Gul nunneört (Pseudofumaria lutea) är en förvildad trädgårdsväxt som ofta växer på murar och husväggar. Bilden är tagen av Charlotte Lindberg.
Vad heter den här växten? Fotot är taget i juli och den växer på stenskoningen nedanför Uppsala domkyrka. Den växer även på stenkanterna ned mot Fyrisån inne i stan i Uppsala. Jag lyckas inte hitta något som passar i min flora.
Den heter gul nunneört, Pseudofumaria lutea. Den kommer ursprungligen från Italien men har länge odlats som prydnadsväxt i Sverige. Hos oss förvildas den lätt på murar och i klippspringor.
Pantersnigel, Limax maximus, är en av våra största landsniglar. Till skillnad från en del andra sniglar äter pantersnigeln mest dött växtermaterial, och är alltså i huvudsak en nedbrytare som inte utgör något hot trädgårdsodling. Roligt är dock att pantersnigeln allmänt anses vara en fiende till mördarsniglar, eftersom den gärna äter av dess ägg. Att pantersniglar skulle fånga och äta kompostmaskar, har vi dock inte hört talas om.
Äter pantersniglar kompostmaskar? Kompostmaskarna har minskat i komposten medan tjocka, feta pantersniglar har blivit fler. Jag undrar också om pantersniglar föder levande ungar? Jag tror mig ha fångat detta på film.
Pantersnigel, Limax maximus, är vår största landsnigel. Den är i huvudsak en nedbrytare, men har också setts äta andra sniglar och det är känt att den ibland förser sig av ägg från andra snigelarter, bland annat ”mördarsnigeln”. Att de skulle äta maskar har jag dock inte hört. De äter nog gärna en död mask, men jag gissar att en levande mask vid god vigör är alltför snabb för att pantersnigeln ska hinna ifatt den.
Liksom andra svenska sniglar lägger pantersnigeln ägg, i det här fallet något hundratal ägg som från början är glasklara men med tiden blir mjölkaktigt vita. Sniglar är tvåkönade (”hermafroditer”), men de parar sig ändå med varandra. Det är en utdragen och ganska vacker parningsdans som ofta sker hängandes i luften i en slemtråd. Parningen kulminerar med att sniglarna överför spermier till varandra via sina ihopflätade parningsorgan.
Vi har skrivit om pantersnigeln tidigare. Du hittar inläggen på den här länken.
– Andreas Nord
Tack för svar! Jag undrar fortfarande vad det är som kommer ut från snigeln. Det såg ut som små snigelbebisar. Det var flera stycken som kom ut, se bilden nedanför.
Sniglar och snäckor har litet speciell anatomi, där såväl könsöppningen som anus mynnar under ”manteln” alldeles nära huvudet. En snigel bajsar därför i huvudänden, precis tvärtemot vad vi är vana vid. Vi tror att det som ser ut som småsniglar alldeles under andningsöppningen är avföring. Bilden är tagen av Barbro Eriksson.
Av vad jag kan bedöma är det som ser ut som bebissniglar istället avföring. Sniglar liksom andra djur bajsar, och färgen, formen och konsistensen på avföringen beror på vad snigeln har ätit, precis som hos människor och andra djur, alltså. Varför uppe vid huvudet, undrar du säkert. Jo, sniglar har en speciell anatomi, där såväl köns- som tarmöppning mynnar nästan framme i huvudänden. Anus ligger precis under mantelns framkant.
Även de minste djuren lämnar spillning efter sig. Här är det daggmaskar som har varit i farten. De är riktiga nyttodjur som tar hand om dött organiskt material på markytan och förvandlar det till mycket näringsrik gödsel som gräsmattor och trädgårdsväxter älskar. I handeln säljs maskgödsel under handelsnamnet vermikompost. Bilderna är tagna av Pamela Jezdimirovic.
Vi är nyinflyttade och har upptäckt att vår uteplats används som toalett, men vi kan inte identifiera vilket sorts djur som gör detta. I morse när jag plockade upp det var det färskt men bilderna jag skickar visar torrare varianter. Det är som mycket små gropar med högar av bajs på eller i. Bajset är maskformat i högar och faller sönder lite när det torkat ut. Avståndet mellan bajsgroparna är 15 till 30 centimeter över en yta på cirka 25 kvadratmeter. Vi har småttingar ute där varje dag och är oroliga om det kan vara något som inte är bra för dem.
