Reeves kärrsköldpadda, Mauremys reevesii, hör hemma i Ostasien där den lever i grunda vattensamlingar och våtmarker. I det vilda är det mycket sällsynt på grund av att dess levnadsområden har förstörts. Den anses därför som ”starkt hotad” (EN) av den globala rödlistningskommittén IUCN. Samtidigt är den ett populärt husdjur. Sköldpaddor är dock långlivade, varför många oansvariga djurägare gärna släpper ut dem när de tröttnat. Därför ser en ibland sköldpaddor i till exempel stadsparksdammar. Många vattensköldpaddor som kommer från tempererade områden klarar av att övervintra i södra Sverige under de numera milda vintrarna. Det finns en stor risk att dessa arter blir invasiva i framtiden, och det är därför angeläget att observationer rapporteras till Länsstyrelsen eller på Artportalen. Bilden är tagen av Louise Roslund.
På mitt sommarjobb på Naturum i Blekinge kom det in en kvinna som fotat en vattensköldpadda vi inte tidigare sett. Den är helt svart på bilden och liknar inte gulbukade, rödörade eller gulörade vattensköldpaddan. Min chansning är Reeves kärrsköldpadda, men för att rapportera den på Artportalen vill vi vara säkra. Bilden togs 26 juni i Ronneby brunnspark.
Det är absolut en Reeves kärrsköldpadda (Mauremys reevesii) som frågeställaren också var inne på, men den ser atypiskt ut för att det är en melanistisk variant av arten. Frågeställaren ska därför ha en skopa beröm, för att att gissa rätt på en sådan variant är på den högre skolan.
– Per-Arne Åhlén, gästexpert
Rent generellt: vet en inte arten kan man ju på till exempel på Artportalen rapportera ”Vattenköldpadda”, eller ange art med valet ”osäker bestämning”. Det sistnämnda ger ett frågetecken bakom artnamnet, så att osäkerheten framgår. Då brukar en få förslag (av varierande kvalitet!) från andra användare av Artportalen. Hellre en rapport om osäker (invasiv) art än ingen rapport alls!
Många insekter dras till gamla träd med skador ur vilka söt, till slut jäsande, sav sipprar ut. Den sockerrika vätskan är ett viktigt energitillskott. Därför hittar en ofta stora mängder insekter kring savflöden, till exempel getingar, flugor och myggor, fjärilar och många olika slags skalbaggar. Bilden är tagen av Sanna Lindberg.
Jag jobbar på en förskola i nordvästra Ångermanland, där det alldeles bakom vårt stängsel står ett par gamla och jättestora björkar på granngården. Sedan jag kom tillbaka efter semestern för 2 veckor sedan (9 augusti), har jag noterat att vi fått massor av vackra fjärilar som flyger runt vid björkområdet, sätter sig lite här och var och solar, och oftast brukar sitta i flertal runt på och nära den här ena björkens stam, där den har en stor och gammal spricka/skada i barken. Mestadels är det vad vi identifierat som sorgmantlar, vilket inte alls är den vanligaste arten här. Det är faktiskt ett rätt stort stort, men där är även en och annan vanligare nässelfjäril. Jag har inte varit med om liknande förut, särskilt inte såhär nära inpå människo- och barnliv.
Innanför barken verkar det även flyttat in getingar som jag upplevt ökat i antal och jag har också sett olika sorters flugor. Det svärmar helt enkelt kring skadan i barken nu och jag har känt en dålig lukt i närheten som jag försiktigt gissar inte omöjligt skulle kunna komma ifrån trädet (men vad vet jag?). Hursomhelst har vi börjat prata om att björken uppenbarligen inte mår så bra, verkar börjat murkna och om risker med att den en dag skulle kunna rasa ner på förskolegården. Kan man kanske gissa hur pass långt gånget det är baserat på djurlivet i den?
