Allkärr vid Uggleviken på Djurgården i Stockholm. Våtmarker som dessa är fulla av liv. Samtidigt är det en naturtyp som är på stark retur i landskapet, inte sällan i samband med utbyggnad av städer och annan infrastruktur. Bilden är tagen av Holger Ellgård.
Jag bor och är uppvuxen i en växande tätort utanför Stockholm. I närheten av min skola för 20 år sedan så fanns det ett ganska smaltkärrparti längs med en gångväg. Det var omkring 400-500 meter långt och 30 meter brett. Omgivningen var sådan att det från ena sidan fanns en brant backe som sträckte sig längs med hela kärret. Det branta landskapet gick hastigt över i att plana ut och bildade som ett litet dike som gränsade i kärret. På kärrets andra sida var det en äng som sträckte sig till en liten damm på motsatt sida kärret. Som liten minns jag att vattnet där inne stod högt. Det var alltså inte lera, utan rent vatten. För ett par år sen när jag besökte platsen fanns det inget vatten alls. Istället hade fanns nu bara högt gräs med en massa björkskott som vuxit upp mellan dom gamla träden. Varför blir det sådana snabba förändringar i i miljön, och vad kan det bero på?
Det låter som om någon grävt ett dike eller på annat sätt förändrat hydrologin (vattenhalten i landskapet). I ”växande tätorter” gör man ju ofta sådant för att undvika översvämning av hus och infrastruktur…
Den mystiska spindeln på frågeställarens balkong är en korsspindel, Araneus diadematus, men den ser litet avvikande ut eftersom den är fotograferad från undersidan. Bilden är tagen av Östen Johansson.
Jag hittade denna vackra gula spindel med sitt nät på min balkong. Jag vet ej vilken typ det är. Jag har aldrig sett något liknande tidigare.
Helst hade jag velat se den på ovansidan (detta fotot är på undersidan). Men jag kan inte tänka mig att det är något annat än en korsspindel (Araneus diadematus).
– Fredrik Arvidsson
Det är väl en korsspindel men den är fotograferad ”från fel håll”. Man ser bara undersidan.
Ekkrabbspindel, Xysticus luctator, på väggen hus frågeställaren. Bilden är tagen av Gustav Thurén.
Jag fick syn på en stor spindel på min husvägg i Linköping idag, 2020-08-07. Jag har haft svårt att identifiera den, men är orolig för att det kan vara en luffarspindel. Kan ni hjälpa mig att artbestämma denna? Är den farlig för människor eller katter?
Det är en krabbspindel, närmare bestämt en ekkrabbspindel (Xysticus luctator). Den är helt ofarlig för människor och djur (om man inte är en liten insekt vill säga). Luffarspindeln har inte kommit riktigt så långt norrut som till Linköping ännu, och enligt vad jag har hört så är det en myt att den skulle vara farlig för människor.
Snoken, Natrix natrix, är en av våra tre inhemska ormar. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.
Vi har hus på Österlen strax utanför Sankt Olof. Vi har haft det sedan 2013 och frekvent promenerat vår byväg på hundpromenad. Vi har spenderat helger och somrar här och aldrig sett någon snok eller annan orm. I år, däremot, har vi på samma ställe sett ett flertal snokar i olika storlekar. Är det extra många i år?
Jag vet inte om det finns någon övervakning av snokpopulationerna, men kommer ihåg att jag för kanske sju-åtta år sedan åkte dressin söderut från Sankt Olof och då såg en eller två snokar. Så nog har de funnits där tidigare.
– Olle Anderbrant
Snok är ganska allmän i trakten och över stora delar av Österlen. Dock kan de vara nog så svåra att se, eftersom de är såväl snabba som förvånansvärt tysta. Ofta hittar man djuren enstaka, men särskilt under parningstiden på året kan de samlas i stora grupper; riktiga ormgropar. Ofta är det ju så med den här typen av djur, att har man först sett en så blir det lättare att hitta flera. Man har, så att säga, skaffat sig en ”sökbild”.
Vanlig padda, Bufo bufo, dyker gärna upp inomhus i källare. Bilden är skapad av Bernie.
