutom ett par klumpar. Alla med någon meters mellanrum. Färgen stöter lite i grönt och inuti är det som om man kört gröna blad i en mixer. Vi bor i ett villaområde i Åhus och tomten är hyfsat inhägnad, men det går nog att pressa sig igenom på ett par ställen. Fynden gjordes i mitten av mars.
Utvändig färg, samt formen, tyder på att det här är spillning från ett djur som ätit mycket växter. Även om jag inte kan avgöra säkert från bilden, så gissar jag att det kunde vara ett vildsvin som varit i farten här. De har en ganska varierad diet, vilket leder till att spillningen kan variera en hel del i färg och konsistens. Det stämmer ju också bra med ”inhägnad men går att pressa sig igenom”. Men: hjortar, som dovhjort och kronhjort, och får (domesticerade och förvildade mufflonfår som finns i trakten) kan också ha spillning som ser ut såhär, förutsatt att de ätit mjuk och lättsmält föda. Under vinter och vår, innan grönskan kommit igång, brukar dock hjortdjurens avföring vara torr och i pelletsform, eftersom de äter svårsmälta saker som stannar så länge i magtarmkanalen att nästan allt vatten absorberas.
Som så ofta med spillning går det inte att vara helt säker bara baserat på bilden, men jag hoppas att det ger en fingervisning.
Bäcknejonögat, Lampetra planeri, hör tillsammans med tre andra arter (havsnejonöga, flodnejonöga, pirål) till en grupp av mycket primitiva fiskar som kallas för rundmunnar (Cyclostomata). De saknar pariga fenor som andra fiskar, och har heller inga käkar. Dessutom är de inte ryggradsdjur i egentlig mening, utan har bara en ryggsträng som hos nejonögon skyddas endast av mjukt brosk (inte hårt ben, som hos andra fiskar). Just bäcknejonögat är spridd över nästan hela landet och leker även i mycket små vattendrag, till exempel i bäckar med god vattenkvalitet och grusbotten. De intar ingen föda som vuxna och dör omedelbart efter leken. Just dessa bäcknejonögon fotograferade Hilde Skar Olsen i en bäck utanför Höör i Skåne.
Vi bor norr om Höör i Skåne och här om dagen såg vi en ål i bäcken. Sedann kom det fler och nu är det 6 stycken. Hur kom de hit, och varför?
Det är inte några ålar. Detta är bäcknejonöga, Lampetra planeri. Att det är bäcknejonöga och inte den snarlika arten flodnejonöga ser man lättast på att den bakre ryggfenan börjar precis där den främre ryggfenan slutar. Hos flodnejonöga finns ett tydligt mellanrum mellan dem. Bäcknejonögat är också betydligt mindre, runt 15 till 20 centimeter som vuxen, medan flodnejonöga blir uppemot 50 centimeter.
De två arterna reproducera sig och lever som larver i ungefär samma typ av åar, men bäcknejonögat stannar i rinnande vatten hela livet, medan flodnejonögat vandrar ut till havet under en period efter att de blivit vuxna, men innan de blivit lekmogna. Bäcknejonögat däremot leker däremot direkt när dom blivit vuxna, äter ingenting som vuxna, och dör efter leken.
Bäcknejonögon gillar att leka på precis den där typen av grusbottnar som man ser på dina bilder. Ofta leker de på samma platser vid ungefär samma tid på året år efter år, så har ni tur har ni hittat en plats som ni kan återvända till för att återuppleva denna häftiga händelse!
– Viktor Nilsson
På den här och den här kan ni läsa mer om bäcknejonögat. Där hittar ni också en utbredningskarta över svenska fynd.
Tigern, Panthera tigris, är världens största nu levande kattdjur, och också ett av de mest sällsynta. Under de senaste seklet har det skett stora minskningar i populationsstorlek och idag återstår bara några tusental vilda tigrar, jämfört med omkring 100 000 vid 1900-talets början. På bilden ser vi en hona av bengalisk tiger, som finns i Indien och Bangladesh. Liksom andra tigrar har den omkring 100 ränder, varav drygt hälften är svarta. Bilden är tagen av Charles J. Sharp.
Vi går i Förskoleklass i Henåns skola. Just nu är vi Superundersökare och undrar: Hur många ränder har en tiger?
Vi ska kontrollera 3 olika källor för att se om vi får samstämmiga svar så vi vet att vi kan lita på faktan.
Man får rätt många samstämmiga träffar om man googlar ”tiger number of stripes”. De flesta säger omkring 100 ränder, och en träff 120-150. Av de 100 är cirka 55 svarta, resten färgade. Mina egna bilder är inte tillräckligt bra, men på nätet finns ju många bra bilder att räkna på. Jag har inte sökt i någon seriös databas, men Wikipedia skriver ”De flesta tigrar har drygt 100 ränder”.
Stavlik vattenskorpion, Ranatra linearis, är en slags skinnbagge som lever i vatten. Det är en av bara två olika slags vattenskorpioner i Sverige, och den mest sällsynta av de två. Stavlika vattenskorpionen finns i olika slags vattensamlingar och fungerar där som ett glupskt rovdjur. I bakänden har vattenskorpioner ett långt andningsrör, som fungerar ungefär som en snorkel. Liksom många vattenlevande insekter är stavlik vattenskorpion en skicklig flygare. Det är nödvändigt för att kunna ta sig mellan olika vattensamlingar. Bilden är tagen av Annalena Svartlien.
Vet ni möjligtvis vet vad det här för flygfä som kom gåendes i min trädgård förra helgen? Jag bor i Strängnäs, Mälardalen. Den såg ut som ett flygfä med vingar, men den flög aldrig vad jag kunde se. Den var omkring 10 centimeter lång.
Det är en stavlik vattenskorpion, Ranatra linearis. Det är en av bara två vattenskorpioner i Sverige (den andra heter klodyvel). Typiskt är det långa andningsröret i bakänden, och att frambenen är omvandlade till kraftiga fångstarmar.
Vattenskorpioner är skinnbaggar, alltså släkt med bärfisar och annat, men de lever i vatten där de är glupska rovdjur. Som synes är de dock skickliga flygare, så att de kan sprida sig mellan olika vattensamlingar. Just stavlika vattenskorpionen är den mer sällsynta av de två arterna, och jag blir alltid själv glad när jag ser den.
Buskringspinnaren, Malacosoma neustrium, är en slags nattfjäril som är ganska vanlig i sydöstra Sverige. Den trivs på ganska varma , öppna marker där larverna utvecklas på olika rosväxter som apel, slån och hagtorn. Den vuxna fjärilen är kraftigt byggd, med vacker ockragul eller rödbrun färg. Den flyger i juli och augusti. Bilden är tagen av Inger Larsson.
De här larverna träffade jag på igår. En utomhus och en inomhus, omkring 3,5 centimeter långa. Jag hittade dem i Vallby, en mil söder om Enköping.Vad är det för något?
Det är en larv av en nattfjäril som heter buskringspinnare, Malacosoma neustrium. Det är en vanlig fjäril i sydöstra Sverige, där den föredrar varma, buskrika marker som betesmarker, skogsbryn och fruktträdgårdar. Larven lever särskilt på olika rosväxter, hos oss ofta på apel, hagtorn, slån eller nypon.
På den här länken finns mycket mer information om arten, tillsammans med bilder på de fullbildade fjärilarna och en utbredningskarta över svenska fynd.
Kommentarer