Under sommaren får ni läsare möta alla experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Åke Lindström, som skriver såhär om sin forskning:
Mitt huvudintresse är vilda fåglar och deras ekologi. Jag studerar främst frågor som rör hur många fåglar det finns och i vilken mån de ökar eller minskar i antal, samt vad som i så fall orsakar sådana antalsförändringar.
Flyttfåglarnas spännande resor i tid och rum ligger mig också mycket varmt om hjärtat.
En snok från Nynäshamn norr om Stockholm. Här finns både snok och huggorm och det kan vara bra att kunna skilja dem åt. Snoken är längre och smäckrare, med en lång och smal svans. Den har också få, och ganska stora, fjäll i ansiktet och ett avrundat huvud med rund pupill. Huggormen ger ett kortare och kraftigare intryck, fjällen är mindre och kantigare, och ögonen har vertikal pupill. Den här ormen fotograferades av Michael Rosendahl.
Jag såg i nederkanten av ett bergsområde längs promenadväg nära havet en orm som var gråsvart och med relativt stort huvud och jämntjock kropp, bortsett från sista decimetern som var avsmalnande. Jag bedömer att den var mellan 110 och 150 centimeter lång. Den var orädd för mig och mina barn och gav sig slingrande iväg först efter 7-8 minuter. Vi stod bara en dryg meter ifrån den. Vi såg ormen i Nynäshamn i Stockholms län. Är det en huggorm eller en snok?
Det här är en snok, Natrix natrix. Redan storleken och den slanka kroppen ger vägledning här, eftersom huggormarna är korta och knubbiga ormar. En huggorm är vanligtvis 60-70 cm, men de kan närma sig 90 cm om de är riktigt stora. En snok över 1 m är också stort, men inte ovanligt.
Vanligtvis har snoken två gula fläckar i nacken, men dessa kan saknas. Ett bra sätt att skilja snok och huggorm på är att snoken har en rund pupill, medan huggormen har en vertikal pupill. Snoken har också en rad med stora fjäll mellan mun och öga, medan huggormen har två rader med små fjäll. Det syns bra på din bild. Rent habituellt är snoken också långsmal och smäcker, medan huggormen är kort och knubbig med ett litet grovyxat utseende, och en kort, tydligt avsatt svans.
Sträckspindlarna i släktet Tetragnatha hör till en i Sverige ganska liten spindelfamilj som kallas för käkspindlar. De finns ofta vid små dammar och sjöar, där de sitter i sträck på vass och andra långsmala blad, eller för den delen i låga buskar. Det finns flera arter som är ganska lika. För att veta just vilken det är behöver en titta på undersidan. Bilden är tagen av Iren Sahlstedt.
Kan ni säga vad denna vackra spindel är för något? Vi hittade den i början av juni i Augustenborg i Malmö. Vi såg den vid en av de många dammarna som finns där.
Spindeln du har fångat på bild är en i släktet sträckkäkspindlar, som hör till släktet Tetragnatha. För att säga vilken art det är behöver en titta på undersidan av dem. De tillhör familjen käkspindlar (Tetragnathidae). De hittas ofta i låg vegetation, till exempel i högt gräs eller i låga buskar där de spinner hjulnät med en öppning i mitten.
Under sommaren får ni läsare möta alla experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Per Henningsson. Han skriver såhär om sin forskning:
Min forskning handlar om aerodynamik och flygbeteende hos alla tre (nu existerande) djurgrupper med flygförmåga – alltså fåglar, insekter och fladdermöss. Jag gör ibland studier i fält, men mycket av min forskning sker i vår vindtunnel där jag kan studera detaljerna om hur djur flyger. Jag är intresserad av både aerodynamik och kinematik. Aerodynamikdelen handlar om att visualisera luftflödena kring djurens kropp och vingar och använda dessa för att beräkna krafter och flygeffektivitet. Kinematikdelen handlar i sin tur om hur djuren skapar dessa luftflöden genom att röra vingar och andra kroppsdelar under flygningen. Jag är också fågelskådare och är allmänt intresserad av natur och spenderar mycket tid ute. Jag älskar djur och i familjen har vi hund, katt, undulat och höns.
