Den synnerligen vackra marmorspindeln, Araneus marmoratus, är nära släkt med vanliga trädgårdsgäster som korsspindeln och kvadratspindeln. Den hör till spindelfamiljen hjulspindlar (Araneidae) med ett 40-tal svenska arter. Marmorspindeln och andra hjulspindlar utmärker sig bland annat genom att spinna de ganska stora nät som oftast bjuder på vackra fototillfällen under fuktiga sensommar- och höstmorgnar. Bilden skickades in av Elisabet Torstensson.
Vad är detta för spindel? Den fotades för någon dag sedan, i början av september, n i min kompis växthus i närheten av Gislaved i Småland.
Det är en marmorspindel, Araneus marmoratus, en släkting till korsspindel och andra stora, spektakulära hjulspindlar.
– Lars Lundqvist
En marmorspindel, Araneus marmoratus, är det på bilden. Den tillhör spindelfamiljen hjulspindlar (Araneidae). Marmorspindeln är ganska nära släkt med korsspindeln, Araneus diadematus, och ibland är det lätt att blanda ihop dem. De kan se ganska lika ut men i det här fallet är det en tydlig marmorspindel.
Snoken, Natrix natrix, finns över en stor del av Sverige. På fastlandet är vi vana vid att den har utmärkande gula eller gräddfärgade fläckar på nacken. På Gotland är snokarna dock väldigt variabla – vissa är helsvarta och andra kan till och med ha tjusigt orangea nackfläckar. Det beror troligtvis på att snokarna har koloniserat Gotland från flera olika håll, och då tagit med sig olika gener. Bilden är tagen av David Lundqvist.
Jag såg denna orm när jag var nere vid vattnet på Fårö på Gotland. Jag trodde först att det var en huggorm, men sedan såg jag dom stora plattorna på huvudet och tänkte att de kanske är en snok. Men jag är inte 100 % säker.
Javisst är det en vanlig snok (Natrix natrix)! Som du påpekar är de stora huvudplåtarna ett sätt att skilja den från huggorm. Därtill är svansen lång och slank som hos en snok; huggormens svans är kortare. Färgen stämmer också bra på en snok. Just på Gotland (och Fårö) är snokarna väldigt variabla. Vissa är helsvarta och saknar nackfläckar, andra har nackfläckar och en brunaktig eller grå kropp som är kraftigt svartfläckad. Vissa individer har klart orangea nackfläckar, till skillnad från de gräddfärgade eller ljusgula nackfläckar som snokar på fastlandet vanligen har. Skälet till denna stora variation i utseendet hos snokarna på Gotland torde bero på att de har tagit sig dit via olika invandringsvägar, och då burit med sig olika gener. Mer om deras olika ursprung finns att läsa i den här vetenskapliga artikeln från 2017. Artikeln är fritt tillgänglig. Sök efter ”Gotland” så hittar du snabbt den relevanta diskussionen.
För övrigt kan nämnas att göteborgsherpetologerna Göran Nilson och Claes Andrén år 1981 beskrev gotlandssnoken som en egen underart, Natrix natrix gotlandica. Gotlandssnokarna jagar ofta fisk – till och med taggiga storspiggar – i själva Östersjön. Litet mer info om gotlandssnoken finns här.
Bålgetingen, Vespa crabro, är vår största och vänligaste geting. Samhällena är ettåriga. På sensommaren eller hösten när de är på väg att dö börjar drottningen producera reproduktiva honor och hanar. Dessa ger sig ut på friarstråt under en vacker höstdag. Det är under denna ”svärmning” som bålgetingarna parar sig. De parade honorna blir nästa års drottningar, men först efter att de hittat en frostfri plats att övervintra på. Bilden är tagen av PiccoloNamek.
Jag såg ert inlägg om svärmande bålgetingar och vill berätta att vi idag, 31/8, har en stor svärm av bålgetingar i syrenplantering. Det är minst 30 stycken där, och vi har också hittat några döda getingar runt planteringen. Vi bor i Forsbäck strax utanför Kungsbacka.
Kommer det att kläckas bålgetingar här nästa år? Vi brukar bara se enstaka exemplar vanliga år så detta var spännande!
Det kan mycket väl vara så att bålgetingarna svärmar. Det gör de när de parar sig på hösten. Samhällena är ju ettåriga, men innan de avvecklas börjar drottningen producera reproduktionsdugliga honor och hanar. Dessa svärmar och parar sig. Hanarna dör, medan de parade honorna blir nästa års drottningar. Det har vår expert Viktor Nilsson-Örtman skrivit mer om här.
