Kloroplasterna i växternas celler gör bladen gröna. Olika typer av klorofyll har dock olika grön färg, så beroende på balansen mellan olika sorter får bladen olika grön nyans. Dessutom innehåller växtcellerna många andra färgämnen, till exempel karotenoider som har gul-röd-orange färg. Därför har olika slags växter olika färg på bladen, trots att de alla innehåller klorofyll. Det finns ett oändligt antal olika gröna nyanser! På bilden ses kloroplaster med klorofyll i skogspraktmossa, Plagiomnium affine, fotograferade av Kristian Peters.
En kollega nämnde att det finns cirka 700 olika nyanser av grönt i naturen! Det pratas ofta om till exempel nygrönt och sedan ser man att nygrönt övergår till annan grön färg, och så vidare. Jag har letat på Google efter 700 nyanser av grönt, men hittar ingen info om detta. Kan ni hjälpa till?
Jag skulle snarare säga att antalet nyanser är oändligt. All grön färg i växtblad kommer sig av att klorofyll absorberar framförallt rött ljus, men det finns två olika klorofyller (a och b) med olika nyanser. Eftersom halterna av klorofyll a och b varierar mellan växtarter och med omvärldsbetingelser, så finns det redan på grund av detta detta hur många nyanser som helst. Sedan varierar gulheten med halterna av olika karotener och xantofyller, och till sist kan det finnas röda nyanser som uppstår på grund av antocyaniner eller betalainer.
Kan det vara ett vildsvin som lämnat denna spillning på en gräsmatta i skånska Åhus? Bilden är tagen av Tommy Palmgren.
Öppet mitt på gräsmattan låg avföring, ett par stycken i storlek som en halv lunchkorv, dessutom ett par klumpar. Alla med någon meters mellanrum. Färgen stöter lite i grönt och inuti är det som om man kört gröna blad i en mixer. Vi bor i ett villaområde i Åhus och tomten är hyfsat inhägnad, men det går nog att pressa sig igenom på ett par ställen. Fynden gjordes i mitten av mars.
Utvändig färg, samt formen, tyder på att det här är spillning från ett djur som ätit mycket växter. Även om jag inte kan avgöra säkert från bilden, så gissar jag att det kunde vara ett vildsvin som varit i farten här. De har en ganska varierad diet, vilket leder till att spillningen kan variera en hel del i färg och konsistens. Det stämmer ju också bra med ”inhägnad men går att pressa sig igenom”. Men: hjortar, som dovhjort och kronhjort, och får (domesticerade och förvildade mufflonfår som finns i trakten) kan också ha spillning som ser ut såhär, förutsatt att de ätit mjuk och lättsmält föda. Under vinter och vår, innan grönskan kommit igång, brukar dock hjortdjurens avföring vara torr och i pelletsform, eftersom de äter svårsmälta saker som stannar så länge i magtarmkanalen att nästan allt vatten absorberas.
Som så ofta med spillning går det inte att vara helt säker bara baserat på bilden, men jag hoppas att det ger en fingervisning.
Bäcknejonögat, Lampetra planeri, hör tillsammans med tre andra arter (havsnejonöga, flodnejonöga, pirål) till en grupp av mycket primitiva fiskar som kallas för rundmunnar (Cyclostomata). De saknar pariga fenor som andra fiskar, och har heller inga käkar. Dessutom är de inte ryggradsdjur i egentlig mening, utan har bara en ryggsträng som hos nejonögon skyddas endast av mjukt brosk (inte hårt ben, som hos andra fiskar). Just bäcknejonögat är spridd över nästan hela landet och leker även i mycket små vattendrag, till exempel i bäckar med god vattenkvalitet och grusbotten. De intar ingen föda som vuxna och dör omedelbart efter leken. Just dessa bäcknejonögon fotograferade Hilde Skar Olsen i en bäck utanför Höör i Skåne.
Vi bor norr om Höör i Skåne och här om dagen såg vi en ål i bäcken. Sedann kom det fler och nu är det 6 stycken. Hur kom de hit, och varför?
Det är inte några ålar. Detta är bäcknejonöga, Lampetra planeri. Att det är bäcknejonöga och inte den snarlika arten flodnejonöga ser man lättast på att den bakre ryggfenan börjar precis där den främre ryggfenan slutar. Hos flodnejonöga finns ett tydligt mellanrum mellan dem. Bäcknejonögat är också betydligt mindre, runt 15 till 20 centimeter som vuxen, medan flodnejonöga blir uppemot 50 centimeter.