Först fann jag en vanlig padda på omkring 4 cm i källaren. Den matade jag ungefär var tredje dag med ett par små maskar, för jag hade googlat på ”grodor inne” och författaren skrev att man inte skulle mata för ofta och att man absolut inte skulle ha vilda paddor inne. Jag öppnade källardörren och lyfte ut den. Men sen är det ju så att jag vill ha källardörren öppen under varma dagar, så att källaren torkar ut lite. Då kravlade paddan ifråga tillbaka ner. Ett par dagar senare hade jag en padda till, på källartoan, och nu har jag tre i samma storlek därnere. Och de får 3-4 maskar varje kväll då jag antar att källarens spindlar är uppätna vid det här laget…Jag matar dem med mask, men nu börjar masken bli svår att finna i komposten. Jag är tveksam till att flytta ut dem när det är så hett. Tänker jag fel? Min tomt på 2000 kvm är äng och gräset är ganska långt nu. Längst ner på tomten är ett dike, torrt men med rik växtlighet. Kan jag flytta dem dit? Jag vill ju helst att de ska överleva vintern. Hur ska det bästa grodboet se ut? Jag har lite gamla bräder jag kan lägga ut i en hög vid komposten och eventuellt också några stenar. Eller ska de få bo i källaren till våren? Vintertid har jag +10 grader i källaren. Hur ska jag göra?
Att paddor dyker upp i källare är vanligt. Oftast sker det på hösten då de söker efter platser där de kan övervintra. Problemet är delvis att de kan ha svårt att hålla vattenbalansen i en källare. Även om paddor är ganska torrhudade och mindre uttorkningskänsliga än grodor så riskerar de att torka ut med tiden. En vintertemperatur på +10 grader, som i din källare, är också i varmaste laget. Då förbrukar de mer energi än om de skulle vistats utomhus på en frostfri, underjordisk plats under vintern. Så även om du skulle lösa vattenproblemet (t.ex. med hjälp av fuktig torv eller liknande i ett plasttråg, eller med stora barkbitar eller annat som erbjuder tak över huvudet och därmed trygghet) så riskerar de att förbli aktiva vintern igenom. Då kommer de att magra av onaturligt mycket under vinterns gång. Bäst är att vid lämplig väderlek — gärna efter mörkrets inbrott eller under fuktig väderlek, och helst innan mitten av oktober — flytta ut dem till en plats med frodig vegetation där de kan gömma sig. Då sköter de ju övervintringen på egen hand genom att hitta någon lämplig hålighet att övervintra i. Det kan t.ex. vara under en gammal stubbe, i ett gammal gnagarhål, i ett stenröse, eller liknande. Med litet tur får du se samma paddor nästa år! De kan säkert även hjälpa dig att bli av med små sniglar i trädgårdslandet.
Parkslide, Reynoutria (Fallopia) japonica. Bilden är tagen av MdE.
Parkslide är, enligt biologen David Kindgren Bartholdsson i en artikel i Sydsvenska Dagbladet 22/7 2020, en mardrömsväxt. Har ni biologer någon aning om hur man som privatperson ska agera om man själv eller en granne fått in den på sin tomt? Jag har läst de råd som ges i artikeln men hur ofta ska man agera? Ska man ösa på salt så fort man anar något, eller?
Information från Naturvårdsverket om hur man ska bekämpa parkslide finns här.
Ekkvist med gallbildning som sannolikt har orsakats av stekeln Andricus fecundatrix. Bilden är tagen av Ingrid Håkansson.
Vad är detta? På toppen satt det en liten ”droppe” som ramlade av.
Det är en gallbildning orsakad av en gallstekel, sannolikt Andricus fecundatrix. Gallen bildas då gallstekeln lagt ägg och larven börjar utvecklas inuti växten. Gallen ger skydd och näring åt den växande stekellarven. Under biologins historia har det varit och är fortfarande ofta besvärligt att koppla ihop olika gallbildningar med de vuxna steklarna, särskilt som steklarna har både sexuell och partenogenetisk generation där de vuxna ser olika ut, liksom gallbildningarna.
Smultron, Fragaria vesca, är ett av våra läckraste vilda bär och dessutom den art som jordgubben härstammar från. Bilden är tagen av Anita.
Varför säger engelsmännen ”wild strawberry” om smultron? Jag tycker det är lite underligt då smultronet borde ha varit före jordgubben (”strawberry”), som ju är en framavlad hybridart. Vi gör samma sak i svenskan med vildhallon och hallon, där vildhallonet är den ursprungliga och hallonet den domesticerade. Vet ni varför det har blivit såhär?
