I helgen hittade vi dessa spår utanför huset, någon hade antagligen gått där någon gång under natten eller natten innan. Vi funderar på om det kan vara en bäver, men det syns inget svansspår någonstans. Vi bor i Bergshamra utanför Norrtälje.
Några bäverspår är detta inte – de ser förvisso väldiga ut, och det verkar som att djuret har fem framåtriktade tår. Storleken och antalet tår utesluter det mesta annat, men spårlöpan är inte en bävers, och de enskilda avtrycken är närmast rektangulära och inte omvänt triangelformade som man tänker sig att bäverspår ska vara. Bävern har också spretigare tår.
Sedan blir det svårare, inte minst eftersom spåren är litet igensnöade.
När jag såg den första bilden gick tankarna till vildsvin, och att de två spretande tårna bak i avtrycket är från lättklövarna. Men det stämmer inte med vad som ser ut som tre framåtriktade tår. Dessutom är vildsvinsspår bredast baktill, och dina spår är ju rektangulära, och vildsvinsfötter pekar utåt i spårlöpan mer än vad de gör i ditt fall.
I tillägg har du bild på ett mindre avtryck, som är mycket rundare till formen. Om dessa spår är från samma spårlöpa som de övriga (dvs. från samma djur) menar jag att detta är spår av en räv eller tamhund, som _inte_ gått ”fot i fot” (dvs. bakfoten sätts precis i framfotens spår) som är väldigt vanligt. Här har djuret istället satt ned fram- och bakfoten delvis överlappande, så att vissa avtryck ser mycket stora ut, och dessutom ger ett allmänt intryck av att ha fler tår än hunddjur har!
Dessa spår har förbryllat mig, och krävt en del klurande. Jag bad därför även Åke Aronson, en av våra främsta spårexperter, att tycka till. Åke landar i samma slutsats som jag: räv/hund med överlappande fram- och bakfot i spårlöpan.
Vanlig fästing, Ixodus ricinus. Bilden tagen av Richard Bartz.
Vi pratade nyss om insekter apropå det börjar våras och kom då in på fästingar, och försökte komma fram till vilken nytta eller funktion de har i naturen – spindlar vet man är nyttiga på att äta upp skadeinsekter, men fästingar känns mest som en plåga? Kan det tänkas de har något med balansen i naturen att göra, dvs. de hjälper till med att hålla nere vissa arters bestånd?
Det är en vanlig missuppfattning att alla arter har en viss ”roll” som de måste spela i ekologin för att kunna finnas till. Det finns visserligen data som tyder på att sjukdomarna som fästingar bär på kan påverka bestånden hos olika värddjur. Men det är inte fästingens ”uppgift” att sprida sjukdomar. De finns till helt enkelt för att de lyckas föröka sig – kan en art inte anpassa sig kommer den så småningom att dö ut. Se även svaret på en liknande fråga om mygg.
-Jessica Abbott
Det finns två svar på frågan om fästingars ”nytta” i naturen.
Föreställningen att en art gör nytta i naturen, bygger på tanken att naturen fullföljer, eller åtminstone strävar efter att uppfylla, en plan för hur den skall se ut och fungera. Men evolutionen följer sina egna regler. I naturen strävar varje individ av en art att öka sin genfrekvens i nästa generation, det vill säga den individ som får mest avkomma är bäst anpassad till rådande omständigheter. Som vi vet ändras dessa omständigheter ständigt, vissa somrar är till exempel varmare och torrare än andra, andra vintrar har mer snö och fler minusgrader än andra, och så vidare. Därför vidmakthålls en variation i varje generation, och alla individer ser därför inte exakt lika ut och har inte heller samma genuppsättning. Fästingar är inte annorlunda vad gäller dessa evolutionens regler. Också fästingarna försöker att få så många ungar som möjligt, för att på så sätt få bättre ”fittness”, det vill säga öka sin genfrekvens. Därför finns fästingar, de utnyttjar en nisch, ett sätta att hitta mat, i naturen som låter dem leva vidare och föröka sig.
