Även om bilderna lämnar mycket att önska tyder det mesta på att det är en kvistspegelbock (Phymatodes alni) som flyttat in tillsammans med vår frågesetällare. Det är anmärkningsvärt, för kvistspegelbocken är ett ganska sällsynt djur som lever uteslutande i fina lövskogsmiljöer i södra Sverige. Bilden skickades in av Manja.
När jag städade efter inflyttning i nya lägenheten hittade jag två stycken av djuren på bilden. Är det ett skadedjur?
Bilderna lämnar en del övrigt att önska, men av vad jag kan se rör det sig om en skalbagge i familjen långhorningar som på svenska heter kvistspegelbock och på vetenskap Phymatodes alni. Det är anmärkningsvärt, för det här är ett sällsynt djur som utvecklas i tunna lövträdsgrenar (nästan uteslutande av ek) ganska lokalt i södra Sverige. Det kan såklart hända att den kommit in tillsammans med ved eller grenar och vaknat till liv i värmen, men det hör inte alls till vanligheterna att just denna skalbagge gör det. Något skadedjur är det i alla händelser inte, så ni kan sitta lugnt i båten.
Eftersom bilderna är dåliga får detta ses som en fingervisning. Dock tycker jag personligen att det vore angeläget att bekräfta bestämningen. Om du kunde samla in djuren i en liten burk och skicka med posten till Lund så hjälper vi gärna till.
Snösländor, det finns två olika arter i Sverige, är en liten särpräglad familj i den ganska stora insektsgruppen nätvingar (Neuroptera). De är någon halv centimeter långa och är en av ganska få insekter som bara är aktiva på vintern. Kanske är det sådana vår frågeställare möter på hundpromenaden? Bilden är tagen av Eimar Kull.
När vi promenerar våra hundar så ser vi insekter som ser ut som små rödmyror upp på snön, de se röd till rödbruna ut och de rör sig så de verkar levande. Vad kan det handla om? Vi tycker inte att de liknar snöharkranken [vinterharkrank; Chionea araneoides. red. anm.] på de bilder vi har sett. Finns det någon annan möjlighet?
Vad spännande! Jag undrar om det kunde vara snösländor ni har sett, en egendomlig liten familj (som heter Boreidae) bland nätvingarna. I Sverige finns två arter som är ganska lika varandra. De påminner en aning om snöharkrankar, men har ganska tydlig glans på bakkroppsplåtarna och framförallt en långt, nedåtriktat ansikte. Det ser ut litet som en snabel. Snösländorna brukar vara vanligast på nyåret, någon gång i februari och mars. Men det finns spridda observationer under hela vinterhalvåret. Från början av april och framåt har snösländorna gjort sitt – även om det är snö och kallt. Ett riktigt vinterdjur, med andra ord!
Här kan du läsa mer om snösländor och se bilder att jämföra med.
Apelsin, Citrus × sinensis, smakar olika surt eller sött beroende på sitt sockerinnehåll. Sötman varierar också mellan olika sorters apelsiner, samt beroende på mognad och hur den har odlats. Bilden är tagen av Evan Amos.
Innehåller en sur apelsin eller mandarin mindre socker än en söt sådan?
Olika citrusfrukter smakar helt riktigt olika surt, och är de facto olika sura. Citron och lime har till exempel lägre pH i saften än vad apelsin har. Det finns också variationer i sötma mellan sorter av samma slags frukt och det kan bero av tillväxtförhållanden vid odlingen. Sedan varierar också sockerhalten beroende på art, sort, odling och mognad.
Dessutom kan smaksinnet luras med oss, för är frukten sötare känner vi syran mindre och tvärtom. En sinnesbiolog kan nog elaborera mer om detta!
Fingerborgsblomman, Digitalis purpurea, är en giftig växt som är populär i trädgårdar men också växer förvildad här och där. Gifterna i fingerborgsblomman påverkar den så kallade natriumkaliumpumpen i hjärtmuskulaturen, så hjärtat slår snabbare och starkare. Därför har extrakt från fingerborgsblomma tidigare använts för att behandla olika hjärtproblem, bland annat hjärtsvikt. Detta utforskades redan på 1700-talet efter upptäckter av den brittiske läkaren, botanisten, geologen och kemisten William Withering (1741-1799). Problemet är dock att fingerborgsblomma är ohyggligt potent – en minimal förändring i dos kan vara skillnaden mellan lindrade hjärtbesvär och döden! Detta till trots klarar vissa insekter av att leva endast på fingerborgsblommans växtsaft, bland annat den i Sverige vanliga ängsskinnbaggen Dicyphus pallicornis. Bilden skickades in av Marianne Haglund.
Fingerborgsblomman, är den giftig även när den vissnat på vintern?
