Larv och puppa av harlekinpiga, Harmonia axyridis.Harlekinpigans puppa. Här kommer en stora nyckelpiga snart att kläcka ut.Puppa av harlekinpiga.Harlekinpigan, Harmonia axyridis, är en nyckelpiga som ursprungligen hör hemma i Sydostasien. Den har i modern tid introducerats på många platser runt om i världen för biologisk bekämpning av bladlöss. Det visade sig senare att harlekinpigan skulle bli mycket invasiv. I södra Sverige har den under det senaste årtiondet utvecklats till att på sina håll vara den allra vanligaste nyckelpigan, särskilt i städer. Bilderna är tagna av Ann-Christine Kittel-Olsson.
På vår sons hus i Ljungbyholm i Kalmar kommun hittade vi idag på en yttervägg ett 100-tal små, svarta, insekter som sugit fast sig på tegelväggen. Efter att ha suttit där ett tag växer dem och blir till orangea insekter. Det tacksamt att veta vad det är, om de förstör något, och var de kommer i från.
Bilderna visar två puppor och en larv av harlekinpiga, Harmonia axyridis. Det är en av våra allra största nyckelpigor och numera också en av de allra vanligaste i södra Sverige. Från början kommer harlekinpigan från Sydostasien, men den har planterats in över nästan hela världen för att den är så bra på att äta bladlöss. Därför var tanken, som ju i grunden är god, att harlekinpigan skulle vara ett väldigt effektivt biologiskt bekämpningsmedel. Det var den också, men det hela gick litet överstyr såtillvida att harlekinpigan snabbt spridde sig i landskapet och började konkurrera med inhemska nyckelpigor. Den är ganska besvärlig, dels för att den äter upp mycket av maten som de naturligt förekommande nyckelpigorna vill ha, dels för att det också finns tecken på att den äter upp andra nyckelpigors larver.
Larven av harlekinpigan är lätt att känna igen. Det är den enda nyckelpigelarven som är så stor och har en rent svart grundfärg med orangea kanter på bakkroppen. Larverna är förvånansvärt konstant färgade, medan de fullbildade nyckelpigorna kan se ut nästan hursomhelst.
Harlekinpigans larver är förvånansvärt konstant färgade, men de vuxna pigorna kan se ut nästan hursomhelst. Bilden är tagen av Jacopo Werther.
De kan dock kännas igen på sin avsevärda storlek – de är större än vanliga sjupricka nyckelpigan – och den väldigt runda formen. Tittar en på djuret i profil syns också ett tydligt ”veck” eller inbuktning nära spetsen på täckvingarna.
Vi har skrivit om harlekinpigan många gånger förut. Se här.
Den här larven simmade omkring i sjön Fagertärn i Tiveden i Närke. Vi är lite osäkra på vad det är för något. Kan det kanske vara larven av den lilla fjärilen andmatsmott, Cataclysta lemnata? Bilden är tagen av Bo Johansson.
Här kommer en bild från sjön Fagertärn i Tiveden i slutet av juni. Vi såg den här varelsen som verkade ha bosatt sig i ett vassrör(?) och som simmade omkring och sen satte sig fast på en näckros och mer eller mindre försvann in i röret. Flera personer vi pratat med har trott att det kan vara en sländlarv. Men ingen har varit riktigt säker. Vet ni vad det är?
Jag tror inte att det här är en sländlarv. Det stämmer förvisso larverna av flera olika nattsländarter bygger ett ”hus” att bo i. Alla nattsländelarver har dock ett hårt (”sklerotiserat”) huvud och första segment på kroppen, samt tydliga och ganska kraftiga ben. Av vad jag kan se från bilderna saknas det på ditt djur. Min magkänsla säger därför att det här nog kan vara en larv av någon slags tvåvinge (flugor eller myggor, alltså). Kanske vet någon av mina kollegor som jobbar med sötvattensdjur mer om saken!
– Andreas Nord
Det ser i alla fall inte ut som en larv av trollslända eller flickslända.
– Jessica Abbott
Det skulle kunna tänkas att det är en larv av den lilla fjärilen andmatsmott, Cataclysta lemnata, som är ganska vanlig i södra Sverige. Men det är nära nog omöjligt att vara säker utan att granska larven i mikroskop.
Det är såhär vi är vana vid att se våra skator – gnistrande vita och blanksvarta. Ibland dyker det upp skator med avvikande färger, till exempel gult istället för vitt. Det verkar vara mycket ovanligt. Vad kan det bero på? Bilden tagen av Pierre-Selim.
