Reeves kärrsköldpadda, Mauremys reevesii, hör hemma i Ostasien där den lever i grunda vattensamlingar och våtmarker. Tidigare fördes den till vattensköldpaddesläktet Chinemys, men den gängse uppfattningen är att det var felaktigt. I det vilda är Reeves kärrsköldpadda mycket sällsynt på grund av att dess levnadsområden har förstörts. Den anses därför som ”starkt hotad” (EN) av den globala rödlistningskommittén IUCN. Samtidigt är den ett populärt husdjur. Sköldpaddor är dock långlivade, varför många oansvariga djurägare gärna släpper ut dem när de tröttnat. Därför ser en ibland sköldpaddor i till exempel stadsparksdammar. Den här individen hittades till exempel i Ronneby brunnspark. Bilden är tagen av Louise Roslund.
Jag snubblade in på er sida och hittade inlägget ”En svart vattensköldpadda i Ronneby brunnspark”. Det visade sig vara Reeves kärrsköldpadda, Mauremys revesii. Men nu kom jag osökt på frågan vad är det för skillnad på Mauremys revesii och Chinemys revesii?
Det är precis samma art, men enligt den senaste revision av kärrsköldpaddornas inbördes släktskap (deras ”systematik” på vetenskap) menar forskarna att Reeves kärrsköldpadda ska höra till släktet Mauremys och inte till Chinemys som den gjorde förr. Det är alltså precis samma sköldpadda – det enda som har ändrats är att den har flyttats om litegrann i kärrsköldpaddornas släktträd.
Purpurlöparen, Carabus violaceus, är en av våra allra största jordlöpare. Den är vanlig i nästan hela landet, men syns sällan eftersom den är aktiv på natten. Då är purpurlöparen ofta lätta att få syn på när den springer omkring i jakt på andra insekter, maskar och sniglar. Ett riktigt nyttdjur, med andra ord. Bilden är tagen av Annette Böhm.
Jag hittade den här 2,5 centimeter långa svarta skalbaggen vid stugan utanför Simlångsdalen i södra Hallands inland. Baggen låg på ryggen och var tyvärr så gott som död. Jag vände på den och gjorde ett antal ”återupplivningsförsök” med några droppar vatten men hittade den död och återigen på rygg en timme senare. Det ryckte lite i benen när jag lämnade den men annars var det knappt nåt liv kvar i den. Hur lyckas en nästan helt död stor bagge med en så stor kraftansträngning som att vända sig upp och ner?
Jag har googlat en del för att identifiera den vackra insekten. Absolut närmast i storlek och utseende kommer smedbocken, men den verkar bara förekomma på Gotland. Vi har dock stora tallar på tomten. Några fälldes för 5 år sedan och stubbarna har idag många stora hål (upp till 1 centimeter i diameter) efter larver och insekter. Det kanske är där skalbaggen tillbringade larvstadiet?
Jag hoppas ni kan hjälpa till att artbestämma baggen. Jag är väldigt nyfiken att få veta mer om den.
Den här skalbaggen hör till familjen jordlöpare (Carabidae) av vilka vi har omkring 400 olika i Sverige. Just ditt djur är ett av de allra vackraste och heter purpurlöpare på svenska (och Carabus violaceus på vetenskap). Det är en ganska vanlig skalbagge i hela landet, men eftersom den är nattaktiv är det inte alltid en ser dem. Det är ett glupskt rovdjur som sätter i sig långsamma och mjuka saker som maskar och sniglar. Även larven är ett rovdjur. Den är långsmal med långa ben och kraftiga käkar och hittas i det översta marklagret, i ”förnan”. Släktet Carabus är ganska stort, men purpurlöparen är den enda arten som har nästan släta täckvingar med tydlig blåaktig eller purpurfärgad metallglans på sidorna av vingarna och/eller halsskölden.
Smedbocken, Ergates faber, hör till skalbaggsfamiljen långhorningar, och finns bara på Gotland och på Gotska Sandön. Den är mattsvart eller brunaktig och saknar alla spår av metallglans. Dessutom är den omkring 3 gånger så stor som purpurlöparen! Det är inte heller någon smedbock som bor i era tallstubbar. Det vore däremot intressant att veta vad det är, eftersom kläckhål så stora som 1 centimeter är mycket med svenska mått mätt. Kanske är taggbock, Prionus coriarius, en möjlighet. Det är en stor långhorning som är ganska nära släkt med smedbock. Håll utkik!