Vad jag vet är att gift finns kvar även efter torkning av blad, till exempel om det skulle komma med i höskörd. Den naturliga vissningsprocessen på hösten dock är en annorlunda process där växten tar tillbaka näringsämnen från bladen igen, och jag känner inte till någon information om hur detta påverkar giftigheten i växter som dött på naturlig väg. Med tanke på fingerborgsblommans giftighet skulle jag dock inte ta några chanser.
Luktärt (Lathyrus odoratus) – en ärtväxt i släktet vialer – är en riktig svensk sommarklassiker. Blommorna förekommer i många olika färger och är synnerligen väldoftande, så luktärten gör verkligen skäl för sitt handelsnamn. Vitblommigheten är dock inte garanterad. Eftersom anlagen som ger upphov till vitblommighet oftast är ”recessiva” måste de finnas i två genkopior för att blommorna faktiskt ska bli vita. Det enda sättet att garantera detta är därför att ha en helt självbefruktande planta, eller att säkerställa att det inte finns några andra plantor med normal blomfärg i närheten. Bilden är tagen av Kenpei.
Jag har en vitblommande vial och jag är nyfiken på om fröerna från denna kan ge upphov till andra blomfärger än den vita. Jag hittar inga uppgifter om var jag kan söka svar. Därför vänder jag mej till er i frågan. Finns det fröer som garanterat producerar likadan blomfärg som moderplantan trots att de kan ha blivit öppet pollinerade?
Svaret på din fråga beror på hur den vita blomfärgen nedärvs. Frånvaron av pigment (= vita blommor) beror ofta på någon enkel mutation som blockerar pigmentbildningen. Sådana mutationer brukar vara recessiva, vilket innebär att det behövs två identiska kopior av anlaget för att fullt ut blockera pigmentbildningen och göra blommorna helt vita. Om en sådan ”recessivt homozygot” planta endast bildar frön genom självbefruktning (eller korsar sig med andra vitblommiga plantor) kommer alla avkommor också att bli vitblommiga, eftersom plantan bara har den muterade genvarianten att föra vidare till sina frön. Vill en vara helt säker på att fröna endast ger vitblommiga avkommor är det enda sättet därför att odla en vitblommig sort som är uteslutande självbefruktande (om det nu finns sådana bland vialerna) eller se till att det inte finns vialplantor med normalt färgade blommor i närheten.
Rävar är vanliga i människans omedelbara närhet. De äter gärna nästa precis allt de får tag på, varför deras spillning varierar i färg, form, konsistens och innehåll. Vi tror att det med stor sannolikhet är en räv som gjort dessa lämningar. Bilden skickades in av Ida Nordin.Rävar är vanliga i människans omedelbara närhet. De äter gärna nästa precis allt de får tag på, varför deras spillning varierar i färg, form, konsistens och innehåll. Vi tror att det med stor sannolikhet är en räv som gjort dessa lämningar. Bilden skickades in av Ida Nordin.Rävar är vanliga i människans omedelbara närhet. De äter gärna nästa precis allt de får tag på, varför deras spillning varierar i färg, form, konsistens och innehåll. Vi tror att det med stor sannolikhet är en räv som gjort dessa lämningar. Bilderna skickades in av Ida Nordin.
Vi kom precis hem idag (24e juli) till vårt hem i Garphyttan efter en helg på annan ort. Då upptäcker vi att någon eller några har bajsat på gräsmattan och blev nyfiken på vem eller vilka det skulle kunna vara.
Om jag skulle rita en cirkel runt spillningarna så är den ungefär lika stor som en handflata. Spillningen med lite mer ”bitar i sig” är lite mindre än den andra, 1-2 centimeter tjock och den andra 2-3 centimeter (bara uppskattat, ville inte gå jättenära ; tacka vet jag bra zoom på kameran 😂).
Eftersom spillningen innehåller lite av varje – både fruktkärnor, fruktskal och vad som ser ut som rester av insekter (tordyvlar, menar jag) – tror jag att det är rävspillning som ni har hittat. Rävar äter det mesta, och därför är spillningen ganska varierande i färg, form, innehåll och konsistens. Grävlingar är också allätare, men de har ofta lösare spillning och brukar dessutom göra ifrån sig i små grunda gropar, ”latriner”. Igelkottar är också (ännu) någotsånär vanliga i trädgårdsmiljöer, men deras spillningshögar är aldrig handflatestora. De kan förvisso sätta i sig en del fallfrukt, men det är osannolikt att de lyckas svälja hela körsbär. Räv känns därför som det mest sannolika alternativet. Om det stämmer, så kommer spillningen att ha en ganska frän, om inte obehaglig så åtminstone mindre angenäm, lukt.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Den är vanlig utomhus i hela landet. Till skillnad mot olika exotiska kackerlackor uppträder den dock aldrig som skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån, så även om det må vara objudna gäster är de åtminstone harmlösa dito. Bilden är tagen av Elin Nordlander.