Tack för din utmärkta beskrivning! Av vad jag kan se här det daggmaskar som använder er uteplats som toalett. Precis som andra djur måste maskarna bajsa när matsmältningen är färdig, och det brukar se ut ungefär som små korkskruvar eller oregelbundna högar runtomkring öppningen till en av maskarnas tunnlar. Det är vanligast att hitta daggmaskspillning på vår och höst, när det inte är så mycket vegetation i vägen.
Daggmaskarnas avföring är mycket näringsrik och den är därför bra för er gräsmatta och andra trädgårdsväxter. I handeln saluförs maskgödsel som ”vermikompost”. Detta är alltså inget ni behöver vara bekymrade för. Var istället glada att ni har gott om naturliga gödselspridare, och gör vad ni kan för att gynna maskarna!
Blomsterlupin, Lupinus polyphyllus, är en nordamerikansk växt som förts in i stora delar av världen, inklusive i Sverige. Den sprider sig numera okontrollerat och hotar vår biologiska mångfald. I biologisk mening är den i allra högsta grad invasiv, men i lagens ögon är den det inte. Hur kommer det sig? Vår expert reder ut begreppen.
En Facebook-sida som jag är medlem på driver någon slags lupinkampanj. Där får man inte skriva att lupiner är invasiva. Då är man emot biologisk mångfald har administratören bestämt. Jag trodde det var tvärtom! Det finns ju en uppsjö av information om dessa invasiva främmande arter på alla seriösa sidor, till exempel på Naturvårdsverkets och Fältbiologernas hemsidor.
Många påstår att lupiner inte är invasiva bara för att de inte är med på EUs lista för främmande arter och godtar inte argumentet att det med ”invasiv” menas hur en växt beter sig och att den är främmande för vår flora på grund av att vi människor fört in den.
Jag vill veta på riktigt. Lupiner är väl invasiva och ett hot mot biologisk mångfald oavsett om de står på EU-listan eller inte? Sedan vill jag veta om mjölke är invasiv och om den är ett hot mot biologisk mångfald. Det har jag aldrig hört, men eftersom jag har mjölke i trädgården vill jag gärna veta.
Jag tycker information ska vara rätt och vill gärna informera Facebook-gruppen med riktiga fakta istället för gissningar och godtyckliga påståenden som baserar sig på känslor. Det blir en risk för vår biologiska mångfald om vi människor sprider felaktiga påståenden och förskönar invasiva växter bara för att de behagar oss!
Som så många andra ord i språket kan ordet ”invasiv” användas på olika sätt i olika sammanhang. När vi biologer pratar om invasiva arter så menar vi arter som förts till Sverige av människan och som sedan spritt sig här på ett sätt som påverkar vår biologiska mångfald eller ekosystemens funktion. I juridiska sammanhang är det däremot endast de arter som pekats ut i juridiskt bindande dokument (t.ex. den EU-gemensamma lista som du refererar till) och som enligt lagstiftningen är förbjudna att odla och sprida som räknas som invasiva, och när trädgårdsodlare pratar om invasiva växter så menar de ofta i största allmänhet ogräs som är svårbekämpade i trädgården (d.v.s. ofta arter som förekommer helt naturligt i Sverige).
Blomsterlupin är en art som förts till Sverige (från Nordamerika) av människan men som nu sprider sig okontrollerat och som uppenbart hotar vår natur. Den är därmed är att betrakta som invasiv, trots att den inte är med på EU-listan över arter som är förbjudna att odla. Den är således inte invasiv i juridisk mening och i trädgårdar ställer den sällan till något större problem.
Mjölke är däremot en art som ”alltid” funnits i Sverige som en naturlig del av vår natur och den kan därför aldrig räknas som invasiv i biologisk eller juridisk mening, men får man in den som ogräs i en trädgård så kan den säkert bli jobbig att få bort.
Skalbaggar ur familjen ängrar (Dermestidae) lever dels utomhus, dels inomhus som skadedjur. Flera olika arter lever av dött organiskt material i våra hem och fungerar på så sätt som små renhållare. Ibland kan ängrar dock göra viss skada på bland annat pälsverk och ullprodukter, men ofta finns djuren i våra hem utan att orsaka större problem. Museiängern (Anthrenus museorum), som syns här ovanför, är vanlig både inomhus och utomhus. Bilden är tagen av Karin Bucht.
Sådana här små kryp hittar jag i gardinen, i köksskåpen och i lådor. De är kanske 6 millimeter långa. Vad kan det vara för något?