Vi skulle nu såklart behöva prata med grannen om att ta ner björken/björkarna och eliminera fallrisker. Men då undrar djurvännen i mig hur det skulle drabba fjärilskolonin och om en kan göra något för dem? Och vilken tid på året det kan tänkas vore bäst att björken fälls, för deras del? Jag antar ju att de bor där? Så hur klarar sig ägg/larver/puppor/fjärilar om hemmet förstörs? Puppor kan ju inte fly! Jag tänker också på att hösttemperaturerna nu börjar infinna sig, och jag har förstått att de övervintrar och gärna på sådana ställen?
Det låter som att björken har en spricka ur vilken sav sipprar ut. När den börjar jäsa (vilket förklarar den unkna lukten) attraherar den en mängd olika slags insekter som vill ta för sig av det jästa sockret. Många skalbaggar, fjärilar och getingar dras till sådana miljöer för att söka näring. Jag tror därför att det är maten som är den gemensamma nämnaren här, snarare än att det är olika insektskolonier inne i björken. Just getingar kan förekomma i stor mängd. Döende ved i soliga lägen är en typ av habitat som är starkt hotat över hela Sverige. Det är därför angeläget att spara björken där den står i den mån det är möjligt, även om fallrisken såklart blir en faktor att ta med i beräkningen här. Bäst för insekterna är att ta ner den under vintern, när de har haft sin huvudsakliga reproduktion och nykläckta individer har haft möjlighet att söka upp andra vinterkvarter.
När det gäller den stora mängden sorgmantlar är det kanske intressant att veta att den tycks ha ett särdeles bra år 2021. Särskilt längs Norrlandskusten har stora mängder sorgmantlar observerats, många insträckande österifrån. Och till sist, beträffande getingarna, kan det vara intressant att veta att det egentligen inte finns några ”jordgetingar”. Vi har flera olika arter av sociala getingar, vissa mörkare och andra ljusare, och många av dem bygger bo under jorden ibland.
I takt med att våra städer breder ut sig minskar grönytorna i rask takt. I många av Sveriges tätorter består långt mer än hälften av all mark av diverse hårdgjorda ytor som vägar och parkeringsplatser. Där kan inga djur eller växter leva. Det kan därför vara en god idé att skapa mer livsutrymme för stadens djur och växter med olika åtgärder, till exempel genom att sätta upp konstgjorda boplatser som insektshotell, eller att upplåta delar av marken som slåtteräng. Sådana åtgärder behöver inte vara så komplicerade, men de måste göras på rätt sätt för att vara effektiva. En blomsteräng med olika exotiska blommor är till exempel vacker att titta på, men knappast en effektiv födoresurs för pollinerande insekter, i synnerhet inte om något samtidigt görs för att lösa insekternas bostadsbrist i våra städer.
Behövs verkligen insektshotell och tidiga nektargivande blommor stadsmiljö? Jag tänker mig att det är snarare i jordbruksmiljö det behövs mer av dem då det inte är lika stor mångfald av flora där. Jag menar, det kan ju odlas samma gröda på landet så långt ögat når.
Jag förstår hur du tänker och det är ju helt rätt att den största förbättringen för bland annat pollinatörer behöver göras i jordbrukslandskapet, särskilt där fälten är stora och riktig natur saknas. Och, det görs faktiskt en hel del, antingen inom forskningsprojekt eller som del av lantbruket. Till exempel sås det många remsor med olika blommor som gynnar pollinatörer och kanske också naturliga fiender till olika skadeinsekter. Förbättringarna går visserligen långsamt, men framåt. Detta utesluter ju inte att det är bra att berika stadsmiljön också, som på många håll är både enahanda och inte särskilt genomtänkt. Bihotell och liknande har dessutom ett pedagogiskt syfte att medvetandegöra hur viktiga insekter och blomväxter är.
