Växtsteklar är en stor och ganska dåligt utredd grupp bland de svenska insekterna. Larverna lever särskilt på olika träd och buskar där de glupskt förser sig av grönskan. De kan vara ganska lika fjärilslarver, men de har bland annat fler ”bukfötter” (alltså fötter bakom de riktiga benen) och är ofta lite knubbigare. Just den här vackra larven är en växtstekel i den familj som kallas för klubbhornsteklar (Cimicidae; eftersom de vuxna steklarna har som en klubba längst ut på antennen). Arten är nog Cimbex luteus. Den saknar svenskt namn, och lever särskilt på olika viden och asp. Bilden är tagen av Lotta Löthberg.
Vad är detta för en fantastisk larv som promenerade på en skogsväg på Seskarö i Haparanda skärgård i mitten av augusti? Den såg nästan självlysande ut. Jag googlade på klubbhornstekel, men de larverna var gröna.
En otroligt vacker larv! Ni har alldeles rätt i att det är en växtstekellarv, som ju redan från ovan avviker ganska mycket från olika fjärilslarver genom sitt knubbiga utseende och lilla, runda, huvud. Jag menar att ni faktiskt också har rätt i att det är en larv av en klubbhornstekel (dvs. växtstekelfamiljen Cimicidae, med blott 5 arter i Sverige).
Jag är ingen expert på den här gruppen, men enligt mitt förmenade skulle detta kunna vara larven av den klubbhornsstekel som heter Cimbex luteus. Honan utnyttjar olika viden (Salix) och asp (Populus tremula) för att lägga sina ägg, och larven äter sedan av bladen. Här finns lite mer information och utbredningskarta. Det finns inga så nordliga fynd rapporterade på Artportalen så lägg gärna in er observation där tillsammans med den fina bilden.
Läderlöparen, Carabus coriaceus, är en av Sveriges omkring 350 jordlöpare (skalbaggsfamiljen Carabidae). Det är vår allra största art, och faktiskt en av landets största skalbaggar. Läderlöparen är numera ganska vanlig i skogsbryn och trädgårdar i södra Sverige. Den är bara aktiv på natten, och är då ett glupskt rovdjur som jagar olika småkryp som maskar och sniglar. Bilderna är tagen av Mikael Bergqvist.
Jag har så gott jag kunnat själv försökt att ta reda på vilken sorts skalbagge jag hittade hemma i trädgården i Rydsgård, väster om Ystad. Jag uppskattar den till cirka 40 mm i längd enligt tumstocken.
Du har hittat en läderlöpare, Carabus coriaceus. Den hör till skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae) med drygt 340 olika arter i Sverige. Just läderlöparna är vår största jordlöpare, och faktiskt en av Sveriges allra största skalbaggar. Det är den enda arten i släktet Carabus som blir så stor och också den enda arten i släktet som har alldeles matta täckvingar med den där typen av ”nätmönster”. Det är ett glupskt rovdjur som på nätterna springer omkring i jakt på t.ex. mask och sniglar. På dagarna gömmer den sig under stenar och stockar.
Vi har skrivit om läderlöparen vid något tidigare tillfälle. Du hittar inläggen här.
Blågrå kapuschongflyet, Cucullia lactucae, är oerhört tjusig som larv, men betydligt mer anonym som vuxen. Det är en nattfjäril som finns ganska allmänt ett stycke upp i Svealand. Larven äter särskilt skogssallat och olika fibblor. Bilden är tagen av Pentti Korhonen.
Vilken fjärilslarv är detta? Jättefin som larv är den i alla fall. Jag såg den 5 september /9 i Fagersta, norra Västmanland. Den satt på en rödfibbleknopp.
Det här är den vackra larven av en nattfjäril som heter blågrått kapuschongfly, Cucullia lactucae. Fjärilen är ganska allmän upp till Hälsingland och larven lever på skogssallat och olika slags fibblor.
Du kan läsa mer om blågrå kapuschongflyet här och här.
Kvadratspindeln, Araneus quadratus, tillhör spindelfamiljen hjulspindlar. Hit hör också flera andra stora och spektakulära svenska spindlar, till exempel den allmänna korsspindeln. Typiskt för hjulspindlarna är de runda och ganska stora spindelnäten som de spinner för att fånga sin mat. Bilden är tagen av Elias Demir.
Vi köpte thujor för ett par månader sedan och min son hittade denna spindeln i en av dem. Jag har aldrig sett den tidigare. Vet ni vad det är för spindelart?
