Grävlingen, Meles meles, är ett hemlighetsfullt men vanligt djur i människans närhet. Här äter de allehanda saker, som sniglar, maskar och fallfrukt. De är också renliga djur – typiskt för grävlingar är att anlägga små toalettgropar där de lägger sin avföring. I det här fallet har groparna grävts alldeles nära frågeställarens hus. Bilden på grävlingen är tagen av BadgerHero, medan de på toalettgroparna är tagna av Pierre Gustavsson.
Är detta spillning från en grävling? Jag hittade en grävd grop under vår farstu och en grop alldeles bredvid altanen.
Spillningens storlek och dess placering i små gropar gör absolut grävling till den rimligaste nattgästen! Det är typiskt för grävlingar att anlägga sådana här grunda avföringsgropar. De brukar kallas för ”latriner”. En kan också hitta grävlingsspillning som ligger direkt på marken, men när den ligger i gropar som här finns det få andra alternativ. Grävlingens avföring är väldigt varierande till sitt utseende beroende på vad djuret har ätit. Är en osäker går det alltid att lukta på spillningen. Grävlingen har spillning som luktar litet sötaktigt av mysk, medan andra djur som är vanliga nära människor, till exempel katter och rävar, har avföring som har en obehaglig, frän, lukt.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige. Den är vanlig utomhus i hela landet. Till skillnad mot olika exotiska kackerlackor uppträder den dock aldrig som skadedjur. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Just det här djuret hittades i ett badrum. Bilden är tagen av Jackie Taylor.
Jag har hittat denna insekt i mitt hus vid två tillfällen. En igår i köket och en idag i badrummet. Jag har googlat och kommit fram till att det säkert är en nymf av en kackerlacka, men jag är livrädd att det inte ska vara den som finns naturligt i Sverige.
Vad tycker ni att det ser ut som? Den är omkring 8 mm lång.
Bilden är egentligen inte bra nog (för mörk och för liten) för att med säkerhet kunna av göra vilken kackerlacka det är, men med det sagt är det inget i djurets utseende som tydligt avviker från skogskackerlackan, Ectobius lapponicus. Det är ju också ett vanligt djur i hela landet, och såväl nymfer som vuxna djur letar sig ofta in i våra hem under sommaren. Av de kackerlackor som kan leva i våra hem som skadedjur, dvs. framförallt tyska, amerikanska och australiska kackerlackorna, har nymferna inte riktigt det här ovala och litet knubbiga utseendet.
Bokspinnaren, Calliteara pudibunda, är en ganska vanlig nattfjäril i södra Sverige. Larven är enastående vacker och lätt att känna igen, medan den vuxna fjärilen är litet mer anonym. Dessutom flyger den på natten, vilket gör det svårt att få syn på den. Bilden skickades in av personalen på Förskolan Pollux i Stockholm.
Vi är en förskola i Stockholm som hittat en larv. Nu undrar vi vad det kan vara för något och hoppas att ni kan svara!
Det här är larven av en nattfjäril som heter bokspinnare på svenska, och Calliteara pudibunda på vetenskap. Larven är vacker och mycket karakteristisk, medan den vuxna fjärilen är gråbrun och litet mer anonym.
Den här fjärilen finns i södra Sverige, ungefär upp till mellersta Uppland. Det är en karaktärsart för bokskogar i sydligaste Sverige, men där bok inte finns kan larven också leva på många andra lövträd som ek, björk, asp och viden, och ibland också på hallonbuskar och närstående.
Ett roligt fynd som barnen säkert uppskattade! Här kan ni läsa mer om bokspinnare.
Älgen är med sina 400-500 kilo och upp till 2 meter i mankhöjd vårt allra största djur. På sätt och vis är den faktiskt något av en symbol för de svenska skogarna. Älgar är lätta att känna igen. Kanske har du tänkt på att de har en ganska kraftig puckel på ryggen? Det är just denna puckel som avslöjar att skelettet på bilden kommer från en älg. Tittar du noga ser du att utskotten på ryggkotorna ovanför bröstkorgen är väldigt långa – mycket längre än utskotten bakom och framför bröstet. Med ett fettlager, lite hud och päls utanpå blir detta en formidabel puckel! Bilderna är tagna av Anna Günzel.