En gissning är väl att man har från början bara sagt ”strawberry” (eller hallon), och lagt till förklaringsordet ”vild” allt eftersom skillnaden mellan de domesticerade och de ursprungliga varianterna blev större. Smultron och jordgubbar har tydligen olika namn på svenska av historiska skäl. Se här och här.
– Jessica Abbott
Å andra sidan finns det i alla fall på svenska också varianter med tam-, t. ex. tam-katt och tam-duva. Min hypotes är att så länge ursprunget (vildformen) finns kvar i vardagen (vildduvan) så behåller den sitt ursprungliga namn, medan den domesticerade varianten får epitet ‘tam’, men när tam-varianten är vanligast tenderar folk att vända på relationen. En snabb koll i Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) gav följande lista på etablerade tam- och vild-former av artnamn:
Vissa arter har både och: tamgås-vildgås och tamsvin-vildsvin. De flesta har vara vildformen, men vissa har bara tam-formen: tambi, tamduva, tamråtta, vilket i alla fall inte motsäger min hypotes. Sen kan man fundera på varför det finns tambi och vildhonung, men inte vildbi och tamhonung. Vad heter förresten ’tam-’ när det gäller växter?
– Jörgen Ripa
”Tam-” finns inte på samma sätt hos växter. Men de kan istället ha förled som ”prydnads-” (t ex. prydnadspumpa), ”trädgårds-” (t ex. trädgårdsiris) eller ”blomster- ”(blomsterkaprifol).
– Sofie Olofsson
Jag kollade Shorter Oxford English Dictionary, men de anger bara ursprunget till namnet ”strawberry” som okänt, och att namnet kan avse alla ”frukter” av släktet Fragaria. Däremot verkar många språk inte ha ett ”riktigt eget” namn för smultron; t. ex.
norska: markjordbaer
danska: skov-jordbaer, almindelig jordbaer
tyska: Wald-Erdbeere
franska: fraisier de bois, fraisier commun
Jordgubbe är uppenbarligen en korsning av två olika sorters smultron, så det är faktiskt lite konstigt att smultron kallas vild jordgubbe. Det vore väl riktigare om jordgubben kallades kultursmultron?
En snok, Natrix natrix, i full färd med att svälja en vanlig groda, Rana temporaria. Bilden är tagen av Magnus.
Vi fick besök av denna orm som mumsade i sig en groda. Det borde väl vara en snok? Men går det att se vad det är för sorts groda?
Måltiden är en vanlig groda (Rana temporaria). Det kan man se på den trubbiga nosprofilen samt grodans färg och teckning, även om färgteckning är ganska subjektivt och inte är helt lätt att sätta ord på.
Ett larvskinn från en cikada. Larven lever under jorden där de suger på olika växtrötter. När det är dags att ”bli vuxen” kryper larven upp och sätter sig fast en bit ovanför marken. Ur skinnet kryper den fullvuxna cikadan ut. Bilden är tagen av Gunilla Hagert.
Jag bor i Spanien och har sett den här ett par gånger på senare tid. Jag tycker att den ser ut som en blandning mellan bönsyrsa och en skorpion. Den är ca. 3 cm lång.
Det här är resterna av larven från en cikada, alltså de stora, båtformade och klumpigt byggda djur som spelar så högt från träd och buskar under sommaren i varmare delar av världen. Larverna lever i jorden där de suger på växtrötter. Ofta är det här stadiet väldigt långt (hos vissa, mer extrema, arter så långt som 17 år!), och när det är dags för cikadan att kläckas klättrar larven upp på t ex de lägre delarna av en trädstam och den fullbildade insekten kryper ur sitt skal.
Larverna har det här väldigt säregna utseendet, med de stora ögonen och kraftiga frambenen. Tittar du närmare på skalet du hittat ser du att det är alldeles ihåligt, och har en reva mitt på ryggen. Där har den färdiga cikadan krupit ut.
Runt om i världen finns åtminstone ett par tusen olika cikador, typiskt där det är varmt. Men vi har faktiskt en cikada i Sverige också! Den heter bergscikada (Cicadetta montana) och är med internationella mått jämförelsevis liten, men imponerar ändå med sina dryga två centimeter. Det är ett sällsynt djur hos oss (och i resten av Norden), med bara ett fåtal kända lokaler i södra Sverige.
Kommentarer