Hur en döende skalbagge lyckas vända sig är en spännande fråga! Många skalbaggar är ganska ”ryckiga” mot slutet av sina liv, när nervsystemet långsamt slutar fungera på rätt sätt. Men även här finns det fortfarande krafter kvar, så kombinationen av en högvälvd, kullrig kroppsform som gör att det är lätt att ”tippa över” tillsammans med långa ben som fungerar som hävstång, kan nog förklara hur skalbaggen kom på fötter igen.
Kärrspindeln, Dolomedes fimbriatus, är en av våra allra största spindlar. Den hör till den i Sverige ganska lilla spindelfamiljen vårdnätspindlar (Pisauridae) och lever i närheten av vattendrag. Bilden är tagen av Isabel Maki.
Vad heter den här spindeln?
Spindeln på bilden är en av arterna i släktet Dolomedes¸ antingen kärrspindel (Dolomedes fimbriatus) eller skräddarspindel (Dolomedes plantarius). Eftersom din spindel har breda, tydliga ljusa band längs sidorna så lutar det åt att det är en kärrspindel. Den tillhör familjen vårdnätspindlar (Pisauridae) och lever i närheten av vattendrag. Både kärr- och skräddarspindeln är de två största spindelarterna i Sverige och kan bli upp till 22 mm i kroppslängd – det är alltså längden på bara kroppen utan ben.
Nej, pallkragarna har inte börjat mögla! Istället är det en slemsvamp som kommit på besök. Slemsvampar är, namnet till trots, inga svampar utan istället en helt egen organismgrupp. De består av en förgrenad, encellig amöba, som långsamt rör sig runt i jakt på mat. Normalt rör de sig 1-2 centimeter om dagen. Trollsmör är den slemsvampen en oftast ser. Den är vanlig i södra Sverige under vår och höst. Bilden är tagen av Anna-Lena.
Jag hittade en gegga i min pallkrage på ett par ställen på kvällen, några mil utanför Norrtälje. Morgonen därpå var den som en blobb. Jag tog bort den. Det var som vispad crème fraiche. På kvällen dök det upp i en annan pallkrage. Jag har nu även fått det i en tredje men jag har inte tagit bort det. Vad är det för något? Varför har det kommit? Är det skadligt?
Det här är inte mögel, utan i stället något som kallas för en slemsvamp (eller myxomycet). Namnet till trots är slemsvampar alls inga riktiga svampar (som mögel ju är) utan faktiskt en helt egen organismgrupp. Slemsvamparna har flera olika livsstadier. Det en ofta ser är en typ av amöbaliknande ”supercell” som kallas för plasmodium. I den här livsformen kan slemsvampen faktiskt röra på sig, från någon millimeter till ett par centimeter i timmen. Det syns tydligt på dina bilder!
Slemsvampen rör på sig för att skaffa mat, till exempel multnande växtdelar, bakterier eller svampar, som plasmodiet omsluter och bryter ned. Det betyder att de i utgångspunkt är nyttoorganismer som tar hand om naturens eget avfall. Det är såklart möjligt att slemsvampar skulle kunna äta på en pallkrage som redan har börjat ruttna, men knappast i sådan utsträckning att det gör någon skada. Jag hade därför suttit lugnt i båten och njutit av den besökande slemsvampen. Jag tycker själv det är väldigt fascinerande organismer och roar mig gärna med att notera var, hur, och hur snabbt de rör sig!
I Sverige har det påträffats knappt 250 olika slags slemsvampar. Just vilken art du har hittat i pallkragarna är jag inte rätt person att avgöra. Kanske kan det vara en ljus variant av trollsmör, Fuligo septica (varianten candida), men det är bara en gissning.
Vi har skrivit om slemsvampar på bloggen tidigare (se här). Det finns också bra information på Naturhistoriska riksmuseets hemsida (här) och fina bilder på olika arter på Skogens Röst.
– Andreas Nord
Trollsmör stämmer bra, men enligt min ytterst Myxomycet-lärda mykologvän Jan ”Skogens Röst” Svensson möjligen varianten ”septica”.
