Rovflugor har ett tydligt avsatt huvud med stora ögon, stora mustascher och kraftiga, nedåtriktade mundelar. Arten Laphria flava är en av våra allra största arter. Larven utvecklas i murkna tallstockar där den lever av olika skalbaggslarver. Även den fullbildade flugan är ett glupskt rovdjur som under sommaren fångar nog så stora insekter i soliga skogsgläntor. Bilden är tagen av Per Ola Larsen.
Några dagar efter midsommar satt jag på terrassen på min svärmors lantställe i Stockholm mellersta skärgård när en stor insekt kom flygande och satte sig på en flytväst precis intill mig. Jag tänkte först att det var en bålgeting, men formen stämde inte riktigt. Dessutom var den hårigare. Tyvärr hann jag bara ta en bild innan den flög iväg igen. Jag uppskattar att den var någonstans mellan tre och fyra centimeter lång.
Nej, någon geting är det inte. Det är faktiskt inte ens en stekel! Du har istället fotograferat en fluga i familjen rovflugor (Asilidae) som heter Laphria flava. Den saknar ännu svenskt namn. Det är en av våra allra största rovflugor, och den kan vara vanlig där den förekommer. En stor, pampig och högljudd fluga som är ett glupskt rovdjur på olika slags, ganska stora, insekter. Honan lägger sina ägg i murkna tallstockar och larven lever sedan av olika skalbaggslarver som också finns i stocken.
Varför är det inte en stekel då, när den är så stekellik? Det finns några saker som är bra att titta på. På din bild syns det bara ett par vingar, vilket är typiskt för flugor och myggor. Alla steklar, som getingar, bin och humlor, har två vingpar (fyra vingar, alltså). Dessutom har ditt djur något som ser ut som en kort snabel i ansiktet. Det är också typiskt för flugor och myggor – de har alla en kortare eller längre sugsnabel, men aldrig käkar. Steklar, däremot, har alltid käkar.
Rovsteklar fångar olika slags insekter som honan bedövar och tar med till sitt bo. Hon lägger sina ägg på de bedövade insekterna. Rovstekellarverna äter sedan långsamt upp det ännu levande, men förlamade, bytet. Många rovsteklar fångar bara insekter av en viss typ. Just den här rovstekeln tror vi hör till släktet Pemphredon, eller närstående. Bilden är tagen av Roland Olsson.
Vad är detta? Jag kallar dem för småsovarbin, men undrar om det är rätt. När jag jämför med bilderna jag får fram när jag söker på artens vetenskapliga namn, Chelostoma campanularum, så blir jag så tveksam. Fotot är taget i Vallentuna.
Nej, något småsovarbi är det inte. Det är faktiskt inget bi alls. Det syns bland annat på den ganska långa och smala midjan (ett ”skaft” mellan mellankroppen och bakkroppen) som bin saknar, och kanske särskilt på de tunna och helt cylindriska bakfötterna. Hos alla slags bin (med ett eller två undantag) är den första leden på bakbenens fötter förtjockad, tydligt högre än bred. Det är en slags modifiering för att underlätta pollensamlandet.
Du har istället fotograferat en rovstekel i familjen Crabronidae. Vi har flera hundra olika i Sverige. De samlar inte pollen, utan istället olika slags insekter som honan bedövar och tar med till sitt bo. Hon lägger sina ägg på de bedövade insekterna, som sedan långsamt äts upp (fortfarande levande) av rovstekelns larver. Många rovsteklar är bytesspecifika, såtillvida att de bara fångar insekter av en viss typ. Kända exempel är till exempel bivargen (Philnthus triangulum) som bara fångar honungsbin. Just vilken rovstekel du har fotograferat kan jag inte avgöra med säkerhet, men jag tycker att det ser ut som ett djur i släktet Pemphredon eller närstående. Det är goda nyheter för dig, för just Pemphredon är specialister på bladlöss – de är alltså riktiga nyttodjur i trädgården!
.Tallbock, Monochamus sutor, hör till skalbaggsfamiljen långhorningar. Det är lätt att se varför! Tallbock är ganska vanlig i hela landet, men det är inte alltid man får förmånen att se den såhär vackert. Larven utvecklas, som namnet antyder, i tallved. Skalbaggen flyger på hög- och sensommaren, och kan då bland annat besöka timmerstaplar och nymålade hus. Bilden är tagen av Ingela Engman Sköld
Vi bor i Ängersjö i Västerbotten och fick besök av denna jätte. Vad kan det vara för en?