Man kan också säga, om man vill sätta in dem i ett sammanhang av ”ekosystem”, att parasiter i allmänhet fungerar på samma sätt som predatorer, rovdjur, fast ”snällare”. De dödar inte sitt byte utan nöjer sig med att ta en liten bit. Därmed spelar de rollen av reglerare. Blir det väldigt många smågnagare i ett område, ökar också antalet fästingar. Men eftersom de inte dödar sina värddjur är de inget vidare på sin reglerande funktion. Då fungerar de bättre som vektorer. Som sådana sprider de sjukdomsalstrande organismer, bakterier och virus, i stammen av värddjur, och dessa patogener, som de kallas, är bättre på att reglera antalet möss, sorkar och näbbmöss.
Människoskelett (t.h.) och chimpansskelett (t.v.). Både skillnaderna och likheterna är tydliga. Bilden tagen av Vinnie Lauria.
Jag lär mig just nu om människans evolution, både dåtid och framtid. Något som dock intresserar mig väldigt mycket är just hur framtiden ser ut inom evolutionen för oss människor. Detta är ett ämne vi inte kommer gå in på i skolan men är fascinerad av det. Min fråga till dig; Hur tror du framtiden för människans evolution ut, samt varför?
Det är en väldigt svår fråga. Vi vet inte hur selektionen kommer att te sig i framtiden, så trots att man t.ex. pratar ibland om att människan kommer så småningom förlora sina visdomständer, är det långt ifrån säkert att detta kommer att ske. Den moderna tandvården gör att det finns i princip ingen effekt av visdomständernas vara eller inte vara på våran överlevnad längre, och därmed ingen selektion för att behålla eller förlora visdomständerna. Människan har dessutom en stor population som är utspridd över väldigt många olika områden, så det kan vara svårt att hitta ett selektionstryck som kommer att verka i samma rikting hos alla mänskliga populationer.
et finns en bra populärvetenskaplig bok om människans framtida evolution som jag föreslår att du kollar upp: Future Humans av Scott Solomon. Den tar upp olika exempel på nutida evolutionära förändringar hos människan, och spekulerar (på ett vetenskapligt korrekt sätt) kring vilka förändringar dessa skulle kunna medföra i framtiden.
Släktskap mellan de olika riken. Bilden skapades av Maulucioni och Doridí.
Jag tänkte börja studera biologi på Uppsala universitet till hösten och undrar lite kring arbetsmarknaden för biologer som jag upplever vara tuff, hur har ni uppfattat möjligheten att få jobb eller forskartjänster efter utbildningen? Har det varit svårt eller är det lättare inom vissa områden? Kan man göra något för att få bättre chanser till jobb? Känner ni många kurskamrater som inte fick jobb efter utbildningen?
Vi kan väl svara med dethär som gäller för Lundabiologer (där nästan inga studenter går ut med kandidatexamen, utan tar en master), enligt alumnundersökning:
För att få en bild av arbetsmarknaden för våra studenter måste vi alltså undersöka vad som händer efter avslutad masterutbildning. Under åren 2011–2014 tog totalt 347 studenter masterexamen i biologi (185) eller molekylärbiologi (162) vid Biologiska institutionen. Omkring hälften var internationella studenter. Studievägledarna fick fram uppgifter om vad 305 av dessa tidigare masterstudenter har för sysselsättning:
143 (47 procent) är doktorander vid universitet i Sverige och utomlands.
127 (42 procent) har andra biologirelaterade yrken (myndigheter, kommuner, universitet, privat sektor eller egen konsultverksamhet).
14 (4,6 procent) har andra anställningar, som inte är tydligt biologirelaterade.
13 (4,3 procent) vidareutbildar sig, framför allt till lärare, läkare och veterinär.
8 (2,6 procent) är arbetssökande.
Så kontentan är att biologistudenter från Lund, och troligen från tex. Uppsala också, har en mycket bättre arbetsmarknad än vad som ”skrivs i tidningarna”. Det man ska tänka på under utbildningen är ffa att man inriktar sig på något som intresserar en, så att man är motiverad och engagerad. Ha en plan tidigt vad du vill sikta på att jobba med (tex. naturvård, sinnesbiologi, mer molekylärt etc etc?) och välj kurser strategiskt utifrån detta – och lyssna på tips från din studievägledare. Sedan är praktik, enkla men relevanta sommarjobb, studier utomlands etc aldrig fel.
