Vår frågeställare såg det här fiskstimmet i en marina på Gran Canaria. Kan det kanske vara någon slags tonfisk? De var i alla fall fullt upptagna med att i hög hastighet jaga småfisk. Just vilken slags tonfisk det är kan vi inte svara på. Flera arter förekommer i vattnet kring Kanarieöarna. Kanske vet någon av våra läsare mer?
Är detta en tonfisk? De kom in i en marina på Gran Canaria. Det var ett stort stim som följde efter ett gigantiskt stim med småfisk. De var väldigt snabba!
Det är lite svårt att se på bilden, men visst ser det ut som någon tonfiskart. Det enda som gör mig litet tveksam är att det ser ut att saknas ’taggar’ på stjärtspolen, som ju tonfiskar har. Det kanske är en effekt av bilden.
– Per Carlsson, gästexpert
Det finns många olika arter av tonfiskar omkring Kanarieöarna. Vanliga, lite mindre arter, är bonito, albacore och skipjack (som är den vanligaste tonfiskarten i konserver). Bonito kommer faktiskt till Sverige med oregelbundna mellanrum, oftast på västkusten och i regel på sensommaren och hösten. Av de större tonfiskarterna fångas med regelbundenhet blåfenad, gulfenad, och storögd tonfisk.
Nej, någon skalbagge är det inte som vår frågeställare hittade på balkongen på Gran Canaria. Det är istället en gräshoppa av något slag, vilket bland annat syns på de kraftiga hoppbenen och den sadelformade mellankroppen. Just vilken spansk gräshoppa det är, kan vi tyvärr inte avgöra. Bilden skickade sin av Monica Andersson.
Vad är det för en skalbagge eller insekt som var på vår balkong i Playa Ingles på Gran Canaria igår, i mitten av februari?
Det här är ingen skalbagge, vilket syns särskilt på att den har taklagda, mjuka, täckvingar och därför ser ut som en uppochner vänd båt i genomskärning (hos skalbaggar är täckvingarna alltid mer eller mindre platta och djuret är ovalt eller runt i genomskärning). Bakbenen är också kraftiga hoppben. Det finns det förvisso skalbaggar som har, men då är det nästan undantag tal om små arter (under 3 millimeter långa). Det här är istället en tjusig gräshoppa av något slag, men just vilken art det rör sig om kan åtminstone inte jag avgöra från fotot.
Koltrasten, Turdus merula, är en vanlig fågel nära hus och hem, där den underhåller med såväl skönsång som olika karismatiska beteenden. Ofta är koltrastarna också ganska ortstrogna och återkommer därför gärna till fågelmatningar dag efter dag, till glädje för både fågel och människa. Fågelmatningar är såklart populära hos andra fåglar också. Vissa av dem kan vara litet glupskare, till exempel skator, vilket gör att maten snabbt tar slut, till bedrövelse för fåglarna och för den som måste köpa ny mat! Finns det då fiffiga sätt att göra det svårare för stora, glupska fåglar att komma åt maten? Vår expert reder ut frågan! Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Jag försöker hitta ett sätt att mata koltrasten på. Förra vintern var det inga problem med äpplen och torkade mjölmaskar, men den här vintern har vi fått hit 19 skator som tar allt. Det är en ökning från 5 skator förra året!
Jag har tänkt att jag kan ta en blomkorg i metall för hängande växter, eller kanske köpa en eldkorg, och vända uppochner så att inte skatorna äter upp allt. Jag tänkte först testa med min blomkorgen, men om det inte fungerar måste jag veta hur bred koltrasten är så jag inte köper något i onödan. Jag har nu kompostgaller som tak ock väggar, men tyvärr kommer skatorna in och länsar. Självklart ska de också äta, men inte länsa!
Hälsningar från en fattig pensionär 😊
Vad gäller din faktiska fråga har jag förhört mig med min kollega Anders Hedenström som är expert på sådant här. Anders säger:
”Den projicerade frontalytan hos koltrast har i genomsnitt en area av 24 kvadratcentimeter, vilket om formen antas vara cirkelrund (arean = pi gånger radien i kvadrat, Πr2), ger medelst rotutdragning radien 2.764 cm, och diametern d = 2r = 5.53 centimeter.”
