Den vackra almfläckmätaren, Abraxas sylvata, förekommer sällsynt i hela Götaland. Larven utvecklas, som namnet antyder, framförallt på alm och den vuxna fjärilen flyger i juni och juli. Bilden är tagen av Anna-Lena.
Det dök upp en fjäril på tomten utanför Edsbro, som i sin tur ligger utanför Norrtälje. Jag har aldrig sett den förut. Vad är det för art?
Det är en almfläckmätare, Abraxas sylvata, en slags mätarfjäril som framförallt lever på alm. Den förekommer här och där i Götaland, men är för det mesta sällsynt. På den här länken kan du se en utbredningskarta över svenska fynd, samt fler bilder, och på den här länken finns bilder på vuxna almfläckmätare, puppor, larver, ägg, och typiska fyndplatser.
Den vackra bålgetingblomflugan (Volucella inanis) minner om sommaren som var. Det är en av våra största blomflugor, som liksom sina nära släktingar utvecklas i getingbon. Här lever larven av såväl avskräde som getinglarver. Bilden är tagen av Brita Fahleson Widmark.
Jag hittade den här insekten i trädgården i Vällingby, nordväst om Stockholm, i somras. Först trodde jag att det var någon slags broms, eftersom den var ganska stor. Efter att jag letat på nätet insåg jag att det möjligen kan vara blomflugan Volucella zonaria. Vad säger ni?
Nästan – det är bålgetingblomfluga, Volucella inanis. Den är snäppet mindre än Volucella zonaria, och är till skillnad från denna mörkt svartbrun eller svart på mellankroppen (zonaria har rödbrun mellankropp). Liksom de andra flugorna i släktet Volucella utvecklas Volucella inanis i getingbon.
Gråbandad getingbock (Xylotrechus rusticus) är en lokalt allmän skalbagge i familjen långhorningar. Larven lever under barken av olika lövträd och tycker särskilt om asp. Vi tror att den har kommit in till vår frågeställare med brasved, och därifrån letat sig ut i tron att våren är kommen. Bilden skickades in av Göran Svensson.
Denna insekt har ramlat ner på min fru två gångar med någon dags mellanrum. Jag har letat, men kan inte avgöra vad det är för sort. Vet ni?
Det här är en skalbagge i familjen långhorningar som kallas för gråbandad getingbock på svenska, och heter Xylotrechus rusticus på vetenskap. Namnet ’getinbock’ är passande, eftersom denna och närbesläktade arter rör sig snabbt och ryckigt när de kryper på trädstammar, och därför påminner mycket om en geting i sitt rörelsemönster.
Gråbandad getingbock är en tämligen allmän skalbagge i stora delar av Sverige, med flest fynd i östra Götaland. Larvutvecklingen tar 2-3 år och sker under barken på nyligen döda eller döende lövträd. Allra mest utnyttjar skalbaggen asp, men den hittas också ofta i björk, sälg och andra vide-arter. Gissningsvis har ni tagit in lövträdsved med larver i. När dessa kommit in i värmen har de trott att våren är kommen, fullbordat sin utveckling och förpuppat sig, varefter den fullbildade skalbaggen har gnagt sig ut ur veden i hopp om att finna andra getingbockar att para sig med.
Hoppet är nog ute för de skalbaggar ni redan har hittat, men om ni har möjlighet kan ni ge dem en chans genom att flytta dem ut i kylan, till exempel i en vedbod, där de kan bida sin tid till våren kommer. Viktigt att notera är att gråbandad getingbock inte utgör någon som helst fara för byggnadskonstruktioner.
Den här märkliga benbiten fick vår frågeställare på kroken i Mälaren. Vi gissar att det rör sig om ett trasigt bäckenben från ett vildsvin, men alldeles säkra är vi inte. Bilden skickades in av Johan Kretz.
Under en fisketur på Mälaren strax utanför Västerås fick jag denna 10-12 centimeter långa bendel på kroken. Jag kan inget om sådant, men tänker att det kommer från något större däggdjur. Vad tror ni?
Detta var svårt, men om jag spekulerar så tror att detta är en trasig del av bäckenbenet, där vi bara ser den ena halvan och denna dessutom gått av ungefär i höftleden. Med ledningen av den angivna storleken och det ganska grovyxade utseendet, kunde benet kanske komma från ett vildsvin?
