Histoner är cirkelrunda proteiner som finns i eukarytoa celler (alltså celler med en cellkärna). Deras roll är att organisera DNA – man kan säga att våra kromosomers långa DNA-spiraler är uppsnurrade runt histonerna ungefär som i ett garnnystan.
Finns det histoner som ordnar upp DNA i prokaryota celler, precis som i de eukaryota cellerna? Eller har prokaryoter något helt annat och i så fall vad?
Det korta svaret är att eukaryoter och flertalet arkéer har histoner, men inte eubakterier. Arkéer och eubakterier brukar räknas som prokaryoter, men arkéer är inte närmare släkt med eubakterier än de är släkt med eukaryoter.
Men även om eubakterier saknar klassiska histoner, så simmar inte deras DNA fritt omkring i cellen. Det är organiserat i en tredimensionell struktur och är bundet till proteiner och RNA, vilket behövs för att generna ska kunna användas. Med andra ord måste DNAt vara tillgängligt för att cellen ska kunna göra RNA från det. Det finns pressmeddelanden/populära rapporter om att forskare hittat histoner i eubakterier, men det är nog mest för att skapa uppmärksamhet. Proteinerna verkar dock ha liknande struktur som histonerna vilket ju inte så konstigt då de likt histoner ska binda DNA.
Ja, vad är det egentligen för mask som vår frågeställare hittade i toalettstolen efter avslutat ärende. Kan det vara den parasitiska rundmasken Dioctophyma renale, eller är det helt enkelt en vattenlevande daggmask som kommit in med vattnet? Videon skickades in av Bengt Johansson.
Min hustru fann detta kryp i toalettstolen efter att ha tömt blåsan men innan spolning. Kan hon ha haft krypet i sin urin?
Det är svårt att avgöra maskens storlek och få en god uppfattning av anatomin. Om det är en parasit, borde det vara Dioctophyma renale, en relativt stor rundmask (nematod) som lever i urinsystemet. Den angriper diverse däggdjur inklusive människan. Man smittas genom att äta infekterad fisk. Jag kan dock inte identifiera den säkert på den här filmsnutten.
Jag tycker mig se grus på bottnen och undrar därför varifrån vattnet kommit. Om inte vattnet kommit via det kommunala ledningsnätet skulle jag gissa på en så kallad enchytraeid, det vill säga en vattenlevande daggmask. Jag tycker mig se antydan till den ”gördel” (”clitellum”) som är typiskt för just daggmaskar.
Sprängört, Cicuta virosa, är en av våra allra giftigaste växter och dödsfall har inträffat när den kraftiga roten förväxlats med ätliga rötter. Men sprängörten är inte farlig om den inte förtärs, så det finns ingen anledning till oro även om den växer på en badplats. Bilderna är tagna av Annika Bokström.
Jag har sett en växt vid tjärnen i Hälsingland där vi badar och undrar om det är sprängört. Den växter nära badbryggan och jag undrar om vi behöver vara försiktiga?
Ja, det är sprängört, men så länge ni inte börjar tugga på den finns ingen anledning till oro.
Nu tar Fråga en Biolog sommarlov. Det innebär färre antal poster per vecka och längre svarstid än vanligt. Vi är tillbaka i full skala i slutet av augusti. Men det går givetvis precis lika bra som vanligt att skicka in frågor och bilder via bloggen, e-post eller Facebook och Twitter.
Långsprötad silverfisk, Ctenolepisma longicaudata, är en stor och kraftig silverfisk som på senare tid har blivit ganska vanlig i svenska hem. Den är betydligt större än den vanliga silverfisken, och är inte heller lika beroende av fuktiga utrymmen. Bilden är tagen av Davi Rodrigues Dantas.
Jag och min flickvän har precis flyttat in i en lägenhet och har haft problem med skadedjur. Vi behöver hjälp med att ta reda på vad detta är för kryp.
