Under sommaren får ni följare att få möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Viktor Nilsson Örtman, som säger såhär om sig själv:
Min forskning handlar om varför arter växer olika fort och blir olika stora, och om hur klimatförändringar påverkar arter som inte bara konkurrerar om samma föda utan också äter varandra. I mina experiment använder jag larver av flicksländor från Europa och Nordamerika. Jag har dessutom ett brinnande intresse för insekter i allmänhet, och små okända flugor i synnerhet.
Steget från encellighet till flercellighet var avgörande för att mer komplexa livsformer skulle kunna uppstå tidigt under livets utveckling. En ledande hypotes är att att flercelliga organismer uppstod genom att encelliga organismer med gisseltrådar (som gav cellerna förelseförmåga) slogs samman, bildade klotformade samlingar, och därifrån började utveckla mer specialiserade celler (till exempel könsceller). Därifrån var steget kort till att de nu specialiserade cellerna kunde organiseras i fungerande vävnader. Bilden är gjord av Katelynp1.
Jag har en fråga om livets uppkomst som jag länge grubblat över. Om jag förstått det rätt uppstod de första levande cellerna i havet för 3,5 miljarder år sedan. För ungefär 600 miljoner år sedan uppstod de första flercelliga organismerna, också i havet, och för ungefär 470 miljoner år sedan tog levande organismer sig upp på land.
Min fråga är: skedde dessa händelser bara en gång och på en plats? Kan det vara så att liv uppstod på flera ställen ungefär samtidigt, och att de olika livsformerna senare möttes och blandades med varandra? Eller kan det vara så att livet uppstod på flera ställen men dog ut överallt utom på en (särskilt gynnsam) plats? Kan flercelliga organismer ha uppstått på flera platser samtidigt i urhavet, till en början utan kontakt mellan de olika populationerna? Eller landlevande organismer?
Jag förstår att dessa frågor kan vara svåra att svara på, men jag skulle gärna vilja veta om det finns någon forskning om detta, och i så fall vad forskarna har för uppfattning i frågan. Hoppas ni har något svar att ge mig! Tack på förhand!
Det är en spännande fråga. När det gäller livets uppkomst kommer vi förmodligen aldrig med säkerhet veta exakt hur det gick till, och inte heller om livet uppkom på flera olika platser eller inte. Men det är mycket möjligt att liv uppkom och sedan dog ut minst en gång innan anfadern till dagens liv lyckades etablera sig. Och det är också inte omöjligt att flera olika typer av livsformer med olika ursprung kan ha funnits på den tidiga jorden samtidigt. Att det finns bara en typ av liv kvar idag skulle kunna betyda att ”vår” typ av liv konkurrerade ut de andra samtida livsformerna, men det skulle också kunna vara ett resultat av renodlad slump (till exempel att råka befinna sig på en särskild gynnsam plats, som du säger).
När det gäller uppkomsten av flercellighet kan vi konstatera med större säkerhet att det skedde parallellt hos olika släkten oberoende av varandra. Fylogenetiska studier (dvs som tar hänsyn till släktskap mellan olika grupper) visar på att flercellighet har uppstått upp till 25 enskilda gånger. Många av dessa grupper har en förhållandevis enkel form av flercellighet, till exempel små mattor eller kluster av celler. Men även komplex flercellighet (alltså med en avancerad struktur med olika vävnader och organ) har uppstått åtminstone tre gånger – svampar, växter, och djur har nämligen utvecklat flercellighet helt oberoende av varandra. Detsamma gäller etableringen på land – det har förmodligen skett hos olika arter parallellt.
– Jessica Abbott
Bara som ett tillägg, så är vi inte är 100% säkra på att vi bara har en livsform kvar. Det skulle kunna finnas en ’shadow biosphere’ av annat ursprung, förmodligen mikrobisk, möjligen rent biokemisk utan celler, som undgår upptäckt eftersom vi inte vet vad vi ska leta efter. De skulle kunna undgå konkurrens genom att leva i till exempel tunna bergssprickor där en normal cell inte får plats. Här finns mer att läsa.
