Stor mjölbagge, Tenebrio molitor, är en av våra allra vanligaste mjölbaggar. Den lever ofta inomhus i spannmål och annan torrskaffning, men också utomhus. Om den finns i stora mängder kan den ställa till en del oreda i våra skafferier, men allt som oftast brukar den inte medföra några större problem. Bilden är tagen av Georg Rosén.
Kan ni hjälpa mig att ta reda på vad detta är? Jag hittade den i fönsterbänken i vårt hus i Vaxholm, som är byggt 1925.
Det är större mjölbagge, Tenebrio molitor. Larven tycker framförallt om olika slags spannmål och ibland kan det bli ganska stora utbrott i till exempel en påse havregryn. Samtidigt är mjölbaggar (och andra insekter bundna till människor) vanliga i äldre hus, där de förekommer i ganska små men stabila populationer. Jag hade inte varit alltför orolig, men råder er att ändå undersöka era skafferivaror för förekomst av mjölbaggar. Larverna är ett par centimeter långa, tjusigt bärnstensfärgade med ett litet huvud. Släng angripna produkter och skydda det som ännu inte är angripet genom att försluta det i plast- eller glasburkar.
Större frågeteckenbock, Brachyta interrogationis, är en av Sveriges omkring 120 långhorningar, och en av våra allra vackraste arter. Till skillnad från många andra långhorningar utvecklas större frågeteckenbockens larver inte i ved, utan i växtrötter. Såväl det svenska som det vetenskapliga namnet anspelar på den tjusiga, frågeteckenlika, teckningen på täckvingarna. Bilden är tagen av Annika Nilsson.
Jag fann denna vackra skalbagge i min trädgård utanför Östersund i juli. Jag har försökt att googla mig fram till vad det kan vara, utan att lyckas. Vet ni?
Det är en skalbagge ur familjen långhorningar – vi har drygt 120 olika – som kallas större frågeteckenbock på svenska och heter Brachyta interrogationis på vetenskap. Såväl det svenska som det vetenskapliga namnet anspelar på den tjusiga markeringarna på vardera täckvinge, som faktiskt påminner om just ett frågetecken. Det syns inte alltid lika bra som på ditt djur, och vissa större frågeteckenbockar har faktiskt nästan helt ljust eller helt mörka täckvingar.
Större frågeteckenbock är en ganska vanlig långhorning i Svealand och Norrland, men den är lokal och sällsynt söderut i landet. I Jämtlands blomrika vägkanter och skogsbryn trivs den bra. Honan lägger sina ägg i jorden nära olika slags nävor, till exempel midsommarblomster, och larven lever av växternas rötter. Här kan du se en utbredningskarta över svenska fynd av arten.
Vi har omkring 70 olika slags stövsländor – en slags primitiv insekt – i Sverige. De finns på lite olika platser där det är mer eller mindre fuktigt. Här lever de bland annat av alger, svampar och dött organiskt material. Vissa arter trivs också inomhus, till exempel bakom gamla tapeter med stärkelseklister, eller i gamla böcker. Sådana stövsländor kallas i dagligt tal för ’boklöss’. De brukar inte ställa till någon större skada, och problemet löser sig själv om man ser till att ha det lite torrare hemma. Just vilken stövslända detta är kan vi inte säga med säkerhet. Bilden är tagen av Andreas Jansson.
Vi har hittat dessa små småkryp hemma. Vad kan det röra sig om?
Det är någon slags stövslända, en ganska primitiv insekt som förs till en egen ordning (Psocoptera). Vi har ett hundratal olika arter i Sverige, och jag kan inte avgöra just vilken detta är. Vissa arter kan överleva i torra miljöer och hittas gärna bland böcker och i pappershögar. De gör ingen stor skada, och det säkraste sättet att bli av med dem är att sänka luftfuktigheten inomhus. Jag hade inte varit orolig för detta.
Är ett blad ett blad bara när det sitter kvar på trädet, men ett löv när det lossnar? Vi reder ut begreppen. Bilden är tagen av Symphony999.
Varför heter det ’blad’ när de sitter på träden men ’löv’ när de fallit ned på marken?
Zoolog som jag är har jag faktiskt kallat både blad på träden och på marken för löv. Eller i och för sig även blad. Man pratar ju om att darra som ett asplöv och det har jag alltid utgått från att det är en liknelse med lövet/bladet på trädet! Väntar med spänning på botanisternas svar!
– Bodil Enoksson
Jag tolkar ”blad” som den allmänna termen för en platt grön växtdel och ”löv” som en mer specifik term för bladen på ett träd eller en buske – oavsett om de sitter kvar på växten eller lossnat och trillat ner på marken.
