Jag har en vit fläck på min nagel som jag haft sen jag var barn, när nageln växer ut och den försvinner kommer det en ny. Min mamma påstår att det beror på kalkbrist men är inte säker. Min biologilärare har också det och har också haft de sen han var liten (han är 64 år) men han vet inte heller säkert vad det är. Har ni svaret? Skulle vara intressant att få veta!!
Nej, det är inte på grund av kalkbrist. Den tekniska termen är leukonychia, och det kan ha många olika orsakar. Bland de obehagligare finns arsenikförgiftning, njursvikt, och skrumplever – men den allra vanligaste orsaken är en mindre skada till nagelbädden under tiden som nagel håller på att växa ut. Har man ofta fläckar på samma ställe kan det t.ex. bero på att man brukar trumma med naglarna just där, eller någon mindre missbildning i cellerna i nagelbädden. Men det är med största sannolikhet inget att oroa sig över.
En gökunge (Cuculus canorus) som föds upp av en rörsångare (Acrocephalus scirpaceus). Bilden tagen av Per Harald Olsen.
Frågan låter så knäpp så man vågar knappt ställa den. Man kommer att tänka på Jack Nicholson i Gökboet som på engelska heter One flew over the cuckoo’s nest. Jag har kollat lite på Wiki och sett att all gökar i världen inte är boparasiter utan några bygger bon och föder upp sina egna ungar (i alla fall så har jag tolkat infon jag fått till detta). Men nu undrar jag om den svenska göken aldrig bygger bo till sig själv. Har detta beteende helt fallit bort? Om nu beteendet fallit bort, skulle man kunna återskapa bobyggarbeteendet och matningen av fågelungarna genom att låsa in ett gökpar i en stor bur på ett zoo? Har det gjorts ett sådant experiment?
Intressant fråga och här får man spekulera. Vår gök tillhör en grupp gökarter som alla är strikta boparasiter och har därför förmodligen övergett beteendet att bygga bo, ruva och föda upp ungar för många miljoner år sedan. Generna som kodar för dessa instinkter har därför sannolikt förlorat sin funktionalitet. Det är alltså inte troligt att ett ”tvingande” experiment skulle få fram dessa beteenden, men visst, det är mycket vi inte vet så utan experiment kan man inte helt utesluta att dessa gener skulle kunna uttryckas om göken exponeras för en miljö som triggar igång dem. Men, göken har också utvecklat andra beteenden som gör det otroligt att experimentet skulle funka. Gökhonorna är anpassade till att bara lägga ett ägg i varje värdfågelbo eftersom gökungen strax efter att den kläcks slänger ut alla andra ägg som finns i kullen. Så även om man skulle lyckas med att få henne att lägga ett ägg genom att erbjuda ett fejkat värdfågelbo har evolutionen lett till en anpassning som gör att hon inte skulle återvända till detta eftersom ungen från det första ägget skulle slänga ut det andra ägget.
Bilateral symmetri hos en fjäril. Bilden skapades av Bea.miau.
Hur började den bilaterala symmetrin utvecklas från första början och varför? Varför kan vi hitta många typer av symmetrier i olika organisgrupper? På vilket sätt gynnar symmetrin arten Människa?
Symmetri är nog äldre än vad du tror. Hur det allra äldsta livet såg ut vet vi inte men bakterier som är helt symmetriska (kocker) eller bilateralt symmetriska (stavformade bakterier) har varit med tidigt i evolutionen. Det är kanske assymetri som är modernare, t ex med hyfbildande Streptomyceter eller amöbor, såväl som i flercelliga organismer där vi hittar de flesta former av symmetri såväl som assymetri i både svampar, djur och växter. Symmetri måste hur som ha uppstått och förlorats många gånger under evolutionen.
– Allan Rasmusson
Det är inte säkert att symmetri måste vara bra för människan idag. Eftersom det är en viktig del i hur forsterutvecklingen går till, måste symmetri bibehållas bara för att kunna bygga en fungerande kropp. Men den behöver inte vara speciellt fördelaktig annars. Vi är egentligen inte helt symmetriska heller, dels när det gäller de inre organen, men också på ytlig nivå – många kroppsdelar blir lite större med användning, så det är inte ovanligt att t.ex. högerhanden är lite större än vänterhanden hos högerhänta människor.
