Svårt bara från bild. Min gissning är att detta är rävspillning, från en räv som ätit mycket bär som gjort avföringen mörk och mjuk. Grävlingens dito brukar vara lite ”slemmigare”. Dessutom är grävlingen ett ganska renligt djur: oftast lämnar den sin avföring i grunda gropar som kallas för latriner mer än som här, direkt på marken.
Man kan lätt skilja på räv- och grävlingsspillning på lukten. Rävens spillning har en ganska frän lukt (den ”luktar räv”), medan grävlingsspillning luktar aromatiskt, sött och myskaktigt.
Bara baserat på utseendet skulle man kanske kunna tänka sig igelkott som syndare just i ditt fall, kanske särskilt som det är mycket insekter i spillningen. Men jag tycker att det är lite för mycket spillning, och att de enskilda bitarna är allt för grova jämfört med din fot.
Hjortskalle? Bilden skickades in av Ann-Katrine Lilleås.
Kan du av dessa bilder, säga vilket djurart det tillhör?
Det är en svår vinkel, sådär rakt bakifrån, och så jag vågar inte säga något säkert. Dock ser skallen avlång ut (kan ju också bero på vinkeln), vilket får mig att tänka på en hjort av något slag. Det finns ingen storleksreferens eller några uppgifter om var du har hittat skallen, men givet omgivningarna och ett ganska smäckert utseende tänker jag att rådjur ligger bra till. Som sagt, se detta som en fingervisning mer än ett helt säkert svar.
Mossa fran Svalbard. Bilden tagen av Andreas Weith.
Vad innebära mossans livscykel för genetiken?
Det var en bra och intressant fråga, som visar att du tänkt till lite grand!
Mossor är generationsväxlare, vilket innebär att de har skiftar mellan två olika generationer som ser olika ut. Alla landväxter är generationsväxlare, men mossor utmärker sig genom att den dominerande generationen är haploid vilket innebär att finns endast en uppsättning kromosomer i varje cell. De flesta andra växter har en dominerande diploid generation. Det vi uppfattar som mossor på marken i skogen är alltså den haploida generationen, som också kallas gamofytgenerationen eftersom den producerar könsceller = han- och hongameter. Efter befruktning utvecklas den diploida sporofytgenerationen som sitter fast på honindividet. I sporkapseln bildas sporer efter reduktionsdelning så att sporerna som bildas är haploida.
Livscykeln får en del speciella genetiska konsekvenser:
• Eftersom det bara finns en kromosomuppsättning i den dominerande fasen av livscykeln så kan inte anlag vara dominanta eller recessiva, utan alla anlag uttrycks. Det betyder att anlag som är fördelaktiga i en viss miljö kan slå igenom mycket snabbare än hos en diploid organism.
• Vid självbefruktning – då han- och hongameter bildade från samma individ förenas – får sporofyten två identiska uppsättningar av kromosomer och alla sporer som bildas efter meiosen blir identiska. Detta är en extrem form av inavel.
• Alla spridningskroppar (sporer eller olika typer av fragment eller groddkorn bildade av gamofyten) är haploida och bär därför bara en enda uppsättning av anlag.
Man har länge spekulerat om vad livscykeln har för effekt på mossornas genetiska variation och en del har menat att mossor skulle vara genetiskt utarmade och evolutionärt . De flesta studier visar att mossor inte avviker påtagligt från andra organismer i detta avseende, men det finns stora skillnader mellan arter som inte i första hand har med livscykeln att göra.
Grön bladspindel, Micrommata virescens. Bilden skickades in av Carina Hellgren.
Vad är detta för spindel? Den ser ut som en något mindre husspindel, men grön, som för övrigt bor hos oss. Jag har sökt på nätet men hittar ingen med den smala bakkroppen. Den är väldigt rörlig förflyttar sig snabbt även mellan våningarna i vårt boende.
Det är ett exemplar av den tjusiga arten grön bladspindel, Micrommata virescens.
Variation i tungstorlek hos salamandrar. Från Stinson & Deban 2017, JEB, Figur 2.
Vi har ett arbete inom groddjur och vi undrar om salamandrar har samma långa tunga och äter på samma sätt som grodorna…. Men annars hur äter salamandrar?
Salamandrar äter på lite olika sätt beroende på hur de lever. Vissa arter lever bara på land, och är bättre anpassade för att äta lite snabbare byten som de kan fånga på avstånd, medan arter som helt eller delvis lever i vatten (man brukar kalla dem ’akvatiska’ arter) är bättre anpassade att fånga långsammare byten på närmare håll. I grund och botten handlar det om hur deras respektive käkapparater (dvs. över- och underkäken och de olika ben och broskbitar som ”hör till”) är utformade.
Det betyder att landlevande salamandrar i allmänhet har en tunga som de kan skjuta ut, precis som många grodor. Allra skickligast är de så kallade lunglösa salamandrarna (familjen Plethodontidae). Här kan ni se hur detta kan se ut:
Hos de egentliga salamandrarna (familjen Salamandridae; hit hör de två svenska arterna) är förmågan att skjuta ut tungan mer begränsad. Den mest extrema här är kanske guldstrimliga salamandern (Chioglossa lusitanica) som bara finns i norra Portugal och nordvästra Spanien. Den kan skjuta ut tungan riktigt långt. Den andra extremen är de helt, eller till stor del, vattenlevande salamandrarna som inte alls kan skjuta ut tungan utan istället antingen skapar ett ’baksug’ när de öppnar munnen under vattnet eller direkt attackerar bytet med sina käkar. Det är ganska rimligt när man tänker på det – om man mest lever under vattnet är det inte så fördelaktigt, om ens möjligt att skjuta ut tungan!