Idag såg jag en gulsvart skata utanför mitt fönster i Borås. Hur vanliga är dessa?
Det här var ju intressant. Jag hade aldrig hört talas om detta tidigare, men lite sökningar gav dock träff på några liknande fall, något i Norge och något i Sverige. Dock är det från de få fall som beskrivits svårt att bilda sig en uppfattning om vad orsaken kan vara. Här är en länk till Sveriges Radio om ett liknande fall, med en bild. Och här är en länk med bild på den norska skatan.
Stämmer bilden överens med din skata?
I den artikeln kan en läsa en ganska fantasifull (och kanske lite långsökt) förklaring på vad det skulle vara. Men om vi tänker på att tre olika personer har sett gula skator (inklusive din egen gula skata) åtminstone vid tre platser som ligger geografiskt skilda åt, så måste detta nog ändå vara vara något mer generellt än att skatan skulle ha badat i färg (färgbadande fåglar har vi förresten skrivit om förut, här). Kanske är det troligare att det är någon form av avvikande färgsättning?
Oavsett anledning är slutsatsen att det måste vara mycket ovanligt!
I år har fjällskogen i nordligaste Sverige sett nästan vissen ut under sommaren. Kan det bero på att fjärilslarver har ätit av nästan alla bladen? Eller är det en kall och snöfri vårvinter som är förklaringen? Kanske båda? Bilderna är tagna av Emma Lindberg.
Vi vistas regelbundet i fjällen ett par mil sydost om Abisko i nordligaste Sverige. I vår skog ser det ut som på bilderna i år. Det vanligtvis gröna, mjuka kråkbärsriset är brunt och ser nästan bränt ut, blåbärsriset är obefintligt och lingonen har inga blommor. Björkarna har på sin höjd musöron och på samma gren kan finnas både gröna och bruna blad.
Vi har tidigare sett björkarna så här, då var det björkmätarlarven som förmodligen var boven. Ger de sig också på ris? Eller var det med värmen kring midsommar att göra?
Kommer skogen hämta sig till ett annat år?
Tack för bilderna och din fråga. Jag tror du har helt rätt att det kan vara fjällbjörkmätarlarver (Epirrita autumnata, numera fjällhöstmätare) och kanske larver av en annan mätarart – mindre frostfjäril (Operophtera brumata) – som har försökt tugga på kråkbärsrisets blad. Mätarlarverna har haft väldigt höga tätheter i fjällbjörkskogen i Abisko-området i år. Din beskrivning av markvegetationen och björkarna tyder på att en mängd mätarlarver har mer eller mindre kalätit björkarna och sedan sökt föda på marken (de testar allt) innan de har förpuppat sig eller svultit ihjäl. Blåbärsblad äter de utan problem men kråkbärsblad och lingonblad är mer svårtuggade och särskilt kråkrisets blad verkar vara känsligt för skador förmodligen i kombination med värme och torka som du nämner vid midsommar. Kråkriset skadas även av kyla under snöfattiga vårvintrar, så det kan också spela in här.
Mindre frostfjärilen, Operophtera brumata, finns över hela landet. Den vuxna fjärilen är anonymt gråbrun, medan larverna är vackert smaragdgröna. Den är nog så glupska och kan göra ganska synliga avtryck i naturen när de finns i större mängd. Fjällhöstmätaren, Epirrita autumnata, har liknande utseende och ekologi. Och är precis lika glupsk! Larvbilden är tagen av Gilles San Martin och den vuxna fjärilen är fotograferad av Janet Graham.
Björkarnas gröna blad kan dels vara blad som undkommit mätarlarverna men björkarna kan också använda resurser för att sätta nya blad (musöron) för att kompensera förlusten. De ”nya” bladen kan vara gröna långt efter att mindre ätna delar av skogen har fått höstfärger. Ibland kan man se ”band” av grön skog längs delar av fjällsidorna när resten av skogen har höstfärger. Oftast klarar sig träden ganska bra men grenverket kan glesas ut och äldre trädindivid eller stammar kan dö av bladförlusten, särskilt om angreppet upprepas flera år i rad. Hedbjörkskogen med flerstammiga björkindivider av olika ålder brukar ha god förmåga att skjuta nya rot- och stamskott och svåra angrepp leder då till en ”föryngring” av skogen och några år med mer gräsvegetation.