– Jessica Abbott
Bilateral symmetri innebär att det finns ett, men bara ett möjligt snitt som delar en kropp i längsaxeln i två lika spegelvända halvor. Begreppet används nog vanligast bland metazoer, alltså flercelliga djur. Man utgår från att tendensen att forma bilateralt symmetriska djur uppkom väldigt tidigt i metazoernas utveckling, och att detta hängde samman med att djuren började aktivt söka föda. En bilateral utvecklingslinjen hänger intimt ihop med vad som kallas cephalisering (eller stavas det cefalisering på svenska?) som betyder att det bildas en framända med nervknutar och sinnesorgan, vilket bör underlätta för ett djur att röra sig i en bestämd riktning. Detta verkar så centralt, att det är lätt att tänka att det har uppstått mycket tidigt under utvecklingen, alldeles säkert innan kambrium alltså för mer än 600 miljoner år sedan. Förmodligen hos en maskliknande föregångare, jämför med våra dagars plattmaskar. Sådana okitineserade organismer lämnade knappast några fossil, därför vet vi mycket lite om denna period. I kambrium, under den så kallade kambriska explosionen, utvecklades de flesta av de stammar (fyla) som vi känner i dag, och av dem är ju nästa alla bilateralsymmetriska. Det är svårt att veta om tendensen att bilda bilateralsymmetriska djur uppstod en gång och att alla sådana är monofyletiska, alltså utvecklade från en gemensam anfader, eller att tendensen har uppstått flera gånger under utvecklingen.
Om vi tittar på nutida stammar av djur, ser vi hos svampdjuren helt osymmetriska former (tvättsvampar) och radialsymmetriska, som betyder att man kan göra många snitt längs längdaxel och få lika kroppshalvor. Alla svampdjur är fastsittande under det mesta av sitt liv. (Hos Placozoa som är rörliga tvåskiktsdjur ser vi ingen symmetri!) Hos nässeldjuren, koraller, maneter och andra, är det mycket vanligt med radialsymmetri. Arterna i den närstående stammen kammaneter är alla bilateralsymmetriska. Annars ser vi nog inte mycket olika symmetrier inom de olika metazoa stammarna.
Jag har så svårt att föreställa mig ett mänskligt liv utan bilateralsymmetri att jag inte kan komma på ett bra svar på frågan.
– Lars Lundqvist
Vad gäller växter finns det flera typer av symmetri. Flertalet blad har bilateralsymmetri som delar bladet i två likadana halvor, till exempel parflikiga blad, hjärtformade blad, pilformade blad, äggrunda blad osv. Sådan bladsymmetri uppstod mycket tidigt i landväxternas utveckling. Även blommor kan vara bilaterialsymmetriska (eller ”zygomorfa” som vi botanister brukar säga), och då nästan alltid med ett vertikalt symmetriplan, där blommans nedre kronflikar växt ihop till en platt underläpp som fungerar som ”landningsplats” för pollinerande insekter, speciellt storvuxna bin och humlor. Denna blomsymmetri har uppkommit gång på gång i växternas utveckling, som en anpassning för effektiv korspollination.
Radialsymmetri är också vanligt, och då ofta i kombination med att växters organ anläggs i ett spiralformat mönster – ett nytt blad anläggs oftast i en viss vinkel jämfört med det förra bladet med följd att bladen kommer att sitta i spiral längs det färdigväxta skottet. Ur detta grundmönster kan det sen utvecklas symmetriska strukturer som ”korsvis motsatta blad” där varje nod har två motstående blad som sitter i 90 graders vinkel i förhållande till föregående bladpar, eller ”kranställda blad” där varje nod har tre eller fler blad som sitter radialsymmetriskt runt skottet. Sen kan enskilda blad eller blommor också vara radialsymmetriska – som tulpanblomman med sina sex kalkblad (egentligen två tätt sittande kransar med vardera tre kalkblad) eller lupinbladet med sin paraplyliknande ställning av småblad. Ett kul exempel är solrosen med sina radialsymmetriska blomkorgar där varje gul ”kantblomma” utgör slutet på en spiral av blommor som börjar i korgens mitt (syns tydligt när man studerar blomkorgen i fruktstadiet).