Nej, någon långhorning är det inte som vår läsare har hittat. Det är istället en jordlöpare i släktet Carabus, dit våra allra största jordlöpare hör. Just den här skalbaggen heter bronslöpare på svenska (och Carabus granulatus på vetenskap). Den är vanlig i öppen skogsmark i södra Sverige. Bilden skickades in av Anders L.
Vad är detta för långhorningsart? Jag observerade den i Söderåsens nationalpark, krypande på golvet i Naturum den 5 juni.
Det här är ingen långhorning, som väldigt sällan har så rund och kraftig bakkropp. Det är istället en jordlöpare i släktet Carabus, dit våra allra största jordlöpare hör. Just ditt djur är en bronslöpare, Carabus granulatus. Det är en ganska vanlig jordlöpare i hela Götaland, särskilt i (löv)skogsmark.
Rutig buskmätare, (ibland kallad mindre buskmätare), Chiasmia clathrata, lever på klöver och en del andra ärtväxter. Den är vanlig i nästan hela landet. Bilden är tagen av Kerstin Hammarslätt.
Bilden är tagen 29 maj. Fjärilen är omkring 2 centimeter mellan vingspetsarna och sitter på en planta (rhododendron) i östra Södermanland. Jag har googlat och hittat något som liknar denna fjäril, en liten buskmätare men jag uppfattade denna som väldigt ljus, nästan vit, med mycket svagt gråbrunt mönster. Vad tror ni att det är och är den vanlig?
Det här tycker jag ser ut som fjärilen rutig (ibland mindre) buskmätare, Chiasmia clathrata. Det är en tämligen vanligen fjäril i princip i hela landet, till och med allra längst i norr. Larven lever på olika slags klöver och på blålusern (en annan ärtväxt). Den vuxna fjärilen flyger på dagen och kan därför ses i bland annat trädgårdar eller på annan frodigare mark med lämpliga växter.
I vår serie om Fråga en Biologs expertpanel har turen nu kommit till Olle Anderbrant. Han skriver såhär om sin forskning:
Jag forskar om kemisk ekologi, till exempel om hur insekter finner sin mat och partner med hjälp av doftsignaler. Flera av de arter jag studerar är skadegörare i jord- eller skogsbruk och därför är jag även intresserad av växtskydd som tar hänsyn till ekologiska och evolutionära aspekter.
En av våra läsare hittade den här spillningen på sin sommarstugealtan. Spillning är ofta svårt från bild, men det mesta pekar på att det är minken, Neovison vison, som är skyldig här! Bilden är tagen av Tapio Toumainen.
Vi kom ut till ön och hittade spillning på altanen idag. Frugan tror på grävling och jag tippar gås.
Vem vinner?
Jag skulle lägga min gissning på Iller eller mård. De tenderar ju dessutom att lägga sin spillning för allmän beskådan snarare än att försöka gömma.
– Per Henningsson
Eller räv? Grävlingar brukar ju gräva små gropar, och jag tycker inte det ser ut som fågelskit så det borde inte leda till någon osämja inom familjen i alla fall!
– Bodil Enoksson
Jag tror också på ett mindre mårddjur. Min spontana tanke med tanke på skrivningen ”kom ut till ön och hittade spillning” är att det här är spillning från en mink.
I vår serie med presentationer av Expertpanelens medlemmar har turen nu kommit till Stefan Andersson. Såhär berättar Stefan om sin forskning:
Jag bedriver experimentell forskning om växters diversitet, evolution och pollinationsbiologi. Jag är speciellt intresserad av blommors genetiska variation och evolutionsmöjligheter. Jag undervisar också på botanik-, floristik- och ekologikurser på universitetet.
Kommentarer