Strutbräken, Metteucia struthiopteris, förekommer vild i hela södra Sverige, men är också en vanlig trädgårdsväxt. Bilden är tagen av David Kornhall.
Är detta safsa? Om inte, vad är det då?
Observationen gjordes nära bebyggelse i Frösakull, nordväst om Halmstad i juli 2023. Växtplatsen är en lummig, fuktig lövskog, som större delen av dagen ligger i skugga. Det var ett stort bestånd, som helt dominerar sitt område. Många av stänglarna mer än meterlånga.
Det är strutbräken, Matteuccia struthiopteris. Finns både som vild och som förrymd trädgårdsväxt.
– Stefan Andersson
Strutbräken, Metteucia struthiopteris. Förekommer vild i näringsrika bäckdalar och sumpskogar i hela Sverige, men odlas också ofta och ses ofta förvildad efter trädgårdsutkast.
Pantersnigel, Limax maximus, är en av våra allra största landsniglar. Till skillnad från en del andra sniglar äter pantersnigeln mest dött växtermaterial, och är alltså en nedbrytare som inte utgör något hot trädgårdsodling. Roligt är också att pantersnigeln allmänt anses vara en fiende till mördarsniglar, eftersom den äter av dess ägg.
Den här typen av sniglar har vi sett många av de senaste åren. Är det något vi ska försöka bli av med eller inte?
Bilden visar en pantersnigel, Limax maximus (som ibland kallas för leopardsnigel). Det är en av våra allra största landsniglar och den förekommer ganska allmänt i Götaland. Till skillnad från en del andra sniglar äter pantersnigeln framförallt dött växtermaterial, och fungerar alltså som en nedbrytare. Den är därför inget hot mot trädgårdsodling. En annan rolig aspekt med pantersnigel är att den allmänt brukar anses som en fiende till mördarsnigeln, eftersom den äter av dess ägg. Om det stämmer vet jag inte riktigt (det finns, vad jag vet, inga riktiga studier på området), men eftersom pantersniglarna lever av dött växtmaterial finns det i alla fall ingen anledning att avlägsna dem från trädgården!
Ett fält fyllt med vackert blommande vallmo. Stämmer det att rödaktiga blommor dyker upp senare på säsongen? Om det är så, vad kan det då bero på? Kanske reagerar tidigt- och sent flygande blombesökande insekter olika starkt på olika färger? Vad tror ni?
Våren är här och det är gott om gula, blå och vita blommor. Men varför är det så ont om röda, så här års? Finns det någon nackdel med röd färg på våren? Röda eller rosar blommor som tjärblomster, tistlar, vallmo, med flera, blommar ju först senare.
Detta var en rolig och intressant fråga! Jag har inte tänkt på det, men observationen stämmer nog. Jag vet inte mycket om det, men visst måste det ha att göra med vilka pollinerande insekter som är ute och flyger? De tidiga blommorna är kanske mest beroende av bin och blomflugor och liknande, medan de senare högsommarblommorna kanske är mer beroende av fjärilar? Och är det då så att de har olika syn, det vill säga att det är känsliga för olika färger? Intressant tycker jag – kanske kan någon sinnesbiolog fylla på med mer information?
Fläder, Sambucus nigra, växer allmänt i hela södra Sverige och blommar på försommaren. Såväl blommor som bär kan användas till välsmakande saft och andra anrättningar. Bilden skickades in av Malin Rickler.
Vi har byggt på en tomt med mycket vild växtlighet. Här finns många buskar som ser ut som fläder. De har precis börjat blomma nu i början på juni så jag tror inte att det är druvfläder. Men sommarflädern ska ju vara väldigt lik och blomma samtidigt om jag förstått rätt.
Så hur vet vi med säkerhet att det är äkta fläder som går att använda till saft, eller om det är en giftig släkting? Kan ni tyda det med hjälp av bifogade bilder?
Det är utan tvekan fläder, Sambucus nigra, som ibland felaktig kallas ”äkta fläder”.
Den vackra harkranken Nephrotoma crocata lever som larv på öppna och ganska torra marker, men rena trädgårdsfynd verkar vara ovanliga. Det är en av våra allra tjusigaste harkrankar. Den kan påminna om de så kallade vedharkrankarna i släktet Ctenophora, men skiljer sig bland annat i färgteckning och på kroppens matta färger. Bilden är tagen av Anna-Lena Hellgren.