Den stora och vackra getingspindeln, Argiope bruennichi, har funnits i Sverige i omkring 30 år. Den är från början en sydlig art som hos oss först hittades i Skåne, varefter den har spridit sig norrut. V Bilden skickades in av Ingvar, 6 år.
I vår trädgård i Hunneberga, Eslövs kommun, har vi fyra getingspindlar. De behöver flyttas för att vi ska kunna slå gräset där de har sina nät. Jag är nyfiken och vill veta mer om dessa spindlar. Hur övervintrar de?
Ni kan lugnt flytta spindlarna till en annan plats med lite högre gräs eller vegetation. Där kommer de att klara sig bra!
Getingspindeln är en av våra allra vackraste spindlar, och glädjande nog verkar det gå bra för den i Sverige numera. Den har inte funnits här så länge egentligen, bara omkring 30 år. Från början var det framförallt en skånsk angelägenhet, men numera är den spridd i hela Götaland. De vuxna spindlarna parar sig och lägger ägg på sommaren och tidig höst. Sedan dör dem. Äggen kläcks innan vintern kommer, men ungarna stannar kvar inuti äggsäcken till nästa vår. När värmen kommer börjar de så sakteliga spinna nät, äta och växa, och nästa generation vuxna getingspindlar dyker upp mitt i sommaren.
Vi har skrivit ganska mycket om getingspindlar förut. Du hittar inläggen här.
– Andreas Nord
Tack för svar. Då får jag skynda mig att flytta spindlarna, så de kan lägga sina ägg på säker plats. Vi håller på att förvandla vår gräsmatta till en blomsteräng, så nu är det dags att slå gräset.
Jag har en bok från 1980-talet med bilder på getingspindlar och information om dem. Spindlarna här ser ut att vara honor, men de är kanske redan parade och har ätit upp hanarna. Normalt brukar jag låta spindlar ta hand om sig själva, men de här har ju sina nät nere i gräset, så de är ju väldigt stor risk att de kan bli ihjältrampade. Det blir spännande att se om vi får nya getingspindlar nästa år!
Ny fråga: Hur ser äggsäcken ut? Jag har hittat 2 små bollar i gräset. Nära den ena sitter en getingspindel i sitt nät. Bollarna ser ut som upp-och-nervända luftballonger och är knappt så stora som en valnöt.
Din beskrivning av äggsäcken låter riktig, tycker jag. Här är en bild för jämförelse:
– Andreas Nord
Då har jag två äggsäckar i gräset. Så återväxten till nästa år är god. Det är på ett stycke mark som får sköta sig själv.
Taggbock, Prionus coriarius, är en stor långhorning som utvecklas i tall och olika ädellövträd. Hos oss förekommer arten i den sydliga delen av landet, men den är aldrig särskilt vanlig. Bilderna är tagen av Elisabet Rohnitz.
Idag, 8 augusti strax efter 19, fick vi besök av denna skalbagge som vi tror är väldigt ovanlig. Vi har aldrig sett något liknande tidigare. Vi petade på den med skräckblandad förtjusning och då väste den. Den var 4 centimeter lång och 2 centimeter bred. Vi tror att det kan vara en taggbock.
Kan ni hjälpa oss att ta reda på vad det är?Vi såg djuret i Gamleby i nordöstra Småland.
Det stämmer att det är en taggbock. Det är en av våra största skalbaggar och får nog betraktas som ganska sällsynt. Den utvecklas dels i lövträdsved, särskilt bok, och i tallved. Det ska vara ganska grov, hård och död ved, och det finns det ju inte så mycket av längre. Roligt fynd alltså! Ditt djur är en hona, vilket syns på storleken och den breda kroppen. Hanen är betydligt mindre, har tydligare sågtandade antenner och är något avsmalnad baktill.
Vi har skrivit om taggbocken tidigare här. Artdatabanken har också lysande information här, tillsammans med en utbredningskarta över svenska fynd.