– Olle Anderbrant
I tillägg till Olles utmärkta svar tänker jag också på devisen ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något”: städer och tätbebyggda områden upptar idag en allt större del av vår landareal och inom städerna krymper mängden grönytor i snabb takt. Ganska slentrianmässigt planeras städer och trädgårdar utifrån lätt skötsel eller lättja, och innehåller därför gärna element som trädäck, swimmingpool och gruslagda ytor. Ibland alldeles i onödan. Genom att utnyttja stadens ytor lite mer effektivt, till exempel genom att förbättra för pollinerande insekter genom att välja bra växter och att skapa konstgjorda boplatser, kan vi göra betydande bidrag till den biologiska mångfalden på både stads- och landskapsnivå. En enda trädgård eller en enda vägslänt spelar kanske inte så stor roll, men om många av stadens invånare gör något litet för att göra det bättre för insekter kan de positiva effekterna bli enorma.
När sådana åtgärder utförs är det viktigt att det görs på rätt sätt. Att välja ”fel” sorts blommor gynnar bara människor, men knappast insekter i någon nämnvärd utsträckning. Det har våra kollegor skrivit mer om här. Ibland är det enkla faktiskt det bästa – att slarva med rensningen är ett vinnande koncept. Det talar vår expert Torbjörn Tyler om här. Samme Torbjörn skriver också om saken tillsammans med flera kollegor om här.
Det går ofta ganska bra att få kärnan från en mangofrukt att gro. Ibland får en dock oväntat besök i krukorna, som här. De mindre plantorna med sågade bladkanter är glasbjörk. Björkfrön sprids lätt med vinden och kan därför hamna lite varstans. Bilden är tagen av Maria Lindberg.
Vi planterade två mangokärnor i våras. Båda tog sig och växer. Det konstiga är att båda krukorna har två växter i sig, men de ser helt olika ut. Det verkar konstigt om det skulle ha hamnat ett frö från en annan växt i båda krukorna, men också konstigt om mangoplantor består av två olika växter!
Du har lyckats få en mango och en glasbjörk i varje kruka! Björkarna sprider sina frön med vinden och brukar därför ofta dyka upp som ogräs i till exempel blomkrukor.
Strimlusen, Graphosoma lineatum, är namnet till trots alls ingen lus, utan istället en av våra bärfisar. Storleken och det vackra mönstret på såväl rygg som buk gör den till ett omisskänneligt djur. Strimlusen äter fröer och fruktämnen från olika flockblomstriga växter. Hos oss ser man den ofta på hundloka eller palsternacka, men i trädgårdar säger den inte nej till växter som kummin och spansk körvel. I Sverige är strimlusen en sydlig art. Historiskt sett var dess starkaste fäste i Södermanland, varför den utnämndes till landskapsinsekt där. Bilden är tagen av Inga Palmér.
Jag undrar vad det är för en vacker skalbagge som jag räddat ur min vattentunna? Även undersidan hade ett vackert mönster. Jag har aldrig sett dess like! Och min lilla uppslagsbok över vanliga insekter i Sverige, gav heller ingen vägledning. Kanske en sällsynt gäst?
Det är faktiskt ingen skalbagge, utan en bärfis som på svenska kallas för strimlus och på vetenskap för Graphosoma lineatum. Den lever på olika slags flockblomstriga växter och på sensommaren ses de vuxna djuren ofta sitta tillsammans i olika (gärna vita) sådana blommor. De kommer att övervintra som fullvuxna och på vårkanten kommer de fram för att para sig. Ett mycket vackert djur som inte har några förväxlingsarter Sverige.
Att det inte är en skalbagge ser en lättast på att den helt saknar käkar. Om du vänder på strimlusen hittar du istället en lång sugsnabel som den använder för att suga växtsaft med. Snabeln syns faktiskt, om än inte så bra, på bild som är tagen underifrån. Alla skalbaggar har bitande mundelar, alltså motsatta käkar precis som vi har. Dessutom har skalbaggar täckvingar som möts kant i kant längs hela ryggen. Bärfisar och andra skinnbaggar har vingar som delvis överlappar varandra i bakänden.
