Nej, någon gräshoppa är det inte, för de har alltid korta antenner! Vårtbitare, däremot, har alltid långa och slanka antenner. Just det här är en ekvårtbitare, Meconema thalassinum. Det är vår minsta vårtbitare och en mindre allmän art som är aktiv ganska sent på året. Bilden är tagen av Christian Wallenius.
Vi bor i Stockholm, på Gärdet, i utkanten av Nationalstadsparken på gränsen mot Värtahamnen. Vi har rävar, rådjur, ugglor och rovfåglar utanför fönstret (om man är uppmärksam och tittar noga). Varje sensommar då vi ofta har fönstren öppna hittar vi små gröna ”gräshoppor” som tar sig in och sitter på väggarna.
Jag vet att det inte är någon klassisk gräshoppa och blev nyfiken. Kan ni hjälpa oss att säga vad det är? Bilderna är tagna på köksbordet vid 23-tiden, det är i mitten på augusti. Jag får alltid plocka bort olika insekter och flytta ut dem eftersom övriga i familjen tycker de är läskiga. Jag vill inte döda dem då jag anser att alla småkryp har en funktion, till och med spindlar!
Det är en fullvuxen hane av ekvårtbitare, Meconema thalassinum, du hittat. Ekvårtbitare är vår minsta art vårtbitare, och du ser att det är en vårtbitare (och inte en gräshoppa) på att den har så långa antenner (gräshoppor har korta). Den fullvuxna hanens genitalier, de två krokarna där bak, är arttypiska och en bra karaktär för artbestämning.
Det känns väldigt rimligt att det är just denna art du brukar ha besök av. Det är egentligen ingen jättevanlig art, utan den förekommer mest i miljöer med rik förekomst av gamla grova ekar. Men Nationalstadsparken är ju känd för sina ekar! Som de flesta hopprätvingar (gräshoppor och vårtbitare) så kläcks individerna i början av sommaren och växer sig sedan större och större under hela sommaren, för att till slut bli fullvuxna och könsmogna under sensommaren. Toppen för rapporterade observationer av denna art inträffar precis i mitten av augusti, det är alltså då de flesta brukar se dom (och artbestämma dom). Tidigare på sommaren är individerna betydligt mindre och drar inte lika mycket uppmärksamhet till sig – men dom finns där förstås!
Vanlig padda, Bufo bufo, är alltjämt ett av våra vanligaste groddjur. De vuxna paddorna kan tillryggalägga långa sträckor när de rör sig mellan övervintringsplatsen och lekvattnet. Även efter leken rör sig stora och små paddor över stora avstånd i jakt på mat. Eftersom paddor är osedvanligt ortstrogna kommer de nästan alltid försöka hitta tillbaka till vattnet de kläcktes i, alldeles oberoende av om vägen dit numera kantas av faror som människor, tamdjur, hus och bilar. Bilden är tagen av Bernie.
Jag skulle vilja veta mycket om just paddor. Jag har ”besvär” med paddor i mitt garage. Det är ett flerbilsgarage med grusgolv i vår bostadsförening. På hösten sitter för det mesta ett antal paddor i olika storlekar och färger på tröskeln till min garageplats. Jag har för det mesta fångat in dem och burit iväg de till en mer passande plats, tycker jag, i alla fall. Det verkar inte paddorna tycka, för nästa gång är de där igen. Jag vet ju inte om det är samma individer, men det kan också vara andra, i andra färger och storlekar. Kan man på något försöka få paddorna att undvika min garageport? Kanske spreja något illaluktande av något slag?
Det har varit lugnt hela vintern men nu är de där igen. Inga jättestora utan mer av de mindre storlekarna och också en väldigt liten. De verkar ha övervintrat i garaget och den minsta, som knappt är två centimeter, kan ju knappast ha vandrat från sjön som ligger omkring 500 meter härifrån.