Under sommarmånaderna kommer ni följare att få möta alla de experter som hjälper till att svara på era frågor. Nu har turen kommit till Sigvard Svensson, som säger såhär om sig själv:
Charles Darwin besökte Galapagosöarna år 1835 med skeppet HMS Beagle. Det var en betydelsefull resa när han senare (1859) publicerade sitt magnum opus ”Om arternas uppkomst genom naturligt urval”. Naturligt urval är ungefär samma sak som naturlig selektion. Här reder vår expert Jessica Abbott ut begreppen.
Mina elever i årskurs 8-9 skriver en uppsats om evolutionsteorin. Jag har bett dem beskriva och förklara begreppen selektion och naturligt urval men känner nu att jag själv är osäker på hur de ska förklaras.
Kan ni hjälpa mig att reda ut begreppen?
Jag skulle vilja säga att selektion och naturligt urval är mer eller mindre synonyma. Naturligt urval (eller naturlig selektion) används mest som kontrast mot sexuell selektion, det vill säga selektion som handlar om parning och förökningsförmågan hos arter med sexuell reproduktion. Så när vi pratar om naturligt urval menar vi oftast till exempel selektion på överlevnad, och när vi pratar om sexuell selektion menar vi oftast till exempel partnerval. Påfågelns långa stjärt är förmodligen en nackdel när det gäller överlevnad, men är en fördel när det gäller partnerval. På så sätt kan naturlig selektion och sexuell selektion verka åt olika håll, och det är då det kan vara värt att skilja på dem. Men de flesta evolutionsbiologer är nog överens om att begreppet naturligt urval (eller selektion) bör omfatta sexuell selektion också, alltså att sexuell selektion är en underart av naturlig selektion, och inte dess motsats.
Som du kanske märker utifrån mitt svar ovan, används ”selektion” mest som samlingsbegrepp för olika typer av selektion, inklusive naturligt urval och sexuell selektion. Det kan också omfatta olika selektionsmönster, bland annat riktad selektion, stabiliserande selektion, eller divergerande selektion.
En larv av någon slags vattenlevande skalbagge som vår frågeställare hittade i sitt akvarium. Där verkar den ha ätit sig mer än mätt på goda små guppys! Kanske vet någon av våra följare vad det kan vara? Bilden skickades in av Frida.
Jag har märkt att mina guppyngel försvinner med jämna mellanrum. Nu på sista tiden, när min mina har blivit så stora att det går att se vilket kön de tillhör, så har de försvunnit ännu snabbare. De är inte sjuka. Jag bestämde mig därför för att kolla igenom hela akvariet och hittade då ett litet ”monster”! Jag misstänker att den är den skyldige. Den är hård, har en snabel och korta ben.
Vad är det för varelse?
Det är svårt att se klart och tydligt på bilden, men allt tyder på att det är en synnerligen välgödd larv av någon vattenlevande skalbagge eftersom huvudet är ganska stort och framåtriktat, ögonen är stora och benen mer eller mindre välutvecklade.
Det mest sannolika är nog att det rör sig om en dykarbagge (skalbaggsfamiljen Dytiscidae, av vilka vi har drygt 100 olika i Sverige). Benen ser dock lite väl korta ut, men det kanske är bilden som luras. Alternativt skulle det kunna röra sig om en palpbagge (skalbaggsfamiljen Hydrophilidae) där flera arter har vattenlevande larver som lever som rovdjur. Det stämmer förvisso bättre med de korta benen, men magkänslan säger ändå dykare mer än något annat. Om du lägger larven i sprit och skickar den till oss kan vi göra en säker bestämning.
Dykarlarver är glupska rovdjur som gärna äter ganska stora byten som fisk och grodyngel om de kan. Guppy-yngel är ju väldigt små, så det skulle inte förvåna mig om det är den skyldige som fastnat på bild. Om du lägger larven i en separat burk med lite vatten så länge, så bör du omedelbart se om problemen försvinner (förutsatt att det inte finns fler larver i akvarierna, så klart).
Snickarbin (bisläktet Xylocopa) är utbredda och ofta ganska vanliga i Europa, men i Sverige finns de inte ännu. De har dock reproducerat sig här emellanåt, och inte sällan ses enstaka individer i södra Sverige på sommaren. Det här torde vara den andra säkra reproduktionen av snickarbi i Sverige, och den första på Gotland. Ett mycket spännande fynd, och en ynnest att få njuta av i trädgården! Bilden skickades in av Birgitta Svensson.
