Signalkräfta, Pacifastacus leniusculus är inplanterad i Sverige. Här är den numera långt vanligare än vår inhemska flodkräfta, Astacus astacus, och således den allra vanligaste kräftan en ser. Den som försökt fånga en med händerna märker fort att de är ganska snabba. Men hur snabba då, egentligen? Vår expert reder ut saken! Bilden är tagen av David Perez.
Hur fort kan en kräfta gå/springa? Och visst är det så att när de har riktigt bråttom så simmar de baklänges med hjälp av stjärten, eller har jag missuppfattat det? Vilken hastighet kan de komma upp i då?
Kräftor lever ganska stillsamma liv och har som regel ingen större anledning att förflytta sig fort i sina dagliga sysslor. Vad gäller gånghastighet har det uppmätts att kräftor som attackerar andra kräftor (de är territoriella och slåss i dominanshierarkier) kan komma upp i 7,5cm/sekund när de ”rusar” fram mot konkurrenten, vilket är betydligt mer än de 1-2cm/sekund de normalt förflyttar sig i.
Den högsta förflyttningshastigheten kräftor behöver är för att fly från rovdjur eller starkare konkurrenter. Vid en sådan flykt använder kräftor mycket riktigt den muskulösa stjärten för att med ett (eller ibland upprepade) slag hastigt förflytta sig baklänges. Denna förflyttnings hastighet kan närma sig 70cm/sekund, vilket torde räcka för att undfly många hot.
Bålgetingen, Vespa crabro, är vår allra största geting. Det är också den allra sävligaste och minst hetlevrade. Det brukar därför aldrig vara några problem att flytta ut influgna bålgetingar.
Denna flyger konstant in i min lägenhet. Det är möjligt att det är flera, men jag får i alla fall släppa ut den eller dem hela tiden. Nu fångade jag den och undrar vad det är för typ av geting, eller om det alls är en geting. Jag ser ingen tagg. Glaset den sitter i är från IKEA och är 8,5 cm i diameter.
Att döma av de röda skuldrorna rör det sig om en bålgeting, Vespa crabro. Det är vår allra största geting, men samtidigt den lugnaste av alla våra arter. Risken att bli stungen är obefintlig om en inte lyckas klämma djuret.
– Andreas Nord
Ska man släppa den fri igen eller låta den gå en mörk väg till mötes?
Tveklöst släppa den fri. Den har inte valt att flyga in i lägenheten för att bråka med er.
– Andreas Nord
Då fortsätter jag släppa ut den. Tack för fin och snabb service!
Det låter bra tycker jag! För information är det också så att de allra flesta getingarna ändå dör på hösten. Det är bara de nya drottningarna som övervintrar (någonstans i jorden). När våren kommer vaknar de till liv och hittar en plats att starta en ny koloni på. Samma sak gäller för t.ex. humlor: alla arbetarna dör medan drottningarna övervintrar.
Den stora och spektakulära larven av större snabelsvärmare, Deilephila elpenor, mötte vår frågeställare på sin vandring från värdväxt till förpuppningsplats. Videon skickades in av Mona Madeby,
Jag såg denna varelsen under min promenad. Vad är det för djur ?
Varelsen är en larv av en vacker fjäril som på svenska heter större snabelsvärmare och på vetenskap Deilephilia elpenor. Larven lever av flera olika växter, men tycker särskilt om mjöke/rallarros. Det finns en snarlik art, mindre snabelsvärmare Deilephila porcellus, men hos den arten saknar larven ”analhornet” (den lilla taggen i bakänden).
Vi har skrivit en del om större snabelsvärmare på vår webb tidigare; se här.
Pälsängrar, alltså skalbaggar i familjen ängrar och släktet Attagenus, kan ibland göra skada på olika kläder av djurfibrer såsom ullfiltar, ulltröjor och pälsar. Larverna gnager ett litet hål i materialet, och de kan vara nog så glupska om de är många. Ofta räcker det att städa undan de larver och vuxna skalbaggar en ser. Det hjälper ofta också att stoppa angripna plagg och persedlar i frysen. Det klarar inte ängerlarverna av! Bilden är tagen av Eva Börjesson.
Jag har sett några bruna pälsängrar i lägenheten och finkammat både garderober och soffa men inte hittat några larver. Idag fångade jag dock den här gulbruna larven i en silverfiskfälla under diskbänken. Kan det vara en pälsängerlarv? Den är inte ”hårig” som jag läst att de kan vara. Den var omkring 6 mm lång och 1 mm bred.
Det går inte riktigt att se på bilden, som är alldeles för liten och oskarp. Magkänslan säger att det inte är en ängerlarv, men jag är inte säker. Larver av pälsängrar (alltså ängrar i släktet Attagenus) är inte lika håriga som andra ängerlarver, men de har tydliga ”svinborst” på kroppen och oftast en tuss med långa hår i bakänden.