Din son har hittat en kvadratspindel, Araneus quadratus, tillhör familjen hjulspindlar (Araneidae) som gör de runda klassiska spindelnäten för att fånga sina byten. Kvadratspindeln är ganska nära släkt med den med allmänt kända korsspindeln, Araneus diadematus.
Den stora och vackra getingspindeln, Argiope bruennichi, har funnits i Sverige i omkring 30 år. Den är från början en sydlig art som hos oss först hittades i Skåne. Sedan har den spridit sig norrut ganska snabbt. Numera är den inte sällsynt på ängsmark i Götaland. Bilden är tagen av Kerstin Holmberg.
Jag har varit i en hage och stängslat idag, i mitten av augusti. Det var mycket småkryp överallt, däribland denna. Jag har aldrig sett något liknande!
Du har hittat en getingspindel (Argiope bruennichi). Den lever i gräsmarker och jagar framförallt gräshoppor och vårtbitare.
Signalkräfta, Pacifastacus leniusculus är inplanterad i Sverige. Här är den numera långt vanligare än vår inhemska flodkräfta, Astacus astacus, och således den allra vanligaste kräftan en ser. Den som försökt fånga en med händerna märker fort att de är ganska snabba. Men hur snabba då, egentligen? Vår expert reder ut saken! Bilden är tagen av David Perez.
Hur fort kan en kräfta gå/springa? Och visst är det så att när de har riktigt bråttom så simmar de baklänges med hjälp av stjärten, eller har jag missuppfattat det? Vilken hastighet kan de komma upp i då?
Kräftor lever ganska stillsamma liv och har som regel ingen större anledning att förflytta sig fort i sina dagliga sysslor. Vad gäller gånghastighet har det uppmätts att kräftor som attackerar andra kräftor (de är territoriella och slåss i dominanshierarkier) kan komma upp i 7,5cm/sekund när de ”rusar” fram mot konkurrenten, vilket är betydligt mer än de 1-2cm/sekund de normalt förflyttar sig i.
Den högsta förflyttningshastigheten kräftor behöver är för att fly från rovdjur eller starkare konkurrenter. Vid en sådan flykt använder kräftor mycket riktigt den muskulösa stjärten för att med ett (eller ibland upprepade) slag hastigt förflytta sig baklänges. Denna förflyttnings hastighet kan närma sig 70cm/sekund, vilket torde räcka för att undfly många hot.
Bålgetingen, Vespa crabro, är vår allra största geting. Det är också den allra sävligaste och minst hetlevrade. Det brukar därför aldrig vara några problem att flytta ut influgna bålgetingar.
Denna flyger konstant in i min lägenhet. Det är möjligt att det är flera, men jag får i alla fall släppa ut den eller dem hela tiden. Nu fångade jag den och undrar vad det är för typ av geting, eller om det alls är en geting. Jag ser ingen tagg. Glaset den sitter i är från IKEA och är 8,5 cm i diameter.
Att döma av de röda skuldrorna rör det sig om en bålgeting, Vespa crabro. Det är vår allra största geting, men samtidigt den lugnaste av alla våra arter. Risken att bli stungen är obefintlig om en inte lyckas klämma djuret.
– Andreas Nord
Ska man släppa den fri igen eller låta den gå en mörk väg till mötes?
Tveklöst släppa den fri. Den har inte valt att flyga in i lägenheten för att bråka med er.
– Andreas Nord
Då fortsätter jag släppa ut den. Tack för fin och snabb service!
Det låter bra tycker jag! För information är det också så att de allra flesta getingarna ändå dör på hösten. Det är bara de nya drottningarna som övervintrar (någonstans i jorden). När våren kommer vaknar de till liv och hittar en plats att starta en ny koloni på. Samma sak gäller för t.ex. humlor: alla arbetarna dör medan drottningarna övervintrar.
Den stora och spektakulära larven av större snabelsvärmare, Deilephila elpenor, mötte vår frågeställare på sin vandring från värdväxt till förpuppningsplats. Videon skickades in av Mona Madeby,
Jag såg denna varelsen under min promenad. Vad är det för djur ?
Varelsen är en larv av en vacker fjäril som på svenska heter större snabelsvärmare och på vetenskap Deilephilia elpenor. Larven lever av flera olika växter, men tycker särskilt om mjöke/rallarros. Det finns en snarlik art, mindre snabelsvärmare Deilephila porcellus, men hos den arten saknar larven ”analhornet” (den lilla taggen i bakänden).
Vi har skrivit en del om större snabelsvärmare på vår webb tidigare; se här.
