Finns det vetenskapliga bevis på liv efter döden, är det större sannolikhet att det finns något eller inte? Hur förhåller ni er till nära döden upplevelser?
Nej, det finns inga vetenskapliga bevis för liv efter döden. Det hade nog varit ”ganska” mycket ståhej ifall sådana resultat publicerades i en vetenskaplig tidskrift. Inte minst eftersom många religioner, kanske alla, skulle visa sig ha fel om vad som händer efter döden. Den religion som eventuellt hade rätt skulle nog använda de vetenskapliga resultaten till sin marknadsföring. Vi hade alla hört om sådana resultat!
Jag skulle inte satsa några pengar på att det finns ett liv efter döden. Man kan ju hoppas, men jag ser ingen orsak att tro att det finns något. Bättre alltså att leva så mycket och bra det går i det liv vi vet vi har fått.
Det bästa vetenskapliga jag läst om ”nära döden upplevelser” är skrivet av Michael Schermer i boken ”The believing brain” (kom för 5-6 år sedan). Jag kommer inte ihåg detaljerna men det handlar om hur hjärnan (inte) fungerar under mycket stark fysisk press och då frammanar ganska specifika upplevelser. Vet inte om boken finns på svenska, men kan varmt rekommendera den i vilket fall.
Bålgeting, Vespa crabro. Bilden skickades in av Linnea Berglund.
Var ute i skogen idag och i en ”lucka” med information om stället jag var på satt en stor geting lika stor som min tumme om inte större. Måste varit upp mot 8 cm. Jag har läst om bålgetingar och de blir ju inte så stora så vad kan det ha varit? Är det en bålgeting ändå som bara blivit ovanligt stor?
Blombagge, Oedemera sp. Bilden skickades in av Ulla Hillerdal.
Vad är det för insekt min dotter har hittat i salladen inköpt på Ica i Stockholm.
Det är en blombagge, släktet Oedemera. En hane – honan har inte såhär svullna lår.
Närmast till hands av svenska arter ligger Oedemera virescens, allmänna blombaggen. Men baklåren är så kraftigt och markant förtjockade att jag tycker det stämmer lite dåligt. Den för på så vis tankarna till den sydliga Oedemera nobilis, som närmast finns i Danmark. Det är inte osannolikt att den liftat med salladen från Sydeuropa.
Har du djuret kvar får du gärna skicka det till mig, så ska jag kontrollera det!
Brännässlor, Urtica dioica. Bilden tagen av Uwe H. Friese.
När jag var ung fick jag höra att man inte bränner sig på nässlor om man håller andan. Detta låter helt absurt och ingen som hör det har någonsin trott på det men jag har provat MÅNGA gånger och varken känner något eller får utslag av nässlorna. Har ni någon förklaring på detta eller kommer det för alltid vara ett mysterium?
Jag testade nyss och brände mig.
– Bodil Enoksson
Har svårt att komma på en rimlig förklaring hur det skulle kunna funka i så fall. Känns mer troligt att du är inte känslig för nässlor alls, oavsett om du håller andan eller inte.
Hur ser ekorrens spillning ut? Varje vår så ser det ut som vi har haft besök. Ligger skit på mattan, ärtor i sängen.
Ekorr-spillning liknar ganska mycket den efter kanin, fast tydligt mindre, cirka 5 – 8 mm lång, nästan rund men med en liten spets i ena änden. Den innehåller tydliga växtdelar, men man kan ibland också urskilja insektrester. På vintern är spillningen mörk, brun eller svart, på sommaren något ljusare.
Att man får in ekorre i huset är nog ytterst ovanligt, det är mycket vanligare med husmus, mindre skogsmus eller råtta. Alla dessa har avlånga lortar, sorkarnas med rundade ändar möss och råttors kan ha ena änden lite utdragen. Råttspillning känner man främst igen på storleken, upp till 17 mm lång och omkring 6 mm tjock. Råttan lägger oftast sin spillning i samma hög, alltså någon form av ”toalett” medan mössen sprider ut sin lite här och var.
Utter, Lutra lutra. En av bilderna som skickades in av Martin.
Har en åtelkamera uppsatt på jaktmarkerna och fick denna bild på två keliga individer. Vid en första anblick så kändes det absolut som två bävrar, men den främre skulle även kunna se ut som en utter. Vad tror ni?
Jag ser bara ett djur och det tycker jag ser ut som en utter.
För några veckor sedan så hade en ekorre hona inrett en av mina holkar som är till för större småfåglar, hål = 5cm. Fylld 20cm tjockt med mossa. Hon hade fött 4 ungar. Jag störde när jag tittade till holken inför att nya huresgäster skulle flytta in i alla mina holkar. Lät holken och henne vara med ungarna och återvände 2 veckor senare och såg att ingen mamma ekorre tog sig in i holken längre. Tittade till och såg en död unge som dött, troligen dödats, bara några dagar tidigare. Den var nu fullt utvecklad och hade päls och såg ut som en mini av fullvuxen. Den hade dock på höger framben/arm trasigt knä och höger bens fot var krossat, i övrigt inga tecken på skador. De andra ungarna fanns inte i holken och det fanns inga tecken inne i holkem på strider. Jag undrar vad som troligast kan ha hänt. Förstår att ingen kan säga exakt vad som hänt men jag är nöjd med kvalificerade gissningar. Själv funderade jag på mård, men varför då inga tecken på blod eller annat från strid i holken, och varför en död kvar som knappt syns skador på. Kan honan även kanske ha räddat de andra tre och flyttat till nytt rede? Holken var på 4-5 meters höjd.
