Fråga en Biolog

Ska man tro på Charles Darwin?

Charles Darwin besökte Galapagosöarna med skeppet HMS Beagle år 1835. Det var en betydelsefull resa när han senare (1859) publicerade sitt magnum opus ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval”. Här reder vår expert Jessica Abbott ut hur nya upptäckter och ny teknik har förändrat evolutionsteorin sedan Darwin först presenterade den.

Jag är väldigt intresserad av biologi, särskilt evolution. Är det Charles Darwins teori man ska tro på? Alltså att djuren anpassar sig till den aktuella miljön genom positiva mutationer? Eller ska man tro på någonting annat?

Charles Darwin skrev ihop sina teorier om naturlig selektion och sexuell selektion på 1800-talet, så det är klart att teorierna har förändrats och utökats sedan dess. Men när jag har läst ”Om arternas uppkomst” (som lägger fram teorin om naturlig selektion) och ”Människans härledning och könsurvalet” (som utvecklar teorin om sexuell selektion) har jag blivit imponerad av hur mycket av det Darwin skrev som fortfarande stämmer idag.

Din formulering av den moderna evolutionsteorin, att arter anpassar sig till sin miljö genom fördelaktiga mutationer, stämmer bra men skiljer sig från Darwins ursprungliga idéer i och med att genetiken inte var utvecklad som ämne då. Darwin visste att egenskaper på något sätt kunde ärvas, men inte hur, så det har skett stora framsteg när det gäller kopplingen mellan evolution och genetik från 1940-talet och framåt.

Idag är det bortom allt tvivel att arter anpassar sig till sin miljö genom olika mutationer, men vi har mycket bättre kunskap om de olika mekanismerna som ligger bakom denna anpassning. Det har också tillkommit bättre kunskap om hur andra typer av mer begränsad ärftlighet kan påverka evolutionen, till exempel inlärning eller epigenetiska effekter.

– Jessica Abbott

oktober 3, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Evolution

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vilken hoppspindel har jag hittat?

Metallhoppspindlar (släktet *Heliophanus*) är en grupp av 6 hoppspindelarter som sinsemellan kan vara svår att skilja åt från fotografier. De hör till spindelfamiljen hoppspindlar (Salticidae), med drygt 50 olika arter i landet. Hoppspindlar känner man igen på att ögonen är framåtriktade och att ögonen i mitten är mycket större än de övriga. Som namnet antyder är de dessutom skickliga hoppare, vilket kan ställa till förtret för den som vill fota en hoppspindel. Bilden är tagen av Kristina Gannholt.

Häromdagen hittade jag en hoppspindel, och i nätgruppen ”Spindelnätet” fick jag reda på att det är en metallhoppspindel. Jag har nu försökt att komma fram vilken för att kunna rapportera in den på Artportalen, som har fina teckningar av alla metallhoppspindlar. Att det är en hona har jag listat ut men prickarna förvirrar mig, så jag undrar om ni kan lista ut vilken dam vi har här? Jag hittade spindeln i Arvika i västra Värmland, i ett dike med olika slags gräs längs en asfaltväg genom mest gran-, men även lövskog.

Om du har fått svaret metallhoppspindel (Heliophanus sp.) från Spindelnätet och ingen där kunnat specificera till art så är det med största sannolikhet så att det inte går att komma längre än till släkte med utgångspunkt från dina bilder. I gruppen Spindelnätet finns Sveriges ”spindelelit” samlad så de bestämningar man får där är oftast korrekta. Jag tycker därför att du kan rapportera den på Artportalen som Heliophanus sp. (alltså, ”någon av Heliophanus-arterna).

Det är väldigt ofta så att spindlar generellt, också just släktet Heliophanus, titta studeras i mikroskop eller en lupp med stark förstoring för att man ska kunna avgöra vilken art det är. I det här fallet kan man behöva titta på spindelns könsorgan för att kunna avgöra vilken metallhoppspindel det rör sig om.

– Ellen Sandström

oktober 2, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Spindeldjur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Kan djur också födas med kromosomavvikelser?

Downs syndrom, som orsakas av en extra kopia av kromosom 21, är en av de vanligaste kromosomavvikelserna hos människor. Kan andra djur också födas med Downs syndrom, eller andra slags kromosomavvikelser? Bilden är gjord av جنان العبدالمحسن.

Människors barn kan ju födas med kromosomavvikelser som till exempel Downs syndrom. Men hur är det med andra däggdjur eller fåglar?