Det är en museiänger, Anthrenus museorum, som är en skalbagge som trivs bra inomhus. Larven äter av olika slags döda organiska material, som hår, hudflagor och annat skräp, medan de vuxna skalbaggarna flyger bra och gärna äter pollen ur olika växter. De är vanliga utomhus på sommaren och i lite äldre hus eller lägenheter hittas de allmänt under nästan hela året.
Det är sällsynt att museiängrar ställer till några problem i privatbostäder, men de kan vara nog så besvärliga skadegörare bland uppstoppade djur på naturhistoriska museer, vilket namnet skvallrar om.
Videbocken, Lamia textor, är ett respektingivande djur som utvecklas i veden av asp och olika viden. På dagen ses den ofta långsamt krypandes på marken. Just den här videbocken hittades i Värmland, nära den norska gränsen. Bilden är tagen av Caroline Strömblad.
Hur är en videbock? Bits de, till exempel?
Videbocken, Lamia textor, är en av våra största och kraftigaste långhorningar. Det är en sävlig skalbagge som till största delen är nattaktiv, även om man ofta kan hitta den krypande på marken under dagen. Larven utvecklas under 2-4 år i rötterna av olika vide-arter och popplar, och den vuxna skalbaggen är ovanligt långlivad (uppemot 10 månader). Liksom alla andra skalbaggar har videbocken käkar som den kan bitas med. Eftersom den är ganska stor kan den nypa till ordentligt, men i praktiken är det nog helt omöjligt att bli biten av en, med mindre än att man hanterar den mycket, mycket ovarsamt.
Ollonborren, Melolontha melolontha, äter som vuxen späda blad och knoppar på olika lövträd. Larven håller till i marken där den äter växtrötter. Just den här ollonborren besökte en balkong i Göteborg i maj. Bilden skickades in av Agnes Jansson.
Vad är detta för insekt jag fann på min balkong i Göteborg idag 14 maj? Den var 6-7 cm lång.
Det är en ollonborre, Melolontha melolontha, som finns i lövskogsområden i södra Sverige. Larverna lever flera år i marken, där de äter rötter. De till hör våra större skalbaggar, men riktigt så stora som du anger blir de inte. Mäter man är de största runt tre centimeter. Lite mer information hittar du på den här länken.
– Olle Anderbrant
Ollonborrens närmaste släkting är den snarlika kastanjeborren, Melolontha hippocastani, som finns i liknande områden men har en något nordligare utbredning. Det lättaste sättet att skilja de båda arterna på är att titta längst fram på täckvingarnas sidokant. Hos ollonborren är kanten kanelbrun, medan den hos kastanjeborren är tydligt kontrasterande svart.
Charles Darwin besökte Galapagosöarna med skeppet HMS Beagle år 1835. Det var en betydelsefull resa när han senare (1859) publicerade sitt magnum opus ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval”. Här reder vår expert Jessica Abbott ut hur nya upptäckter och ny teknik har förändrat evolutionsteorin sedan Darwin först presenterade den.
Jag är väldigt intresserad av biologi, särskilt evolution. Är det Charles Darwins teori man ska tro på? Alltså att djuren anpassar sig till den aktuella miljön genom positiva mutationer? Eller ska man tro på någonting annat?
Charles Darwin skrev ihop sina teorier om naturlig selektion och sexuell selektion på 1800-talet, så det är klart att teorierna har förändrats och utökats sedan dess. Men när jag har läst ”Om arternas uppkomst” (som lägger fram teorin om naturlig selektion) och ”Människans härledning och könsurvalet” (som utvecklar teorin om sexuell selektion) har jag blivit imponerad av hur mycket av det Darwin skrev som fortfarande stämmer idag.
Din formulering av den moderna evolutionsteorin, att arter anpassar sig till sin miljö genom fördelaktiga mutationer, stämmer bra men skiljer sig från Darwins ursprungliga idéer i och med att genetiken inte var utvecklad som ämne då. Darwin visste att egenskaper på något sätt kunde ärvas, men inte hur, så det har skett stora framsteg när det gäller kopplingen mellan evolution och genetik från 1940-talet och framåt.
Idag är det bortom allt tvivel att arter anpassar sig till sin miljö genom olika mutationer, men vi har mycket bättre kunskap om de olika mekanismerna som ligger bakom denna anpassning. Det har också tillkommit bättre kunskap om hur andra typer av mer begränsad ärftlighet kan påverka evolutionen, till exempel inlärning eller epigenetiska effekter.