Jag hittade detta skelettet i Slätthult, Småland i början av januari. Jag misstänker att det är älg eller kronvilt. Det verkade i alla fall vara för stort för att vara ett rådjur. Det enda som låg kvar var revben, ryggrad och skalle. Benen saknades.
Vet ni vilket djur det kan vara?
Det bör vara lämningar efter en älg, baserat på storleken i kombination med de kraftigt asymmetriska taggutskotten på de främre ryggkotorna, som i sin tur ger en asymmetrisk ryggsida. När älgen fortfarande har kostymen på har ju såväl tjur som ko en kraftig, väl markerad, ”puckel” på ryggen. Hos kronviltet har endast handjuren en antydd, men mycket liten, puckel. En bild på huvudet hade gjort det hela ännu tydligare, men på bilderna här ser vi bara bäcken, ryggrad och bröstkorg.
Roundup är ett av världens mest använda ogräsbekämpningsmedel – en herbicid alltså. Det finns många andra saker som är skadliga för växter, men om de inte används specifikt för att bekämpa ogräs så kallas de inte för herbicider.
Är alla ämnen som är giftiga för växter herbicider, eller är herbicider endast namnet på de ämnen som används för ogräsbekämpning?
Namnet herbicid brukar bara användas för ämnen som används för ogräsbekämpning. Det finns givetvis mycket annat som kan döda växter (och annat) men då de inte används för ogräsbekämpning så kallas de inte herbicider. Men visst, man kan säkert argumentera för att allt som dödar växter skulle kunna betraktas som herbicider. Likadant kan man ju hävda att koksalt och de flesta ämnen kan fungera som gift om man utsätts för höga koncentrationer men håller man sig till dagligt tal så vet vi oftast vad som räknas som gift och herbicider, och exempelvis koksalt brukar vi varken kalla gift eller herbicid.
Snoken, Natrix natrix, finns över en stor del av Sverige. På fastlandet har snokarna ofta utmärkande gula eller gräddfärgade fläckar på nacken. Det syns även på den här bilden. Jämfört med huggormar, som också kan vara helsvarta ibland, är snokarna också mer långsmala, har längre och tunnare svans, och runda pupiller. Huggormar har alltid vertikala pupiller, ett grovyxat utseende och ett litet, trekantigt huvud. Bilden är tagen av Maria Johansson.
Igår morse, i mitten av oktober, var jag ute på promenad och fick se denna orm (snok?) som klättrat upp i en gran en dryg meter ovanför marken. Är detta ett vanligt beteende? Så jag vet om jag i fortsättningen även måste ha koll uppåt också!
Det är mycket riktigt en snok som klättrat upp i granen. De gula nackfläckarna, som huggormar och hasselsnokar saknas, syns tydligt. Dessutom är kroppen lång och slank, medan huggormen har en kort och tjock kropp. En ser också att huggormar har en kort svans (alltså den biten av kroppen som finns bakom den gemensamma köns- och avföringsöppningen, ”kloaken”), medan snokars är desto längre.
Det är inte så vanligt att vi ser snokar, eller för den delen huggormar, klättra i träd, men det händer. Kanske har din snok klättrar uppåt för att fånga några sista värmande solstrålar? Anledningen att våra ormar inte klättrar i större utsträckningen är nog ganska enkel: de jagar byten som finns på marken. Snokar särskilt olika groddjur, och huggormar smågnagare och ödlor. Då behöver de inte klättra. Själv har jag aldrig sett vare sig huggormar eller snokar i träd trots att jag intresserad mig för dessa djur så länge jag kan minnas. På vissa håll är beteenden kanske vanligare. Några av våra kollegor i södra Finland hittar emellanåt huggormar i de fågelholkar som de undersöker under våren och sommaren. Utomlands, där det finns många fler ormarter, är det vanligt med ormar som är helt trädlevande.