Det är en tallbock, Monochamus sutor. Den hör till skalbaggfamiljen långhorningar, av vilka det finns omkring 120 olika i Sverige. De flesta är knutna till död ved, där larverna utvecklas under ett till flera år. I tallbockens fall är det just tall som gäller, precis som namnet antyder.
Tallbock är ganska vanlig över hela landet, men det är sällan man får se den så fint som ni sett den. Den kan dock besöka vedupplag eller nymålade hus om man brutit färgen med terpentin. Det är en hane på bilden, vilket syns på de väldigt långa antennerna och den smala bakänden. Honan är betydligt kortare antenner och så är hon lite rundare om baken.
Tripsar är primitiva djur som förs till en alldeles egen insektsordning (Thysanoptera). De känns igen på sin litenhet, den långsmala kroppen och, inte minst, att vingarna har fransar runtom. Både som larver och vuxna lever tripsar av att suga ut växtsaft ur olika prydnadsväxter och odlade grödor. De kan göra svår skada och är nog så svåra att bli av med. Under sommaren svärmar flera tripsarter och då kan de vara direkt besvärliga även för människor, särskilt eftersom de gärna provsmakar på oss med sin sugsnabel. Lyckligtvis är svärmningsperioderna korta, så just de problemen löser sig själva med tiden.
Det här är sommarens värsta plåga, de kryper in i ögon och öron och det kliar överallt! De har kommit ovanligt tidigt i år, kanske på grund av värmen tidigt på sommaren. Finns det något sätt att bli av med dem och vad kan det vara för någonting?
Det är en trips av något slag, en slags ganska primitiv insekter som känns igen på en liten, långsmal kropp och vingarna som har fransar längs hela kanten. Flera arter är allvarliga skadegörare på växter, eftersom både vuxna och larver lever på att suga ut saft ur växternas celler med sin kraftiga sugsnabel. På krukväxter inomhus ser tripsangrepp typiskt ut som ”silvriga fläckar” eller ”hål” i bladen och uppstår när tripsen sugit ut allt ur växtcellen så att den dör.
Den kan vara nog så svåra att bli av med inomhus, och utomhus (där de allra flesta tripsar lever) är det nog en ganska hopplös kamp. En sak som kan hjälpa är att utnyttja att tripsar gärna dras till gula blommor. En gul frisbee eller gul burk med vatten och diskmedel (för att bryta ytspänningen) kan dra till sig ganska många trips, men problemet är såklart att du kommer att döda en massa andra blombesökande insekter också (bin, humlor, fjärilar, flugor) med mera, och det finns det ingen anledning till. På samma sätt kan gula klisterlappar (flugpapper) hjälpa en del, med samma förbehåll som för gula burkar.
Som tröst kan jag nämna att de flesta tripsarter har ganska korta perioder när de svärmar i stor mängd, så om du står ut några veckor till tror jag att problemet löser sig själv på naturlig väg.
Gräsänder finns nästan överallt och de häckar gärna alldeles nära människor. Det kan ibland leda till att vi överlappar med änderna, till exempel när honan väljer en plats att lägga ägg på. Just den här gräsanden valde att bygga sitt bo i ankarluckan på vår frågeställares båt. Kan man som privatperson göra något åt en sådan sak? Vi försöker reda ut begreppen.
Det är en gräsand som häckar i ankarluckan på min båt. Den andas tungt när jag närmar mig. Hur länge är den i behov av att vara kvar där? Jag skulle gärna använda båten, så jag undrar om det är något jag kan göra?
Fåglar kan vara ganska påhittiga när det kommer till val av boplats, och detta är verkligen inget undantag. Det är ganska lätt att förstå varför gräsandshonan tyckte att ankarluckan passade bra som boplats, för det är svårt att tänka sig en plats där hon själv och boet är mer skyddade från rovdjur. Gräsandens ruvningstid är mellan tre och fyra veckor, räknat från när sista ägget lades. Det betyder att honan, om allt går vägen, kommer att vistas i ankarluckan ganska länge. Fördelen är att ungarna är borymmare, så hela familjen kommer att försvinna så snart äggen är kläckta. Ett eventuellt problem är, beroende på vad det är för slags båt, är att ungarna kan få det svårt att ta sig över relingen och vidare ut i vattnet. Det kan vara bra att hålla lite koll på, tror jag.
Det är i utgångspunkt förbjudet enligt lag att störa eller förstöra pågående fågelhäckningar. Det finns undantag i denna lagstiftning, men dessa omfattar bara vissa arter (gräsand är inte en av dem) och under mycket speciella omständigheter när olägenheten bedöms vara synnerligen stor. Det bästa är därför att härda ut några veckor, men under den tiden passa på att njuta av förmånen att få studera gräsänderna på mycket närmare håll än vad de flesta får någonsin får uppleva.