-Gästinlägg av Jep Agrell, studierektor på biologiska institutionen
Vi är en avdelning på en förskola i Halmstad som just nu arbetar med gråsuggor. Vi tycker att det är svårt att hitta information om gråsuggan på internet och vi har inte hittat en enda faktabok på biblioteket. Just nu är våra gråsuggor som vi har på avdelningen dräktiga. Våra frågor är: Hur länge är en gråsugga dräktig? Hur ofta blir de dräktiga? Vi har läst att de kan bli befruktade både sexuellt och genom självbefruktning, hur går detta till?
VÄLDIGT tacksamma för svar!
I Sverige har man hittat 32 olika arter av gråsuggor, varav man anser att 26 är bofasta och förökar sig i landet. Säkert skiljer sig period av dräktighet osv. något mellan arterna.
I allmänhet förstår jag det som att äggen kläcks ganska fort, inom 4-5 dagar, men att honan sedan håller kvar de nykläckta gråsuggorna i sin äggpåse (”marsupium”) i 4-6 veckor innan hon släpper ut dem i världen. Det är denna äggpåse som ni säkert sett för att dra slutsatsen att gråsuggorna är dräktiga.
Det stämmer att gråsuggor har förmåga till ”självbefruktning”. Mer korrekt bör man kanske säga att honorna lägger obefruktade ägg, som sedan utvecklas till ungar utan inblandning av en hane. Det förekommer lite här och var i den levande världen, t.ex. hos vissa kräftdjur (som gråsuggor), olika ryggradslösa djur, fiskar och reptiler, och växter. Utan att gå in på några detaljer kan man säga att det finns två typer av sådan jungfrufödsel: en där honorna producerar en klon av sig själva, och en där avkomman inte är genetiskt identisk med sin moder. I det senare fallet kan en hona till och med producera hanar genom jungfrufödsel, förutsatt att hon har två olika könskromosomer (så hos människor skulle detta inte fungera, eftersom honor har två X-kromosomer). Vissa arter förökar sig alltid utan hanar, medan vissa förökar sig asexuellt ibland och sexuellt ibland. Hos gråsuggor finns det arter där delar av en population förökar sig asexuellt, och andra delar av samma population sexuellt.
Om just era gråsuggor förökat sig asexuellt eller sexuellt är svårt att veta. Men: det går att könsbestämma gråsuggor genom att titta på hur de ser ut på undersidan. Vi har skrivit om detta tidigare på Fråga en Biolog. Så ni kunde kanske undersöka era djur och se om ni har både honor och hanar. Om de då har blivit gravida under tiden i fångenskap verkar det rimligast att de förökat sig sexuellt. Kanske har ni till och med sett när de har parat sig?
Råka, Corvus frugilegus. Bilden tagen av Axel Mauruszat.
Kan olika fågelarter prata med varandra? Alltså kan till exempel en Kråka prata med en Storspov? Eller är det som Ryska och Norska för oss människor?
Ja, i vissa avseenden kan fåglar förstå varandra, särskilt när det gäller den typ av läten som är bra att känna till för sin egen överlevnad.
Ett bra exempel är när en fågel upptäcker ett rovdjur och utstöter sitt varningsläte, som ofta är typiskt för just den arten. Det finns olika varningsläten lite beroende på hur stort hotet är, och man har kunnat se att tjuvlyssnande arter reagerar olika beroende på vad ”sändaren” säger om allvaret i hotet.
Det här kan leda till och med leda till att ett varningsläte från en fågelart får andra fåglar att engagera sig. Om du eller en kamrat har en bebodd fågelholk i din trädgård har du kanske själv märkt detta. Kommer du för nära kommer hyresgästerna att låta dig veta det genom att ”varna”. Om du då inte går undan, och om det finns andra fåglar i närheten, brukar de inte sällan komma närmare och också börja varna. Till slut kan det vara flera olika arter som skäller på dig!