Strimlusen är Södermanlands landskapsinsekt, och här finns lite mer information.
Den stora och vackra getingspindeln, Argiope bruennichi, har funnits i Sverige i omkring 30 år. Den hittades först i Skåne, men är numera ganska vanlig i de södra delarna av landet. På ryggen är djuret tjusigt randigt, ungefär som en geting, men på magen går de gula strecken längsmed istället. Förvirrande! Bilden är tagen av Oskar Lodin.
I mitten av augusti hittade jag den här spindeln i sitt nät utmed en mindre landsväg nära byn Alsarp i östra Småland. Miljön är en ängsbetonad och relativt artrik vägkant med blommor. Jag tänkte först getingspindel, men den stämmer ju inte när jag tittar på bilder.
Jag tror visst att du har hittat en getingspindel (Argiope bruennichi), men du har fotat undersidan på den. Det är därför den ser annorlunda ut! Habitatet stämmer bra med ängsmark, eftersom getingspindeln lever i högt gräs där den jagar sitt favoritbyte gräshoppor och vårtbitare.
Staren, Sturnus vulgaris, är en karaktärsfågel för jordbrukslandskapet. Från högsommaren och en bit in på hösten, innan de drar söderut, bildas ibland mycket stora starflockar som bjuder på ett imponerande luftskådespel när de är på väg till sina nattkvarter. Dessa kan gärna ligga i en vassrugge invid en sjö.
Vi bor i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Invid Hammarby sjö finns en stor vassrugg där det sedan några dagar börjat samlas ett stort antal starar. Det är ett trevligt återkommande och fascinerande skådespel som vi följer med förtjusning varje sommar. Men det väcker också en massa frågor som vi fortfarande inte fått svar på trots letande på nätet och i olika fågelböcker.
Det vi undrar över är följande:
1. Hur gamla blir stararna?
2. Finns det andra fåglar som håller ihop i grupp som stararna gör?
3. Finns det någon ledarfågel i gruppen, eller kan vem som helst starta och få de andra med sig?
4. När de väl ger sig av, följs de åt hela vägen till vinterkvarteret?
5. Hur ofta stannar de på vägen?
6. Återvänder de till samma vinterkvarter?
7. Håller de sedan ihop när de kommer fram till vinterkvarteret?
Många frågor om starar som behöver svar!
1. Frågan är mycket svårare att svara på än för t.ex. människor, eftersom dödligheten hos fåglar ser helt annorlunda ut. Lite grovt kan man säga att hälften av stararna dör varje år. Så någon medelålder är svår att tala om. Den äldsta kända staren i Sverige blev 17 år, baserat på ringmärkning. Men det torde vara mycket ovanligt att de blir 10 år. Av alla de starar som lämnar sina bon i början av juni kommer mindre än hälften att vara vid liv när nästa års häckningssäsong börjar.
2. Jo, väldigt många fåglar lever i flock, i olika hög grad och under olika stora delar av året. Allra vanligast är det med flockar utanför häckningstid. Andra fåglar som lever i lika täta flockar som stararna är vadarfåglarna, t.ex. kärrsnäppa. Våra vanligaste mesar lever på vintern i mycket glesare flockar (s.k. meståg) som drar fram genom skogarna. Så det finns många varianter på flockliv hos fåglar.
3. Hos stararna är det säkert inte så och inte heller hos många andra arter. Gäss, svanar och tranor kan dock flytta i små familjegrupper och då är det föräldrarna som leder flocken.
4. Ingen vet säkert något om detta, men hos starar och de flesta andra arter är det inte så. Det sker ett ständigt utbyte av individer i flockarna. Det finns dock undantag. Det är känt att stjärtmesen ibland ger sig ut på längre flyttningar och det har hänt att en flock om 12 fåglar har ringmärkts på en plats och sedan har alla 12 (!) fångats av en annan ringmärkare några dagar senare, kanske 30-40 mil bort. Detta torde dock höra till de verkliga undantagen.