Fjälbjörkmätaren och frostfjärilen har en cyklisk dynamik med populationstoppar ungefär var tionde år, där topparna inte är helt synkade. Båda arterna lägger sina ägg på björkstammar/grenar –gärna under lavar eller i grenklykor eller sprickor i nävern. Trots namnet är frostfjärilens ägg mindre köldhärdiga än fjällbjörkmätarens ägg men vi tror att mildare vintrar/vårar har bidragit till att frostfjärilen blivit mer vanlig även i kallare områden där fjällbjörkmätaren tidigare varit dominerande. Redan på 1960-talet var frostfjärilen vanlig på norra sidan av Torneträsk (sydsluttningen) medan fjärllbjörkmätaren dominerade på Abiskosidan av Träsket men de två senaste populationstopparna har frostfjärilen blivit klart vanligare på sydsidan.
Tillsammans med norska och finska forskare har vi försökt följa populationsutvecklingen hos mätarna i nordliga områden och hur de påverkar skogens dynamik i kombination med klimatförändringar. Det vore därför intressant att veta ungefär var du har tagit dina bilder.
Det finns omkring 20 olika snabblöparspindlar i Sverige. De tjusiga halmspindlarna i släktet Tibellus stöter en ganska ofta på i naturen, eller för den delen i trädgården. Just den här halmspindeln hittade vår frågeställare i Jordbro söder om Stockholm.
Vi bor i radhus i Jordbro 3 mil söder om Stockholm. Här finns en del vegetation, men inte så mycket. Vi har korsspindlar på baksidan, men den här är en ny spindel som jag inte känner igen. Den kröp fram i solen på framsidan. Jag vände kudden som den kröp upp på för att få den att krypa in i ett skuggigare gömställe, men då valda den att krypa ut i solen igen. Jag provade samma sak tre gånger, men varje gång kröp den ut i solen igen. Tyckte det var ett litet udda beteende!
Vad är det för spindel?
Du har hittat en spindel i familjen snabblöparspindlar (Philodromidae). Den tillhör släktet Tibellus och är antingen en ängshalmspindel (Tibellus oblongus) eller kusthalmspindel (Tibellus maritimus). Jag är inte helt säker på vilken av arterna din spindel är men gissningsvis ängshalmspindel som är lite vanligare.
Stora mjölbaggen, Tenebrio molitor, är en av våra allra vanligaste mjölbaggar. Den lever ofta inomhus i spannmål och annan torrskaffning, men också utomhus. Om den finns i stora mängder kan den ställa till en del oreda i våra skafferier, men allt som oftast brukar den inte medföra några större problem. Bilden är tagen av Anna.
Varje sommar dyker sådana här insekter upp hos mig, inte på vintern utan bara sommaren. De flyger inte utan kryper. Plötsligt ligger de bara på golvet och jag vet inte alls hur de tar sig in och vart de kommer ifrån. Jag hittar inga i skåp eller liknade. Det kan gå flera dagar utan någon men plötsligt kan där krypa en i varje rum. Samma sak, varje sommar. Den är svart, 1 centimeter lång och har ganska korta ben. Alla som kommer in är i samma storlek. Vad ÄR detta? Jag måste få veta. Hoppas ni kan hjälpa mig.
Det här är en mjölbagge av något slag, alltså en medlem i skalbaggsfamiljen Tenebrionidae. Det syns på de korta benen i kombination med korta, tjocka antenner och en klumpig kropp.
Många mjölbaggar lever att dött organiskt material av olika slag, till exempel fröer, spannmål, murket trä eller av gamla rester från djur eller människor. Det gör att flera mjölbaggearter kan vara vanliga inomhus. Just vilken mjölbagge du har hittat går inte att avgöra baserat på bilden, men den brunsvarta färgen tillsammans med storleken (som du anger till 1 centimeter) för tankarna till stor mjölbagge, Tenebrio molitor. Det är en av våra vanligaste arter. Den lever ofta inomhus, till exempel i skafferier eller under golvbrädor, men kan också hittas utomhus. Det finns vuxna djur hela året, men den största kläckningen sker under sommaren så det är säkert därför du hittar mest skalbaggar då.
Flera olika slags blomflugor har så kallade ”råttsvanslarver” som lever i olika vattensamlingar. Själva råttsvansen kan vara mycket längre än larvens kropp, precis som i det här fallet. Svansen är i själva verket ett andningsrör, en slags snorkel alltså. Det gör att larven kan leva långt nere i dyn men ändå andas luft från atmosfären. Bilden är tagen av Anders Carrington.