Det har också visat sig att kommunikation kan fungera över ännu större avstånd – vissa studier har visat att smådäggdjur också kan känna igen varningsläten från fåglar. I andra sammanhang kan väldigt revirhävdande fåglar känna igen sången från andra hanar, och reagera på detta, och andra arter har lärt sig att känna igen läten som signalerar att ”här finns det mat”.
Vresros, Rosa rugosa. Bilden tagen av Morn the Gorn.
Hur kan växter som blommor och fruktträd inte frysa sönder under vintern och vara rätt så friska till våren igen?
Detta är en fråga som intresserat forskare i mer än hundra år. Framförallt hur gröna blad kan överleva frost. Vävnaden består av celler med cellvägar emellan. Bildas is inuti en cell så dör normalt cellen. Cellerna undviker isbildning genom att anrika framförallt socker inuti sig men de har också speciella proteiner som binder iskristaller. Däremot mellan cellerna låter de små ofarliga iskristaller bildas. Detta gör att cellerna torkar in på ett sätt som är mindre farligt för dem.
Många träd och buskar tappar istället sina blad och låter stammarna ovan jord torka in så att de blir mindre frostkänliga. Nere i marken blir det inte så kallt.
Om ett djur tex en hund är väldigt deppig. Kan den skada sig själv medvetet? Eller på något sätt göra sig illa?
Det är en intressant fråga, och även om jag inte har ett direkt svar på just det med självskadebeteende tänkte jag att jag kunde spekulera lite.
Just med hundar vet jag inte, men hos burfåglar (papegojor i synnerhet), är det ju ganska vanligt med fjäderplockning, dvs. att fågeln biter eller rycker av sina egna fjädrar. Givet hur viktig fjäderdräkten är för att hålla fågeln varm, skydda huden mot skada, signalera till artfränder, osv, är detta ju en form av självskadebeteende.
Det är såklart svårt att veta om fågeln gör detta just med syfte att skada sig själv, som jag tror att du är ute efter att få reda på. Men det är väl nästan ställt utom allt rimligt tvivel att den allra vanligaste orsaken till fjäderplockning hos fåglar är att de är understimulerade, stressade, eller deppiga för att burmiljön inte riktigt kan tillgodose deras behov. Studier har visat att olika typer av psykofarmaka (bl.a. antidepressiv medicin) kan få beteenden att upphöra. (Det bästa är såklart att inte medicinera, utan att faktiskt lösa orsaken till problemet!)
På det sättet är fjäderplockning kanske ganska likt andra stereotypa beteenden som djur i fångenskap uppvisar, t.ex. att gå runt i cirklar. Det fyller ingen biologisk eller social funktion, men visar på att djuren inte har det bra. Andra djur (som inte hålls i burar) kan också må dåligt, men det ser man kanske tydligare på att inte visar någon direkt entusiasm/motivation eller uttrycker ”glädje”. Det är ungefär samma symptom som man ser när djur är fysiskt sjuka.
Så, sammanfattningsvis: djur kan precis som människor må dåligt, det är ganska lätt att se. Ibland leder det till att de uppvisar vissa beteenden, och ibland kan de här beteendena vara direkt skadliga för djuret (t.ex. fjäderplockning). Jag tror inte att det betyder att det egentliga syftet är att djuret vill skada sig själv, det kommer liksom ”på köpet”, men kanske någon annan är mer påläst i den här frågan än jag är!
-Andreas Nord
Det är inte helt ovanligt med hundar som slickar eller biter sig i tassarna (eller någon annanstans) så att de skadar sig själva. Ofta har det samband med stress i någon form, men beteendet är inte alltid helt lätta att bryta. Hundar kan också bli deprimerade och sluta äta t.ex. i samband med att ägaren eller en ”vän” (vanligen en annan hund i samma hem) dör/försvinner. Men allt detta är ju självskadebeteende kan ju hänföras till stress, depression, vantrivsel e.dyl.