En koltrast är 5,5 centimeter bred alltså. Detta gäller dock en flygande koltrast och då är inte de hoplagda vingarna medräknade. Dessutom är det, som på de flesta fåglar, mycket fluffiga fjädrar utanpå vad som faktiskt är en ganska liten och hård kropp. Fjäderdräkten går att trycka ihop en hel del.
Låt oss börja med en kroppsbredd på 5,5 cm. Lägg därtill gissningsvis 0,5 cm per hoplagd vinge. Då är vi uppe i en koltrastsbredd om 6,5 cm. Denna går kanske att pressa ned till dryga 5 cm om fågeln pressar sig in i en trång öppning.
Koltrasten kan alltså troligen pressa sig igenom ett hål om ungefär 5 cm om den verkligen vill eller behöver. Här börjar det dock bli besvärligt att ge goda råd, av många anledningar. Även om fågeln skulle kunna trycka sig igenom ett mindre hål så:
är den rimligen tveksam till att göra det, och
om den skall göra det många gånger kommer det att slita på fjäderdräkten, inte minst om det är ett metallnät, och
det blir mycket kraft när en koltrast flyger iväg och får den panik kan den skada sig. Dessutom, och kanske viktigast
om en koltrast tar sig in i en ”bur” men har problem att ta sig ur, finns det risk för att både skator och katter kan ställa till det för den.
Alla fåglar är fridlysta och man måste därför vara mycket försiktig med sådana här anordningar så att man inte oavsiktligt fångar eller skadar någon fågel. Jag tror dessutom inte att en skata är så där vansinnigt mycket ”tjockare” än en koltrast, så det kan nog svara svårt att få en lämplig anordning som släpper in en koltrast, men inte en skata.
På länken nedan kan du läsa mer om hur en bra fågelmatning kan utformas.
Vi människor har drygt 30 olika blodgrupper. De mest berömda är AB0- och Rhesus (Rh)-systemen. Blodgrupperna är viktiga, eftersom det har betydelse bland annat vid blodtransfusioner. I blodet finns nämligen också antikroppar som känner igen antigener på blodkropparnas yta. Den här sortens blodgrupp bestäms av en gen (som sitter på kromosom nummer 9) och för vilken det finns tre olika varianter (”alleler”). Låt oss kalla dessa alleler A, B och 0. Människor har två kopior av varje gen då våra kromosomer finns i par, en som erhölls via ägget från mor, och en som vi fick via spermien från far. Detta gör att med avseende på AB0-genen kan en enskild människa ha sex olika kombinationer av alleler, nämligen AA, AB, A0, BB, B0 och 00. Samtidigt finns det ju bara fyra olika blodgrupper, nämligen A, AB, B och O. Hur kan det vara så? Jo, eftersom vissa blodgrupper motsvarar mer än en kombination, där A och B-allelerna är lika dominanta och ger upphov till blodgruppen AB, medan 0-allelen är recessiv och därför bara uttrycks om genotypen är 00, medan till exempel A0 ger blodgruppen A. Bilden är gjord av Invicta HOG.
Såvitt jag vet är min blodgrupp B-, min pappas är A+ och min mammas är 0. Är det egentligen möjligt?
Om fadern har blodgrupp A måste genotypen vara AA eller A0, medan en moder med blodgrupp 0 måste vara 00 (eftersom 0 är recessiv). I utgångspunkt finns det alltså ingen kombination av blodgrupperna A (genotyp AA/A0 ) och 0 (alltid 00) som kan ge upphov till blodgrupp B (som har genotypen BB eller B0) hos avkomman. När det gäller Rh-faktorn så är det dock möjligt att vara Rh-negativ, för Rh+ är dominant och Rh- recessiv. Det betyder att din far som är A+ måste ha Rh-genotypen Rh+/Rh-, medan din mor som har blodgrupp 0 måste ha antingen Rh+/Rh- (alltså blodgrupp 0+) eller Rh-/Rh- (alltså blodgrupp 0-). Just 0-negativ är en sällsynt blodgruppskombination (mindre än 10% av alla blodgivare har den), men den är samtidigt högt efterfrågad eftersom det är den enda kombinationen som kan ges till alla som behöver blodtransfusion. Det är så kallat akutblod.