Strikt asymmetri är sällsynt i växtvärlden. Ett almblad har en tydligt asymmetrisk bas som kan kopplas till hur bladet sitter placerat på skottet. En del blomväxter har zygomorfa blommor där ståndare och pistiller antingen pekar åt höger eller vänster, en asymmetri som gynnar överföring av pollen mellan de två blomtyperna (eftersom pollenet placeras på olika delar av pollinerarens huvud). De två blomtyperna kan antingen finnas på samma växtindivid (som hos krukväxten saintpaulia) eller på olika individer. I det senare fallet uppstår individer där alla blommor är ”högervända” eller ”vänstervända” och som i princip byter pollen med varandra. Denna variation styrs av en enda gen med genvarianter som uppenbarligen kan skilja på höger och vänster enligt någon hittills okänd fysiologisk mekanism.
Ett bilateral- eller radialsymmetriskt växtorgan är sällan exakt symmetriskt. En flik på ena sidan av ett parflikigt blad (till exempel ett ekblad) är ofta av lite avvikande storlek eller förskjuten något framåt eller bakåt i förhållande till motsvarande flik på den andra sidan. Sådana skillnader beror på små slumpmässiga skillnader i tillväxten av bladets två sidor. Fenomenet kallas ”fluktuerande asymmetri” och förekommer också hos djur.
Krasse, Lepidium sativum. Bilden tagen av de:Benutzer:Rainer Zenz.
Jag håller på med ett gymnasiearbete om krasse. Ett av resultaten är väldigt udda. Jag vattnade krassen med natriumhydroxidlösning med ett pH-värde av ca 12.5 och de krassar som vattnades med det växte betydligt mycket bättre (om man räknar bort den krassen som vattnades med rent vatten). Resten av krassen vattnades salpetersyralösning eller svavelsyra ( pH-värde 1,3 eller 5). Vad kan detta reslultat bero på? Varför trivs dem som bra i basisk lösning? Krassen odlades på disktrasor, fivk lika mycket ljus och lika mycket vätska.
Jag vet inget specifikt om krasse, men det låter rätt extremt. Både pH 1, 3 och 12.5 ska en växt dö av. pH 5 är utmärkt för att odla Arabidopsis som tillhör samma familj som smörgåskrasse (Lepidium sativum). Nu används namnet krasse om helt olika arter, så kanske det är en helt annan växt du har.
pH 12.5 är mycket högt. Du bör fundera över: Buffrar disktrasan pH? Växter ställer om pH i sin omgivning, så för att veta vad pH var bör du försöka få ut lösningen ur disktrasan igen och mäta. Du bör använda buffrade lösningar om du skall ta reda på pH-effekter. Finns det föroreningar i syran som du använde vid pH 5?
Jag skulle allmänt rekommendera boken ”pH and Plants, an Introduction for Beginners” av James Small (1946) om du vill se data över hur olika växter tål pH. Boken finns på Frescatibiblioteket, om du får lov att låna eller kopiera där.
– Allan Rasmusson
Kan vara bra att veta vilken typ av krasse som odlades. Det finns smörgåskrasse som brukar odlas hemma och i skolorna, men riktig krasse från Sydamerika är ett helt annat släkte. Det var väl smörgåskrasse, men jag har svårt att tro att Clara vattnade med NaOH-lösning, pH 12,5 enbart? Tillsatte kanske sådan lösning till vanligt vatten, för pH-värdet borde inte vara mycket över 9 där krassen har sina rötter? Annars borde de dö.
En starkt sursatt lösning gör bl a fosfat svårtillgängligt och kalium som också är viktig för alla växter får stark konkurrens av vätejoner. Men med salpetersyra vid pH 5 borde de växa bra.