En annan märklig företeelse är ” den stora paddunge-vandringen” från en stor äng (som visserligen kan vara lite blöt på vårarna men knappast har vattensamlingar), tvärs över en gång- och cykelväg mot sjön som är något hundratal meter bort. Detta sker över en sträcka på 500 meter längs på denna väg. Det är lika många paddungar överallt, säkert tusentals på denna sträcka. På ovansidan av denna äng finns det bara villaträdgårdar med en trafikerad väg emellan. Hur har dessa små kommit dit?
Paddor och de flesta andra svenska groddjur är egentligen bara knutna till öppet vatten under parningen, och såklart när de är ägg eller yngel. Under resten av året rör de sig i andra mer eller mindre fuktiga områden för att leta mat, för att senare på säsongen söka upp en frostfri plats att övervintra på.
Att hitta paddor i garaget under sommarhalvåret tyder på att det är ganska gott om paddor i närområdet på nätterna och att de sedan söker sig till det säkert litet fuktiga och svala garaget på dagarna. Även om paddor inte är knutna till vatten vid den här tiden på året behöver de ändå ganska mycket fukt för att inte torka ut. Det kan säkert vara samma paddor som kommer tillbaka, men alldeles oavsett det tycker jag inte att du ska bekymras över att du hittar dem där. Om paddorna finns där betyder det att de lyckas hitta mat i närområdet. Försvinner paddorna blir det mer av maten, som till exempel maskar, sniglar, gråsuggor och spindlar kvar, och det brukar de flesta tycka är ”otrevligare” än paddor. Dessutom går det ganska dåligt för groddjur i Sverige (vi återkommer till det), bland annat eftersom många av deras lekvatten förstörts eller för att det blivit andra slags störningar i närområdet. Därför är det bra att inte neka paddorna en plats att spendera sommardagarna på, eller för den delen övervintringsplatser när den tiden kommer. Om du tvunget vill göra det kommer det hjälpa föga med illaluktande medel – här handlar det istället om att försöka täta alla skrymslen och vrår i garaget. Men som sagt, jag tror att det är kontraproduktivt eftersom du kommer få större problem med småkryp då.
Vanlig padda, som det med all sannolikt handlar om här, utvecklas i permanenta vattensamlingar, men rör sig därifrån så snart de är färdigutvecklade. De stannar nära vattendraget en tid, men sprider sig sedan vidare och kan vandra förvånansvärt långt. Studier av andra paddarter har visat att ”nybakade” paddungar kan röra sig uppemot 2 kilometer från vattnet de klev upp ur. Även de vuxna paddorna rör sig mycket, och kan faktiskt ha hemområden så stora som dryga 2 hektar. Det är imponerande för ett så litet djur!
Avståndet mellan sommar- och vinterkvarteren och vattnet paddorna leker i kan också vara stort. Det är inga konstigheter för en padda att röra sig 500 meter till sitt lekvatten, och studier visar att det inte är så ovanligt med vandringar uppemot 1500 meter från övervintringsplatsen. När forskare satt radiosändare på paddor för att kunna studera hur de rör sig har de till och med hittat individer som rört sig hela 5 kilometer! Dessa långa vandringar kommer av att paddor är mycket ortstrogna, alltså att de i stor utsträckning återvänder till samma vatten de kläcktes i år efter år. Det kommer de att försöka med även om den där våta ängen som tidigare var säker att korsa nu har ersatts av en väg, trots att ett villaområde kanske byggts mitt i ”farleden”, och så vidare. Det här gäller också många andra djur som övervintrar på en plats men parar sig på en annan. Inte sällan uppstår då en konflikt mellan människa och djur, och djuren brukar oftast stå som förlorare. Tillsammans med storskaliga förändringar av landskapet på andra sätt, predation av katter och andra djur i tätortsnära områden, med mera är det därför svårt att vara djur i det moderna samhället.
Därför tycker jag att du snarast ska glädjas åt att du har paddor i garaget och göra vad du kan för att säkra deras fristad!
Skogsknipprot, Epipactis helleborine, är en orkidé som framförallt växer i sydöstra Sverige. Liksom alla andra svenska orkidéer är skogsknipproten fridlyst. Bilden är tagen av Leif Svensson.