Viktigt att känna till är dock att den så kallade ”penetransen”, alltså hur stort genomslag en viss genuppsättning har på utseende eller funktion, aldrig är 100%. Det betyder att en människa kan bära på gener som aldrig riktigt kommer till uttryck fast de borde göra det ”tekniskt sett”. Det skulle kan förklara din fråga, men vi tror att det är ganska osannolikt eftersom det ingenstans i ekvationen verkar finnas en B-allel som tystats ned. Det kan ju också vara så att det har skett något misstag när blodgruppen bestämts, så att någon av antingen du själv eller föräldrarna i frågan faktiskt inte har blodgruppen ni fått besked om från sjukvården.
Här kan du läsa mer om nedärvningen av blodgrupper från föräldrar till barn. Vi har själva också skrivit om saken vid flera tidigare tillfällen. Här hittar du våra inlägg i ämnet.
I Sverige har nästan 20 olika slags fästingar påträffats, men bara 10 av dem räknas som bofasta och reproducerande i landet. Alla har flera olika livsstadier med mer eller mindre distinkt utseende. De börjar sitt liv som ägg, kläcks till små larver, blir sedan nymfer, för att till slut bli vuxna. Fästingarna har olika värddjur under sina olika livsstadier, men även små larver kan bita stora djur! På bilden ser vi de olika livsstadierna hos vanlig fästing, Ixodes ricinus. Det är den allra vanligaste fästingen i Sverige, och minst 9 av 10 fästingbett är från just denna kamrat. Från vänster till höger: nykläckt larv som inte ätit, en larv som är uppsvälld efter ett blodmål, nymf som inte ätit respektive välgödd nymf, svulten hane och svulten hona, samt en hona som är någotsånär uppsvälld efter en mindre måltid. Bilden är gjord av Alan R Walker.
Jag har under hösten vid två tillfällen hittat små, små djur som suttit fast på min hud. De är inte mer än 1 millimeter långa. Ett av dem lyckades jag knipa med naglarna och få bort. Det andra var jag tvungen att ”gräva” bort med pincett. Det första satt i armvecket, om jag minns rätt, det andra på insidan av låret. Jag tittade på dem under lupp, så jag kunde få en uppfattning om hur de ser ut. Jag googlade, och det liknade, som jag såg det, ett kvalster. Men läser jag om kvalster, hittar jag ingen som biter sig fast och hänger kvar på detta sätt. Mer än fästingen förstås, och jag hade faktiskt ingen aning om att de räknas till kvalstren!
Kan det vara en fästing? Samtidigt har ingen av av alla de fästingar jag tagit bort, på mig själv, på hästar, katter och hundar, liknat dessa djur. På sättet de satt fast, och på storleken. Många små fästingar har jag hittat, krypandes upp på de vita benen på hästen. Men jag har då sett att det är fästingar. Dessa två jag frågar om, är så små att har jag inte skulle haft en chans att se hur de ser ut utan lupp. Och så små att jag inte har någon möjlighet att fotografera dem. Men jag har sparat dem, eller delar av. Jag skulle gärna skicka dem till er som ett brev på posten, om det är möjligt för er, för att få dem identifierade.
För mig låter det här som alldeles nykläckta fästinglarver, som är mycket små, mycket svåra att se och mycket ”mjukare” än i de äldre livsstadierna; alla egenskaper som gör dem mycket svåra att avlägsna i ett stycke. Det händer att även larverna biter sig fast på människor, ofta i ganska stora antal om en råkar röra sig där många larver finns. Den här hemsidan har bra information om fästingarnas olika livsstadier, och Naturhistoriska Riksmuseet skriver bra om fästingarnas ekologi här.
Om du fortfarande undrar är du varmt välkommen att skicka oss djuren så att vi kan studera dem under mikroskop. Ta kontakt enligt hemsidan!