När jag lyfte på fiberduken i mina pallkragar flög det ut en mängd harkrankar som kläckts därunder. Vi har aldrig sett så fina sådana förut. Efter lite googling misstänker jag att det är vedharkrankar, men jag såg ingen som var lik de här. De gulringade [Ctenophora flaveolata, red. anm.] hade många fler ringar än de här. Pallkragarna är gjorda som hugelbäddar så det finns gamla stockar av lind i botten. Vet inte om de bott i dessa men de gjordes i ordning för 1 respektive 2 år sedan. Pallkragarna befinner sig 2 mil nordväst om Norrtälje vid sjön Närdingen.
Vet ni vilken art det kan vara?
Det är faktiskt ingen vedharkrank (släktet Ctenophora), utan istället en annan mycket vacker harkrank som heter Nephrotoma crocata. Den påminner habituellt ganska mycket om vedharkrankarna, men det går till exempel att notera att det här djuret inte har den glänsande, nästan lackade, kroppen som utmärker vedharkrankar. Utseendemässigt påminner Nephortoma crocata annars mest om den i Sverige ganska nya, mycket sällsynta, vedharkranken Ctenophora ornata (som ännu saknar svenskt namn), men det finns flera skillnader i hur färgteckningen på kropp och vingar ser ut.
Av vad jag kan förstå, utan att vara expert på harkrankarnas biologi, utvecklas Nephrotoma crocata på öppna och ganska torra marker, vilket kanske passar bra med ert fynd i en trädgård. Vad jag vet är den inte beroende av ved för sin larvutvecklingen. Här kan du se en utbredningskarta för de svenska fynden.
Kadaverbaggen, Necrodes littoralis, är liksom andra asbaggar viktiga renhållare. Honan lägger ägg nära ett kadaver och de nykläckta larverna letar sig sedan fram till aset där de förser sig av läckerheterna under några veckor. Precis efter kläckningen behöver larverna lite hjälp att tugga. Under den första tiden matar därför de vuxna kadaverbaggarna sina ungar med söndertuggade insektslarver, ägg av andra insekter, osv. på ungefär samma vis som fåglar matar sina kycklingar. Bilden är tagen av Rose-Marie Larsson.
I början av juni hittade vi tre stycken av skalbaggen på bilden inomhus. En i sovrummet, en i vardagsrummet och en i vasken i köket. Den är två och en halv centimeter lång när ”svansen” är indragen. Vi har försökt identifiera den, men inte lyckats. Vad kan det vara för en?
Den här stora skalbaggen hör till den i Sverige ganska lilla familjen asbaggar (Silphidae). Den kallas kadaverbagge på svenska, och heter Necrodes littoralis på vetenskap. Den vuxna skalbaggen kan hittas i flera olika slags miljöer, ofta vitt skilda (skogar, stränder, trädgårdar, med mera). Kadaverbaggen är, liksom andra asbaggar, en viktig renhållare. Honan lägger ägg i jorden nära ett kadaver, gärna från lite större djur. Äggen kläcks efter några dagar, varefter larverna letar sig fram till aset där de förser sig av läckerheterna under några veckor. Precis efter kläckningen behöver larverna dock lite hjälp, och de vuxna kadaverbaggarna matar de därför med söndertuggade insektslarver, ägg av andra insekter, osv. under den första tiden. Det hela påminner faktiskt ganska mycket om hur fåglar matar sina ungar!
När larverna är fullvuxna letar de sig ned i jorden igen för att förpuppa sig, och cykeln börjar ånyo.
Kadaverbaggarna är nattaktiv och flyger bra. Den drar sig gärna till ljus, och det skulle kanske kunna förklara varför de har letat sig in hemma hos er. Något skadedjur är det inte. Här kan du se en utbredningskarta över svenska fynd, och här finns mer information om arten (på engelska).
Huggormen, Vipera berus, har oftast ett tjusigt sicksackmönster på ryggen, men den förekommer också i en alldeles svart form. Att det ändå är en huggorm ser man på de kraftigt kölade fjällen, det trekantiga huvudet och den vertikala pupillen. Snokar har rund pupill och ofta, men inte alltid, gula fläckar i nacken. Snoken ger också ett mycket slankare intryck. Huggormen är vår enda giftorm, men aggressiv är den inte alls. Den ringlar hellre undan än att attackera. Bilden är tagen av Veronica Strandh.
Är detta en huggorm? Jag tog bilden i Söderköping i början av maj.