Silverfiskar trivs i våra hem, och är egentligen ganska vanliga. Som levande är det lätt att känna igen dem, men en död silverfisk torkar snabbt och då kan de annars tjusigt långa antennerna och stjärtspröten gå av. På senare tid har den stora, kraftiga arten långsprötad silverfisk, Ctenolepisma longicaudata, blivit vanlig i svenska hem. Den är betydligt större än den vanliga silverfisken, och är inte heller lika beroende av fuktiga utrymmen. Storleksangivelsen, 7 millimeter, tyder på att den kan vara just en långsprötad silverfisk vår frågeställare hittade död, men det går inte att vara helt säker från fotot. Bilden är tagen av Sophie.
Jag hittade denna under trappen i skrubben i mitt hus, där den låg död. Den var 7 millimeter lång. Vad är det för något?
Det är svårt att avgöra från bilden, men eftersom djuret ser ut att sakna täckvingar och ha tre stjärtspröt, sätter jag mina slantar på att det är en ihoptorkad och något illagjord silverfisk. En levande silverfisk skulle ha längre antenner och stjärtspröt, och en mycket mer spolformad kropp, men insekter som torkar drar gärna ihop sig och det är lätt att de sköra spröten bryts av.
Gallstekeln Andricus quercuscalicis. Bilden är tagen av Craig Mabbett.Gall på ekollon orsakade av stekeln Andricus quercuscalicis.Gall på ekollon orsakade av stekeln Andricus quercuscalicis.Gallstekeln Andricus quercuscalicis är en ganska ny bekantskap i Sverige. Den har två generationer per år, där den ena är beroende av skogsek och den andra av turkisk ek. Eftersom den turkiska eken är ett planterat träd, bland annat i trädgårdar och stadsparker, är det nog framförallt i urbana miljöer som vi kommer att påträffa Andricus quercuscalicis.
Vi är en förskoleklass på Lorensborgsskolan Malmö. Vi har upptäckt att det hänt något konstigt med våra ekollon! Det finns som ett konstigt hål i något som sitter på ekollonen. Förra året såg vi inget sånt här. Vad kan det vara som hänt?
Det är galler orsakade av en så kallad ”gallstekel” som heter Andricus quercuscalicis. Den saknar svenskt namn, men kallas på engelska ’Knopper oak gall wasp’. Arten är rätt nyinvandrad i Sverige. De första rapporterna i den Artdatabankens publika databas Artportalen är från 2019 och den har sedan dess hittats i Malmö, Åkarp, Lund, Eslöv och Helsingborg.
Stekeln har två generationer per år, en generation lever på ek, Quercus robur, medan den andra generationen lever på turkisk ek, Quercus cerris. Båda arterna ek måste alltså finnas i närheten för att stekeln ska klara sig. Eftersom turkisk ek är ett odlat träd som till exempel finns i trädgårdar och parker, så är det nog så att gallstekeln kommer att hålla sig i mer eller mindre urbana miljöer även i framtiden.
Blåmesen, Cyanistes caeruleus, är en av våra vanligaste och vackraste småfåglar. Oftast är blåmesar socialt monogama, men ofta genetiskt polyamarösa. Precis som vanligt i naturen kan det mesta emellertid hända i blåmesarnas kärleksliv. I det här fallet har en litet annorlunda (i blåmesarnas värld) föräldrakonstellation tagit hand om ungarna. Bilden är tagen av Francis C. Franklin.
I holken på kolonilotten byggde en familj blåmesar bo i våras. Jättekul. Men det verkar som om det är två hanar o en hona. Kan det vara det?
Blåmesar anses vara socialt monogama, det vill säga att det bara är en hona och en hane som i par hjälps åt att föda upp ungarna. Blåmesen är dock otrogen med jämna mellanrum. Det brukar oftast handla om att en hane parar sig med grannhonan när hennes sociala partner inte ser. Studier har visat att det är handlar mycket om huruvida tillfällen uppstår. Bland annat har forskarna sett att det blir fler ”utomäktenskapliga” parningar om det finns fler fågelholkar på samma yta. Andra fåglar är mer vanemässigt ”polygama”, där en hane har flera olika honor samtidigt. I de fallen är det dock mer regel än undantag att de olika honorna har olika bon, men jag har själv bland annat sett häckningar av svartvit flugsnappare där två hanar matar i i samma holk.