Sedan några år har jag en perenn, som inte förökar sig via delning eller frö vid mitt sommarhus strax norr om Västerik. Den har kommit dit av okänd anledning. Vad är det för något?
Det är en orkidé som heter skogsknipprot, Epipactis helleborine. Liksom alla andra svenska orkidéer är skogsknipproten fridlyst.
– Torbjörn Tyler
Grattis. Det hade jag också velat ha i trädgården!
Du nämner att den inte förökar sig via frön. Det gör den visst, men fröna är så små så de knappt syns (mindre än 0,1 millimeter) och har ingen upplagsnäring. De kan endast gro i symbios med en svamp. Så om du tar frön och sår ut där svampen inte finns så kommer ingenting att hända.
Vi trodde felaktigt att det här var larver av en spännande grupp fjärilar som kallas malmätare (släktet Eupithecia), med ett drygt femtiotal olika arter i Sverige. Vår frågeställare uppmärksammade oss dock på att det var slarvigt av oss, vilket det såklart var. Vid granskning av bilderna står det klart att det rör sig om något slags nattfly, men vilket av dem vet inte ens en av våra främsta fjärilskännare. Vet ni? Bilderna är tagna av Kerstin Brismar.
Vad är detta för larver, som i det närmaste kalåt min studentnejlika i somras? De är 30-35 mm långa. Bilderna är tagna 9-10 juli i Reslövs by utanför Marieholm i Skåne. Jag har letat igenom hela min entomologiska litteratur (ganska riklig) och även sökt med bild på nätet utan resultat. Hoppas ni lyckas bättre!
Det här är larver av en nattfjäril i familjen mätare, Geometridae. De hör till den ganska stora gruppen mätare som kallas för malmätare (släktet Euptithecia), med knappt 60 olika arter i Sverige. Just vilken malmätare som har ätit på dina studentnejlikor har jag svårt att avgöra, men de tjusiga trekanterna på ryggen för mina tankar till tistelmalmätare, Eupithecia satyrata, men det är bara ett förslag!
– Andreas Nord
Tack för svar. Jag beklagar, men jag känner mig inte alls övertygad om att ”mina” larver skulle vara tistelmalmätare. I mina ögon stämmer mönstret inte alls! Jag tycker faktiskt inte ens att de ser ut som mätarlarver. På mitt nedersta foto syns tydligt att larven har fötter under i stort sett hela kroppen. Så är ju inte mätarlarver skapta. De brukar dessutom vara mera slanka i kroppsformen. Jag får invänta nästa sommar och se om de dyker upp igen, så att jag kan föda upp dem ”på burk” (sådant ägnade jag mig mycket åt i ungdomen) och se vad det blir av dem. Synd på studentnejlikorna, förstås, men min nyfikenhet är väckt!
Du har såklart rätt. Jag tycker i och för sig inte att ryggmönstret är alldeles fel för tistelmalmätare, men när jag såg bilderna tittade jag aldrig på den tredje bilden, som ju klart visar att detta inte är någon mätarlarv. Bukfötterna visar att det istället är ett nattfly (fjärilsfamiljen Noctuidae). Jag saknar uppslag själv, och dryftade därför saken med Markus Franzén som är en av landets allra främsta fjärilskännare. Markus hälsar att ”den är jättesvår, jag vet inte och skulle behöva leta väldigt länge för att komma rätt”.
Kanske vore det intressant att försöka att föda upp larverna om de återkommer nästa år?
– Andreas Nord
Tack igen! Jag uppskattar era ansträngningar, även om de inte nådde riktigt ända fram. Det är fantastiskt att det finns en sådan tjänst som ”Fråga en biolog” att tillgå! Jag brukar vara enveten och lyckas för det mesta hitta det jag söker, men ibland tar det stopp, tydligen även för er. Jag har kollat hastigt på larver av Noctuidae och sett flera som är lite lika, men ännu ingen riktig fullträff. Jag letar vidare och håller sedan utkik efter de små marodörerna nästa sommar. Det kan bli kul som omväxling till kajor i skorstenen och getingbo under uthustaket!