Vi hittade 5 objudna gäster i vår villa i juli, på köksgolvet, sovrumsgolvet, badrumsgolvet och på duschväggarna. Det och har varit mycket varmt och fuktigt inomhus den senaste veckan då vi har en riktig värmebölja. Jag är livrädd att det är en kackerlacka av den otrevligare sorten som på något märkligt sätt hängt med hit, då vi hittat så pass många under kort tid. För skulle skogskackerlackor kunna hitta in ett helt gäng med sådan ilfart? De är omkring 10 millimeter långa och alla har varit väldigt mörka/svarta utan tydliga mönster. De har vingar. De är framme på dagen och verkar inte bry sig om att vi riktar en ficklampa mot dem.
Det är mycket riktigt en kackerlacka, men det är av den trevligare sorten, nämligen en skogskackerlacka (Ectobius lapponicus) som du hoppades men inte riktigt vågade tro på! Det är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige och den är vanliga över i princip hela landet. Den lever i skogs- och buskmark och hittas ganska ofta inomhus. Det beror alltid på att den har kommit in utifrån, även när det rör sig om flera individer på ganska kort tid som i ert fall.
Skogskackerlackor är inga skadedjur. Faktum är att de inte klarar att leva inomhus särskilt länge eftersom våra hem och hus är alldeles för torra för dem. Ni behöver alltså inte oroa er!
Koltrast, Turdus merula, med vita färgpigment. Man brukar säga att mörka fåglar med delvis ljus fjädrar är ’partiellt leucistiska’. Det är ganska vanligt med den typen av färgfel, kanske särskilt bland fåglar som gärna lever i städer som kajor, råkor och koltrastar. Bilden skickades in av Martin Göransson.
Min mamma matar fåglarna i Lilla Edet i sydvästra Sverige och nu har det kommit en annorlunda art på besök. Vad är det för art, eller är det kanske bara färgförändringar?
Av vad jag kan se är det här en vanlig koltrast med pigmenteringsfel. Det kallas ibland för att fågeln är ”partiellt leucistisk”, och det är inte ovanligt hos bland annat koltrastar, kajor och grönfinkar. Detta beror nog oftast på en mutation i någon av generna som styr färgsättningen på fjädrarna, och det verkar vara lite vanligare inne i städer än ute på landet. Att fågeln på bilden inte har orange näbb som koltrastar ofta har är inte så ovanligt. Just näbben hos koltrastar är mörkare på hösten och vintern än under vår och sommaren när fåglarna parar sig, och hos unga fåglar (alltså sådana som kläcktes i år) är näbben ofta helt mörkt under den första vintern.
Vi har skrivit om vitfläckiga fåglar på vår blogg Fråga en Biolog tidigare, se här.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Namnet till trots är den vanlig utomhus över hela landet. Till skillnad mot exotiska kackerlackor är detta dock aldrig ett skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Bilden är tagen av Ingela Brimberg.
Är detta en skogskackerlacka?
Det är mycket riktigt en skogskackerlacka (Ectobius lapponicus). Det är den enda kackerlackan vi har naturligt i Sverige och den är vanlig i hela landet. Just din kackerlacka är en hona, vilket ses på de korta vingarna som lämnar den runda bakkroppsspetsen bar. Hanarna har vingar som är längre än bakkroppen, och en mycket spetsigare ände.
Vi har skrivit om skogskackerlackor vid många tidigare tillfällen. Du hittar inläggen här.
Många nattaktiva skalbaggar, till exempel jordlöpare, gömmer sig gärna i mörka och fuktiga källare på dagarna. Precis som de flesta andra skalbaggar är jordlöpare dock aldrig skadedjur. Just det här djuret är litet svåridentifierat i sitt tillplattade format, men vi tror att det rör sig om en vanlig jordlöpare som heter fältmarklöpare, Calathus fuscipes. Bilden är tagen av Hans Johansson.
Djuret på bilden hittades i källaren. Den är trampad på och därför lite lätt mosad. Längden var omkring 18 millimeter. Är det en kackerlacka, eller kanske en skalbagge?
Det är mycket riktigt en skalbagge och ingen kackerlacka. Ibland kan de vara ganska lika, men en kan komma ihåg att kackerlackor har mjuka täckvingar som delvis överlappar varandra på ryggen, medan nästa alla skalbaggar har hårda täckvingar som möts kant-i-kant på ryggen. Ditt djur är en jordlöpare (Carabidae), en av våra största skalbaggsfamiljer med omkring 350 svenska arter. De är aldrig någonsin skadedjur, men många arter söker sig gärna inomhus för att övervintra på hösten.
Ditt djur är ju ganska tillknycklat som försvårar bestämningen ordentligt. Jag tycker dock att det ser ut som en fältmarklöpare, Calathus fuscipes, bland annat eftersom den är ganska spenslig och har tydliga borstpunkter (= de små groparna på vingarna) i både tredje och femte strimman på täckvingarna, räknat från mitten och utåt. Det är en av våra allra mest allmänna arter och den finns nästan överallt på öppen mark i södra Sverige.
Kommentarer