Kan du återkomma med en skarpare bild kommer vi nog närmare!
– Andreas Nord
Trots att bilden är ganska oskarp och tagen på avstånd är det inte mycket som talar för att det inte är bruna (tidigare ryska) pälsängern, Attagenus smirnovi, som hittats.
En beskuren bild på motivet gör det lättare att avklara att det faktiskt är en änger som fastnat i silverfiskfällan! Sannolikt är det bruna pälsängerns larv.
Brun pälsänger, Attagenus smirnovi, och dito larv. Bilderna är tagna av Eva Börjesson.
Tack för ditt svar. Min kamera verkar tyvärr inte vara särskilt bra för detta ändamål men jag tog mig en närmre titt och den har som en liten tuss med långa hår i bakänden. Bilden på den lilla skalbaggen är jag ganska säker på att det är en brun pälsänger (Attagenus smirnovi) så därför gissar jag på att larven är av samma art. Nu försöker jag klura ut var de kan hålla till i lägenheten.
Jag är enig i din bestämning och på den nya bilden är det tydligt att det rör sig om ängerlarver. Jag föreslår att du tittar på ullkläder, ullfiltar eller pälsverk, som ängrar tycker mycket om. Även saker som rakapparater eller hårtrimrar som ligger undangömda i badrummet kan vara populära. Hittar du larver någonstans är en bra metod att stoppa plagget i frysen i en vecka eller så, så är du fri från skadedjuren sedan.
Just bruna pälsängern flyger gärna på ljus under sommaren och kan därför ha kommit in utifrån. I äldre lägenheter tycks ängrar också spridas bra mellan lägenheter via ventilationen. Och till sist – att hitta larver av ängrar behöver alls inte betyda att det blir stora problem. Det kan förekomma lågintensiva angrepp som är begränsade till något enskilt plagg eller något annat gott organiskt material!
– Andreas Nord
Tack för ditt svar! Då ska jag gå på jakt på lite nya ställen och se om jag hittar något angrepp. Hur troligt är det att de huserar i soffdynor? Jag har tittat i soffan och dammsugit men inte sett larver eller hål, och samma sak med gosedjur som barnen har.
Inte så troligt om det inte är en gammal soffa med tagelstoppning! De vill ha organiska (djur)fibrer, så undersök allt av ull (även ullmattor), mocka och päls. Men rent syntetiska material kan du utgå från klarar sig bra.
Bandade ollonviveln, Curculio venosus, ser verkligen speciell ut med sin långa snabel. Larven utvecklas i ekollon. Längst ut på snabeln sitter små käkar som honan använder för att gnaga ett hål i ekollonet. Där lägger hon sedan sitt ägg. Bandade ollonviveln är vanlig i södra Sverige, men den lämnar inte så ofta ekarna den bor i. Bilden skickades in av Jep Agrell.
En nybliven student kom med dessa (från hans nattduksbord) – en vivel, men vilken?
Det är Curculio venosus som nyligen fått det svenska namnet ”bandad ollonvivel”. Den är nära släkt med (hassel)nötsviveln Curculio nucum och lever på liknande sätt, fast här utvecklas larven i ekollon och inte i hasselnötter. Det är en ganska allmän art, men vanligtvis måste man antingen ta in ekollon för kläckning eller banka ner krypet från ekgrenar.
Den synnerligen vackra marmorspindeln, Araneus marmoratus, är nära släkt med vanliga trädgårdsgäster som korsspindeln och kvadratspindeln. Den hör till spindelfamiljen hjulspindlar (Araneidae) med ett 40-tal svenska arter. Marmorspindeln och andra hjulspindlar utmärker sig bland annat genom att spinna de ganska stora nät som oftast bjuder på vackra fototillfällen under fuktiga sensommar- och höstmorgnar. Bilden skickades in av Elisabet Torstensson.
Vad är detta för spindel? Den fotades för någon dag sedan, i början av september, n i min kompis växthus i närheten av Gislaved i Småland.
Det är en marmorspindel, Araneus marmoratus, en släkting till korsspindel och andra stora, spektakulära hjulspindlar.
– Lars Lundqvist
En marmorspindel, Araneus marmoratus, är det på bilden. Den tillhör spindelfamiljen hjulspindlar (Araneidae). Marmorspindeln är ganska nära släkt med korsspindeln, Araneus diadematus, och ibland är det lätt att blanda ihop dem. De kan se ganska lika ut men i det här fallet är det en tydlig marmorspindel.
Snoken, Natrix natrix, finns över en stor del av Sverige. På fastlandet är vi vana vid att den har utmärkande gula eller gräddfärgade fläckar på nacken. På Gotland är snokarna dock väldigt variabla – vissa är helsvarta och andra kan till och med ha tjusigt orangea nackfläckar. Det beror troligtvis på att snokarna har koloniserat Gotland från flera olika håll, och då tagit med sig olika gener. Bilden är tagen av David Lundqvist.