5. Generellt kan man säga om flyttande småfåglar att för varje dag de faktiskt flyger behöver de stanna och äta under en hel vecka. Det går nämligen mycket långsammare att lägga på sig de nödvändiga fettreserverna än vad det tar att göra slut på dem genom något så kostsamt som flygning. I stararnas fall skulle jag tro att det vanligaste är att flyger lite kortare sträckor var och varannan dag.
6. Vet ej på rak arm hur stararna gör, men det är inte orimligt. Hos småfåglar generellt finns alla varianter. Vissa fåglar, som buskskvättan, flyger ner till Afrika söder om Sahara och sitter i samma buske som de satt i förra året. Andra, som gråsiskan, kan ena vintern vara i Mellansverige och andra vintern sitta i Kina!
Puppor av antingen husflugor (flugfamiljen Muscidae) eller spyflugor (flugfamiljen Calliphoridae) som uppträdde i stort antal hemma hos en av våra läsare. Bilden är tagen av Necla Güzel.
Jag hittade knappt 20 av dessa hemma hos mig och blev väldig orolıg. Vet ni vad är det är för något? Kan det vara kackerlackor?
Du kan vara lugn – det är ingen kackerlacka. Kackerlackor har långa ben och långa antenner och ett stort huvud, men det du har hittat har ingenting av det. Det är istället en puppa av någon fluga, av utseendet att döma rör det sig om antingen spyflugor (flugfamiljen Calliphoridae) eller husflugor (flugfamiljen Muscidae). Det är inte några skadedjur. Vill du veta vad det är kan du lägga pupporna i en burk och vänta på att de kläcker.
I Sverige har vi bara en inhemsk kackerlacka som kallas för skogskackerlacka (Ectobius lapponicus). Den är vanlig utomhus över hela landet men ganska ofta kommer den in till oss av misstag. Även då kan en vara lugn, eftersom skogskackerlackan aldrig uppträder som skadedjur. Vi har skrivit mer om skogskackerlackor här.
Värt att veta om kackerlackor är också att de har så kallad ”ofullständig förvandling”. Det betyder att det är ett kackerlacksägg kläcks en liten kackerlacka som ser ut som en vuxen i miniatyr. Den växer sedan i takt med att den åldras, och blir så småningom vuxen. Flugor har det vi brukar kalla för ”fullständig förvandling”. Det betyder att det är ägget kläcks en larv som äter på något och växer. Sedan blir den en puppa, och ur puppan kläcks en fluga. Alla de här olika livsstadierna är väldigt olika varandra, bland annat är det bara den vuxna flugan som har långa ben (medan alla olika åldrar hos djur med ofullständig förvandling har lång ben).
Kanadagåsen, Branta canadensis, hör från början hemma i Nordamerika men den har planterats ut på många håll i Europa. I Sverige är den ställvis mycket vanlig. Den stannar gärna här hela vintern och rör sig mest inom landet för att hitta lämpliga vinterkvarter. Bilden är tagen av Guido Gerding.
Vi har en ensam kanadagås som inte följt med någon flock på flytt. På morgonen ropar den precis som om den letar efter kompisarna. Kan den övervintra här? Vad kan vi eventuellt försöka ge den att äta? Vi bor i Gällered i Halland. precis invid en damm. Här kan bli nedåt 20 minus på vintrarna.
Det är naturligtvis svårt att avgöra om det är något ”fel” på er gås, men det är inget konstigt i sig för en kanadagås att stanna i Sverige över vintern. I stort sett alla kanadagäss som häckar i Sverige övervintrar också i Sverige. Så länge det finns mat är alltså kyla och snö inget problem i sig. Likt de flesta gäss betar kanadagåsen gräs (så grönt och fint som möjligt), men äter också gärna spillsäd. Man kan säkert hjälpa en gås att överleva vintern genom att mata den, men det är oklart om man på så sätt får den att stanna istället för att söka upp eventuella ”kompisar” på annan plats.