Pälsängrar, alltså skalbaggar i familjen ängrar och släktet Attagenus, kan ibland göra skada på olika kläder av djurfibrer såsom ullfiltar, ulltröjor och pälsar. Larverna gnager ett litet hål i materialet, och de kan vara nog så glupska om de är många. Ofta räcker det att städa undan de larver och vuxna skalbaggar en ser. Det hjälper ofta också att stoppa angripna plagg och persedlar i frysen. Det klarar inte ängerlarverna av! Bilden är tagen av Eva Börjesson.
Jag har sett några bruna pälsängrar i lägenheten och finkammat både garderober och soffa men inte hittat några larver. Idag fångade jag dock den här gulbruna larven i en silverfiskfälla under diskbänken. Kan det vara en pälsängerlarv? Den är inte ”hårig” som jag läst att de kan vara. Den var omkring 6 mm lång och 1 mm bred.
Det går inte riktigt att se på bilden, som är alldeles för liten och oskarp. Magkänslan säger att det inte är en ängerlarv, men jag är inte säker. Larver av pälsängrar (alltså ängrar i släktet Attagenus) är inte lika håriga som andra ängerlarver, men de har tydliga ”svinborst” på kroppen och oftast en tuss med långa hår i bakänden.
Kan du återkomma med en skarpare bild kommer vi nog närmare!
– Andreas Nord
Trots att bilden är ganska oskarp och tagen på avstånd är det inte mycket som talar för att det inte är bruna (tidigare ryska) pälsängern, Attagenus smirnovi, som hittats.
En beskuren bild på motivet gör det lättare att avklara att det faktiskt är en änger som fastnat i silverfiskfällan! Sannolikt är det bruna pälsängerns larv.
Brun pälsänger, Attagenus smirnovi, och dito larv. Bilderna är tagna av Eva Börjesson.
Tack för ditt svar. Min kamera verkar tyvärr inte vara särskilt bra för detta ändamål men jag tog mig en närmre titt och den har som en liten tuss med långa hår i bakänden. Bilden på den lilla skalbaggen är jag ganska säker på att det är en brun pälsänger (Attagenus smirnovi) så därför gissar jag på att larven är av samma art. Nu försöker jag klura ut var de kan hålla till i lägenheten.
Jag är enig i din bestämning och på den nya bilden är det tydligt att det rör sig om ängerlarver. Jag föreslår att du tittar på ullkläder, ullfiltar eller pälsverk, som ängrar tycker mycket om. Även saker som rakapparater eller hårtrimrar som ligger undangömda i badrummet kan vara populära. Hittar du larver någonstans är en bra metod att stoppa plagget i frysen i en vecka eller så, så är du fri från skadedjuren sedan.
Just bruna pälsängern flyger gärna på ljus under sommaren och kan därför ha kommit in utifrån. I äldre lägenheter tycks ängrar också spridas bra mellan lägenheter via ventilationen. Och till sist – att hitta larver av ängrar behöver alls inte betyda att det blir stora problem. Det kan förekomma lågintensiva angrepp som är begränsade till något enskilt plagg eller något annat gott organiskt material!
– Andreas Nord
Tack för ditt svar! Då ska jag gå på jakt på lite nya ställen och se om jag hittar något angrepp. Hur troligt är det att de huserar i soffdynor? Jag har tittat i soffan och dammsugit men inte sett larver eller hål, och samma sak med gosedjur som barnen har.
Inte så troligt om det inte är en gammal soffa med tagelstoppning! De vill ha organiska (djur)fibrer, så undersök allt av ull (även ullmattor), mocka och päls. Men rent syntetiska material kan du utgå från klarar sig bra.
Bandade ollonviveln, Curculio venosus, ser verkligen speciell ut med sin långa snabel. Larven utvecklas i ekollon. Längst ut på snabeln sitter små käkar som honan använder för att gnaga ett hål i ekollonet. Där lägger hon sedan sitt ägg. Bandade ollonviveln är vanlig i södra Sverige, men den lämnar inte så ofta ekarna den bor i. Bilden skickades in av Jep Agrell.
En nybliven student kom med dessa (från hans nattduksbord) – en vivel, men vilken?
Det är Curculio venosus som nyligen fått det svenska namnet ”bandad ollonvivel”. Den är nära släkt med (hassel)nötsviveln Curculio nucum och lever på liknande sätt, fast här utvecklas larven i ekollon och inte i hasselnötter. Det är en ganska allmän art, men vanligtvis måste man antingen ta in ekollon för kläckning eller banka ner krypet från ekgrenar.
Kommentarer