Trots att jag studerat blåmesar under många år har jag aldrig själv varit med om att det varit flera hanar i samma holk, men det finns en del rapporter som visar att det kan ske. På samma sätt händer det ibland, om än mycket sällsynt, att två blåmeshonor ligger på ägg i samma holk. I alla sådana fall, liksom i ditt, vore det roligt att ta reda på mer om det inbördes släktskapet mellan de närvarande föräldrarna och ungarna i holken för att se om det ger några ledtrådar till varför till synes ovanliga beteenden uppstår.
Fjällämmeln, Lemmus lemmus, är en av fjällvärldens allra mest karismatiska figurer. Vissa år finns det väldigt många lämlar, andra år långt färre. Den här dynamiken mellan ”lämmelår” och vanliga år är viktig för rovdjur som fjällräv, fjälluggla och fjällabb, som egentligen bara fortplantar sig när det finns tillräckligt gott om lämlar att äta. Men hur är det med en annan av fjällets clowner, renen? Äter den någonsin lämlar? Vi försöker bringa ordning bland anekdoter, skrönor och observationer. Bilden är tagen av kgledtisch.
Äter verkligen renar fjällämmel för att få i sig salt, eller är det bara en myt?
Det finns en del anekdotiska rapporter om att renar ibland äter fjällämmel, fågelägg, och fisk, men renen anses allmänt vara en växtätare. Deras matsmältningssystem och tanduppsättning ligger väl i linje med detta. Det är dock inte förvånande om de ibland skulle göra andra födoval, till exempel om de har svårt att hitta den föredragna födan eller om ett tillfälle att äta ”något nytt” uppstår. På samma sätt är det ju vanligt att typiska rovdjur som rävar, med typiska rovdjurständer och rovdjursmatsmältning, äter stora mängder bär och frukt när detta finns i överflöd. Nya studier från Nordamerika visar att även vargar – som ju många anser är det ultimata rovdjuret – äter en hel del bär på sommaren. Djur är ganska lika människor på det här sättet – födoval är sällan huggna i sten utan varierar med vad omgivningen bjuder.
I den mån renar faktiskt äter smågnagare och annat animaliskt protein, så gör de med stor sannolikhet inte som en strategi för att få i sig några särskilda födoämnen utan helt enkelt för att ett tillfälle uppstår. Att renar i inlandet, liksom andra hjortdjur, attraheras av salt stämmer dock. Det kan ibland ge upphov till vis trafikfara, när renar slickar vägsalt och saltblandad sand från vintervägar.
Brun barkbock, Arhopalus rusticus, hör till skalbaggsfamiljer långhorningar. Larven utvecklas i döda tallar och skalbaggen är vanlig i stora delar av Sverige. Bilden är tagen av Monica Rodestedt.
Den här skalbaggen kom till yttertrappan sent på kvällen på sensommaren. Vad kan det vara för någon?
Det är en brun barkbock, Arhopalus rusticus, en skalbagge som tillhör familjen långhorningar. Brun barkbock utvecklas framförallt i tall, och den är mycket vanlig i nästan hela Sverige. Skalbaggen är nattaktiv och dras gärna till ljus. Djuret som du har fotograferat är en hona, vilket syns på de jämförelsevis korta antennerna och äggläggningsröret som sticker ut bakom täckvingarna.
Sniglar är tvåkönande och flera arter kan därför befrukta sig själva. Det vanligaste är dock att de parar sig med en annan snigel, eftersom utbytet av genetiskt material har många fördelar. Själva parningen är ett vackert skådespel, ofta liknande en dans, som kulminerar i att sniglarna flätar samman sina penisar och för över spermier till varandra. Det vita ’hornet’ i bild är just penis. Bilden är tagen av Johanna Lycksell.
När jag var ute på joggingtur lade jag märke till två sniglar som slingrade sig runt varandra om och om igen, i något som nästintill liknande en dans. De höll på i åtminstone 10 minuter. De hade varsitt vitgrått, geléaktigt ’horn’ på sidan av sina tentakler. Min första tanke var parning och förökningsorgan. Är jag på rätt spår, eller vad höll sniglarna egentligen på med? Vad är ’hornet’ för något?
Du är på alldeles rätt spår. Det är mycket riktigt sniglar i början av parningen som du har sett. De stora ’hornen’ är sniglarnas penisar. Sniglar är tvåkönade (det kallas för att de är ”hermafroditer”). Många sniglar kan därför befrukta sig själva, men det är vanligt att de parar sig med andra när det är möjligt. Själva parningen är ofta ett vackert skådespel som varar under ganska lång tid. Den kulminerar när sniglarna för över spermier till varandra via sina sammanflätade penisar.
I videon här nedanför beskriver legendariske David Attenborough hur det går till och ser ut när sniglar parar sig.
Kommentarer