Alla växter har lite olika möjlighet att klara sin näringsupptagning och just krasse föredrar svagt sur till neutral och även lätt kalkrik jord, så den klarar sig nog i ett spann på pH 5-9. Den växer förmodligen bäst i rätt neutral lösning med pH 6-7, förutsatt näringsämnena finns där. För surt eller för för basiskt är negativt för de flesta växter.
Förmodligen lite fler än det gör nu. Men människan är inte ensam om att ha utrotat andra djur. Arter dör ut helt naturligt och ersätts ofta av andra allt efter att miljön och klimatet ändras. Det är en naturlig process, som lett till att världen ser ut som vi känner den. Skulle vi kunna förflytta oss i tiden och åka tillbaks till när det fanns dinosaurier skulle vi se skogar, öppna områden och andra miljöer som påminner om hur det ser ut nu, men världen skulle ha bebotts av helt andra arter och andra grupper av arter. På dinosaurietiden fanns det till exempel inga sådana träd som vi har nu. Förmodligen skulle det bara finnas några få, havslevande arter som är samma som finns nu. Att bilda nya arter tar i regel lång tid. Att arter försvinner kan emellertid gå väldigt snabbt. Att många arter försvunnit på en och samma gång, eller åtminstone inom en tid på några miljoner år, har hänt flera gånger i jordens historia, men då har det orsakats av någon händelse eller olycka, typ stora vulkanutbrott eller att en väldigt stor meteor har träffat jorden. Att många arter dör ut nu, kan bero på att jordens klimat ändras snabbt, eller att människor förändrar miljön på ett sådant sätt att djurarter inte hinner anpassa sig till nya förhållandena.
Vanlig groda, Rana temporaria. Bilden tagen av Bill och Sam Lionheart.
Hur många vattendjur finns det på jorden?
Den frågan går nog inte att svara riktigt på. Vad menas med vattendjur? Djur som lever i vatten? Lever till exempel flodhästar i vatten? De ligger i vattnet hela dagarna, men när det blir mörkt framåt kvällen går de upp på stränderna och betar på land. På ett sätt är alla djur beroende av vatten. Helt utan vatten skulle djuren dö.
Men om vi ändå skulle försöka svara, kan man säga att alla fiskar är vattendjur. De lever hela sina liv i vatten och går aldrig upp på land. Det finns omkring 30 000 arter fiskar och cirka 7 000 arter groddjur (grodor och salamandrar) som måste söka sig till vatten för fortplantnings skull. Bland de ryggradslösa djuren lever nästan alla kräftdjur i vatten, av dem finns omkring 70 000 arter. En annan stor djurstam är blötdjuren, alltså snäckor, musslor, sniglar och bläckfiskar. Det finns cirka 85 000 arter blötdjur, av dem är ungefär 24 000 landlevande, återstår 61 000 arter. Till detta kommer arter i många olika djurstammar, men ingen av dem lika talrika som de tidigare nämnda. Vi har till exempel 10 000 havsborstmaskar, och lika många (10 000) svampdjur (till exempel tvättsvampar) och 11 000 nässeldjur (maneter, koraller med flera). Av stammen tagghudingarnas 7 000 arter, lever alla i salt vatten. Räknar vi samman allt detta får vi: 30 000 + 7 000 + 70 000 + 61 000 + 10 000 + 10 000 + 11 000 + 7 000 = 206 000 arter. Det är nog inte orimligt att tänka att det finns kanske sammanlagt 50 000 arter till, bland de ryggradslösa djurstammarna, som lever knutna till vatten. Så kanske en kvarts miljon, 250 000, arter ”vattendjur”. Eller så?
(Ryggradsdjur är djur som har ett inre skelett, och därmed en ryggrad. Hit räknas fiskar, groddjur, kräldjur, fåglar och däggdjur. Ryggradslösa är alla andra djur. En stam är den högsta rangen när man indelar djur i grupper efter hur de är släkt med varandra. Stammen leddjur omfattar insekter, kräftdjur, spindeldjur, tusenfotingar och några andra. De är alltså alla släkt med varandra, vilket betyder att de har en gemensam förfader som levde för väldigt länge sedan.)
Chimpansen är människans näsmaste släkting. Bilden tagen av Ikiwaner.
