Gråvivel, Brachyderes incanus, är en nattaktiv skalbagge som är vanlig i stora delar av landet. Den tycker om tall – de vuxna baggarna äter tallbarr medan larverna lever av tallens rötter. Det gör att gråviveln gärna drar sig till något som doftar mycket tall, som ett nybyggt furuhus. Något skadedjur är den dock aldrig. Bilden är tagen av Margret Lind.
Vi har hittat flera sådana här skalbaggar i vårt sovrum på sydvästra Orust. Vad är det för något? Är de skadliga för människor eller för huset?
Det är en gråvivel, Brachyderes incanus. Den är ganska vanlig i södra Sverige, ungefär upp till norduppland, men den förekommer spritt i stora delar av landet. De vuxna skalbaggarna äter tallbarr medan larverna lever av tallrötter. Det betyder att gråviveln gärna söker sig till någonting som luktar mycket tall, till exempel ett nytt furuhus, men den är absolut inget skadedjur i byggnadskonstruktioner.
Vi har skrivit om gråviveln tidigare. På den här länken kan du läsa mer.
Strätta, Angelica sylvestris, är en storvuxen ört med flikiga blad och stora blomflockar. Den förekommer över hela Europa, särskilt på fuktig mark som stränder och ängar, men även på kulturpåverkade platser som vägrenar och diken. Förr i tiden användes strätta bland annat i växtfärgning och till örtteer. Bilden skickades in av Yasmin.
Vad är det för blomma på bilden? Blombladen är nämligen hopskrumpna, så det är svårt att se. Stjälken är grön, lilaaktig, men har inga prickar eller hår. Det är väl en strätta, inte en odört? Det är inte jag själv som plockat nämligen, så kan inte ge mera detaljer om växtplats och så vidare. Min kollega blev lite orolig att den kunde vara giftig.
Lingon, Vaccinium vitis-idaea, är ett exempel på en flerårig växt. I den svenska floran är just växter som lever mer än en säsong vanligare än ettåriga och tvååriga växter. Bilden tagen av Jonas Bergsten.
Jag undrar om vilken växttyp som är talrikast i svenska floran, ettåriga, tvååriga eller fleråriga växter?
Den vackra marmorspindeln, Araneus marmoreus, förekommer spritt över hela landet. Liksom sin nära släkting korsspindeln spinner den stora hjulnät att fånga insekter i. Man brukar se flest hjulspindlar på sensommaren och hösten. Då har de hunnit växa till sig ordentligt, och stora spindlar spinner större nät. Bilden är tagen av Markus Bragmo.
Vad är det för spindel vi såg på vår altan i Vilhelmina i mitten av september?
Spindeln som du har hittat är en marmorspindel (Araneus marmoreus), en släkting till vår vanligt förekommande korsspindel (Araneus diadematus). De båda tillhör familjen hjulspindlar (Araneidae) och alla spindlar i denna familj jagar sina byten, mestadels insekter, med att spinna de klassiska runda hjulnäten som man ser ganska mycket av vid den här tiden på året.
Fotosyntesen använder klorofyll, ämnet som ger växter sin gröna färg. Alla gröna växtdelar kan därför utföra fotosyntes. I barrträd sker den alltså i de gröna barren! Här har ett par snokar klättrat upp i en gran för att värma sig i höstsolen, men det har såklart ingenting med fotosyntes att göra. Bilden är tagen av Carin Näslund.
Vi jobbar med fotosyntesen i skolan. Vi har pratat om att bladen är viktiga för fotosyntesen. Var sker fotosyntesen i barrträd? Hälsningar från Klass 4!
Hej Klass 4!
Fotosyntesen använder klorofyll, vilket är det färgämne som ger växterna dess gröna färg. De växtdelar som är gröna (som till exempel barren) kan därför utföra fotosyntes.
Det mesta talar för att det är en gransångare, och inte den nära släktingen lövsångare, som vår frågeställare sett. De båda fåglarna kan vara till förvillning lika och alla detaljer som behövs för en säker bestämning syns inte här. Bilden är tagen av Anders Ardö.
Vilken fågel är det jag fotograferat? Den satt i en enbuske och bilden är tagen i vår trädgård i Vallkärra strax utanför Lund den 24 Augusti 2023, mitt på dagen.
Lite rufsig och dan, men är det inte en gransångare helt enkelt?
– Per Henningsson
Jag har tittat på bilden tillsammans med ett par duktiga kollegor. Vi är helt eniga om att det är antingen en gransångare eller en lövsångare, men att det är svårt från denna enda bild att säga helt säkert. Det lutar dock starkt år gransångare.
Det är helt klart en adult fågel som inte kommit speciellt långt i sin kompletta ruggning. Hos båda arterna byter de adulta fåglarna efter häckningen alla sina fjädrar, alltså på sensommaren/hösten. Vid tidpunkten för bilden har de allra flesta lövsångare ruggat helt klart, vilket ganska starkt talar emot lövsångare och för gransångare. Den senare lägger fler kullar och kan hålla på att rugga in i oktober. Benen ser mörka ut vilket också talar för gransångare, men det kan vara en skuggeffekt. En del andra karaktärer som bentjocklek, ”näpenhet” och ”blurrig fjäderdräkt” är lite mer svårtolkade.
Om det finns bilder där hela vingen, inklusive dess spets, ses tydligare på, går det säkrare att säga vilken art det är.
En snok från Värmdö utanför Stockholm. När det finns både snok och huggorm i området är det bra att kunna skilja dem åt. Snoken är längre och smäckrare, med en lång och smal svans. Den har också få, och ganska stora, fjäll i ansiktet och ett avrundat huvud med rund pupill. Huggormen ger ett kortare och kraftigare intryck, fjällen är mindre och kantigare, och ögonen har vertikal pupill. Bilden skickades in av Madeleine Jansson.