Metallhoppspindlar (släktet Heliophanus) är en grupp av 6 hoppspindelarter som sinsemellan kan vara svår att skilja åt från fotografier. De hör till spindelfamiljen hoppspindlar (Salticidae), med drygt 50 olika arter i landet. Hoppspindlar känner man igen på att ögonen är framåtriktade och att ögonen i mitten är mycket större än de övriga. Som namnet antyder är de dessutom skickliga hoppare, vilket kan ställa till förtret för den som vill fota en hoppspindel. Bilden är tagen av Kristina Gannholt.
Häromdagen hittade jag en hoppspindel, och i nätgruppen ”Spindelnätet” fick jag reda på att det är en metallhoppspindel. Jag har nu försökt att komma fram vilken för att kunna rapportera in den på Artportalen, som har fina teckningar av alla metallhoppspindlar. Att det är en hona har jag listat ut men prickarna förvirrar mig, så jag undrar om ni kan lista ut vilken dam vi har här? Jag hittade spindeln i Arvika i västra Värmland, i ett dike med olika slags gräs längs en asfaltväg genom mest gran-, men även lövskog.
Om du har fått svaret metallhoppspindel (Heliophanus sp.) från Spindelnätet och ingen där kunnat specificera till art så är det med största sannolikhet så att det inte går att komma längre än till släkte med utgångspunkt från dina bilder. I gruppen Spindelnätet finns Sveriges ”spindelelit” samlad så de bestämningar man får där är oftast korrekta. Jag tycker därför att du kan rapportera den på Artportalen som Heliophanus sp. (alltså, ”någon av Heliophanus-arterna).
Det är väldigt ofta så att spindlar generellt, också just släktet Heliophanus, titta studeras i mikroskop eller en lupp med stark förstoring för att man ska kunna avgöra vilken art det är. I det här fallet kan man behöva titta på spindelns könsorgan för att kunna avgöra vilken metallhoppspindel det rör sig om.
Downs syndrom, som orsakas av en extra kopia av kromosom 21, är en av de vanligaste kromosomavvikelserna hos människor. Kan andra djur också födas med Downs syndrom, eller andra slags kromosomavvikelser? Bilden är gjord av جنان العبدالمحسن.
Människors barn kan ju födas med kromosomavvikelser som till exempel Downs syndrom. Men hur är det med andra däggdjur eller fåglar?
Djur kan också födas med kromosomförändringar, och det är nog inte så sällsynt som man kanske skulle kunna tro. Vi vet mest om saken hos lantbruks- och sällskapsdjur som hundar, katter och nötboskap. Symtomen är ofta långtgående och faller på en skala från avvikande utseende (till exempel förminskat huvud och platt nos) till minskad eller utebliven fortplantningsförmåga. Det betyder att kromosomavvikelser hos djur i vissa fall leder till samma symtombild som hos människor. Det är dock viktigt att poängtera att djur inte får samma slags kromosomförändringar som människor. En katt, som har 19 kromosompar, kan till exempel inte få den mänskliga kromosomavvikelsen Downs syndrom, som ju beror på att det finns en extra kopia av vår kromosom 21.
Hur det ligger till med kromosomförändringar hos vilda djur vet jag inte så mycket om, men det är rimligt att anta att avvikelser som leder till att vissa delar av kroppen fungerar annorlunda ökar risken att bli tagen av ett rovdjur eller kanske att utveckla olika slags följdsjukdomar. Det skulle kunna förklara varför djur med tydligt annorlunda utseende eller funktion, vad dessa nu än beror på, inte ses särskilt ofta.
– Andreas Nord
Jag kan tillägga att det även finns tydliga spår av kromosomförändringar när olika arter jämförs. Till exempel att en del av en kromosom har förflyttat sig till en annan kromosom, att en kromosom delar sig och blivit två, eller att två kromosomer går ihop till en kromosom. Denna typ av förändring är oftast mindre skadlig än en extra kopia av en kromosom (eller kromosomdel), eftersom den totala genetiska informationen är oförändrad. Den har bara bytt plats.
Det är inte ovanligt att förändringar av typen ovan är kopplade till artbildning, eftersom olika kromosomantal kan medföra problem vid hybridisering. Det är oftast oklart varför en kromosomförändring blir vanlig i en population. Många gånger beror det förmodligen på ren slump, men i vissa fall kan man se tecken på att förändringen har varit fördelaktig. Det är till exempel inte ovanligt hos vissa arter att en autosom (dvs. en ”vanlig” kromosom) går ihop med en könskromosom (t.ex. X eller Y). Detta kan vara fördelaktigt om en kromosom med en mutation som är bra för hanar blir en del av Y-kromosomen, eftersom det då blir säkert att alla hanar ärver den fördelaktiga mutationen framöver.
Kommentarer