En granne ringde mig och undrade vad det var för någon konstig varelse i hennes regnvattentunna som står skuggigt i nordöstra hörnet av hennes hus. Kropparna på de stora är 2-3 centimeter och svansarna är upp till 10 centimeter långa. Vet ni vad det är?
Det här är faktiskt en larv av en blomfluga! En del vanliga blomflugesläkten (bland annat slamflugor, Eristalis och kärrblomflugor, Helophilus) har sådan här ”råttsvanslarver”. Den långa svansen är i själva verket ett andningsrör som larven kan sticka upp ovanför vattenytan. Det kan vara flera gånger längre än själva larven. Det är en bra uppfinning, för det gör att larverna kan leva på botten i ganska gyttjiga pölar och ändå andas luft!
Vilken flickslända är detta? Jag fotograferade den i slutet av juni 2022 på en gård mellan åkrar i Eslöv i Skåne.
Du har tagit en väldigt bra bild av en hona av sjöflicksländan, Enallagma cyathigerum. Eftersom bilden är uppifrån syns inte de för arter helt karakteristiska kännetecknen, då måste du se den från sidan. Men de breda skulderlinjerna brukar vara en väldigt god indikation på den här arten.
Nej, någon gräshoppa är det inte, för de har alltid korta antenner! Vårtbitare, däremot, har alltid långa och slanka antenner. Just det här är en ekvårtbitare, Meconema thalassinum. Det är vår minsta vårtbitare och en mindre allmän art som är aktiv ganska sent på året. Bilden är tagen av Christian Wallenius.
Vi bor i Stockholm, på Gärdet, i utkanten av Nationalstadsparken på gränsen mot Värtahamnen. Vi har rävar, rådjur, ugglor och rovfåglar utanför fönstret (om man är uppmärksam och tittar noga). Varje sensommar då vi ofta har fönstren öppna hittar vi små gröna ”gräshoppor” som tar sig in och sitter på väggarna.
Jag vet att det inte är någon klassisk gräshoppa och blev nyfiken. Kan ni hjälpa oss att säga vad det är? Bilderna är tagna på köksbordet vid 23-tiden, det är i mitten på augusti. Jag får alltid plocka bort olika insekter och flytta ut dem eftersom övriga i familjen tycker de är läskiga. Jag vill inte döda dem då jag anser att alla småkryp har en funktion, till och med spindlar!
Det är en fullvuxen hane av ekvårtbitare, Meconema thalassinum, du hittat. Ekvårtbitare är vår minsta art vårtbitare, och du ser att det är en vårtbitare (och inte en gräshoppa) på att den har så långa antenner (gräshoppor har korta). Den fullvuxna hanens genitalier, de två krokarna där bak, är arttypiska och en bra karaktär för artbestämning.
Det känns väldigt rimligt att det är just denna art du brukar ha besök av. Det är egentligen ingen jättevanlig art, utan den förekommer mest i miljöer med rik förekomst av gamla grova ekar. Men Nationalstadsparken är ju känd för sina ekar! Som de flesta hopprätvingar (gräshoppor och vårtbitare) så kläcks individerna i början av sommaren och växer sig sedan större och större under hela sommaren, för att till slut bli fullvuxna och könsmogna under sensommaren. Toppen för rapporterade observationer av denna art inträffar precis i mitten av augusti, det är alltså då de flesta brukar se dom (och artbestämma dom). Tidigare på sommaren är individerna betydligt mindre och drar inte lika mycket uppmärksamhet till sig – men dom finns där förstås!
Vanlig padda, Bufo bufo, är alltjämt ett av våra vanligaste groddjur. De vuxna paddorna kan tillryggalägga långa sträckor när de rör sig mellan övervintringsplatsen och lekvattnet. Även efter leken rör sig stora och små paddor över stora avstånd i jakt på mat. Eftersom paddor är osedvanligt ortstrogna kommer de nästan alltid försöka hitta tillbaka till vattnet de kläcktes i, alldeles oberoende av om vägen dit numera kantas av faror som människor, tamdjur, hus och bilar. Bilden är tagen av Bernie.
Jag skulle vilja veta mycket om just paddor. Jag har ”besvär” med paddor i mitt garage. Det är ett flerbilsgarage med grusgolv i vår bostadsförening. På hösten sitter för det mesta ett antal paddor i olika storlekar och färger på tröskeln till min garageplats. Jag har för det mesta fångat in dem och burit iväg de till en mer passande plats, tycker jag, i alla fall. Det verkar inte paddorna tycka, för nästa gång är de där igen. Jag vet ju inte om det är samma individer, men det kan också vara andra, i andra färger och storlekar. Kan man på något försöka få paddorna att undvika min garageport? Kanske spreja något illaluktande av något slag?