För din del finns det ingen speciell anledning att hålla koll uppåt, om det inte är för att se om du hittar några fler ormar! De tre ormararterna vi har i Sverige är, liksom alla djur, inte alls aggressiva och inte heller särskilt farliga. Normalt sett flyr de kvickt när de uppfattar vår närvaro, men på hösten och våren är de växelvarma djuren tröga av kylan, och då går saker ibland långsammare. I begreppet ”farlig” vill jag så till slut förtydliga att huggormar är giftiga och att vissa personer kan reagera mer eller mindre kraftigt på ett bett. Men en huggorm biter inte för att den tycker att det är kul och den attackerar heller aldrig bara för att en människa går förbi. Bett är uteslutande vid de ovanliga tillfällena på en huggorm blivit trampat på, fått handen på sig, eller på annat sätt blivit trängd. Så du kan lugnt njuta av skogspromenaderna även i fortsättningen!
Bredkantsskinnbaggen Leptoglossus occidentalis är ett stort och imponerande djur som är en ny bekantskap i Sverige. Från början kommer den från Nordamerika, där den kan vara en allvarlig skadegörare på barrträd. I Europa hittades den för första gången i Italien i början av 2000-talet. Sannolikt kom den dit med en virkestransport. Den har sedan tagit Nordeuropa med storm och är här för att stanna. Bilden är tagen av Sara Ljunggren.
Jag såg denna fantastiskt vackra skalbagge på min trappa igår, den 9 oktober. Kroppen var kanske 2,5 cm lång. Är det en långhorning, och i så fall vilken? Jag har inte kunnat hitta arten någonstans på nätet.
Det du har hittat är ingen skalbagge, utan istället en skinnbagge som inte alls är så nära släkt med skalbaggarna. Det lättaste sättet att skilja skal- och skinnbaggar åt (för vissa skinnbaggar kan vara ganska lika skalbaggar) är att titta på undersidan. Där har skinnbaggarna en lång sugsnabel som de använder till att suga växtsafter eller suga ur små djur med. Alla skalbaggar har bitande mundelar, käkar alltså. Skalbaggar har också antenner med många och korta segment, minst 9 st, med skinnbaggar har långa segment på antennerna och aldrig fler än fem till antalet. I allmänhet kan man säga att skalbaggar också har hårda täckvingar medan skinnbaggar alltid har mjuka. Det finns förvisso en del skalbaggar med mjuka täckvingar, men det finns inga skinnbaggar med hårda dito.
Ditt djur då? Jo, du har hittat en art ur skinnbaggefamiljen bredkantsskinnbaggar (Coreidae) som bara har 11 medlemmar i Sverige. Just ditt djur heter Leptoglossus occidentalis och saknar svenskt namn. Den hittades för första gången i Sverige i Örebro i oktober 2011 och senare i Lund samma år. Det är från början en nordamerikansk art som kommit till Europa med handelsgods. Den hittades för första gången i Italien 1999, och därefter har den snabbt koloniserat Europa. Den är inte ovanlig i södra Sverige nuförtiden, och hittas gärna inomhus (där de tycker om att övervintra) nu på hösten. Djuret lever på frön i tallkottar, och troligtvis i andra barrträd, och har utomlands ställt till med stor skada i trädplantager.
Det är den i särklass största arten bland bredkantsskinnbaggarna i Sverige, och den är omisskännelig inte bara på storleken, utan också på de utvidgade bakskenbenen som ser ut som paddlar och på det tjusiga w-bandet på ryggen. Det är ett enastående vackert djur, tycker jag! Men det återstår att se om den kommer ställa till det för skogsindustrin.
Grävlingen, Meles meles, är ett hemlighetsfullt men vanligt djur i människans närhet. De besöker gärna trädgårdar i jakt på föda nattetid. Efteråt kan en se lämningarna i små grunda gropar, så kallade latriner. Det är typiskt för grävlingar att lämna sin avföring på det sättet. Bilden är tagen av BadgerHero.