Det är mycket riktigt en huggorm. Vi är vana vid att de är vackert sicksackmönstrade på ryggen, men det förekommer också helsvarta individer som på minner om snokar i färgen. Att det är en huggorm syns dock på den kraftiga kroppen med en ganska kort, väl markerad svans, och att fjällen är kraftigt ”kölade”, så att hela ormen får ett grovyxat utseende. Det lilla, ganska trekantiga huvudet, är också utmärkande. Snokar är långsmala, ger ett mycket ”slätare” intryck, och har ett avrundat huvud. Dessutom har de ofta tydliga vitgula till gula fläckar i nacken.
Den som tittar en huggorm i ansiktet ser också att den har en vertikal pupill och två rader med små fjäll mellan munnen och ögats nederkant. Snoken har rund pupill och bara en rad med stora fjäll mellan läpp och öga.
Vedspegelbock, Phymatodes testaceus, är en skalbagge i familjen långhorningar som är vanlig i södra Sverige. Larven lever i och under barken på björk och ek och förpuppar sig där på våren, och den vuxna skalbaggen tittar fram på våren och försommaren. Eftersom vedspegelbock utvecklas i björkbark är det ganska vanligt att de hittas inomhus. De följer nämligen med veden in, och stugvärmen får skalbaggen att tro att våren är kommen. Något skadedjur är vedspegelbocken dock aldrig. Bilden är tagen av Ellen Härnered.
Är det här en husbock? Vi har haft ved inne och har de senaste dagarna dödat omkring 30 sådana här insekter.
Nej, någon husbock är det inte. Det är däremot en avlägsen släkting, nämligen en annan långhorning som kallas vedspegelbock på svenska (Phymatodes testaceus). Den är vanlig i hela Götaland. Larven utvecklas i och under barken på björk och ek och förpuppar sig där på våren. De vuxna skalbaggarna kläcker i maj och juni, lever några veckor, parar sig och lägger ägg. Det är ganska vanligt att de hittas inomhus, för larverna finns ofta under barken i vedträd vi tar med in. Den kan också finnas i stor mängd vid svärmningen, så om det har kläckt många vedspegelbockar utomhus i närheten så kan de ha flugit in.
Viktigt att komma ihåg är att vedspegelbock inte är ett skadedjur. Om de hittas inomhus vid den här tiden på året är det bara att släppa ut dem igen.
Vi har skrivit mer om vedspegelbock tidigare. Se här.
Större husspindel, Eratigena atrica (tidigare Tegenaria atrica) är en stor spindel i familjen trattspindlar. De trivs i människors absoluta närhet. Honorna bygger ett trattformat nät där de sitter ganska stilla och för en mer eller mindre dold tillvaro. Hanarna är däremot mer aktiva, och ses ganska ofta inomhus när de springer omkring i jakt på en hona att para sig med. Husspindlarna kan bli ganska stora och ger ibland upphov till obehagskänslor. Det är såklart besvärligt för den drabbade, men bortsett från det är husspindlarna riktiga nyttodjur som håller våra hem fria från allehanda småkryp. Bilden är tagen av Kulac.
Jag liter av spindelfobi och just mot husspindlar . Ingen annan art skrämmer mig. Jag flyttade i våras till ett radhus och det kom så klart husspindlar i källaren och på nedervåningen!
Nu till min egentliga undring. Vi har ett litet uthus på tomten. Ingen värme finns där och det kryllar av husspindlar där på kvällarna – 19 stycken räknade vi, en del stora en del lite mindre. Jag har aldrig sett så många av just denna sort. Jag har haft ett sommartorp i snart 50 år, men där har jag aldrig sett en husspindel. Men nu i radhuset vimlar det alltså av husspindlar!
Vad är detta för spindelställe jag råkat köpa? Vad kan detta bero på och kan jag göra något för att bli kvitt problemet?
Spindlar finns överallt där de kan få tag på mat (insekter och andra spindeldjur) och speciellt husspindlar (alltså spindelsläktena Eratigena och Tegenaria) gillar att befinna sig där människor finns. Vissa av dem bor inomhus med oss medan andra trivs bättre ute men i närheten av där människor bor, till exempel under altaner, i uthus, garage, i källare och så vidare.
Husspindlarna tillhör familjen trattspindlar (Agelenidae) och familjen har fått sitt namn efter att de arter som ingår i den bygger trattliknande nät där de sitter och väntar på sitt byte. För det mesta så är det honor som man hittar sittande i sina nät, de lever en undanskymd tillvaro och man brukar inte märka mycket av dem, förutom att man kan se deras lite stökiga trattnät i mörka hörn. De brukar kunna leva i flera år. Hanarna däremot kan ha en tendens att springa omkring, speciellt på sensommaren och tidig höst. Då är de ute på jakt efter honor att para sig med och då brukar man ofta se dem för de springer gärna omkring inomhus då. Hanarna dör när de har hittat en hona och parat sig med henne.