Nej, alla harkrankar är inte gråbrunt anonyma! Många är faktiskt riktigt tjusiga med teckningar i bjära färger. Det gäller till exempel vedharkrankarna (harkranssläktet Ctenophora) som alla är mer eller mindre sällsynta eftersom deras larver lever i murken ved, som det ju inte finns så mycket av i landskapet längre. På bilden syns gulprickig vedharkrank, Ctenophora guttata. Det är en av våra mer sällsynta arter som har en lokal utbredning i fina lövskogsområden i mellersta Sverige. Bilden är tagen av Nikola.
Vi hittade denna insekt i vårt hus i Östersund. Hunden åt upp den men spottade snabbt ut den och gnällde lite grann. Det är oklart om han blev stucken eller biten av insekten. Den liknar en harkrank väldigt mycket, men den är mycket mörkare och större än vad vi är vana vid.
Vad är detta för insekt månntro?
Ofta är det bra att lita på magkänslan! Detta är faktiskt en harkrank. Vi är vana vid att harkrankar är ganska anonyma med olika grader av gråbruna färger. Men vissa harkrankar avviker och har istället en vackert blanksvart kropp beströdd med olika bjärt färgade mönster. Flera av dessa harkrankar hör till ett släkte som kallas för vedharkrankar, Ctenophora. Som namnet antyder utvecklas vedharkrankarnas larver i murken ved, och eftersom det är en typ av habitat som det finns väldigt lite av i våra moderna, brukade, skogar så är alla vedharkrankar mer eller mindre sällsynta.
Av vad jag kan se är harkranken som er hund smakade på en art som heter gulprickig vedharkrank, Ctenophora guttata. Det är ett mycket roligt fynd, för gulprickiga vedharkranken finns bara i Mellansverige och måste räknas till en av våra mer sällsynta vedharkrankar. Larven lever i murken lövträdsved, bland annat pil, asp och björk, och arten är därför beroende av gammal skog med inslag av död ved. Den begränsade utbredning i landet tillsammans med behovet av en typ av habitat som är sällsynt och minskande nästan överallt gör att gulprickiga vedharkranken är nationellt rödlistad som Nära hotad (NT). Det är alltså en hänsynskrävande art som det är bra för olika naturvårdare att få kännedom om. Jag rekommenderar därför att du rapporterar ditt fynd, tillsammans med bilden, på Artdatabankens rapporteringssida Artportalen så att fynduppgifterna blir offentliga.
Här kan du läsa mer om gulprickig vedharkrank och se en utbredningskarta över svenska fynd.
Och till sist, att hunden gnällde har inget med harkranken att göra, annat än att den kanske smakade illa. Harkrankar är egentligen en stor mygga, men de kan inte stickas och inte heller bita. Ditt djur ser ju lite vasst och tillspetsat ut i bakänden, men det ni ser är en hona med ett äggläggningsrör. Hanen har trubbigt avrundad bakkropp.
Parkslide, Reynoutria (Fallopia) japonica, var förr populär i planteringar. I modernare tid har den kommit att betraktas som en invasiv och synnerligen svårbekämpad växt. Den kan ställa till med mycket oreda för husägare och måste därför hanteras på ett lämpligt sätt. Här ger våra expert sina bästa råd. Bilden är tagen av MdE.
Om det växer en mindre planta parkslide vid husväggen, hur gör jag bäst för att förhindra att den växer och bli stor?
Klipp av alla skott du ser nära markytan så snart de kommer upp! Det kan ta några år beroende på hur stort rotsystem den har, men förr eller senare så orkar den inte skjuta upp fler skott.
– Torbjörn Tyler
Och glöm inte att förpacka avfallet väl och säkerställa att det blir bränt. Det får inte riskera att ramla av ett släp ner i en vägren och rota sig igen.
– Allan Rasmusson
Det finns dock en risk med att klippa alla skott på parkslide. Växten kan börja skicka sidoskott som kan öka spridningen. En ny dyr metod som verkar vara effektiv går ut på att koka rötterna med ånga. Tina D’hertefeldt är den verkliga experten på området. Hon vet säkert mer.