Ett annat alternativ är att bålgetingarna i syrénplanteringen för att det finns något för dem att äta där. Såhär års stoppar de i sig många olika slags insekter, från bladlöss och uppåt i storlek. Att det nu är så många där beror kanske på att det är ett bo i närheten och att djuren därför hittat samma födokälla. Att getingarna dör nu på hösten är fullständigt naturligt. Det är faktiskt så att alla arbetarna i kolonin dör. Endast de parade honorna (drottningarna) överlever och övervintrar i jorden. På vårkanten vaknar de till liv och ger sig ut för att hitta en ny plats att bygga bo på.
Att ni har sett många getingar nu, kanske svärmande, behöver inte betyda att det blir ett bålgetingbo där nästa år. Drottningarna kan förvisso starta en ny koloni i närheten av ett gammalt bo, men i så fall är det bara av slump för att det råkar vara en bra boplats. De är inte ”hemvändare” som vissa andra djur är. Detta gäller alla våra olika arter av getingar liksom de sociala humlorna.
Bålgetingar är för övrigt intressanta djur. Dels kräver de gamla hålträd för att bygga sin bon (även om t.ex. fågelholkar och andra små skrymslen i t.ex. hus utnyttjas) vilket gör de ganska sällsynta, och dels är de väldigt fredliga trots sin storlek. De är mycket lugnare än våra mindre getingarter.
Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från bara sex individer med ursprung i den finsk-ryska populationen. Därför är inavelskoefficienten (ett mått på hur lika arvsmassan är hos två individer) ganska hög hos våra vargar, omkring 0,2-0-3. Det motsvarar ungefär släktskapet hos halvsyskon. Inavel hos vargar har till exempel satts samman med olika slags skelettmissbildningar hos vuxna djur. I allmänhet kan en säga att för mycket inavel hos djur och växter är dåligt, men hur mycket som är ”för mycket” och hur allvarliga problemen är, är svårt att generalisera om. Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Jag skriver en roman och undrar om ni skulle kunna svara på hur snabbt det skulle bli problem med inavel hos människor med en startgrupp på 400?
Så länge populationen inte är oändlig kommer ett visst mått av inavel uppstå, men frågan är hur stort problem inavel är. Vi vet från experiment på djur och växter att för mycket inavel är dåligt eftersom det leder till missbildningar och sämre hälsa. Det är för att dåliga recessiva mutationer kommer till uttryck. Men hur mycket är för mycket? Det visar sig att det skiljer sig ganska mycket åt mellan olika arter och till och med olika populationer. Om en har tur och startar med en genpool utan några speciellt dåliga mutationer kan populationen klara inavel rätt bra. Om en population inavlas under en längre period kan det dessutom bli bra i slutändan eftersom alla de dåliga mutationerna sållas bort så småningom. Det ser man hos självbefruktande växter, och hos däggdjur med mycket inavel som kalråttan (Heterocephalus glaber).
Studier på människan visar att vi har gått igenom en flaskhals någon gång för omkring 70 000 år sedan, och att populationen kan ha varit så liten som 10 000 individer totalt. Vi har också levt i relativt små grupper av besläktade individer, så inavel har förmodligen varit en viktig faktor för människan. Vissa forskare påstår att missbildningar hos arkeologiska fynd tyder på effekter av inavel, men det är oklart om det verkligen är inavel som är orsaken, och inte till exempel dålig tillgång till näring under uppväxten. Modern data visar att effekten av inavel blir påtaglig först när det motsvarar förstakusiner, så en måste med andra ord vara relativt nära släkt för att inavel ska bli ett stort problem. Vi kan använda metoder från populationsgenetik för att räkna oss fram till att en population på 400 personer skulle behöva vara helt isolerade i över 100 generationer för att bli lika inavlade som kusiner. Om generationstiden är ungefär 20 år betyder detta att det skulle ta över 2000 år utan några nya tillskott utifrån innan det skulle börja bli ett problem.
Campingplats vid sjön Gäddträsk utanför Kalix i norra Sverige. Bilden är tagen av Markku Kallioinen.
Vid sjön Gäddträsk utanför Kalix i norra Sverige hörde vår frågeställare ett märkligt fågelläte tidigt om morgonen. ”Boi boi” sa fågeln. Men vem var det som sa det?