– Andreas Nord
Så roligt att få svar! Det skulle vara intressant att få bekräftat att det är fästingar, så jag har skickat de små liven till Lund, dock döda. Hoppas att de kommer klara transporten!
Jag har nu tittat på djuren i mikroskop, och det står alldeles klart att det rör sig om en fästingnymfer och vad som ser ut som fragment av två vuxna fästingar. På bilden nedanför syns djuren i omkring 100 gångers förstoring.
– Andreas Nord
Fragment av en fästingnymf och två förmodat vuxna fästingar, som vår frågeställare hittade i Garphyttan i Närke och sedan skickade till oss i Lund för hjälp med bestämningen. Bilden är tagen av Andreas Nord i omkring 100 gångers förstoring.
Grävlingen är mellanstort däggdjur som är vanligt i människors närhet. Den är en utpräglad allätare som gärna tar för sig av det som råkar vara vanligast för stunden. Därför är det inte ovanligt att hitta grävlingsspillning med stora inslag av fruktskal och kärnor på sensommaren och hösten. Bilden är tagen av Ingrid Aspholm Söderberg.
Vem kan vara ägare till denna spillning ute i blomrabatten? Storleken är ungefär som ett kaffefat, innehållande körsbärskärnor. Vad det än är så verkar det ha grävt hål där tidigare, då det även låg spillning nergrävd i jorden. Spänningen stiger!
Min magkänsla säger att detta är spillning från en grävling. De är allätare, så körsbär och andra frukter slinker gärna ned. Det är också typiskt för grävlingar att gräva grunda toalettgropar i marken. De brukar kallas för latriner. Det verkar stämma bra på din beskrivning. Lukten klan också ge en indikation: om det är en grävling luktar spillningen mer eller mindre kraftigt söt, minnande om mysk. Den andra vanliga allätaren kring våra hus – räven – kan också ha mycket kärnor och fruktskal i avföringen. Rävspillning brukar dock vara mycket fastare, och den har en skarp och obehagligt frän lukt.
Vad är det egentligen vår frågeställare filmade på sitt blomstertråg? Vi tror att det är spindelväv, eller någon annan slags silke från ett ryggradslöst djur. Kanske har någon av våra läsare ett annat förslag? Låt oss veta vad ni tror!
Jag upptäckte nyligen en varelse som i första ögonblicket såg ut som en spindeltråd. Men så började den röra på sig på ett sätt som inte kunde förklaras av vinden. Den är tunn och har tunnare kortare trådar som sitter glest på kroppen. Sen är den fäst på ett tråg som jag har växter i, och där ser det ännu mer ut som spindelväv. Jag tog ett hårstrå och satte bredvid som jämförelse och varelsen ”högg” tag i strået och brottades verkligen med det. Tråget har varit utomhus men varit inne i rumstemperatur de senaste 3-4 veckorna. På fotot ser varelsen tjockare och mer maskliknande ut än vad den gör för blotta ögat. Väntar med spänning på svar på vad det kan vara för något!
Jag tror inte att detta är någon mask. För mig ser det faktiskt mest ut som spindelväv (kanske från en kläckt äggkokong), eller för den delen silke från något annat ryggradslöst djur, som hakat fast i hårstrået med någon för blotta ögat osynlig struktur. Det verkar som att ”mask” och hårstrå rör sig helt i fas med varandra, vilket nog inte skulle hända om det vita vore ett levande djur.
Taggbock, Prionus coriarius, är en av våra allra största långhorningar. Den utvecklas i tall och olika ädellövträd och förekommer hos oss i den sydliga delen av landet, men den är aldrig särskilt vanlig. Sveriges största långhorning är den besläktade smedbocken (Ergates faber) som bara finns på Gotland och Gotska sandön. Bilden är tagen av Patric Månsson.
Jag undrar om denna stora skalbagge är en smedbock? Jag bor en mil norr om Kristianstad i Skåne och det verkar vara ovanligt att se dem här. För några dagar sedan (i början av augusti) såg jag den första flygandes och imponerandes av storleken – wow, tänkte jag! Och idag landar en till framför mig!