Jag skulle säga att djuret på bilden är en långsprötad silverfisk (Ctenolepisma longicaudata).
Koltrasten, Turdus merula, bygger gärna bon alldeles i människans närhet. Det gör den ganska hårt ansatt, särskilt i stadsmiljöer där det förutom olika slags rovdjur kan uppstå konflikt när koltrasten valt att lägga ägg på en mindre lämplig plats. Just de här koltrastarna byggde sitt bo på vår frågeställares båt. Det kommer försena sjösättningen en smula, eftersom det är förbjudet enligt lag att störa häckande fåglar.
Några koltrastar har byggt bo i vår båt. Detta märkte vi igår när vi skulle göra klart båten för sjösättning. Igår gick det bra, men pappa koltrast var stressad runt oss. Hur gör vi nu? Det finns mycket skog runt båten. Ska vi försöka flytta boet? Och vad är då en bra plats? Jag älskar koltrasten och vill så gärna hjälpa!
Jag förstår att detta är en uppenbar konflikt för er, men på rent juridiska grunder har ni inga möjligheter att flytta fågelboet eller att på annat sätt störa ut fåglarna. Det finns förvisso fåglar som omfattas av undantag vid allvarliga störningar (fiskmås, till exempel) där det är lagligt att avbryta en pågående häckning, men koltrasten hör inte hit. Rent praktiskt vore det också svårt att flytta boet utan att avbryta häckningen – många fågelarter är som allra mest känsliga just under ruvningsperioden så sannolikheten att honan överger äggen om boet nu är på en annan plats är stor. En annan praktisk svårighet är att fåglarna väljer vad de tycker är en lämplig boplats baserat på väderstreck, skydd för regn och vind, och skydd från rovdjur. Genom att flytta boet väljer vi åt fåglarna och det blir sällan bra. Dessutom visar vi för allehanda rovdjur som skator och katter var boet finns.
Jag hade därför låtit detta utspela sig på naturlig väg. En koltrast lägger ett ägg om dagen tills kullen är färdig, och sedan ruvar honan ensam i 12-13 dagar. Ungarna stannar sedan i boet i 13-14 dagar, där de matas av båda föräldrarna. Detta försenar såklart era sjösättningsplaner, men å andra sidan får ni förmånen att följa en fågelhäckning på närmare håll än de allra flesta. Koltrastar är ganska vana vid människor eftersom de ofta häckar i vår omedelbara närhet, och därför tror jag att det inte kommer vara några större konstigheter för er att arbeta i eller omkring båten under de kommande veckorna, med lämplig hänsyn förstås.
Vi har skrivit om flytt av koltrastbon på vår blogg Fråga en Biolog tidigare, och mer om koltrastar på besvärliga platser här.
Fröskinnbaggen Rhyparochromus vulgaris har ett begränsat utbredningsområde i Sverige. Sitt starkaste fäste har den i Östergötland. Djuret lever av olik fröer det hittar på marken. Vintertid kan de söka sig inomhus för att övervintra, men något skadedjur är det inte. Bilden är tagen av Gustav Lysell.
De här små krypen har kommit in med veden i pannrummet här i utanför Linköping nu i vinter, och verkar trivas bäst i lövved. De är cirka 10 mm långa och kryper fram relativt långsamt, lätta att plocka upp. Verkar låtsas vara döda och kryper ihop när de blir upptäckta. Jag har inte sett att de gör någon skada, men undrar ändå vad det kan vara för något och om man behöver anlita någon saneringsfirma.
Det här är ett roligt fynd tycker jag. Du har hittat en markskinnbagge som heter Rhyparochromus vulgaris på vetenskap. Något svenskt namn har den (ännu) inte. Det är en av våra mer sällsynta markskinnbaggar, med en märklig utbredning i Sverige. Den finns framförallt på Vikbolandet, och verkar i övrigt vara sällsynt till mycket sällsynt. Kanske har den ökat något i modern tid. Den påminner förvisso om en del andra markskinnbaggar, men de breda, vita kanterna på halsskölden avslöjar den.