Vi har på vår innergård i Visby fått många såna här flygfän som verkar bo i jorden (de kryper ner i hål i marken). Vad kan det vara?
Oj så roligt!! Det här ser ut att vara snickarbin, som hör till bisläktet Xylocopa. Två arter har påträffats hos oss – storsnickarbi (Xylocopa valga) och svartsnickarbi (Xylocopa violacea). Båda biarterna finns i Europa och har även påträffats hos oss, men än så länge betraktas de som införda eller tillfälligt förekommande.
Varför är detta extra roligt? Jo, för vi tror att snickarbina är på väg att kolonisera Sverige. Din observation om vad som låter som bobyggande honor är därför fantastiskt intressant! Baserat bara på sannolikhet borde det vara svartsnickarbi, eftersom det är den art som påträffats oftast. Det finns även anekdotiska rapporter om att den setts på Gotland tidigare.
Eftersom det rör sig om en ny art för landet, som endast undantagsvis har setts bygga bo är det angeläget att få reda på mer information om fyndet. Det vore nu värdefullt med bilder på lokalen där bina finns, på bohålen, och såklart skarpare bilder på själva djuret.
Det allra bästa vore att också samla in ett exemplar – snickarbinas honor (som din bild tycks visa) går nämligen inte att bestämma från bild utan granskning i mikroskop krävs. Det vore bra att säkert kunna fastslå om dina djur är storsnickarbi eller svartsnickarbi.
Om du kan tänka dig att samla in ett djur hjälper vi dig gärna med bestämning och ser till så att djuret sedan hamnar på entomologiska muséet i Lund. När arttillhörigheten är avgjord bör fynden också rapporteras på Artportalen, som är svenska Artdatabankens rapportsystem för alla slags levande organismer.
Ekoxen, Lucanus cervus är Sveriges och Europas allra största skalbagge. En stor hane kan bli uppemot 9 centimeter lång! I Sverige förekommer den i den sydöstra landsänden, med starka fästen från Blekinge och ställvis uppåt längs Östersjökusten. Bilden är tagen av Szwejk.
Vi har en population av ekoxar på våra marker i Blekinge. Tidigare år har vi sett enstaka individer under säsongen. Förra året noterade vi en ökning. Detta år känns som en liten explosion av individer!
På hösten brukar vi samla upp döda honor vid ett speciellt träd i vilket de förmodligen lägger ägg. Detta år har vi samlat ihop alla huvuden efter vad vi antar är fågel- eller ekorrätna individer i närheten av trädet. Det är en beklämmande syn. Det är flest hanar, omkring 45 stycken hittills (i mitten av juni). Honorna (omkring 10 stycken hittills) är svårare att hitta eller kanske inte är så aktiva ännu. Hittills har vi bara sett hanar vid liv.
Finns det något vi kan göra för att skydda individerna mot fåglarna eller är det bara att hoppas och tro att några klarar sig?
Vad roligt att ha så många ekoxar alldeles hemmavid! Precis som du skriver är det många andra djur som tycker om att äta ekoxar. Stora fåglar som skator, kajor och kråkor fångar till exempel gärna hanarna och äter upp den goda och proteinrika bakkroppen. Att ni mest ser hanar nu beror nog precis som du gissar på att könen har litet olika aktivitetsperioder. Hanarna kommer fram tidigare än honor, och också lever en lite kortare period. Hanar är såklart också lättare att hitta tack vare det imponerande utseendet och, ofta, imponerande storleken.
Utan att veta mer om de specifika omständigheterna i er population undrar jag om det inte kan vara så att ni har fler ekoxar i år, snarare än fler fåglar. Många insekter har emellanåt riktiga ”toppår” där populationerna är mycket större än vad de normalt är. Med tanke på att ekoxen spenderar 3-7 år som larv, kan det här toppåret ligga ett stycke tillbaka i tiden. Kanske lyckades ekoxarna ovanligt bra med parning och äggläggning under värmesommaren 2018?