Ja, vad är det egentligen som vår frågeställare hittade i magen på en liten abborre från Östergötland? Vår gästexpert tror är att det rester efter en kräftskiva! Abborrar tycker mycket om att äta småkräftor och i dem finns något som kallas för ’gastroliter’. Det är en hård struktur som kräftan använder för att spara kalk inne i kroppen. Medan kräftan försvinner i magtarmkanalen, är gastroliterna svårsmälta för en liten abborre. Bilderna skickades in av Malin Thorell.
I början av sommaren fiskade vi upp en abborre på 15 centimeter ur sjön Roxen utanför Linköping. Den hade fyra stycken hårda, grålila, champinjonformade ”knappar” i magen. De var först mörkt grålila men bleknade under natten till lila-vita, och efter några timmar utomhus är de nu vita med lite rosa toner. En av dem delade vi med kniv och handkraft. Vad är detta?
När det gäller maginnehållet abborre så är det lite klurigt men efter lite efterforskning och rådgivning från min kollega Oscar Nordahl så skulle jag gissa att abborren levt i sötvatten och ätit kräftor. Strukturen på bilden skulle i så fall kunna vara de där strukturerna som kräftor har för lagring av kalcium (gastroliths – oklart vad det heter på svenska). I den här vetenskapliga artikeln har forskarna undersökt just denna struktur hos kräftor. Där finns bilder att jämföra med. Själv tycker jag att bilderna på kräftornas gastroliter bär stora likheter med det ni hittade i abborrens mage.
Små bladskott av någon johannesört (Hypericum) som utsätts för kyla, torka, eller någon annan stressfaktor som gjort att växten bildat skyddande antocyaninpigment och blivit röd på kuppen. Samma slags pigment ger under andra omständigheter upphov till blåa, röda, och violetta blommor. Bilden är tagen av Mona Dahlstedt.
Jag hittade en blomma som är helt okänd för mig. När jag googlade fick jag fram att den skulle växa i Nordamerika. Blomman såg jag dock på promenad i bokskogen i oktober vid Ynde, Sölvesborg, Blekinge. Kan ni hjälpa mig?
jag tror inte att det är någon blomma utan bladskott av äkta johannesört (Hypericum perforatum) som blivit rödfärgade. Jag vet inte varför de blir det, om det är något känt svampangrepp eller virus, eller om det bara är en stressreaktion. Jag tycker mig dock ha sett det ibland.
– Torbjörn Tyler
Bilden visar små bladiga skott som utsatts för någon typ av stress, till exempel sol eller låg temperatur, och som blivit röda på grund av antocyaninpigment. Antocyaniner finns naturligt i många växtdelar och antas ha en skyddande effekt när växter stressas, förutom att ge färg åt blåa, röda och violetta kronblad när de blommar. Jag tror att skotten på bilden tillhör någon av johannesörterna.
Råkor, Corvus frugilegus, på nattkvist i Ystad i sydligaste Skåne. Hur är det egentligen? Sover fåglarna längst ut på grenen med hela eller halva hjärnan? Vår gästexpert reder ut begreppen. Bilden är tagen av John Leffman.
Jag undrar om alla fåglar som sover på grenar sover med halva hjärnan i taget för att inte ramla i backen? Jag läste det någonstans. Samtidigt har jag läst att när fåglar sitter på rad, sover de flesta med hela hjärnan, medan de i kanterna håller vakt och sover med halva hjärnan i taget. Någon av mina källor verkar ha fel, men frågan är vilken!
Jag frågade kognitionsvetaren Mathias Osvath om detta. Såhär svarar han:
Det är sant att det är “känt” att fåglar som sitter ytterst på grenarna ofta kan ha ett öga som är”piggare” än det andra. Det är alltid ögat som vetter utåt. Huruvida detta har att göra med att halva hjärnan sover är högst oklart, och det är med säkerhet aldrig undersökt. Jag tror att det mest sannolika är att fåglarna som sitter ytterst bara sover sämre. Ungefär som människor på hotell första natten, alltså det som brukar kallas ”hotellnattssyndrom” eller ”förstanatteffekten”. Forskarna har i och för sig har spekulerat i detta syndrom kan bero på att ena hemisfären är mer vaken, men såvitt jag vet har inga på allvar undersökt detta formellt. Att göra dylika studier på ett bra sätt skulle vara både dyrt och komplicerat, men såklart spännande om det lyckas.