Det är ett fullständigt ofarligt djur. Liksom alla andra markskinnbaggar lever den av olika slags fröer som den hittar på marken. Det är dock vanligt att den övervintrar under bark eller i vedtravar, och när vedträna tas in i stugvärmen tror djuren att det är vår och vaknar till liv. Det bästa du kan göra är att släppa ut dem igen – det finns ingen anledning att anlita någon saneringsfirma, utan det är bara att vara glad åt att ett så sällsynt djur lever nära dig.
Vi har skrivit mer om arten tidigare, nästan alltid i samband med att folk hittat den inomhus.
Just ja, att det inte är en skalbagge kan du se med några enkla knep:
– Skalbaggar har hårda täckvingar som möts kant i kant över hela bakkroppen. På ditt djur överlappar täckvingarna varandra i den bakre halvan.
– Skalbaggar har alltid minst, så och korta, 9 antennleder. Ditt djur har 4 långa. Skinnbaggar (som markskinnbaggarna tillhör) har aldrig fler än 5 antennleder.
– Vänder du djuret uppochner kommer du att se en lång sugsnabel som ligger invikt mellan höfterna. En sådan har alla skinnbaggar, och den använder de till att suga ut näring ur växter, frön eller små insekter. Alla skalbaggar har bitande mundelar, det vill säga tydliga käkar.
Skogsödlan, Zootoca vivipara, är vanlig i nästan hela Sverige. Oftast är den mer eller mindre enhetligt brunt tecknad, men särskilt som unga kan de ha gröna anstryk på magen och flankerna och då påminna om den normalt mer kontrastrika (och betydligt mer sällsynta) sandödlan. Bilden är tagen av Frank Vassen.
Jag försöker få hjälp från någon sakkunnig inom ödlor. Vi har fått en liten gästödla som är grön undertill precis som en sandödla. Men i min trädgård har jag sett i alla 4-5 olika skogsödlor. Så frågan är, är unga skogsödlor gröna undertill precis som sandödlor?
Jag pratade med Mats Olsson, som studerat sandödlor under många år. Mats säger att unga skogsödlor mycket väl kan kan vara gröna undertill medan unga sandödlor inte är/behöver vara det.
Bägarranka, Mandevilla sanderi, är en populär klängväxt bland hobbyodlare. Den är duktig på att hitta stödpunkter för sina klängen, men riktigt hur det går är inte helt avklarat. Många klängväxter använder dock så kallad ”circumnutation”, vilket betyder att de växer i cirklar för att öka chansen att få fatt i något att stödja sig på. Bilden är tagen av Jerzy Opiola.
Min bägarranka skickar ut långa slingor för att hitta stöd och växa vidare. Hur hittar blomman dessa stöd, som kan vara en pinne, ett persiennsnöre, armstödet till en trädgårdsstol, en kedja som hänger från taket och så vidare? Avståndet till stödet kan vara 3-4 decimeter, men ändå söker sig slingan dit. ”Ser” den det eventuella stödet, känner den lukten eller bara känner den att det finns där?
Slingerväxter har typiskt så kallad circumnutation, som innebär att till exempel klängen medan de växer svingar sig i cirklar för att öka chanserna att hitta stödjepunkter som de sedan snurrar sig runt. Denna circumnutation ökar sannolikheten att de hittar stödjepunkterna.
Huruvida denna växt kan känna av på avstånd är svårare att säga. Jag känner inte till att klängen gör detta. Växter kan känna av reflekterat ljus från omgivningen för att upptäcka bland annat konkurrerande växter i närheten eller under dem. Huruvida klängen gör så vet jag inte. Att de skulle lukta sig till stödjepunkter tror jag inte är rimligt eftersom växter klänger på många olika material.
Kommentarer