Djur kan också födas med kromosomförändringar, och det är nog inte så sällsynt som man kanske skulle kunna tro. Vi vet mest om saken hos lantbruks- och sällskapsdjur som hundar, katter och nötboskap. Symtomen är ofta långtgående och faller på en skala från avvikande utseende (till exempel förminskat huvud och platt nos) till minskad eller utebliven fortplantningsförmåga. Det betyder att kromosomavvikelser hos djur i vissa fall leder till samma symtombild som hos människor. Det är dock viktigt att poängtera att djur inte får samma slags kromosomförändringar som människor. En katt, som har 19 kromosompar, kan till exempel inte få den mänskliga kromosomavvikelsen Downs syndrom, som ju beror på att det finns en extra kopia av vår kromosom 21.

Hur det ligger till med kromosomförändringar hos vilda djur vet jag inte så mycket om, men det är rimligt att anta att avvikelser som leder till att vissa delar av kroppen fungerar annorlunda ökar risken att bli tagen av ett rovdjur eller kanske att utveckla olika slags följdsjukdomar. Det skulle kunna förklara varför djur med tydligt annorlunda utseende eller funktion, vad dessa nu än beror på, inte ses särskilt ofta.

– Andreas Nord

Jag kan tillägga att det även finns tydliga spår av kromosomförändringar när olika arter jämförs. Till exempel att en del av en kromosom har förflyttat sig till en annan kromosom, att en kromosom delar sig och blivit två, eller att två kromosomer går ihop till en kromosom. Denna typ av förändring är oftast mindre skadlig än en extra kopia av en kromosom (eller kromosomdel), eftersom den totala genetiska informationen är oförändrad. Den har bara bytt plats.

Det är inte ovanligt att förändringar av typen ovan är kopplade till artbildning, eftersom olika kromosomantal kan medföra problem vid hybridisering. Det är oftast oklart varför en kromosomförändring blir vanlig i en population. Många gånger beror det förmodligen på ren slump, men i vissa fall kan man se tecken på att förändringen har varit fördelaktig. Det är till exempel inte ovanligt hos vissa arter att en autosom (dvs. en ”vanlig” kromosom) går ihop med en könskromosom (t.ex. X eller Y). Detta kan vara fördelaktigt om en kromosom med en mutation som är bra för hanar blir en del av Y-kromosomen, eftersom det då blir säkert att alla hanar ärver den fördelaktiga mutationen framöver.

– Jessica Abbott

september 29, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Däggdjur Genetik Människor

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Brun fjäril i trädgården

Puktörneblåvinge, *Polyommatus icarus*, är en av våra vanligaste blåvingar. Larven lever på olika särskilt på käringtand, men även andra ärtväxter som röd- och vitklöver faller den i smaken. Den vuxna fjärilen flyger från tidigt på sommaren. Hanarna är vackert blå, medan honornas grundton är brunaktig. Bilden är tagen av Kina Bentzen.

Jag har en trädgårdsblogg och skulle skriva lite om de fjärilar jag sett i min trädgård i Hofterup utanför Löddeköpinge i Skåne. Men jag kan inte luska ut vad den här lilla bruna fjärilen som jag fotade i början av sommaren är. Tycker inte det stämmer med brun gräsfjäril och är lite lite på om det är luktgräsfjäril. Vet ni vad det är för fjäril?

Jag tycker att det ser ut som en sliten hona av en puktörneblåvinge, Polyommatus icarus. Det är en av våra allra vanligaste blåvingar och den förekommer i vitt skilda miljöer. Den flyger också tidigt på året, med start redan i maj, till skillnad från flera andra blåvingearter. Larven lever på olika slags ärtväxter, hos oss särskilt på käringtand.

– Andreas Nord

september 29, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vem har lindat bomull kring grenarna på eken?

Gallstekeln *Andricus quercusramuli* (som saknar svenskt namn) ger upphov till mycket karakteristiska ”bomullsgaller” på ekar. Nya galler är vita precis som på den här bilden men med tiden mörknar dem för att till sista vara kaffelattefärgade. Inuti gallerna finns flera små kammare där stekelns larver lever. Det kan finnas upp till 20 larver i en enda gall. Bilden är tagen av Margareta Pilemalm.

Detta gjorde mig konfunderad. Vad är det?

Jag tycker det ser ut som en såkallad ”bomullsgall” som orsakas av gallstekeln Andricus quercusramuli, som lever just på ek. Arten saknar för närvarande ett svenskt namn.

I början av året är bomullstrådarna snövita som på din bild, men de blir brunare efterhand. I gallen finns många små rum (kammare) där larverna lever. Det kan finnas upp till 20 larver i en enda gall. På den här sidan kan du se fler bilder, inklusive genomskärningar av gallerna.