Vid sjön Gäddträsk utanför Kalix i norra Sverige hörde vår frågeställare ett märkligt fågelläte tidigt om morgonen. ”Boi boi” sa fågeln. Men vem var det som sa det?
För ett par dagar sedan var jag ute och campade vid en sjö, Gäddträsk, här i Kalix. Någon gång på natten eller på den tidiga morgon då solen hade börjat gå upp igen och fåglarna börjat vakna, så hörde jag ett läte som jag inte hört förut alldeles intill tältet. Ett svagt, lite dämpat och försiktigt ”boi… boi..”. Lätet hade snabbt fallande tonhöjd och lät som att det alstrades inne i strupen på den som gjorde lätet. Som att en själv håller munnen stängd och säger ”goi… goi..”, men den lät ungefär ”boi… boi…”.
Det verkade som att tältduken fungerade som en insektsmagnet för jag hörde hur de bevingade vännerna fladdrade och krafsade mot tältet då de jagade. Men den som gjorde det obekanta lätet gjorde inte så. Jag hörde hur den landade alldeles intill för att sedan börja med sitt ”boi… boi…”. Den gjorde det en kort stund för att sedan flyga iväg. Av ljudet att döma då den ”pratade” och lyfte så var det ingen mindre fågel.
Det lite roliga i det här var att den satte sig så att den var så nära mitt huvud som den kunde komma. Jag vet inte vad den ville säga till mig men jag ska i alla fall försöka ta reda på vem det var. Bifogar bilder på platsen så ni får se omgivningen så ni kanske får ett lite lättare jobb att identifiera besökaren.
Efter att ha talat med en skogsfågelkunnig kollega, är förslaget lavskrika. Det är en art med ”tusen läten” och som finns i norrländska ”storskogen” året runt. Den är dessutom känd för att vara nyfiken och kolla upp människor och deras aktiviteter.
Din bokstavering ”boi” rimmar i mina öron inte riktigt med en ”fallande tonhöjd”. Då borde det kanske varit ”biioo”? I vilket fall, det finns en fantastisk sida på nätet, www.xeno-canto.org, med miljoner fågelläten.
Kan det varit detta läte? Lyssna från 0:30 och framåt.
Röda palmviveln, Rhynchophorus ferrugineus, hör egentligen hemma i Sydostasien. I Europa har den oavsiktligt förts in i samband med odling av olika palmfrukter. Den hittades för första gången i Medelhavsområdet på 1980-talet. Numera är den utbredd i Sydeuropa och orsakar där stor ekonomisk skada i palmplantager. Bilden är tagen av Anki Blomqvist.
Jag fann detta röda kryp på vår altan i Costa Blanca i Spanien igår, 14 september. Jag undrar vad det är, kanske en sorts vivel? Den var drygt 1 cm lång.
Det är mycket riktigt en stor vivel, närmare bestämt röda palmviveln, Rhynchophorus ferrugineus. Det är en skalbagge som från början hör hemma i Sydostasien men som oavsiktligt förts in till andra delar av världen. Till Medelhavsområdet nådde den på 1980-talet, och i Spanien sågs den första gången 1994.
Som namnet antyder utvecklas viveln i palmer, t.ex. kokospalmer och dadelpalmer. Honan lägger omkring 200 ägg på palmen och larverna äter sig in i hjärtat. Där gör de stor skada, så pass att träden oftast dör. Det är också lite lurigt, för när träden väl uppvisar sekundära tecken på skada (t.ex. svamp- eller bakterieangrepp) är skadan redan så stor att trädet kommer att dö. I Spanien tycks röda palmviveln särskilt föredra dadelpalmer och den anses göra stor ekonomisk skada.
I Sydostasien anses larven vara en delikatess, men det är ett matbruk vi ännu inte sett i Europa. Även om människor är ganska duktiga på att äta ihjäl populationer av olika djur är det tveksamt om detta kan avhjälpa problemen med invasiva palmvivlar. Larverna lever just inne i trädet, så för att nå dem måste trädet kapas och klyvas. Det är inte förenligt med att bevara palmplantager, och därför är det på många håll i Sydostasien nu förbjudet att ”skörda” palmvivellarver.