Jag har inte hittat någon som sett speciellt på hur våra två svenska arter, större- och mindre vattensalamandern (Triturus cristatus respektive Triturus vulgaris) äter, men av vad jag själv har observerat utomhus i Sverige verkar ingen av dessa arter direkt skjuta ut tungan när de fångar bytesdjur.
Den bifogade bilden visar hur stor variationen i användandet av tungan kan vara bland de egentliga salamandrarna kan vara. Från vänster till höger blir djuren allt mer vattenlevande.
Citrusfruktmott, Citripestis sagittiferella? Bilden skickades in av Sigvard Ivarsson.
Vill du hjälpa mig vad detta är för en varelse som fanns i en mandarin och den svarta grejen?
Det är en fjärilslarv av något slag, men jag vet inte alls vilken.
Rent utseendemässigt tycker jag att djuret bär likheter med citrusfruktmott, Citripestis sagittiferella. Det är från början en sydostasiatisk art som kan ställa till stor oreda i citrusodlingar. Den har observerats i importerad frukt i Europa vid några tillfällen. Just i Sverige är det sannolikt ingen större fara om fjärilen skulle kläckas fram (vi odlar ju inga citrusfrukter här), men i sydligare delar av Europa där det finns stora citrusodlingar tror jag att det hade kunnat ställa till en hel del oreda.
Larv av ljusskyggt kapuschongfly, Cucullia lucifuga. Bilden skickades in av Kristina Andersson.
Jag hittade nyss en 4-5 cm lång svart larv (möjligen mörkbrun) med ljusare bruna prickar krypande på gruset. Jag flyttade den från gruset och hoppas att den får leva och bli färdig. Nu undrar jag vad det kan vara för sorts larv.
Jag rådfrågade en av våra främsta fjärilskännare, Markus Franzén, som svarar: ”Ser ju ut som Cucullia lucifuga. Ovanlig art. Aldrig sett. Finns bara i norra Götaland/södra Norrland.”
En nattfjäril alltså. På svenska kallas arten för ljusskyggt kapuschongfly. Kanske det ger dig lite vägledning, även om det inte alltid är så lätt att bestämma larver från bild.
Tänk på att berätta var och när du tagit bilden när du frågar om djur. Det gör det mycket lättare att svara!
Vanlig fästing, Ixodus ricinus. Bilden tagen av Richard Bartz.
Jag undrar om fästingburna sjukdomar som TBE/borrelia kan smitta via föremål, såsom den pincett eller fästing borttagare man använt. Bör dessa spritas eller kokas efter användning?
Det behöver du inte oroa dig för. Smittorna förs inte vidare via fysiska föremål, och inte heller från människa till människa.
Det kan ju ändå vara bra att hålla dina verktyg rena, t.ex. genom att koka eller sprita dem ibland, men det har ingen betydelse för risken att drabbas av vare sig Borrelia eller TBE. Mot den senare sjukdomen finns inga botemedel, så om du bor i ett riskområde (som väl vid det här laget omfattar större delen av södra Sverige) rekommenderar jag att du vaccinerar dig.
Östersjön sett från rymden. Bilden tagen av Jeff Schmaltz.
Om det skulle vara ekonomiskt möjligt att bygga en kanal mellan Bottenviken och Barents hav, skulle det då skapas ett flöde som skulle gynna östersjön eller skulle man ställa till en miljökatastrof?
En spännande fråga!
Bottenviken är starkt präglad av de många och stora älvarna som har sitt avrinningsområde där. De bidrar med en väldigt stor del av allt Bottenhavets vatten. Det gör att organismerna som finns där är bättre anpassade för ett liv i sötare vatten, och inte skiljer sig så mycket från vad man finner i områdets sjöar och åar. I norra Bottenviken saknas helt marina växter och djur. Faktum är att många av marina arterna som finns i södra Östersjön har sin (svenska) nordgräns redan där Bottenhavet tar vid.
Att lokalt höja salthalten i Bottenviken genom att gräva en kanal till Barents hav, i den mån man skulle kunna upprätthålla något slags flöde, tror jag därför hade riskerat att ställa till en hel del oreda i ekosystemet.
Blomfluga, Eristalissp. Bilden skickades in av Anette Brunsell.
Det surrade så härlig i buskarna med höstaster och jag tänkte fota bina, men det här verkar vara en blomfluga eller hur? Det verkar också som den har två fripassagerare på ryggen. Vad är detta?
Det är mycket riktigt en blomfluga. Närmare bestämt rör det sig om någon av slamflugorna (släktet Eristalis) men jag kan dem inte tillräckligt bra för att säga just vilken art det är.
Några fripassagerare ser åtminstone inte jag, även om ofta ser kvalster som liftar med flygande insekter. Om det är de två strukturerna ungefär mitt på flugan (mellan vingarna) som du syftar på, så hör dessa till djuret. Överst i bild, innanför vänster vinge ser du vad som kallas för ett ”vingfjäll” (det finns ett sådant på varje sida), och det gulaktiga mitt på flugen är vad som kallas för ”skutell”.
Kommentarer