Det har varit lugnt hela vintern men nu är de där igen. Inga jättestora utan mer av de mindre storlekarna och också en väldigt liten. De verkar ha övervintrat i garaget och den minsta, som knappt är två centimeter, kan ju knappast ha vandrat från sjön som ligger omkring 500 meter härifrån.
En annan märklig företeelse är ” den stora paddunge-vandringen” från en stor äng (som visserligen kan vara lite blöt på vårarna men knappast har vattensamlingar), tvärs över en gång- och cykelväg mot sjön som är något hundratal meter bort. Detta sker över en sträcka på 500 meter längs på denna väg. Det är lika många paddungar överallt, säkert tusentals på denna sträcka. På ovansidan av denna äng finns det bara villaträdgårdar med en trafikerad väg emellan. Hur har dessa små kommit dit?
Paddor och de flesta andra svenska groddjur är egentligen bara knutna till öppet vatten under parningen, och såklart när de är ägg eller yngel. Under resten av året rör de sig i andra mer eller mindre fuktiga områden för att leta mat, för att senare på säsongen söka upp en frostfri plats att övervintra på.
Att hitta paddor i garaget under sommarhalvåret tyder på att det är ganska gott om paddor i närområdet på nätterna och att de sedan söker sig till det säkert litet fuktiga och svala garaget på dagarna. Även om paddor inte är knutna till vatten vid den här tiden på året behöver de ändå ganska mycket fukt för att inte torka ut. Det kan säkert vara samma paddor som kommer tillbaka, men alldeles oavsett det tycker jag inte att du ska bekymras över att du hittar dem där. Om paddorna finns där betyder det att de lyckas hitta mat i närområdet. Försvinner paddorna blir det mer av maten, som till exempel maskar, sniglar, gråsuggor och spindlar kvar, och det brukar de flesta tycka är ”otrevligare” än paddor. Dessutom går det ganska dåligt för groddjur i Sverige (vi återkommer till det), bland annat eftersom många av deras lekvatten förstörts eller för att det blivit andra slags störningar i närområdet. Därför är det bra att inte neka paddorna en plats att spendera sommardagarna på, eller för den delen övervintringsplatser när den tiden kommer. Om du tvunget vill göra det kommer det hjälpa föga med illaluktande medel – här handlar det istället om att försöka täta alla skrymslen och vrår i garaget. Men som sagt, jag tror att det är kontraproduktivt eftersom du kommer få större problem med småkryp då.
Vanlig padda, som det med all sannolikt handlar om här, utvecklas i permanenta vattensamlingar, men rör sig därifrån så snart de är färdigutvecklade. De stannar nära vattendraget en tid, men sprider sig sedan vidare och kan vandra förvånansvärt långt. Studier av andra paddarter har visat att ”nybakade” paddungar kan röra sig uppemot 2 kilometer från vattnet de klev upp ur. Även de vuxna paddorna rör sig mycket, och kan faktiskt ha hemområden så stora som dryga 2 hektar. Det är imponerande för ett så litet djur!
Avståndet mellan sommar- och vinterkvarteren och vattnet paddorna leker i kan också vara stort. Det är inga konstigheter för en padda att röra sig 500 meter till sitt lekvatten, och studier visar att det inte är så ovanligt med vandringar uppemot 1500 meter från övervintringsplatsen. När forskare satt radiosändare på paddor för att kunna studera hur de rör sig har de till och med hittat individer som rört sig hela 5 kilometer! Dessa långa vandringar kommer av att paddor är mycket ortstrogna, alltså att de i stor utsträckning återvänder till samma vatten de kläcktes i år efter år. Det kommer de att försöka med även om den där våta ängen som tidigare var säker att korsa nu har ersatts av en väg, trots att ett villaområde kanske byggts mitt i ”farleden”, och så vidare. Det här gäller också många andra djur som övervintrar på en plats men parar sig på en annan. Inte sällan uppstår då en konflikt mellan människa och djur, och djuren brukar oftast stå som förlorare. Tillsammans med storskaliga förändringar av landskapet på andra sätt, predation av katter och andra djur i tätortsnära områden, med mera är det därför svårt att vara djur i det moderna samhället.
Därför tycker jag att du snarast ska glädjas åt att du har paddor i garaget och göra vad du kan för att säkra deras fristad!
Kommentarer