På min gräsmatta, i en villaträdgård i Stockholmsförort, har jag varje natt besök av en gäst som gräver små hål i gräsmattan och lämnar spillning kvar. Den är doftlös (ej hund), kornig och placerad helt öppet. Jag har sett räv stryka förbi, kanske ditlockad av mina kaniner som är inlåsta på natten, så jag misstänker att det kan vara räv.
Vad tror ni?
På din beskrivning med spillning i små gropar låter det som grävling. De är ju också vanliga nära människor. Det är typiskt för just grävlingar att anlägga så kallade ”latriner” som de lägger sin spillning i. Räven, däremot, lägger gärna sin spillning högt och synligt, till exempel på en stubbe. Rävspillning har också en utpräglat frän lukt, och den brukar vara litet skruvad och tillspetsad i änden.
Jag sätter därför mina slantar på att det är en grävling som besöker er om natten. Ett av våra mest karismatiska djur, tycker jag!
Ringduvan, Columba palumbus, är kanske den av våra fåglar som har den allra mest utdragna häckningssäsongen. Är vädret det rätta kan de föda upp ungar i stort sett hela året. Det beror nog på det litet speciella sätt på vilket de matar sin avkomma. Här nedanför förklarar vi mer! Bilden tagen av Marek Szczepanek.
Vi har en gran där duvor bygger bon och har gjort under flera år. Nu ser det ut som de är igång och bygger nytt bo och det är augusti. Är det vanligt?
De flesta av våra fågelarter har bestämda, och ganska korta, tider på året när de lägger ägg och föder upp ungar. Ofta är dessa perioder synkroniserade med när det finns som mest mat åt ungarna ute i naturen. Det gäller till exempel många småfåglar som blåmesar och talgoxar, som är nästan helt beroende av att börja lägga ägg så att ungarna är som hungrigast när det finns mest fjärilslarver ute. Sparvhöken, å sin sida, börjar lite senare, så att det finns så många nyligen utflugna och klumpiga talgoxungar ute när dess egna är som hungrigast.
Duvor intar en särställning här, eftersom de föder upp sina ungar med vad som kallas för ”duvmjölk”. Det är ungefär som en tjock välling som föräldrarna förädlat i sin kräva och sen kräks upp för att ge till ungarna. Så länge föräldrarna kan hitta mat till sig själva, så kan de i regel också producera duvmjölk till ungarna. Vår expert Åke Lindström har skrivit ett utförligt svar om just detta här.
Större dallerspindeln, Pholcus phalangoides, är en ganska ny bekantskap i Sverige. Från början har de levt i grottor längre söderut i Europa. Därför gillar de när det är lite fuktigt. När djuren störs försätter de sig själva i kraftig rotation i nätet. Det ser väldigt festligt ut!
Större dallerspindeln, denna fasa, har tagit sig in i vårt sommarhus. Kan jag bli av med dem? Vad kan jag göra?
Jag har hittat ett hundratal som vi dammsugit bort. De är precis överallt i hörn och skrymslen i garderoben, under bordet, och så vidare, där de sitter i sina klibbiga nät. Hur fungerar den? Hur ser äggen ut?Just nu hittar vi bara mindre spindlar och nätrester.
Om det är större dallerspindel (Pholcus phalangoides) du har fått in i ditt hus – jag kan inte säga säkert om det är den utan en bild – så är det en inomhuslevande art här i Sverige. De spinner sina nät över stora områden och kan sprida sig ganska bra om de får vara i fred. Som alla spindlar lägger större dallerspindel sina ägg i en kokong, som sitter i deras nät på en undanskymd plats. De brukar även bära omkring på den med käkarna. Kokongen ser ut som en liten rund boll med små blanka ägg.
Sen till frågan om man kan bli av med dem – jag skulle säga att det är ganska svårt, juvenilerna (ungarna) är väldigt små och svåra att upptäcka. Men med städning så brukar det gå bra att hålla antalet nere. Så om ni inte ser så många nu, så går det säkert att hålla det så med regelbunden städning.
Kommentarer