– Andreas Nord
Tusen tack för ditt utfyllande svar! Jag förstår. Jag får kolla att de kommer över relingen. Tänkte bygga en låda eller kopia av luckan och i två steg flytta över boet, först i båten, så den vänjer sig på samma plats, sen flytta lådan till vassen. Men nu när jag läst ditt svar får det nog vara…
Människoapor på Zoologiska muséet vid Universitet i Cambridge, Storbritannien. Från vänster borneoorangutan (Pongo pygmaeus), hona respektive hane av västlig gorilla (Gorilla gorilla), schimpans (Pan troglodytes) och människa. Alla människoaporna är mer eller mindre nära släkt med oss människor, men allra närmast står vi schimpansen. Den moderna människan har ändrat kroppsform, vikt och utseende sedan hon först uppstod på grund av mutationer tillsammans med naturligt urval. Men har inte schimpanser också fått mutationer i sitt arvsanlag eftersom de är så lika människor? Borde då inte schimpanserna också ha förändrats lika mycket som vi har gjort? Vår expert reder ut begreppen.
Mutationer i DNA gjorde att Homo sapiens utvecklades till en egen art, eller hur? Varför ser schimpanser då fortfarande likadana ut efter så väldigt många år? Har inte schimpanser också haft fortlöpande mutationer i sitt DNA, som utvecklat/förändrat dem?
Det är helt sant att mutationer drabbar alla arter i liknande omfattning, framför allt så närbesläktade arter som människa och schimpans. Men det är inte bara mutationer som driver evolutionen. Det naturliga urvalet, selektionen, är minst lika viktig, om inte viktigare. Selektionen ger evolutionen en riktning och ”hastighet”. Ju starkare selektion desto snabbare evolution, allt annat lika.
Om vi ska teoretisera bara lite till pratar man om ’riktad’ och ’stabiliserande’ selektion. Riktad selektion pekar åt ett håll, mot större eller mindre kroppsstorlek till exempel. Stabiliserande selektion å andra sidan motverkar förändring. En art som är välanpassad till miljön den lever i har ingen anledning att förändras. Individer som avviker för mycket från medel-individen klarar sig antagligen sämre än andra. Det uppstår nya mutationer hela tiden, men under stabiliserande selektion leder de ofta till sämre förmåga att överleva och reproducera sig för individerna som bär på dem, och de selekteras bort. Eller, vilket är vanligast, så har de väldigt liten påverkan och kan finnas kvar mer av en slump. Arter som lever under stabiliserande selektion kan mycket väl förändras rent genetiskt, nya mutationer med liten påverkan uppstår och etableras ganska slumpmässigt, men den sammantagna förändringen på organismnivå är förhållandevis liten. Det är samma typ av organism som har samma ekologiska roll och ser antagligen likadan ut.
Om vi återgår till schimpanserna kan man anta att de varit och är hyfsat välanpassade till sin miljö. Det finns ingen stark riktad selektion som drar iväg dem åt ena eller andra hållet. Snarare finns förmodligen en stabiliserande selektion som motverkar förändring. Detta sagt under antagandet att schimpanserna verkligen har varit desamma under årmiljonerna – det kan ha hänt mycket som vi inte har koll på, förändringar som inte syns i fossil, till exempel förändringar i beteende. Människosläktet å andra sidan bytte både miljö och sätt att leva sedan vi separerade från schimpanserna. Vi har med all säkerhet genomgått flera perioder med stark riktad selektion som lett till stora förändringar.
Det är alltså antagligen helt rätt som du säger att människor och schimpanser fortlöpande haft lika mycket mutationer som förändrat våra arvsanlag. Men hos människa har selektionen gett en sammanlagt stor förändring i kroppsform, beteende, med mera, medan den sammanlagda förändringen hos schimpanserna har varit relativt liten på grund av stabiliserande selektion.
Enteroctopus dofleini saknar ett vedertaget svenskt namn, men den kallas ibland för stor stillahavsbläckfisk eller åttaarmad jättebläckfisk. Det är världens förmodligen största åttaarmade bläckfisk med en medelvikt på 15 kilo och en armvidd på mer än 4 meter. Den lever på upp till 2000 meters djup i kalla, syrerika områden i norra Stilla havet. Nya DNA-studier visar att det som vi nu kallar för Enteroctopus dofleini med stor sannolik är flera olika arter som är så lika varandra att det inte går att se vad som är vad på utsidan. Det brukar kallas för ”kryptiska arter”. Bilden är tagen av Alexander Semenov.