Varför du har många spindlar i och i närheten av ditt nya hus jämfört med ditt sommartorp är svårt att svara på. Om de trivs och kan föröka sig så brukar det betyda att de kan få tag på bra med mat där, så jag gissar att det helt enkelt är så att områdena kring ditt radhus är särskilt gynnsamma för husspindlar.
Under den Kambriska explosionen för drygt 500 miljoner år sedan skedde en stor och snabb utveckling av olika komplexa, flercelliga, livsformer. Det är rimligt att förekomsten av encelliga organismer var en förutsättning för att detta skulle kunna ske. Trilobiten Cheirurus ingricus var en av alla arter som levde under den Kambriska explosionen. Just det här exemplaret kan beskådas på Smithsonian Museum of Natural History i Washington, USA. Bilden är tagen av Tim Evanson
Det verkar, utifrån min begränsade kunskap om livets historia och dess utveckling, som att encelliga organismer alltid ligger i framkanten av evolutionen. Jag tänker specifikt på skiftet från marina habitat till terrestra habitat för ca 3,2 miljarder år sedan. Stämmer det att inga senare och mer komplexa varelser så som Eurypterida eller ännu senare Ichthyostega skulle kunnat våga sig upp på land och utvecklat förmåga att leva där utan ett redan existerande encelligt etablissemang?
Min fråga och spekulation är i grunden som följande: krävs encelliga organismer för att en biosfär och därmed komplext liv ska kunna existera och utvecklas i ett iterabelt och hållbart tillstånd. Svaret, ja, på denna fråga skulle i sådana fall innebära att encelliga organismer är nödvändiga och utgör den mest fundamentala och grundläggande komponenten i de komplexa ekosystem som vi finner på vår planet idag och under dess historia sedan den Kambriska explosionen.
Den gängse uppfattning bland experter är att en cell är minimikravet för att kunna betraktas som levande. Utan en avgränsning som skiljer en organisms insida från omgivningen (genom till exempel ett membran), är det omöjligt att inneha en del egenskaper som förknippas med liv. Exempel på detta är homeostas, förmågan att upprätthålla en konstant inre miljö, eller förökning. Utan en avgränsning kan man inte ens tala om homeostasis, och det blir omöjligt att skilja mellan tillväxt och förökning. På så sätt måste livet nödvändigtvis ha börjat med enskilda celler, och allt dessförinnan brukar bara betraktas som olika former av icke-levande kemiska system.
När gäller livets etablering på land, skulle jag vilja säga att förekomsten av ekosystem av mikroorganismer borde ha varit en starkt bidragande faktor. Utan befintlig biomassa på land, hur skulle djur kunna leva där under längre perioder? En vanlig hypotes är att de första fiskarna som någonsin tog sig upp på land gjorde det för att undvika rovdjur, och i så fall var förekomsten av näring kanske inte så kritiskt initialt. Men jag har svårt att se att en art skulle kunna bli helt landlevande utan att samtidigt ha möjlighet att skaffa sig näring på land, och det förutsätter att det fanns landlevande växter på plats, eller åtminstone mikroorganismer.
– Jessica Abbott
Mossväxter fanns på land troligen redan under Ordovicium, och lycopoder under Silur. Ryggradsdjur kom troligen först senare, under Devon. Men leddjur fanns på land innan ryggradsdjuren, kanske redan under Kambrium.
– Allan Rasmusson
Mycket spännande fråga, med många svar. Rent principiellt finns det väl inga hinder för att flercelliga organismer skulle kunna både leva och sprida sig utan att encelliga organismer. Komplexa växter skulle kunna exploatera nya miljöer och sedan följas av komplexa djur. Däremot är det nästan omöjligt att tänka sig en evolution av flercellighet utan att encelliga organismer funnits först.
Om vi tar exemplet jorden så är det ju också så att hela biosfären skulle kollapsa om alla encelliga organismer försvann över en natt. Det är också en trolig utveckling på andra planeter där det finns liv, om sådana finns, men, som sagt, man kan i alla fall i princip tänka sig flercelliga organismer som klarar sig fint utan encelliga dito.
Kommentarer