– Håkan Wallander
Bekämpning av parkslide är en intressant fråga, och det används ett antal olika metoder för att försöka bekämpa växten. Naturvårdsverket sammanfattar dem här.
Naturvårdsverket avråder från slåtter (klippning) eftersom vissa studier har visat att parkslidet tillväxer mer när man klipper det. Vi har själva sett att klippning kan ge spädare, men fler, skott. Om det är ett litet bestånd av parkslide, och om man kan göra det mycket ofta (flera gånger per vecka) så kan man istället rycka unga skott. Man får dock vara beredd på att det tar lång tid, och att börja mycket tidigt på säsongen, så fort det är barmark och de rosa knopparna börjar sticka upp ur marken. Baserat på det vi vet idag är det bättre att kombinera detta med att täcka över växten.
Några saker att tänka på om man ska bekämpa parkslide är att anpassa metoden efter beståndet, och att lägga upp en långsiktig plan. Det tar tid att bli av med parkslide vilken metod man än väljer. En metod som använts ganska länge är ”knäck och täck”. Det är en kombination av att knäcka ned stjälkarna, och sedan täcka dem med en speciell markduk anpassad för starkt växande växter som till exempel parkslide. Parkslide kan nämligen växa igenom vanlig markduk, plast, och så vidare. Här kan man läsa mer om ”knäck och täck”-metoden, och även annan information om bekämpning av parkslide.
Parkslide som växer intill en vägg är svårare att bekämpa eftersom det är svårt att få en markduk att sluta tätt intill en vägg. Parksliden växer horisontellt för att komma utanför markduken och kan då komma upp alldeles intill väggen. Om man skulle ha krypgrund kan den leta sig in där för att komma utanför markduken. Markens lutning påverkar också om man kan använda markduk. Det kan därför vara bra att få goda råd av erfarna konsulter som kan ge en bedömning av om markduk passar för det aktuella parkslidebeståndet.
Naturvårdsverket tar upp behandling med glyfosat, som är det kemiska preparat som har bäst effekt på parkslide. Glyfosat har visat sig kunna ha bra effekt på parkslide, men det är viktigt att bespruta vid rätt årstid eftersom det är jordstammarna man vill ha död på, och det är svårt att få ner glyfosaten i alla jordstammarna. Förutom att man generellt vill undvika att använda kemiska bekämpningsmedel i trädgårdar så är användningen av glyfosat reglerad och det krävs särskilda koncentrationer för att det ska vara verksamt mot parkslide. Aktuell information om användning av glyfosat finns på länken till Naturvårdsverket ovan.
Ett nyare alternativ (men ett kostsamt sådant) är att använda sig av djupgående värme. Flera företag utför det, och det är då viktigt att behandlingen utförs så att marken värms upp flera meter ner. Värmebehandlingen kommer även att döda andra rötter i marken, så det ska inte utföras för nära träd som man vill bevara. Ett företag provar även behandling med starkström för att ta död på parkslide. Det kallas för ”eWeeding”. Om jorden ska schaktas ut kan den uppschaktade jorden värmebehandlas och sedan användas igen istället för att läggas i deponi.
Valet av kontrollmetod kommer att bero på både parkslidet och markägaren. Om det är ett litet bestånd och man har tillfälle att göra åtgärder löpande under hela säsongen så kan det gå att rycka stjälkar. Är det ett större bestånd och/eller man inte kan titta till parkslidet ofta, så är en större åtgärd bättre. Naturvårdsverket arbetar med frågan och uppdaterar informationen på länken om parkslide allt eftersom ny information kommer fram.
Ängrar, i skalbaggsfamiljen Dermestidae, lever av olika slags dött organiskt material. De lever både inomhus och utomhus och är oftast helt ofarliga. Vissa arter kan dock göra skada inomhus om de finns i större antal. Museiängern, Anthrenus museorum, är en sådan art, som fått sitt svenska och vetenskapliga namn för att den gärna förser sig av uppstoppade djur och insektssamlingar på zoologiska museer. Just den här ängern filmades av Elisabeth Lindqvist.