De två arterna reproducera sig och lever som larver i ungefär samma typ av åar, men bäcknejonögat stannar i rinnande vatten hela livet, medan flodnejonögat vandrar ut till havet under en period efter att de blivit vuxna, men innan de blivit lekmogna. Bäcknejonögat däremot leker däremot direkt när dom blivit vuxna, äter ingenting som vuxna, och dör efter leken.
Bäcknejonögon gillar att leka på precis den där typen av grusbottnar som man ser på dina bilder. Ofta leker de på samma platser vid ungefär samma tid på året år efter år, så har ni tur har ni hittat en plats som ni kan återvända till för att återuppleva denna häftiga händelse!
– Viktor Nilsson
På den här och den här kan ni läsa mer om bäcknejonögat. Där hittar ni också en utbredningskarta över svenska fynd.
Tigern, Panthera tigris, är världens största nu levande kattdjur, och också ett av de mest sällsynta. Under de senaste seklet har det skett stora minskningar i populationsstorlek och idag återstår bara några tusental vilda tigrar, jämfört med omkring 100 000 vid 1900-talets början. På bilden ser vi en hona av bengalisk tiger, som finns i Indien och Bangladesh. Liksom andra tigrar har den omkring 100 ränder, varav drygt hälften är svarta. Bilden är tagen av Charles J. Sharp.
Vi går i Förskoleklass i Henåns skola. Just nu är vi Superundersökare och undrar: Hur många ränder har en tiger?
Vi ska kontrollera 3 olika källor för att se om vi får samstämmiga svar så vi vet att vi kan lita på faktan.
Man får rätt många samstämmiga träffar om man googlar ”tiger number of stripes”. De flesta säger omkring 100 ränder, och en träff 120-150. Av de 100 är cirka 55 svarta, resten färgade. Mina egna bilder är inte tillräckligt bra, men på nätet finns ju många bra bilder att räkna på. Jag har inte sökt i någon seriös databas, men Wikipedia skriver ”De flesta tigrar har drygt 100 ränder”.
Stavlik vattenskorpion, Ranatra linearis, är en slags skinnbagge som lever i vatten. Det är en av bara två olika slags vattenskorpioner i Sverige, och den mest sällsynta av de två. Stavlika vattenskorpionen finns i olika slags vattensamlingar och fungerar där som ett glupskt rovdjur. I bakänden har vattenskorpioner ett långt andningsrör, som fungerar ungefär som en snorkel. Liksom många vattenlevande insekter är stavlik vattenskorpion en skicklig flygare. Det är nödvändigt för att kunna ta sig mellan olika vattensamlingar. Bilden är tagen av Annalena Svartlien.
Vet ni möjligtvis vet vad det här för flygfä som kom gåendes i min trädgård förra helgen? Jag bor i Strängnäs, Mälardalen. Den såg ut som ett flygfä med vingar, men den flög aldrig vad jag kunde se. Den var omkring 10 centimeter lång.
Det är en stavlik vattenskorpion, Ranatra linearis. Det är en av bara två vattenskorpioner i Sverige (den andra heter klodyvel). Typiskt är det långa andningsröret i bakänden, och att frambenen är omvandlade till kraftiga fångstarmar.
Vattenskorpioner är skinnbaggar, alltså släkt med bärfisar och annat, men de lever i vatten där de är glupska rovdjur. Som synes är de dock skickliga flygare, så att de kan sprida sig mellan olika vattensamlingar. Just stavlika vattenskorpionen är den mer sällsynta av de två arterna, och jag blir alltid själv glad när jag ser den.
Buskringspinnaren, Malacosoma neustrium, är en slags nattfjäril som är ganska vanlig i sydöstra Sverige. Den trivs på ganska varma , öppna marker där larverna utvecklas på olika rosväxter som apel, slån och hagtorn. Den vuxna fjärilen är kraftigt byggd, med vacker ockragul eller rödbrun färg. Den flyger i juli och augusti. Bilden är tagen av Inger Larsson.
De här larverna träffade jag på igår. En utomhus och en inomhus, omkring 3,5 centimeter långa. Jag hittade dem i Vallby, en mil söder om Enköping.Vad är det för något?
Det är en larv av en nattfjäril som heter buskringspinnare, Malacosoma neustrium. Det är en vanlig fjäril i sydöstra Sverige, där den föredrar varma, buskrika marker som betesmarker, skogsbryn och fruktträdgårdar. Larven lever särskilt på olika rosväxter, hos oss ofta på apel, hagtorn, slån eller nypon.
På den här länken finns mycket mer information om arten, tillsammans med bilder på de fullbildade fjärilarna och en utbredningskarta över svenska fynd.