Om det är fler ekoxar än vanligt ute hos er nu, så skulle det också kunna förklara varför ni hittar fler uppätna hanar än annars. Det är såklart ren spekulation, men i alla händelser tror jag det blir svårt att skydda ekoxarna. De flesta håller till högt upp i träden och de är som mest aktiva i skymningen, vilket gör det svårt att göra riktade skyddsinsatser. Jag tror inte heller att det behövs. Dels går det bra för ekoxen i sydöstra Sverige (Blekinge, östra Småland, Öland), dels är de insekter vi ser nästan alltid bara toppen på ett isberg. Trots ökningen i antalet uppätna ekoxar i år kan ni känna er lugna med att det säkerligen finns hundratals djur kvar som klarar sig och gör det som ekoxar ska göra. Även om det inte vore så, så skiftar balansen mellan olika arter på en plats helt naturligt med tiden, antingen som en permanent förändring eller som en tillfällig förskjutning i till exempel relationen mellan rovdjur och byte. Det är också en del i naturens skeende. Men som sagt – jag hade inte varit orolig utan snarare tänkt i banorna kring ”det måste finnas ovanligt många ekoxar i år”.
Öronvivlar (släktet Otiorhynchus) hör till den stora skalbaggsgruppen vivlar, som alla utmärks av en mer eller mindre lång, utdragen, snabel framför ögonen. Öronvivlar är växtätare och många tycker särskilt om olika prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i krukor till inomhusväxter. De vuxna skalbaggarna gör mycket karakteristiska gnagskador i kanten på bladen. Det ser ut ungefär som att någon har tagit en stor tugga. Det är ofta det bästa sättet att se var vivlarna finns. Bilden är tagen av Louise Brasch.
Vi har påträffat ett antal av denna bagge i vårt hus och undrar vad det är för art? Är det någon slags mjölbagge? Vi är oroliga att det är något slags skadedjur!
Det är någon av öronvivlarna i släktet Otiorhynchus, en skalbagge alltså. De är aldrig skadedjur inomhus, i den bemärkelsen att de lever i spannmål och annan torrskaffning, eller i trä i byggnadskonstruktioner. De här djuren lever istället av rötter och blad på olika vilda och odlade växter. Ibland kan de göra skada i planteringar eller i växthus, men för den vanliga ”hemmaodlaren” är det sällan några väldiga problem med dem. Gnagskadorna är typiska ”hålslag” i kanten på bladen. Det ser verkligen ut som att någon tagit en tugga. Populära växter är bland annat liguster, snöbär och syren. Tittar du där ser du säkert sådana gnagskador.
Det finns många olika öronvivlar i Sverige och det går inte att avgöra vilken art just du har hittat. Den vanligaste är jordgubbsöronviveln, Otiorhynchus ovatus, en ganska liten och blanksvart vivel som livnär sig på många olika slags växter och finns nästan överallt. En annan vanlig art är växthusöronvivel, Otiorhynchus sulcatus, som är ett stort och kraftigt djur med ovansidan beströdd med guldgula hår. Den kan en behöva vara lite observant på, för den kan också utvecklas i krukväxter inomhus. De vuxna djuren kommer fram på natten och gnager på bladkanterna, medan larverna lever i jorden och äter av växtens rötter. De kan ställa till det en del för enskilda växter, så kanske ska ni undersöka om ni har några krukväxter som är skadade och överväga att slänga dem. En omplantering kan hjälpa, men växthusöronviveln är långlivad och förökar sig bara genom jungfrufödsel, så det kan snabbt bli fler. Den angriper inget annat än växterna, men det kan ju vara tråkigt nog.
Med det sagt går det inte att avgöra just vilken öronvivel ni hittat. För att vara säker behövs skarpa närbilder. Det mest sannolika är ändå att djuren har kommit in utifrån – många öronvivlar är som sagt vanliga i vår omedelbara närhet – och även om de skulle leva i en krukväxt kommer eventuella skador att vara mer eller mindre begränsade till just den krukan. Vi hjälper gärna till med närmare bestämning, antingen från bild eller från faktiska djur som ni kan lägga i en liten filmburk och skicka till oss i Lund.
Kommentarer