Grävlingen är vanlig i människors absoluta närhet. Här äter de allehanda saker, som sniglar, maskar och fallfrukt. Det är också ganska renliga djur – typiskt för grävlingarna är att anlägga små toalettgropar, eller ’latriner’, där de lägger sin avföring. Bilderna är tagna av Bertil Thermaenius
Vad är det för djur som har lämnat spillningen på bilderna här ovan?
Av vad jag kan se är det en grävling som har varit i farten här. Just den här litet slemmiga konsistensen, och ljusbruna färgen, är ganska typiskt för grävlingar som har ätit mycket daggmask – en av deras stora favoriter! Grävlingar brukar ofta lämna spillningen i små grunda gropar som kallas för ”latriner”. Det syns på din andra bild. Men det är inte ovanligt att spillningen ligger helt öppet, som på din första bild.
Guldögonsländornas larver är nyttodjur som glupskt förser sig av små insekter som bladlöss och sköldlöss. De kallas till och med för bladluslejon i dagligt tal! Larverna kan provsmaka på människor och ge smärtsamma, kliande, bett. Farliga är de dock inte, annat än om man råkar vara en bladlus eller ett annat mjukt småkryp. På människor kan de alls inte leva.
Jag har förstått att guldögonsländor mestadels lever utomhus, men att de ibland kan komma in i hus och lägenheter. Är de nattaktiva inomhus? Kan larverna ha människan som värd, alltså genom att leva på kroppen eller i håret och där utvecklas till sländor? Kan larverna i så fall krypa in i öron, näsa eller mun? Avger de något sekret som klibbar?
Guldögonsländor lever endast och allena utomhus, men det kan hända att vuxna sländor söker sig inomhus för att övervintra, gärna i otäta fönster eller i uthus. På vintern är de nästan helt inaktiva, och bara väntar ut varmare tider så att de kan söka sig utomhus igen för att para sig. Inomhus finns annars ingenting för guldögonsländorna, som under sommarhalvåret kräver såväl tämligen fuktig luft som ett stort utbud av småkryp de livnär sig av.
Larverna är riktiga nyttodjur – små, glupska rovdjur med stora käkar som de använder för att äta skadeinsekter som bladlöss och sköldlöss. De kan förvisso provsmaka människor, och bettet kan ge upphov till klåda- De kan dock inte under några som helst omständigheter lever på oss som parasiter och de är inte blodsugande. Istället hittar man guldögonsländor på allehanda växter, gärna litet större och buskigare sådana, som blåeld, cikoria eller renfana, där det brukar finnas gott om bytesdjur.
Större bandfly, Noctua pronuba, är en vanlig nattfjäril som finns i nästan hela Sverige. Larven utvecklas på många olika slags växter och kan ibland orsaka ganska stora skador på odlade grödor. Den är ofta aktiv långt in på säsongen, och kan till och med hittas under vintern. Bilden skickades in av Anna Palm.
Jag hittade denna larv stelfrusen som en pinne på en lika frusen grusgång den 20 december nära Nyköping. Jag tog hem den och inredde ett boende med substrat (jord), pinnar, löv och de gröna blad jag kunde hitta ute samt machésallad. Även några blad från övervintrande pelargoner. Larven har ätit av det gröna. Den var grön när jag tog hem den, nu börjar den skifta färg som på bilden. Från att ha suttit mer på pinnarna hittade jag den igår under höstlöven på jorden. Då erbjöd jag nya gröna blad vilka den började äta av.
Hur kan jag göra nu? Ska jag ha den kvar inne tills den förpuppar sig, eller vänja den stegvis vid kylan? Det känns som att den nu som larv inte kan hitta mycket att äta av där ute?
Det är en nattfjärilslarv, och av vad jag kan se är det larven av större bandfly, Noctua pronuba. Larven är ofta aktiv på hösten och vinter. Den äter många olika slags örter, men den kan också göra skada på jordbruksgrödor som betor, sallad, kål, morötter, och så vidare. Den vuxna fjärilen flyger under hela sommaren och en bit in på hösten.
Jag tycker att du kan försöka föda upp fjärilen. Det är roligt och lärorikt. Ta hand om den på det sätt du redan gör. När larven är redo att förpuppa sig kommer den att gräva ned sig i det översta jordlagret. När den bildat sin puppa kan du ställa burken svalt, och ta ut den senare i vår. På det sättet säkerställer du att puppan inte kläcks alldeles för tidigt, när det inte finns något för fjärilen att äta.
Vi har skrivit om större bandfly tidigare. Kolla in den här länken.
Kommentarer