Jag såg denna orm när jag var nere vid vattnet på Fårö på Gotland. Jag trodde först att det var en huggorm, men sedan såg jag dom stora plattorna på huvudet och tänkte att de kanske är en snok. Men jag är inte 100 % säker.
Javisst är det en vanlig snok (Natrix natrix)! Som du påpekar är de stora huvudplåtarna ett sätt att skilja den från huggorm. Därtill är svansen lång och slank som hos en snok; huggormens svans är kortare. Färgen stämmer också bra på en snok. Just på Gotland (och Fårö) är snokarna väldigt variabla. Vissa är helsvarta och saknar nackfläckar, andra har nackfläckar och en brunaktig eller grå kropp som är kraftigt svartfläckad. Vissa individer har klart orangea nackfläckar, till skillnad från de gräddfärgade eller ljusgula nackfläckar som snokar på fastlandet vanligen har. Skälet till denna stora variation i utseendet hos snokarna på Gotland torde bero på att de har tagit sig dit via olika invandringsvägar, och då burit med sig olika gener. Mer om deras olika ursprung finns att läsa i den här vetenskapliga artikeln från 2017. Artikeln är fritt tillgänglig. Sök efter ”Gotland” så hittar du snabbt den relevanta diskussionen.
För övrigt kan nämnas att göteborgsherpetologerna Göran Nilson och Claes Andrén år 1981 beskrev gotlandssnoken som en egen underart, Natrix natrix gotlandica. Gotlandssnokarna jagar ofta fisk – till och med taggiga storspiggar – i själva Östersjön. Litet mer info om gotlandssnoken finns här.
Bålgetingen, Vespa crabro, är vår största och vänligaste geting. Samhällena är ettåriga. På sensommaren eller hösten när de är på väg att dö börjar drottningen producera reproduktiva honor och hanar. Dessa ger sig ut på friarstråt under en vacker höstdag. Det är under denna ”svärmning” som bålgetingarna parar sig. De parade honorna blir nästa års drottningar, men först efter att de hittat en frostfri plats att övervintra på. Bilden är tagen av PiccoloNamek.
Jag såg ert inlägg om svärmande bålgetingar och vill berätta att vi idag, 31/8, har en stor svärm av bålgetingar i syrenplantering. Det är minst 30 stycken där, och vi har också hittat några döda getingar runt planteringen. Vi bor i Forsbäck strax utanför Kungsbacka.
Kommer det att kläckas bålgetingar här nästa år? Vi brukar bara se enstaka exemplar vanliga år så detta var spännande!
Det kan mycket väl vara så att bålgetingarna svärmar. Det gör de när de parar sig på hösten. Samhällena är ju ettåriga, men innan de avvecklas börjar drottningen producera reproduktionsdugliga honor och hanar. Dessa svärmar och parar sig. Hanarna dör, medan de parade honorna blir nästa års drottningar. Det har vår expert Viktor Nilsson-Örtman skrivit mer om här.
Ett annat alternativ är att bålgetingarna i syrénplanteringen för att det finns något för dem att äta där. Såhär års stoppar de i sig många olika slags insekter, från bladlöss och uppåt i storlek. Att det nu är så många där beror kanske på att det är ett bo i närheten och att djuren därför hittat samma födokälla. Att getingarna dör nu på hösten är fullständigt naturligt. Det är faktiskt så att alla arbetarna i kolonin dör. Endast de parade honorna (drottningarna) överlever och övervintrar i jorden. På vårkanten vaknar de till liv och ger sig ut för att hitta en ny plats att bygga bo på.
Att ni har sett många getingar nu, kanske svärmande, behöver inte betyda att det blir ett bålgetingbo där nästa år. Drottningarna kan förvisso starta en ny koloni i närheten av ett gammalt bo, men i så fall är det bara av slump för att det råkar vara en bra boplats. De är inte ”hemvändare” som vissa andra djur är. Detta gäller alla våra olika arter av getingar liksom de sociala humlorna.
Bålgetingar är för övrigt intressanta djur. Dels kräver de gamla hålträd för att bygga sin bon (även om t.ex. fågelholkar och andra små skrymslen i t.ex. hus utnyttjas) vilket gör de ganska sällsynta, och dels är de väldigt fredliga trots sin storlek. De är mycket lugnare än våra mindre getingarter.
Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från bara sex individer med ursprung i den finsk-ryska populationen. Därför är inavelskoefficienten (ett mått på hur lika arvsmassan är hos två individer) ganska hög hos våra vargar, omkring 0,2-0-3. Det motsvarar ungefär släktskapet hos halvsyskon. Inavel hos vargar har till exempel satts samman med olika slags skelettmissbildningar hos vuxna djur. I allmänhet kan en säga att för mycket inavel hos djur och växter är dåligt, men hur mycket som är ”för mycket” och hur allvarliga problemen är, är svårt att generalisera om. Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Jag skriver en roman och undrar om ni skulle kunna svara på hur snabbt det skulle bli problem med inavel hos människor med en startgrupp på 400?
Så länge populationen inte är oändlig kommer ett visst mått av inavel uppstå, men frågan är hur stort problem inavel är. Vi vet från experiment på djur och växter att för mycket inavel är dåligt eftersom det leder till missbildningar och sämre hälsa. Det är för att dåliga recessiva mutationer kommer till uttryck. Men hur mycket är för mycket? Det visar sig att det skiljer sig ganska mycket åt mellan olika arter och till och med olika populationer. Om en har tur och startar med en genpool utan några speciellt dåliga mutationer kan populationen klara inavel rätt bra. Om en population inavlas under en längre period kan det dessutom bli bra i slutändan eftersom alla de dåliga mutationerna sållas bort så småningom. Det ser man hos självbefruktande växter, och hos däggdjur med mycket inavel som kalråttan (Heterocephalus glaber).
Studier på människan visar att vi har gått igenom en flaskhals någon gång för omkring 70 000 år sedan, och att populationen kan ha varit så liten som 10 000 individer totalt. Vi har också levt i relativt små grupper av besläktade individer, så inavel har förmodligen varit en viktig faktor för människan. Vissa forskare påstår att missbildningar hos arkeologiska fynd tyder på effekter av inavel, men det är oklart om det verkligen är inavel som är orsaken, och inte till exempel dålig tillgång till näring under uppväxten. Modern data visar att effekten av inavel blir påtaglig först när det motsvarar förstakusiner, så en måste med andra ord vara relativt nära släkt för att inavel ska bli ett stort problem. Vi kan använda metoder från populationsgenetik för att räkna oss fram till att en population på 400 personer skulle behöva vara helt isolerade i över 100 generationer för att bli lika inavlade som kusiner. Om generationstiden är ungefär 20 år betyder detta att det skulle ta över 2000 år utan några nya tillskott utifrån innan det skulle börja bli ett problem.
Campingplats vid sjön Gäddträsk utanför Kalix i norra Sverige. Bilden är tagen av Markku Kallioinen.
Vid sjön Gäddträsk utanför Kalix i norra Sverige hörde vår frågeställare ett märkligt fågelläte tidigt om morgonen. ”Boi boi” sa fågeln. Men vem var det som sa det?
Vid sjön Gäddträsk utanför Kalix i norra Sverige hörde vår frågeställare ett märkligt fågelläte tidigt om morgonen. ”Boi boi” sa fågeln. Men vem var det som sa det?
För ett par dagar sedan var jag ute och campade vid en sjö, Gäddträsk, här i Kalix. Någon gång på natten eller på den tidiga morgon då solen hade börjat gå upp igen och fåglarna börjat vakna, så hörde jag ett läte som jag inte hört förut alldeles intill tältet. Ett svagt, lite dämpat och försiktigt ”boi… boi..”. Lätet hade snabbt fallande tonhöjd och lät som att det alstrades inne i strupen på den som gjorde lätet. Som att en själv håller munnen stängd och säger ”goi… goi..”, men den lät ungefär ”boi… boi…”.
Det verkade som att tältduken fungerade som en insektsmagnet för jag hörde hur de bevingade vännerna fladdrade och krafsade mot tältet då de jagade. Men den som gjorde det obekanta lätet gjorde inte så. Jag hörde hur den landade alldeles intill för att sedan börja med sitt ”boi… boi…”. Den gjorde det en kort stund för att sedan flyga iväg. Av ljudet att döma då den ”pratade” och lyfte så var det ingen mindre fågel.
Det lite roliga i det här var att den satte sig så att den var så nära mitt huvud som den kunde komma. Jag vet inte vad den ville säga till mig men jag ska i alla fall försöka ta reda på vem det var. Bifogar bilder på platsen så ni får se omgivningen så ni kanske får ett lite lättare jobb att identifiera besökaren.
Efter att ha talat med en skogsfågelkunnig kollega, är förslaget lavskrika. Det är en art med ”tusen läten” och som finns i norrländska ”storskogen” året runt. Den är dessutom känd för att vara nyfiken och kolla upp människor och deras aktiviteter.
Din bokstavering ”boi” rimmar i mina öron inte riktigt med en ”fallande tonhöjd”. Då borde det kanske varit ”biioo”? I vilket fall, det finns en fantastisk sida på nätet, www.xeno-canto.org, med miljoner fågelläten.
Kan det varit detta läte? Lyssna från 0:30 och framåt.
Kommentarer