Det är svårt att säga vem som varit i din holk, men tillåt mig att spekulera lite.
Jag tror att din gissning på mård kan vara nära sanningen. Det stämmer väl överens med en högt belägen holk.
I våra småfågelholkar har vi ganska ofta påhälsning av diverse stora och små däggdjur. Om det varit ett mindre däggdjur, t.ex. en vessla eller hermelin (i den mån de klättrar så högt) så är jag säker på att holken hade varit helt tom. Detta är ju djur som har skafferier, så de brukar ta med sig vad de kan. Vesslor lämnar dock ibland en prydlig hög med fåglarnas ben staplade uppe på holken. Det är kanske enklare att släpa iväg ungarna då?
Men eftersom det var en unge kvar, tänker jag mig att förövaren i ditt fall inte med lätthet kunde röra sig in och ut ur holken, utan istället har roffat åt sig vad den kan från utsidan. Jag tycker nog att den krossade foten och det trasiga knäet är tecken på kamp/strid? Kanske har dessa skador uppkommit om rovdjuret försökt slita ut ekorrungen ur hålet, men inte riktigt lyckats? Det låter nästan som kläm/krosskador mer än något annat. Detta stämmer kanske också väl överens med mård som förbrytare; jag antar att 5 cm är i minsta laget för att mården ska kunna kom in i holken? Åtminstone inte i sin helhet? Men jag kan ha fel.
Var det en väldig oreda i holken, dvs. såg det ut som att någon varit därinne och rört runt? Min erfarenhet är att bon som får påhälsning av mård eller katt ofta är ganska illa tilltygade, medan bon som får påhälsning av mindre djur är helt prydliga (men tomma!).
Det finns såklart andra möjligheter också. Vi hade under många år väldiga problem med att första varför det regelbundet försvann ungar från vår holkhäckade koloni med kajor. Dessa försvann med jämna mellanrum (en unge var eller varannan dag) från bon som annars såg helt fina ut. Efter många år och mycket funderingar tog vi förövaren på bar gärning. Det visade sig vara en duvhök som fiskade upp ungarna med ena foten genom att balansera i ingångshålet till holken. En viktig skillnad här var dock att duvhöken besökte samma holk flera gånger, och aldrig tog mer än en unge i taget. Så har alla dina ekorrar försvunnit samtidigt är det nog fråga om ett däggdjur, trots allt. Dessutom vet jag inte hur utbrett ett sådant beteende är bland duvhökar. Jag kan tänka mig att just den här fågeln, som själv häckar inte långt från kajkolonin, nog har utvecklat det här beteendet över tid.
Hoppas dessa gissningar kan vara till hjälp. Jag blir gärna emotsagd i frågan!
– Andreas Nord
Har inte mycket att komma med, men honan kan mycket väl flytta ungarna till ett annat ställe. Hon tar dem en och en i munnen och bär iväg dem. Så i bästa fall har hon lyckats rädda någon eller några.
Ormbär, Paris quadrifolia. Bilden tagen av Karin Lindeblad.
I en övergiven handelsträdgård i Axmar bruk såg jag ett bestånd av ormbär med vitbrokiga blad. Är det genetiskt betingat eller orsakat av vädret? I Artportalen fanns ett likartat bestånd fotat i Umeå nyligen.
Jag arbetar mycket med mutanter av sädesslaget korn och där har vi flera mutantlinjer som har längsgående vita (eller gula) streck. De har mutationer som påverkar vissa celler i tillväxtzonerna som sitter i basen på dessa enhjärtbladiga växter. (Alla celler kan inte påverkas för då kan de inte utföra fotosyntesen och då dör de.) Ofta hittar man sådana randiga växter av andra arter till försäljning i handelsträdgårdar. Någon enstaka gång har jag också sett vitrandiga blad hos vilda växter.
Ormbär är också en enhjärtbladig växt så samma typ av mutationer och utseende på bladen kan man förmodligen vänta sig där också. Kanske ingen slump att du hittar dem i en övergiven handelsträdgård. Lite skumt är det dock att alla bladen på bilden har det vita i kanterna. Det kanske snarare tyder på en skada. Frost?
– Mats Hansson
Detta ser snarare ut som en stresseffekt, t ex för starkt ljus eller otillräckligt med vatten. (Eftersom det också finns kirskål i bild kan det knappast vara näringsbrist) Variegerade (brokiga) varieteter/genotyper brukar avvika slumpmässigt över hela bladytan.
Märk väl att de vi ser kan avvika från ett annat, normalt, bestånd genom att vara en mer stresskänslig genotyp.
Kommentarer