Bihotell är utmärkt bra inte bara för olika typer av vilda bin, utan även för en mängd andra insekter som har svårt att hitta boplatser i det moderna samhället. Bihotellen är också viktiga för den stora mängd insekter som på ett eller annat sätt utnyttjar andra hyresgäster. Hit räknas många olika parasitiska steklar, men också bland annat solitära getingar (som liksom vilda bin lever ensamma) som jagar andra insekter att mata sina larver med. Gemensamt för bihotellets alla olika innevånare är att de har viktiga roller att fylla i naturen, inte minst som pollinatörer av örter, buskar och träd. Videon är tagen av David Schwarcz.
Jag har nyligen satt upp ett bi/insektshotell som snabbt började fyllas på. Efter någon vecka märkte jag dock att några hål redan såg ut att ha tömts. Idag, i slutet av juni, filmade jag när en getingliknande insekt såg ut att tömma hålet. Det syns tydligt på filmen att boet töms. Väldigt tråkigt.
Är detta vanligt förekommande? Finns det något man kan göra?
Det här är spännande tycker jag! På videon syns någon slags solitär geting (i en underfamilj bland getingarna som på vetenskap kallas Eumeninae; vi har knappt 40 olika i Sverige) som faktiskt tycks tömma ett bebott hål! Jag tycker det ser ut som att getingen får fatt på ett förpuppat bi som den flyger i väg med. Det här gör den med allra största sannolikhet för att mata sin egna larver, som liksom andra getinglarver lever av andra insekter och insektslarver.
Jag tycker inte att du ska känna dig nedslagen över detta. Ett bihotell är egentligen ett litet olyckligt namn, för det skapar livsutrymme för så många andra olika insekter också. Självklart gynnas bina av fler bohål, men det gynnar samtidigt alla de djur som lever som snyltgäster hos bin, som äter bin, eller de som är regelrätta parasiter. Hit räknas bland annat guldsteklar, rov- och grävsteklar, och många olika parasitsteklar. Alla dessa djur har också drabbats direkt negativt av bristen på naturliga boplatser, och mår därför bra av bihotell. Dessutom bidrar de också i stor utsträckning till att pollinera träd, buskar och örter. Just getingar ska du vara extra glad över, för de är också viktiga rovdjur på bland annat bladlöss.
Känn dig därför snarast stolt och glad av att du har lyckats skapa en trädgård med rik biologisk mångfald. Det är nämligen precis vad som behövs för att motverka den ganska omfattande förlusten av naturliga livsmiljöer som pågår just nu och, med den, den likaledes omfattande förlusten av alla organismer som lever där!
Större gaffelsvans, Cerura vinula, är en stor och luddig fjäril som finns i nästan hela Sverige. Under nästan hela tiden som larv är den tjusigt grön med purpurfärgad rygg. Och så har den ju såklart en gaffelsvans! Bilden är tagen av Lars Johansson.
På vår kvällspromenad 30 mötte vi denna vackra larv utmed en grusväg i skogsmiljö. Den var omkring 5 centimeter lång. Vad ska den bli när den blir stor?
Det här är larven av en ganska stor och pampig nattfjäril som heter större gaffelsvans (Cerura vinula på vetenskap). Här på bilden syns ju gaffelsvansen väldigt tydligt!
Större gaffelsvans finns i nästan hela Sverige, men saknas längst i norr och i fjällkedjan. Honan lägger sina ägg (flera hundra) på olika videväxter, bland annat sälg och asp, och larven utvecklas sedan där. Larverna är fullvuxna på sensommaren eller den tidiga hösten, varefter de förpuppar sig i marken. Puppan övervintrar och de fullbildade fjärilarna flyger på ganska länge, från våren och en bra bit in på sommaren.
Här kan du läsa mer och se en utbredningskarta över svenska fynd. Vi har själva skrivit om större gaffelsvansen vid några tidigare tillfällen. Här hittar du inläggen, och även en video på en larv!
Knölsvanen, Cygnus olor, kan få ganska stora kullar men för knölsvanen, liksom för de allra flesta vilda djur, är livet hårt och ibland litet orättvist, så det är inte ovanligt att hela kullen förolyckas redan under ruvningen. Det är naturens gång. Svanar är dock långlivade och reproducerar sig många gånger under sin livstid.