Hur blev aporna till människor?
Det skedde nog väldigt långsamt, så sakta att om vi hade kunnat vara där och se det hända, skulle vi knappt lägga märke till det. Alla ungar ser och beter sig lite annorlunda, jämfört med sina föräldrar, och beroende på omständigheterna, miljö, det föränderliga klimatet och mycket annat kommer så småningom en grupp individer att avvika alltmer från andra grupper vad avser utseende och hur de gör. Om dessa ”avvikare” isoleras och inte får ungar tillsammans med de andra, kommer de, efter många generationer, att bilda en ”ny” art. För länge sedan fanns det alltså bland de djur vi kallar människoapor en grupp individer som avvek lite grand i beteende och utseende. Långsamt blev de allt mer människolika. Deras avkomma skulle så småningom komma att avvika så mycket att vi nu kallar dem apmänniskor istället för människoapor.
(En generation är de mammor och pappor som får barn ungefär samtidigt. Deras barn blir nästa generation. En art är alla de individer som kan befrukta varandra och få barn tillsammans.)
Det finns ett par olika teorier. Vissa tror att livet uppstod på en annan planet och sedan kom till jorden på kometer eller meteorer. Men då kan man undra var livet på den första planeten kom ifrån! Andra tror att livet uppstod på jorden ur enkla molekyler som bildades spontant och så småningom kunde börja kopiera sig. Så fort man har någon form av ärftlighet kan naturlig selektion ta över, och de molekyler eller individer som är bäst på att kopiera sig kommer att sprida sig i populationen. Det är möjligt att det har funnits flera ursprung till olika sorters liv på jorden långt tillbaka i tiden, men att det är bara en sort som finns kvar nu för att den var bäst på att kopiera sig. Man kan läsa lite mer om hur man studerar livets ursprung här och här.
– Jessica Abbott
Detta är kanske en ännu svårare fråga att svara på, och jag har inget bra svar på hur det allra första livet uppstod. Vad menar vi med liv? Vad har alla levande varelser gemensamt? Jo, alla har vi inne i varje cell i kroppen molekyler som har förmåga att göra en nya molekyl som är likadana som de själva. De kopierar sig själva. Molekyler som har den förmågan består av kedjor av aminosyror och kallas DNA eller RNA.
Forskare tror att jorden är omkring 4,5 miljarder år gammal, alltså 4 tusen 5 hundra miljoner år. Det är väldigt, väldigt gammalt. Under de första tusen miljoner åren var jorden helt öde. En het kula av eldsprutande vulkaner, förmodligen täckt av tjocka moln av vattenånga och stoft från vulkaner. De äldsta spåren av liv vi har på jorden är ungefär 3 miljarder år gamla. Då hade det bildats encelliga organismer som kunde föröka sig. Därifrån tog det nästan 1,5 miljarder år till innan de första cellerna med komplett cellkärna och allt annat en cell behöver för att leva, dök upp. ”Strax” senare började celler slå sig ihop och bilda flercelliga organismer och dessa fick celler som specialiserades på att göra bara en sak. Det var alltså en väldigt lång startsträcka, innan allt det där nödvändiga som celler gör, var färdigutvecklat. När väl de flercelliga organismerna fanns gick utvecklingen fort, och nästan alla de stammar av djur som vi har i dag utvecklades på några ”få” hundra miljoner år. Livet vi ser omkring oss i dag, med så många flercelliga organismer, har sålunda utvecklats på ”bara” cirka åtta hundra miljoner år.
(En molekyl består av flera atomer, som är bundna till varandra. En atom är den minsta enheten i ett kemiskt grundämne som till exempel i syre och väte. Genom att binda ihop atomer från var och en av dessa två gaser får man en vätska, som kallas vatten. En molekyl kan alltså ha helt andra egenskaper är de atomer som ingår i molekylen. Coolt, va?)
Man tror att trilobiterna, som de flesta andra kräftdjur, parade sig med varandra för att sedan lägga ägg. Ett fynd av fossila ägg som skulle kunna tillhöra en trilobit har hittats, men inte mer. Därför vet man inte så mycket om hur trilobiterna förökade sig.