Så frågan är ju, som Andreas säger, om djur verkligen medvetet kan skada sig själva för att göra slut på ett lidande. Och det är ju en mycket svår fråga. Det finns några fall som citeras som exempel på självmord hos djur. I alla fall rör en hjort som hoppade ut från en klippa när den jagades av hundar, men här kan det ju mycket väl vara fråga om en panikhandling. Antagligen var den så skräckslagen att den inte ”visste vad den gjorde”. Men en del andra fall är inte lika lätta att (bort)förklara t.ex. ett sto som gick rätt ut i en sjö och drunknade sedan hennes föl dött eller delfiner som slutat andas (och dränkt sig själva). Men visste de att de skulle dö? Och hur medvetna är djur om döden? Sociala djur verkar oftast ”förstå” när en flockmedlem är död, nosa på den och antingen sysselsätta sig med den eller ”gå vidare” , inte sällan i olika former av sorgebeteende. Men förstår de vad döden innebär, i alla fall i så mycket att vi människor förstår det? Svårt att säga.
Efter många års erfarenheter av arbete med och umgänge med djur har jag lärt mig att aldrig säga aldrig ifråga vad de kan, inser och förstår. Jag har faktiskt en vän, som hade en ung hund som fick en allvarlig, obotlig sjukdom. En dag smet hunden ut och blev överkörd av en bil. Jag har alltid funderat över om det var självmord eller inte. Men det är ju inget vanligt med hundar som smiter ut och tyvärr inget ovanligt med hundar som blir ihjälkörda. Men jag kan inte låta bli att undra.
Så medan det är helt klart att djur kan bli deprimerade och tappa livsgnistan och på olika sätt skada sig själva, så vet nog ingen (än) om de verkligen kan begå självmord. Men det är en intressant fråga. Och man kan i alla fall konstatera att det bör vara vårt ansvar att se till att de djur vi har ansvar för verkligen har lust att leva.
Jag hade en dna/rasbestämningsfrågs uppe på en sida på FB då jag undrade över just rastester för att fastställa olika raser i en blandrashund. Jag blev påhoppad och idiotförklarad av en person som så att de testerna bara va båg. Hon hänvisade till er. Jag citerar ”Tyvärr stämmer det inte.. Du vet om att det är falsk marknadsföring? Finns både bevis och studier på att dna test inte funkar. Lunds universitet har gjort många studier om det!” Dock hittar jag ingen information om detta alls på er sida. Finns det några studier om just detta som ni utfört och bevis för att det ej fungerar. Finns det någonstans där jag kan få ta del av studierna och läsa om det? Alltså detta är av ren egen nyfikenhet jag skulle vilja ta del och läsa om det. Själv hittade jag ingen information men kanske ni kan hjälpa mig att hitta rätt.
Det är nog Uppsala universitet hon menar. Kerstin Lindblad-Toh gör mycket genetiska studier med hundar och interagerar med hundägare. Se:
Om man anser att DNA-testar fungerar eller inte beror lite på vad man förväntar sig, tror jag. Jag kan inte så mycket om DNA-tester för hundar specifikt, men det har visats att DNA-tester för att räkna ut en människas populationstillhörighet (t.ex. X% europé, Y% asiat, osv) har inte perfekt träffsäkerhet. Dels ger olika företag ofta olika resultat för samma person, och även samma företag kan ge lite olika resultat om man skicka in prover från enäggstvillingar. I båda fallen handlar det förmodligen om de statistiska beräkningarna som görs, inte om den genetiska informationen i sig. Mänskliga populationer skiljer sig inte åt jättemycket genetiskt, så olika modeller för att räkna ut släktskap kan komma fram till olika procentsatser även om samma data matas in i början.
Det finns nog också ett problem att man försöker komma ner till en mer detaljernad nivå än vad som är möjligt. Vissa DNA-tester påstår att de kan ge information ända ner till vilket land dina släktingar kom ifrån, men genetiska skillnader mellan t.ex. europeiska länder är ytterst små. Då kan slumpen spela en roll när det gäller vilka länder algoritmerna tilldelar till ett prov, och därmed förklara varför enäggstvillingar kan få olika resultat. Så på så sätt fungerar inte dessa tester. Däremot brukar de stämma i grova drag. Så de fungerar om man bara förväntar sig ett någorlunda korrekt svar istället för ett hundraprocentigt säkert svar.
Kommentarer