Vi har ett svanpar som varje sommar häckar i vår vik i Trosa skärgård. Då de är återkommande varje sommar blir det ju oundvikligen en hel del ”soffstudier” av dessa vackra djur, och nu har vi ett par funderingar vi gärna skulle få svar på.
1. Hur vanligt är det att ett svanpar som varje år fått en kull ungar, helt plötsligt inte får några ungar alls? Vilka anledningar kan det finnas att inga ungar kommer? Slutar de få ungar vid en viss ålder?
2. Hur gamla är svanungarna när de får lämna boet med föräldrarna första gången? Är de efter denna premiärtur alltid med när föräldrarna ger sig ut, eller händer det att föräldrarna lämnar ungarna i boet själva?
3. Är det vanligt att fjolårets ungar återvänder ”hem”? Och i så fall, blir de då alltid ivägkörda av föräldrarna?
Härligt med soffstudier av svanar!
1. Svanar lägger ägg och får ungar livet igenom, men vanligtvis lägger de färre och färre ägg ju äldre de blir. Det gäller för många fåglar, och stämmer ganska bra också för flera andra djur. Att de inte får några ungar alls kan bero på många saker. En gissning kan ju vara att ett rovdjur har ätit upp alla äggen, eller att ungarna förolyckats efter kläckningen. Det är inte ovanligt att hela kullen förloras. Ibland börjar föräldrarna på ny kula, men inte alltid. Om de gör det beror till exempel på hur bra form föräldrarna (särskilt honan) är i och om det är tidigt eller sent på säsongen (”hinner vi?”).
2. Svanar är så kallade borymmare och lämnar boet redan något dygn efter kläckningen. Sedan återvänder de inte till boet igen, utan rör sig fram och tillbaka i föräldrarnas territorium där de övernattar på olika platser varje natt.
3. Svanar tar hand om sina ungar i fyra till sex månader. Sedan blir de, ibland ganska bryskt, ivägkörda och får klara sig själva. Vanligtvis ansluter de sig till en flock med andra svanar och stannar i mer eller mindre den sociala gruppen tills de själva börjar reproducera sig vid några års ålder. Det kan säkert hända att de återkommer till platsen de föddes på, men i så fall av slump och inte för att ”här känner jag mig hemma”.
Korsspindeln, Araneus diadematus, ser en kanske lättast på sensommaren och hösten när de är fullvuxna och lättare att få syn på. De är ofta vanliga alldeles i människans närhet, där det också brukar finnas gott om små flygfän spindlarna kan äta. Bilderna är tagna av Ola Svensson.
Vad kan denna spindel heta? Jag hittade den i Göteborgs södra skärgård i augusti 2022.
Du har hittat en fin korsspindel (Araneus diadematus), en hona. Det är en vanlig syn så här på sensommaren och en stund in på den tidiga hösten då många av dem är fullvuxna och ganska stora såhär års.
Vi har skrivit om korsspindlar många gånger förut. Här hittar du inläggen.
Under sommaren presenter vi alla de experter som tillsammans utgör Fråga en Biolog. Utöver de ordinarie experterna har vi hjälp av ett antal återkommande gästexperter som alla gör värdefulla bidrag till vår verksamhet. Sist, men långt ifrån minst, är en av Sveriges främsta spindelkännare, Lars Jonsson, som säger såhär om sig själv:
Jag är universitetsadjunkt i biologi och kemi vid Högskolan Kristianstad. Jag hjälper ofta Fråga en Biolog med identifiering av olika spindlar.
Björkar är sällsynt vackra träd som förekommer i praktiskt taget hela landet. Precis som andra träd och buskar kan björkar ibland drabbas av sjukdomar eller insektsangrepp som gör att bark eller blad tar skada. Bilden är tagen av Percita.
Det finns en björk här som har tappat stora delar av barken under sommaren. Barken har lossnat och ligger i stora sjok på marken runt trädet. Visserligen är trädet ganska gammalt men så brukar det inte se ut. Ingen åverkan syns på stammen.
Vad kan ha orsakat detta?
Både angrepp av svampar och insekter kan göra så barken släpper, men det är svårt att veta i detta speciella fall. En bild hade kanske kunna hjälpa oss att komma närmare. Det verkar också svårt att hitta bra beskrivningar i litteraturen som stöd för bestämning.
Kommentarer