Vi bor på Värmdö utanför Stockholm. I dag, den 9 juli, visade sig denna svarta orm cirka 1 meter bara några meter från huset. Det var svårt att se om det var en snok eller en svart huggorm. Vi har en naturtomt uppe på en höjd med mycket stenpartier. Vi är oroliga för vår katt som är nyfiken av sig, och det är lite läskigt för oss själva om det är en huggis. I så fall behöver vi transportera bort den.
Ni har sett en snok, en stor och kraftig hona. Det allra vanligaste är att snoken har ljusa fläckar i nacken, men dessa kan ibland saknas. Du ser att det är en snok framförallt på den långa och smala kroppen, med en lång, smal svans. Huggormar har en kort och tjock kropp, med en tydligt avsatt svans som liksom ”hänger och dinglar”. Tittar man lite närmare på din bild ser du att ormen ni sett bara har en rad av väldigt stora plåtar mellan ögat och mungipan, medan huggormar har två rader av små, fyrkantiga plåtar där. Och stirrar du en snok i ögat ser du att den har alldeles rund pupill, men om du tittar en huggorm i ansiktet ser du att pupillen är vertikal, som ett kattöga.
Storleken ger också en fingervisning – det har hittats huggormar uppemot en meter, men en stor hona är vanligtvis omkring 60-70 centimeter lång. En snokhona, däremot, kan gärna bli en meter eller lite mer.
Höns är ett roligt tillskott i trädgården, som verkligen förgyller utevistelsen med sitt personliga och karismatiska sätt. De är dessutom ganska lättskötta, åtminstone såtillvida att de är duktiga på att veta vad som är bra och dåligt att äta. I Sverige har vi många vackra lantraser med lång tradition. På bilden, som är tagen av Mikael Lindmark, syns en tupp av en av våra största raser – skånsk blommehöna.
Jag funderar på att låta mina höns gå fritt i min stora trädgård. Nu är det dock såatt det växer ganska mycket svamp av många olika slag i gräsmattan. Jag vet inte om de är giftiga eller inte och jag vill ju inte att hönsen ska äta dem och bli förgiftade. Behöver jag vara orolig för detta?
Jag har själv frigående höns i trädgården sedan flera år och mitt intryck är att höns är väldigt bra på att veta vad som går bra att äta och inte. Jag tror inte att man behöver vara orolig för detta alls. Sedan är det så klart så att det är svårt att veta vad de små liven stoppar i sig eftersom dom går och pickar större delen av dagen och ibland kan det ju hända att en höna blir sjuk eller dör och då är det så klart svårt att veta vad som orsakat det. Men min magkänsla och intrycket jag får när jag tittar på hur de beter sig när de födosöker är att dom är väldigt selektiva och har bra koll på bra och dåliga saker att äta. Jag skulle absolut uppmuntra dig att släppa dina höns fria. Det förhöjer deras livskvalité enormt!
– Per Henningsson
Jag har också haft höns lösa i trädgården i många många år och precis som Per har jag aldrig fått intrycket att de ätit något olämpligt. Och även i min trädgård växer svampar, så jag skulle lugnt släppa ut dem i trädgården så mycket roligare för både dem och dig.
Vår frågeställare hittade stora mängder av växten på bilden i sitt hösilage och är rädd för att det kan vara den giftiga alsikeklövern, Trifolium hybridum. Det finns dock ingen anledning till oro. Växten på bilden är troligtvis den ofarliga artern foderlusern, Medicago sativa. Någon alsikeklöver är det i alla händelser inte. Bilden skickades in av Suzanne Hjertman.
Jag öppnade precis en hösilagebal och fann massor av växten på bilden. Jag är rädd att det är alsikeklöver. Kan ni avgöra vad det är för något?
Det ser ut att vara foderlusern, Medicago sativa. Alsikeklöver är det i alla fall inte.
Eldlusen, Pyrrhocoris apterus, är vår enda svenska representant för familjen eldskinnbaggar (Pyrrhocoridae). Det är ett mycket vackert djur som gärna samlar sig i stora grupper tidigt på våren och på hösten. De lever av fröer från olika växter, i Sverige särskilt från lind och olika malvaväxter. I städer kan stockros vara en omtyckt värdväxt. Även om det ibland kan bli täta aggregationer av eldlöss är de aldrig några skadedjur. De är bara intresserade av nedfallna frön. Bilden skickades in av Tina Larsson.
Min mors trädgård i Skanör är översvämmad av flera hundra, säkert tusen, sådana här! Vad är det för något, och hur får vi bort dem?
Det är en skinnbagge i familjen eldskinnbaggar. Den kallas eldlus på svenska, och heter Pyrrhocoris apterus på vetenskap. På bilden syns både vuxna eldlöss, med fullständigt utvecklade vingar med svarta prickar på, och larver (kallas också ”nymfer”) som saknar vingar och därför har hela bakkroppen ”naken”. Precis som andra skinnbaggar har eldlusen ”ofullständig förvandling” vilket betyder att larven genomgår flera tillväxtstadier innan den blir fullvuxen. Mellan varje stadium byter den hud, och blir succesivt mer och mer lik den vuxna eldlusen.
Såväl vuxna eldlöss som deras larver suger näring ur frön de hittar på marken, hos oss särskilt från lindar och olika slags malvaväxter (som stockros, kattost, och rödmalva). De är helt ofarliga och är aldrig skadedjur, så ni behöver inte fundera på att avlägsna dem. Det är ännu en ganska sällsynt skinnbagge, men i sydvästra Skåne har den ökat enormt mycket de senaste 4-5 åren. Jag vet inte varför.
Vi har skrivit om eldlus tidigare. Kolla in den här länken.
Kommentarer