Koltrasten, Turdus merula, är en av flera olika fågelarter som gärna bygger bo i människans absoluta närhet, till exempel i trädgårdar. Här ger vi tips på hur man kan ta reda på hur olika fåglars ägg ser ut. Bilden är tagen av Adam Moore.
Var finner jag bilder eller fotografier på småfågelägg? Jag hittar tomma skal i min trädgård och är intresserad av att få veta vems ägg det varit. Är väl hemma på kunskaper om fåglar i övrigt.
Den klassiska källan för detta är ”Våra fåglars ägg och bon” från 1948 av Rudolf Söderberg. Den är ganska lätt att hitta antikvariskt för en billig peng, och finns också att låna på biblioteket.
Det finns också en nyare bok med den olyckliga titeln ”Våra fåglars bon och ägg” från 2015, skriven av Tage Wahlberg och Raoul Karlsson. Den är litet svårare att köpa, men finns på flera bibliotek. Se den här länken till bibliotekskatalogen Libris.
Det enda träd i släktet popplar som växer vilt hos oss är asp, Populus tremula. Flera utländska arter förekommer dock i odling, och av dessa har många förvildats. Vi tror att knopparna på den här bilden kommer just från en sådan utländsk art, men vilken det är kan vi inte avgöra. Bilden är tagen av Vera Fjellborg.
Jag har tagit bilder på blomknoppar på en kvist som jag tror är en asp. Men jag tittade lite på nätet och hittade liknande knoppar på träd av typen poppel. Nu undrar jag till vilket träd de här blomknopparna tillhör? Bilderna är tagna på Lidingö i Stockholmsområdet i slutet av april.
Asp är ju vår enda inhemska art i släktet popplar (Populus), men det finns åtskilliga utländska arter i samma släkte som odlas och förvildats hos oss. Arterna i släktet ser ganska lika ut när de blommar, trots att bladen kan vara väldigt olika.
Jag misstänker att du hittat någon av de utländska/odlade arterna, men jag kan inte från dina bilder säkert avgöra vilken art det är.
Här har en hare sprungit förbi. Det är typiskt att hararna har två pariga avtryck längst fram, gjorda av bakfötterna, och två mindre avtryck på rad däremellan, gjorda av framfötterna. Harar är också kända för att plötsligt byta riktning i spårlöpan och börja springa åt ett annat håll, nog för att göra det svårare för rovdjur att följa efter. Bilden skickades in av Lena Malmberg.
Jag hittade de här spåren på vår tomt i Småland nu i vintras. Spåren både börjar och slutar ”plötsligt”, det vill säga med orörd snö både i början och slutet. Jag undrar också över de lite fyrkantiga avtryck som syns i början och slutet. Vem kan ha gått här?
Spåren som löper in i bilden är gjorda av en hare, men det går inte att avgöra om de kommer från skogs- eller fälthare. Typiskt för båda arterna är spår med fyra avtryck, där de nästan pariga stämplarna längst fram kommer från bakfötterna och de mellersta spåren från framfötterna. Det är ganska vanligt att harar snabbt byter riktning i spårlöpan, eller att de kastar sig åt sidan och fortsätter springa i en annan löpa. Det kan vara bra för att förvilla rovdjur, men det förvillar också oss eftersom det kan ge spårlöpan ett litet märkligt utseende.
Det fyrkantiga avtrycket i bildens nederkant ser spännande ut. Kanske har haren stannat upp och spanat, så att det är avtrycket från ändan vi ser?
Här ser det mycket riktigt ut som att en björn har gått förbi. En bild på hela spårlöpan, där steglängden syns, hade gjort bestämningen ännu enklare. Bilden skickades in av Ida Eklund.
Kan detta vara björnspår som jag såg i Norrtälje kommun nu i vintras? Det fanns flera spår, men min lilla vovve började spåra hejvilt direkt och jag hann inte dra undan henne innan hon hade hoppat sönder spåren framför oss. Det var liknande gångart och steglängd som hos björn, och jag vet att flera sett björn i trakten 2020 och 2021.
Givet den väldiga storleken i kombination med vad som ser ut som tydliga tåavtryck, och med tanke på var observationen gjordes, känns björnspår sannolikt. Spårstämpeln är dock otydlig och det hade varit bra att få en uppfattning om hur själva spårlöpan ser ut. Steglängden kan ge bekräftande information: hos en vuxen björn varierar den mellan 100 och 150 centimeter, vilket är mycket längre än hos andra icke-klövdjur.
Jag rekommenderar att du besöker platsen igen för att ta några mått. Man mäter avståndet från framkanten av en spårstämpel till nästa spårstämpels framkant från samma fot. Det spelar ingen roll vilken fot du väljer, bara det är samma.
Kommentarer