– Jessica Abbott
Som ni säkert känner till, eftersom ni ställer frågan, var trilobiter djur som levde för länge, länge sedan. De såg kanske lite ut som våra gråsuggor. Man kunde urskilja en plåt framtill och en baktill, och däremellan fanns ett område med flera segment. De hör till samma stam av djur som gråsuggor och insekter och många andra. Gemensamt har alla dess ett yttre skelett, som består av hårda plåtar, men för att djuren skulle kunna röra sig fanns det leder på skelettet. Om du tänker dig en riddarrustning, som också är ett tjockt skal som sitter utanpå en kropp, har denna leder vid armbågarna och knäna och på andra ställen som riddaren måste kunna böja. Därför kallas de här djuren för leddjur. Som ni kan se av svaret på förra frågan hände det väldigt mycket med djurens utveckling för omkring åtta hundra miljoner år sedan, och många utvecklingslinjer, de som vi kallar stammar, bildades. Trilobiterna var tidiga föregångare i leddjurens utvecklingslinje. De hade ett tjockt, yttre skal, och eftersom de levde på botten av förmodligen grunda hav, bildades lätt fossil efter de dött. Fossil är alltså rester av djur som levt för länge sedan, och blivit ”förstenade”. Fossil av trilobiter kan man, om man har tur, hitta vid Fågelsångsdalen utanför Södra Sandby.
Ingen vet exakt hur mång djur det finns, för att man har inte hittat alla olika arter. Just nu finns det ca. 1,5 miljoner arter beskrivna. Men man uppskattar att det kan finnas allt från 5 till knappt 9 miljoner arter i världen. Många av dessa är dock bakterier, och inte flercelliga djur. Om man endast kollar på djur, så finns det ca. 60 000 olika sorters ryggradsdjur och över 1,2 miljoner evertebrater (dvs. djur utan ryggrad), varav nästan en miljon är insekter! Det betyder att stora djurarter är ganska få – den största biologiska mångfald finns hos små djur.
– Jessica Abbott
Också en svår fråga. Menar man hur många flercelliga individer, som inte kan bilda egen näring från solljuset, och som någon gång i sin livscykel kan röra på sig, så är det säkert fråga om biljoner, alltså tusentals miljoner, men om man menar hur många arter det finns, är svaret någonstans mellan 10 och 60 miljoner (vissa gissar på så många som 150 miljoner). Ni kan kanske se på denna länk från Nationellt resurscentrum för biologi och bioteknik: http://www.bioresurs.uu.se/myller/biomangfald/mangfald1_1.htm
De flesta av dessa arter är ännu inte upptäckta. Av arter vi känner till finns det mer än en miljon, varav de flesta, kanske så många som en miljon, är insekter. Nya arter hittas dagligen runt om i världen, samtidigt som många dör ut. Man befarar att just nu i jordens historia, dör det fler arter än det uppstår nya varje dag.
Adderar man vikten av alla individer av en djurart eller grupp djur, får man vad som kallas biomassa. Kan du gissa vilken djurgrupp på jorden som har störst biomassa? Det är troligen foraminiferer som är encelliga, havslevande djur (amöbor), kanske någon eller några millimeter stora. Tillsammans väger de mer än alla valar tillsammans!
(En cell är den minsta byggstenen i alla levande organismer. Hos de encelliga organismerna måste den enda cellen sköta allt arbete med att hålla sig vid liv, alltså skaffa föda, ta in den i cellen (kroppen), smälta maten och göra sig av med resterna. Den måste dessutom kunna andas och fortplanta sig. Hos de flercelliga organismerna har många celler specialiserat sig på att göra bara en sak. Vi har därför till exempel celler som bildar ett skyddande hölje omkring oss, alltså huden. Andra celler, de röda blodkropparna, hjälper oss att andas, och så vidare. Din kropp består av flera miljarder celler. Om du skulle räkna 1, 2, 3, och så vidare upp till en miljard, skulle det ta över 11 år. Men då skulle du inte hinna äta, sova, gå i skolan eller göra andra roliga saker.)
Kommentarer