Finns det något svenskt namn på bläckfiskarten Enteroctopus dofleini?
Såvitt jag vet finns inget vedertaget svenskt namn på Enteroctopus dofleini, men såväl ”åttaarmad jättebläckfisk” som ”stor stillahavsbläckfisk” figurerar på internet.
Släktet Enteroctopus har nyligen genomgått taxonomiska revisioner baserat på studier av djurens arvsmassa (DNA-studier), och det verkar som att det finns flera arter i släktet av vad vi tidigare vetat om. När nya arter identifieras baserat på skillnader i DNA, utan tydliga skillnader i morfologiska kännetecken, talar vi ofta om ”kryptiska arter”. Sådana finns det gott om, i djurvärlden inte minst bland insekter och andra ryggradslösa djur.
Kan det vara ben efter en dovhjort som vår frågeställare hittade i skogen utanför Dalby i Skåne? Bilden är tagen av Kim Arehov.
Mina barn hittade lite ben i en skogsdunge i Dalby i Skåne. Tyvärr återfanns inte huvudet, men revben, troligtvis en skuldra samt överarm/underarm eller lårben/smalben. Vilket djur kan det tänkas vara?
Detta ser ut som ett skelett efter någon hjort. Givet den uppskattade storleken i förhållande till handduk och bord ligger kanske dovhjort bra till. Det är numera ett vanligt djur i hela södra Sverige.
Mitokondrien är cellens motor och producerar på egen hand mer än 90% av all energi som ett djur behöver. Nedärvningen är strikt maternell hos människor, det vill säga att vi får likadana mitokondrier som våra mödrar oberoende av hur fädernas mitokondrier ser ut. Varför är det så, egentligen? Vår expert reder ut begreppen. Bilden är gjord av Mariana Ruiz Villarreal.
Mitokondrie-DNA ärvs på mödernet. Varför är det så? Varför får vi inte mitokondriellt DNA från både fadern och modern? Vad är det som startar nedbrytningen av spermiens mitokondrier vid befruktningen? Varför bryts bara mitokondrierna från spermien och inte från ägget ned vid befruktningen? Vad är det egentligen som styr den processen och vet man varför det är så?
Det är sant att det inte är fastställt varför mitokondrier ärvs framförallt från en förälder, men en ganska rimlig evolutionär hypotes är att det minskar risken för konflikt mellan olika mitokondrier. Om både den paternella och maternella mitokondriegenotypen hade ärvts av avkomman, finns det en risk att dessa skulle konkurrera med varandra, med eventuella negativa följder för organismen som helhet. Till exempel skulle mitokondrier från pappan kunna öka sin chans att överföras i sin tur till nästa generation genom att dela sig snabbare än mitokondrierna från mamman. Ohämmad delning av mitokondrier skulle då kunna vara problematisk för cellen och leda till att avkomman dör. En lösning är alltså att se till att bara en mitokondriegenotyp överförs till nästa generation.
Paternell överföring av mitokondrier hos människan har i många fall upptäckts för att de paternella mitokondrierna har orsakat sjukdom, och det finns i vissa fall tecken på att sjukdomarna är kopplade till en ökad risk att överföras till nästa generation.
Djurspår i snön minner om den stundande vintern. Just de här spåren syntes förra vintern längs en husvägg i stockholmstrakten. Kan det vara en vessla eller en hermelin som varit i farten? Bilden är tagen av Ingela Holm.
Vilket djur har gått här (i stockholmstrakten)? Spåren följer fasaden, in under en lastpall upp på andra sidan, in under ett trädäck och sen en kort bit över gräsmattan, därefter in under grannens staket. Spåren är 1 centimeter i diameter och ganska runda. Man kan se både skutt och och tassavtryck på rad som i bilden. Inga svansavtryck. En katt verkar ha intresserat sig för djuret.
Det här tycker jag är en svår nöt att knäcka, men jag gissar att det rör sig om en hermelin eller en småvessla som strukit runt husknuten. Både hermeliner och vesslor små till mycket små, och har pariga spår tillsammans med en lång, slank kropp. I ganska lös snö som på din bild är det rimligt att tänka sig att kroppen kan lämna den här typen av ”släpspår”. Om spåret är lite äldre, så är det heller inte ovanligt att spårstämplarna blir litet utsuddade, eller åtminstone mindre distinkta. Jag håller med om att spår efter en gnagare borde ha tydligare svansspår.
Kommentarer