Det är viktigt att träna för att höja pulsen och förstärka hjärtmuskeln. Men om jag höjer pulsen när jag blir stressad, varför har inte det samma effekt?
I princip skulle effekterna kunna vara motsvarande, men en stressrespons skiljer sig från fysisk träning på flera olika vis. Den största skillnaden är att fysisk träning i det långa loppet är en anabol – eller uppbyggande – process, medan stress är katabol – nedbrytande. När vi blir stressade svarar kroppen på en rad olika sätt för att vi ska förbereda oss på att hantera vad det nu kan vara som stressar oss. Det här styrs av flera olika hormoner, varav kortisol och adrenalin är de viktigaste, och utmärks bland annat som en höjning av hjärtfrekvens, en ökning av kroppstemperaturen och ökad blod- och näringstillförsel till viktiga muskelgrupper. Samtidigt bryter vi ned våra depåer för att höja blodsockret – det ger snabb energi till kroppen – och sparar in på energin som vi lägger på andra processer i kroppen som immunförsvaret och matsmältningen. De här processerna kan förstå i ett historiska/evolutionärt perspektiv, där vi förbereder kroppen på att antingen avlägsna oss (fly) eller interagera med vår stressfaktor (fäkta). För att göra det här på ett effektivt sätt måste vi optimera förutsättningarna att vi kan reagera snabbt och effektivt, och därför prioriterar kroppen de delar som bäst behövs för att överleva situationen. Samma sak förekommer hos de flesta vilda djur och det regleras ungefär likadant.
Det enkla svaret på frågan är därför att processerna som leder till ökad hjärtfrekvens vid träning och vid stress är olika, och att den fysiologiska stressresponsen är avsedd att vara kortvarig för att klara oss ur akuta situationer. Långvarig stress, som skulle krävas för att få bättre kondition genom att vara stressad, är däremot direkt skadligt eftersom de sekundära effekterna på vårt välmående är väldigt stora. Ett bra exempel är behandling med kortison. Det är syntetiska läkemedel som påminner om vårt naturliga stresshormon kortisol. Kortisonbehandling sätts ofta in för att minska kronisk inflammation, till exempel vid reumatisk värk, och är viktigt för att höja livskvalitén hos drabbade. Samtidigt kan behandlingen leda till ökad mottaglighet för infektioner och i vissa fall till förhöjt blodsocker – samma slags effekter som uppstår i kroppen under en stressreaktion alltså – men inget som är särskilt bra i längden.
– Andreas Nord
Kerstin Ene
Tack för svaret