Jätteverbena, Verbena bonariensis, är en populär trädgårdsväxt som ursprungligen kommer från Sydamerika. Ibland rymmer den här hos oss. Då kan den hittas som förvildad, som här i Mölndalsravinen i Göteborg. Bilden är tagen av Bengt Adamsson.
Jag såg den här växten i dag, 12 September, i Mölndalsravinen, Änggårdsbergen, i Göteborg. Den var omkring 90 cm hög. Vad är det för något?
Det är jätteverbena, Verbena bonariensis. En trädgårdsväxt med ursprung i Sydamerika som ibland ”rymmer” hos oss.
Läderlöpare, Carabus coriaceus, är en av omkring 400 arter i skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae). Det är en imponerande pjäs, med sina omkring 4 cm. Läderlöparen är faktiskt en av Sveriges största skalbaggar. Den är omisskännelig med sin mattsvarta färg och de rynkiga täckvingarna. Läderlöparen har blivit ett ganska vanligt djur i södra Sverige, särskilt i lövskogar. Här jagar den glupskt efter maskar, sniglar och andra smådjur som vågar sig fram om nätterna. Bilden är tagen av Åsa Grötting.
Jag stötte på den här filuren som låg på rygg på källargolvet i mitt hus. Den behövde lite hjälp med att komma på benen bara. Men vad är det för något? Den var svartmatt i färgen och rätt så stor, 4-5 cm kanske.
Den här skalbaggen kallas för läderlöpare på svenska, och Carabus coriaceus på vetenskap. Den hör till skalbaggsfamiljen jordlöpare (Carabidae) som i Sverige består av ungefär 400 olika arter. Läderlöparen är den allra största jordlöparen vi har och faktiskt också en av Sveriges största skalbaggar. Den tycker särskilt om halvfuktiga skogs- och gräsmarker, där den på nätterna glupskt jagar efter allehanda småkryp som maskar och sniglar.
Det finns flera stora jordlöpare i släktet Carabus, men läderlöparen är den enda som är mattsvart och som har ett så oregelbundet mönster av nätmaskor på täckvingarna. Och så är den såklart ofta någon centimeter större än sina största släktingar.
Hibiskusen växer som buske eller ett litet träd och är en populär prydnadsväxt både i trädgården och på fönsterbrädet. Odlas den utomhus tappar den sina blad på vintern, men inomhus behåller dem.
Om en har lövträd inomhus med fönsterglas överallt och vid rumstemperatur, tappar trädet sina löv om vintern ändå?
Det är inte direkt vanligt att en har träd både ute och inne. Hibiskus är dock vanligt, och om en odlar den ute tappar den bladen på hösten men behåller dem om de odlas inomhus. Får du bara alla förhållanden rätt så kan du naturligtvis odla inomhus även mitt i vintern.
Hur lövfällningen styrs varierar mycket mellan arter. Träd som växer på våra breddgrader styrs framförallt av ljusperiodens längd. När dagarna blir kortare startar processen. Så det ljus som kommer in genom fönstren räcker inte för att de skall behålla löven. Det behövs i så fall extraljus. Sedan är det oftast för torr luft inomhus på vintern för att de flesta uteväxter skall trivas, och de kan fälla löven på grund av detta istället.
Skogstordyveln, Anoplotrupes stercorosus, är den minsta och mest glänsande av våra tre tordyvelarter som har tydliga strimmor på täckvingarna. Det är också vår vanligaste tordyvel som, förutom i spillning, också kan hittas i ruttnande svamp eller på kadaver. Bilden är tagen av Ulf Jonsson.
Denna tycker jag se ut som en tordyvel och med tanke på biotop, och utseende, funderar jag på skogstordyvel. Kan det stämma? Individen är 17 mm lång och hittades i slutet av augusti mitt på en grusstig i ett elljusspår i Göteborg. Alldeles bredvid låg en till som tyvärr hade blivit översprungen. Elljusspåret går igenom en skog (som bäst beskrivs som blandskog med bland annat tallar, björkar och ekar).
Skogstordyvel stämmer alldeles utmärkt! Våra andra två tordyvlar med fåror (stor tordyvel, sandtordyvel) är i allmänhet större, betydligt mattare och svartare, i tillägg knappast några skogsdjur. Av tordyvlar med blåskimrande täckvingar återstår den mer exklusiva vårtordyveln, men den är betydligt mer glänsande och saknar alla spår av strimmor på täckvingarna. Den förekommer särskilt i tallskogar med sandigt underlag i södra Sverige.
Kommentarer