Lockespindlar hör till spindeldjuren, men de är inga spindlar. De räknas istället till en egen spindeldjursordning som på vetenskap heter Opiliones och på svenska kort och gott ”lockespindlar”. Det finns 23 olika lockespindlar i Sverige, och alla har de karakteristiskt långa ben och en liten, nätt kropp. Ögonen sitter på en liten förhöjning längst fram på kroppen – ögonkullen. Här ser vi en lockespindel i full färd med att byta hud (”ömsa”) i frågeställarens trädgårdsmöbler. Liksom alla spindeldjur måste lockespindlarna byta kostym när de vuxit ur den gamla. Videon skickades in av Lena B. Andersson.
Jag hittade denna på mina trädgårdsmöbler. Den ser ut att ha 16 ben!
Vad är det för djur? En spindel? Äter den på videon? Är det därför ”benen” är invikta?
Man ser inte kroppen klart på stillbilden, men de åtta långa benen gör att det knappast kan vara något annat än en lockespindel. Det som ser ut som ett 16-bent djur på filmen. Kanske är det inte en utan två lockespindlar som du har fångat i parningsakten?
Lockespindlar har inre befruktning och hanen är penisförsedd. Man ser bara en mycket liten skymt av det ena djuret, så det är fullt förståeligt att man tolkar filmen som visande ett 16-bent djur. Kanske kan mina kollegor på Fråga en Biolog bekräfta min bestämning.
Lockespindlar är spindeldjur, men trots namnet inte närmare släkt med spindlarna. De saknar spinnkörtlar och är inte giftiga. Deras åtta ben är nästan alltid mycket långa. Deras kropp är uppdelad i framkropp (prosoma) och bakkropp (opisthosoma). Men de har ingen midja, som spindlarna. Det ser därför vanligen ut som om kroppen är odelad Huvudet ingår i framkroppen. De andas med trakéer. Till skillnad från spindlar kan de äta sin animaliska föda i form av små bitar, inte bara i flytande form.. De äldsta fossilen av lockespindlar är cirka 400 miljoner år gamla, vilket innebär att de troligen var en av de första djurgrupper som lämnade vattnet för att leva på land.
Populärt kallas lockespindlar ”långben”. Det gör harkrankarna också, men de är stora myggor.
Tack för dina utmärkta fina video som fångar en ganska speciell händelse – en lockespindel som byter hud. Det kallas för att de ömsar. Hos de ryggradslösa djuren pratar vi om fullständig och ofullständig förvandling. Fullständig förvandling är när djuren ändrar skepnad helt mellan olika livsstadier – tänk på en fjäril som först är ägg, sedan larv, därefter puppa och till sist en fjäril. Hos djur med ofullständig förvandling ser småttingarna ut ungefär som vuxna i miniatyr redan från det att de kläckts ur ägget. Hit hör bland annat spindlar, skorpioner och lockespindlar. När sådana djur äter och växer blir kostymen till slut för trång. Då ömsar de hud. Det går till ungefär så att djuret hittar en plats att fästa sig på, som t.ex. ryggstödet på en trädgårdsstol, och sedan kryper det helt sonika ut ur sin gamla hud. Alldeles i början efter hudömsningen är djuret väldigt ljust, nästan vitt, och väldigt mjukt. Det tar ett-ett par dygn för det att hårdna och få tillbaka sina färger. Olika slags djur gör olika många hudömsningar innan de nått sin vuxna storlek, medan andra som spindlar och kräftor fortsätter att växa genom hela livet och byter hud ”när det är dags”.
Om du tittar noga på din video ser du att den övre delen i det sextonbenta djuret är ganska genomskinligt och ser litet ”fnasigt” ut. Den nedre delen är däremot stor och ljus och med märkligt böjda ben. Den är precis på väg att ta sig ur sin gamla hud. En fantastisk video på något man mycket sällan får se med egna ögon!
Kommentarer