Det är ingen smedbock, som bara finns på Gotland och Gotska Sandön. Det här är istället en någotsånär närbesläktad långhorning som heter taggbock på svenska (notera taggarna på halsskölden) och Prionus coriarius på vetenskap. Det är en ganska ovanlig skalbagge som utvecklas i grov, solexponerad, löv- eller barrträdsved i sydöstra Sverige. Skalbaggen spenderar nästan hela livet som larv, men kläcks och flyger några veckor på högsommaren. Den är imponerande stor – men smedbocken är ännu ett nummer större!
Ditt djur är en hona, vilket syns på den avrundade och ganska svullna bakkroppen, och de ganska runda antennerna. Hanarna är mindre, har smalare och spetsigare bakkropp, och antenner som är tydligt sågtandade.
Vi har skrivit om taggbocken flera gånger. Här hittar du inläggen.
Tryckarfiskar (på engelska, ’triggerfish’) är en särpräglad grupp fiskar med omkring 40 olika arter som alla är utbredda i varma hav. De här bottenlevande och lever av olika hårdskaliga byten som musslor, snäckor och kräftdjur som de lätt knäcker upp med sina kraftiga tänder. På ryggsidan har tryckarfiskarna tre taggar, där den främre är längst. Det fungerar bland annat som ett försvar mot rovdjur. Den långa taggen är i normalfallet låst på plats av mellantaggen. Den kan bara fällas upp om mellantaggen trycks ned, ungefär som att krama en avtryckare. Det är därför det heter tryckarfisk! Just den här tryckarfisken hittades uppspolad och uttorkad på en strand på Gran Canaria. Den långa framtaggen (’spjutet’) syns tydligt. Bilderna är tagna av Claes Lawett.
Jag hittade en uttorkad fisk på stranden nära Arguineguin på Gran Canaria. Jag trodde med säkerhet att det var en svartstjärtad havsruda (Diplodus sargus), men ”spjutet” på huvudet förbryllar! Har ett sådant spjut något speciellt namn?
I Sverige finns det ett tjugotal olika palettstritar, som i sin tur är en undergrupp bland den stora familjen dvärgstritar (Cicadellidae, med flera hundra olika arter). Palettstritar är nästan utan undantag mycket vackra djur med bjärta färger och tjusig metallglans. Alla arter lever på vedartade träd och buskar, till exempel asp, sälg och björk. Många av dem är också vanligt förekommande, men tyvärr också besvärliga att skilja åt utan mikroskop. Just vilken palettstrit vår frågeställare hittat kan vi därför inte svara på.
Jag hittade ett dött och ett levande exemplar av någon insektsart i Stockholm. Nu är jag lite nyfiken på vad det är. Den är ungefär en halv centimeter lång, kan flyga, har sex ben, ett ljust huvud med en markering vid nacken, brun kropp med lite bronstoner i vingarna, och inga spröt.
Kan det vara någon sorts strit?
Det är mycket riktigt en strit, som du själv misstänker. Närmare bestämt är det någon av palettstritarna, som på vetenskap förs till underfamiljen Idiocerinae i familjen dvärgstritar (Cicadellidae) – ett något missvisande namn eftersom dvärgstritar inte allt är sådär väldigt små. Palettstrit är dock utmärkt målande, eftersom arterna i den här gruppen ofta är vackert tecknade i bjärta färger och inte sällan har tjusig metallglans, precis som ditt djur.
Det finns ungefär 20 olika palettstritar i Sverige. Alla lever på vedartade träd och buskar, till exempel asp, sälg, och björk. Flera av dem är dessvärre ganska svåra att skilja åt och normalt behövs studier i mikroskop för att avgöra precis vilken strit det rör sig om. Ditt djur är dessutom en hona (syns på den långa, smala bakkroppsspetsen med ett längsgående snitt undertill – där finns honans parningsorgan och äggläggningsrör), vilket ställer till saken ytterligare. Min magkänsla säger att det kan röra sig om någon av arterna i släktet Tremulicerus – de flesta är mer eller mindre allmänna och vuxna djur kan hittas hela året. Det får ses som en fingervisning, mer än något annat.
Kommentarer