Andricus quercusramuli ses inte så ofta i Sverige, så det vore roligt som du ville lägga in dina observationer (med bild) på Artportalen.

– Andreas Nord

september 28, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Konstigt kryp som klänger sig fast – men vad är det?

Lusflugor (flugfamiljen Hippoboscidae) är en ganska liten grupp i Sverige, med ett tiotal olika arter. I hela världen finns omkring 150 olika. De lever på blod eller hudutsöndringar från olika ryggradsdjur och är utmärkt välanpassade för att hålla sig kvar bland fjädrar eller päls. Flera arter flyger bra, och rör sig aktivt runt i jakten på ett lämpligt värddjur. Det är vanligt att de bryter av sina egna vingar när de ”träffat rätt” och slagit sig till ro i pälsen. Den lusfluga vi oftast träffas på när vi rör oss i skog och mark är hjortfluga, *Lipoptena cervi*. Den är särskilt vanlig under svamp- och bärplockningstiden i början av hösten. Bilden är tagen av Maria Öhman.

Vad är det för kryp vi hittade på vår balkong på tredje våningen? Den är mörkt brunsvart, 3 till 4 millimeter lång och fastnar hårt på alla olika underlag som hud och papper.

Det är en lusfluga, en grupp flugor som förs till familjen Hippoboscidae. I hela världen finns omkring 150 olika arter, och i Sverige ett tiotal. De lever på blod eller hudutsöndringar på olika ryggradsdjur, och är som ni har märkt väl anpassade för att hålla sig kvar i fjäderdräkt eller päls. Arter som har välutvecklade vingar flyger omkring för att hitta ett värddjur, och hos flera av dem bryts vingarna av när de ”träffat rätt” och slagit sig till ro i pälsen. Just vilken lusfluga ni har hittat kan jag inte avgöra från bilden. Det finns några olika kandidater med det allmänna utseendet, så detaljstudier krävs.

På hösten träffar många svamp- och bärplockare på hjortflugan (som ibland kallas för älgfluga eller hjortlusfluga), Lipoptena cervi. Det är en stor, bärnstensfärgad lusfluga som lever på olika hjortar som älg och kronhjort. Eftersom människor påminner litegrann om sådana djur i storlek är det vanligt att hjortflugorna landar på oss, och ibland tar ett litet smakprov. Lokalt kan de förekomma mycket rikligt och det är då vanligt att de följer med oss hem genom att lifta med kläder eller i hårbotten. Hjortflugan är vanligast i september, men kan också ses i mindre mängder under sommaren. Er bild påminner om en hjortfluga, men osvuret är bäst utan att ha undersökt djuret ordentligt.

På den här länken kan du läsa mer om lusfugor.

– Andreas Nord

september 27, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

En ticka i tre delar?

Klibbticka, *Fomitopsis pinicola*, är en av de vanligaste vedsvamparna på gran. Här ser klibbtickan lite märklig ut. Vår expert gissar att fruktkroppen börjat växa på en stående död stam som fallit ganska nyligen så att tickan hamnat uppåt och tillväxten blivit lite konstig. Bilden skickades in av Emil Byström.

Kan ni hjälpa mig att identifiera svampen på den bifogade bilden? Är det någon form av ticka? Det var min sambo som såg den i Småland.

Det ser ut att vara en klibbticka, Fomitopsis pinicola, en ganska vanlig ticka som oftast bryter ner granved, men också i viss utsträckning hittas på boklågor. Här gissar jag att fruktkroppen börjat växa på en stående död stam som fallit ganska nyligen och då har tickan hamnat uppåt och tillväxten blir lite konstig. Den grå delen till vänster är den äldsta, den orange i mitten är den växande kanten och det vita till höger är det tillväxande porlagret. Fruktkropparna är fleråriga och växer till med ett nytt porlager varje år, så änge det finns något ”ätbart” att hämta i veden den finns i. Om den får fortsätta växa kommer den att bli än konstigare i formen eftersom porlagret vill orientera sig mot marken. Om den däremot fått växa ostörd hade den blivit tydligt hovformad och, på en grov låga, kunnat bli rejält stor. Den största jag sett växte på gammal grov boklåga och var över 40 centimeter bred.