Vad är det här för litet kryp? Jag har sett att den har små vingar. Jag har hittat några stycken hemma, bland annat i en bokhylla bland böcker och papper.
Det här en skalbagge i familjen ängrar (Dermestidae). Den hör till ett släkte som heter mattbaggar på svenska (och Anthrenus på vetenskap). I har ett knappt tiotal arter i Sverige. Den vanligaste av dem är museiängern, Anthrenus museorum, och det är den som du har filmat. De andra mattbaggarna är oftast vackert tecknade med fjäll i röda och orange färger, medan museiängern har enfärgat gråbruna fjäll. Larven lever av hudflagor och annat ”skräp” i däggdjurs- och fågelbon, och den vuxna skalbaggen besöker ofta blommor på våren och försommaren för att äta pollen.
Men varför heter den museiänger? Jo, larven klarar sig också bra inomhus där de kan utvecklas olika slags organiskt material. Det gör att museiängern är en vanlig besökare på zoologiska museer, där den emellanåt gör stor skada på bland annat uppstoppade djur och i insektssamlingar.
Björkspinnaren, Eriogaster lanestris, lägger hundratals ägg nära marken och faller sedan död ned. När äggen kläcks klättrar larverna upp i värdväxten och spinner en ”spånad” som de lever tillsammans i under nästan hela larvlivet. Den syns ofta på långt håll. Är det kanske en björkspinnare som byggt det här boet i en ung björk? Vet ni? Bilden är tagen av Karin Kärnefelt
En kväll i slutet av juni såg jag ett mycket märkligt ’bo’ hängandes i en björk. Det såg ut som spindelväv på avstånd men det var säkert 30 centimeterlångt. Jag kunde tyvärr inte komma närmre och hade nog inte vågat heller. Vad kan det vara?
Det ser spännande ut! Jag tycker det är svårt att se på bilden, men eftersom nätet ser så stort ut så är en gissning att det skulle kunna vara ett bo av björkspinnare, Eriogaster lanestris. Det är en stor och vacker spinner som förekommer ganska allmänt, om än lokalt, i Sverige. Honan lägger flera hundra ägg nära marken och trillar sedan ihop död. När äggen kläcks spinner larverna en så kallad ”spånad” ovan mark som de har som sitt bo. Den är stor och kraftig och syns ofta på långt håll. Larverna lever socialt i spånaden nästa hela larvstadiet och sedan förpuppar de sig. Ofta använder björkspinnaren just björk som värdväxt, men larver har också hittats på flera andra växter. Här kan du läsa mer om björkspinnaren, och här finns fler bilder på larvboet. Till sist finns här några fler bilder på fjärilen, på larverna och på boet.
Kanske någon av våra följare vet säkert vad det är?
Buketthirs, Panicum capillare, är en ganska populär prydnadsväxt. Ibland rymmer den och växer i det vilda, men den brukar aldrig klara sig särskilt länge i naturen. Bilden är tagen av Stefan Aguayo-
Min familj har hittat en växt som vi inte känner igen i Juleboda i östra Skåne. Vad kan det vara på för något?
Bilden visar buketthirs (Panicum capillare), ett prydnadsgräs som ibland rymmer från odling. Den blir inte speciellt långlivad som förvildad.
Videsvärmaren, Smerinthus ocellata, är omisskännlig med sina två stora ögonfläckar på de rödaktiga bakvingarna. Det är en ganska allmän art i södra Sverige, ungefär upp till södra Svealand. Larven utvecklas framförallt på olika videväxter, och den vuxna fjärilen flyger i juni och juli. Bilden är tagen av Björn Hassgård.
Jag hittade nedanstående mal(ar) i morse. De verkar trivas vid vår smultronjasminbuske. Enligt Google Lens är det Daphnis hypothus. Inte en typisk mal i Sverige? Är den invasiv?
Det är en videsvärmare, Smerinthus ocellata. Här kan du läsa mer om arten och se en utbredningskarta.
Kommentarer