– Sigvard Svensson

september 26, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Ekologi

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Skalbaggar i den Öländska myllan

Bokoxen, med det tungvrickande vetenskapliga namnet *Dorcus parallelipipedus*, är en skalbagge i den lilla skalbaggsfamiljen ekoxbaggar (Lucanidae). Bokoxen finns bara i sydöstligaste Sverige, där den utvecklas i grov, vitrötad lövträdsved. Särskilt tycker den om bok, men ibland kan den också gå på ek. Eftersom grov, död ved är en stor bristvara i landskapet är bokoxen ganska sällsynt. Glädjande nog tycks den dock ha ökat något under 2010-talet. Bilden är tagen av Lena Persson

Jag hade en ekbockshane i min trädgård i Störlinge på Öland där jag bor. Honom kände jag ju lätt igen. Men igår, i mitten av juni, hade jag en bagge jag inte känner igen på min trappa. Kan det vara en ekbockshona? Den var 3-4 centimeter lång. Dagen efter räddade jag en liten bagge från en vattenspann. Den var metallglänsande och 2 centimeter lång. Vad har jag fotat?

Den fyrkantiga, mattsvarta baggen är en bokoxe, Dorcus parallelipipedus, som tidigare kallades för mindre ekoxe. Det är en ganska sällsynt skalbagge, vars larv utvecklas i rötskadad lövträdsved under ganska lång tid, gärna i bok. Eftersom död ved är ett livsutrymme som är ganska sällsynt i landskapet så finns det inte så många platser bokoxar och andra veddjur kan leva på. Den var tidigare rödlistad. Det är en hane, vilket syns på de ganska kraftiga käkarna. Ekoxens hona (som jag tror du menar, ekbock ser litet annorlunda ut men finns också på Öland) är kullrigare och blankare, oftast mer eller mindre kastanjefärgad, och spolformad med en mellankropp som är smalare än bakkroppen. Bokoxen är svart, matt och rektangulär, med en mellangrupp som är något bredare än bakkroppen.

Den större, purpurfärgade skalbaggen är en jordlöpare som heter parklöpare på svenska och Carabus nemoralis på vetenskap. Det är ett vanligt djur överallt där den förekommer, men man ser den sällan eftersom den är nattaktiv. Det är ett glupskt rovdjur som nattetid gärna förser sig av maskar, sniglar och andra mjuka smådjur. Ditt djur är en hane, vilket syns på att framfötternas fotleder är stora och breda. Det är vanligt att jordlöpare har så (andra skalbaggar också, för den delen).

– Andreas Nord

september 22, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Hur kommer det sig att duvor kan få ungar på hösten?

Ringduvan, *Columba palumbus*, bygger ett enkelt bo av några korslagda pinnar. Och det kan den göra under nästan hela året. Det beror till stor del på den speciella duvmjölken de matar sin ungar med, eftersom det gör att duvorna inte alls är lika beroende av att det finns mjuka insekter eller annan lättsmält mat till ungarna. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.

Jag har en duva på min altan. Först trodde jag att den var skadad eftersom den varit där hela morgonen och förmiddagen. Senare anslöt två duvor till och det verkade på som om balkongduvan väntat på dem, för den började flaxa med vingarna när de kom såsom små fågelungar gör när de tigger. Men är det inte lite sent att ha en knappt flygfärdig unge på hösten? Kommer den klara sig om den inte kan flyga? Ska jag göra något för att hjälpa den?

Även om de flesta av våra fågelarter har ganska tydligt avgränsande häckningsperioder så finns vissa fåglar som kan få ungar nästan hela året. Till dessa hör ringduvor, som jag gissar att det handlar om hos er. En av anledningarna till att det kan fungera är att duvor matar sina ungar på ett speciellt sätt. Till skillnad från en talgoxe som fångar fjärilslarver och spindlar som ungarna sväljer hela, matar duvor (och en del andra fåglar) sina ungar med ”krävmjölk” (eller duvmjölk). Duvmjölken påminner om däggdjursmjölk i vissa avseenden, men den är mycket tjockare (som keso, ungefär) och innehåller högre halter av protein och fett. Däremot har den inga kolhydrater (mjölksocker, eller ”laktos”). En annan viktig skillnad är att duvmjölk produceras av både honor och hanar.

Under den första tiden efter kläckningen matas ungarna med ren duvmjölk. Det är en bra sak för en fågelunge tidigt i livet. Eftersom föräldrarna inte behöver äta något själva för att göra duvmjölken, kan de lägga mycket mer tid på att värma ungen innan den fått sina fjädrar. På så sätt löser duvorna en av de andra stora utmaningarna med att häcka sent på året – att ungarna fryser ihjäl. Efter en dryg vecka börjar föräldrarna introducera fast föda i ungarnas diet, för att senare gå över till endast fasta födoämnen. Under hela tiden i boet ”förädlar” föräldrarna dock födan i krävan, så att den blir mjuk och lätt att svälja.

Vi har skrivit mer om duvungar på vintern tidigare, på den här länken.

– Andreas Nord

september 21, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Fåglar

Kommentarer

2 Kommentarer Lämna en kommentar