Nu lanserar Biologiska institutionen i Lund sin nya Kunskapsbank – en sajt fullproppad med spännande information om växter och djur.
Visste du till exempel varför vi har två näsborrar, men bara en luftstrupe? Eller hur det kommer sig att djur kan byta färg? Och vad kan du egentligen om växternas komplicerade kärleksliv?
Så surfa in på den här länken och förlora dig i biologins spännande värld! Och du, sajten kommer att växa i takt med ny forskning från oss. Snart kommer till exempel en sida som behandlar svamparnas fascinerande värld att tillkomma.
Är det något särskilt ni vill att vi skriver om, tveka inte att ta kontakt!
Sextonprickig nyckelpiga, Tytthaspis sedecimpunctata, är en vanlig nyckelpiga på olika slags ganska torra marker. Den är mycket mindre än den vanliga sjuprickiga. Mönstret varierar lite, men de flesta ser ut precis som på bilden. Fotot skickades in av Monika Stern.
Vad heter denna piga?
Det är en sextonprickig nyckelpiga, Tytthaspis sedecimpunctata. Den är vanlig i södra Sverige, särskilt på lite torrare marker.
Här finns en utbredningskarta över aktuella svenska fynd, samt några bilder.
När en mygghona sugit blod behöver hon flera dagar för att smälta maten. Det gör hon helst på en mörk och fuktig plats. Att myggen i sovrummet i Överkalix satte sig på rad tror vi mest är en slump. Bilden är tagen av Marie Anderzén.
I somras var jag i Överkalix på semester och noterade på morgonen att några mätta mygg hade satt sig uppe vid taket. Det fascinerade mig att se med vilket avstånd de satte sig. Varför sätter de sig vid taket och varför är det ett bestämt avstånd mellan dem?
Kul fråga! Efter att mygghonan sugit blod blir hon tung och klumpig och söker sig ganska omedelbart till något mörkt och fuktigt ställe där hon i lugn och ro kan smälta blodet, vars näring går åt till att utveckla äggen inne i henne. Denna process tar 3 till 5 dagar. Min gissning är att taket nog mest är en mellanstation innan de hittat något bättre ställe att göra detta på och att det regelbundna avståndet mellan myggen i det här fallet nog mest en slump. Med det sagt, mygg är inte särskilt sociala, så de föredrar säkert att smälta blod i enskildhet!
Gråvivel, Brachyderes incanus, är en nattaktiv skalbagge som är vanlig i stora delar av landet. Den tycker om tall – de vuxna baggarna äter tallbarr medan larverna lever av tallens rötter. Det gör att gråviveln gärna drar sig till något som doftar mycket tall, som ett nybyggt furuhus. Något skadedjur är den dock aldrig. Bilden är tagen av Margret Lind.
Vi har hittat flera sådana här skalbaggar i vårt sovrum på sydvästra Orust. Vad är det för något? Är de skadliga för människor eller för huset?
Det är en gråvivel, Brachyderes incanus. Den är ganska vanlig i södra Sverige, ungefär upp till norduppland, men den förekommer spritt i stora delar av landet. De vuxna skalbaggarna äter tallbarr medan larverna lever av tallrötter. Det betyder att gråviveln gärna söker sig till någonting som luktar mycket tall, till exempel ett nytt furuhus, men den är absolut inget skadedjur i byggnadskonstruktioner.
Vi har skrivit om gråviveln tidigare. På den här länken kan du läsa mer.
Strätta, Angelica sylvestris, är en storvuxen ört med flikiga blad och stora blomflockar. Den förekommer över hela Europa, särskilt på fuktig mark som stränder och ängar, men även på kulturpåverkade platser som vägrenar och diken. Förr i tiden användes strätta bland annat i växtfärgning och till örtteer. Bilden skickades in av Yasmin.
Vad är det för blomma på bilden? Blombladen är nämligen hopskrumpna, så det är svårt att se. Stjälken är grön, lilaaktig, men har inga prickar eller hår. Det är väl en strätta, inte en odört? Det är inte jag själv som plockat nämligen, så kan inte ge mera detaljer om växtplats och så vidare. Min kollega blev lite orolig att den kunde vara giftig.
Lingon, Vaccinium vitis-idaea, är ett exempel på en flerårig växt. I den svenska floran är just växter som lever mer än en säsong vanligare än ettåriga och tvååriga växter. Bilden tagen av Jonas Bergsten.
Jag undrar om vilken växttyp som är talrikast i svenska floran, ettåriga, tvååriga eller fleråriga växter?
Den vackra marmorspindeln, Araneus marmoreus, förekommer spritt över hela landet. Liksom sin nära släkting korsspindeln spinner den stora hjulnät att fånga insekter i. Man brukar se flest hjulspindlar på sensommaren och hösten. Då har de hunnit växa till sig ordentligt, och stora spindlar spinner större nät. Bilden är tagen av Markus Bragmo.
Vad är det för spindel vi såg på vår altan i Vilhelmina i mitten av september?
Spindeln som du har hittat är en marmorspindel (Araneus marmoreus), en släkting till vår vanligt förekommande korsspindel (Araneus diadematus). De båda tillhör familjen hjulspindlar (Araneidae) och alla spindlar i denna familj jagar sina byten, mestadels insekter, med att spinna de klassiska runda hjulnäten som man ser ganska mycket av vid den här tiden på året.
Fotosyntesen använder klorofyll, ämnet som ger växter sin gröna färg. Alla gröna växtdelar kan därför utföra fotosyntes. I barrträd sker den alltså i de gröna barren! Här har ett par snokar klättrat upp i en gran för att värma sig i höstsolen, men det har såklart ingenting med fotosyntes att göra. Bilden är tagen av Carin Näslund.
Vi jobbar med fotosyntesen i skolan. Vi har pratat om att bladen är viktiga för fotosyntesen. Var sker fotosyntesen i barrträd? Hälsningar från Klass 4!
Hej Klass 4!
Fotosyntesen använder klorofyll, vilket är det färgämne som ger växterna dess gröna färg. De växtdelar som är gröna (som till exempel barren) kan därför utföra fotosyntes.
Det mesta talar för att det är en gransångare, och inte den nära släktingen lövsångare, som vår frågeställare sett. De båda fåglarna kan vara till förvillning lika och alla detaljer som behövs för en säker bestämning syns inte här. Bilden är tagen av Anders Ardö.
Vilken fågel är det jag fotograferat? Den satt i en enbuske och bilden är tagen i vår trädgård i Vallkärra strax utanför Lund den 24 Augusti 2023, mitt på dagen.
Lite rufsig och dan, men är det inte en gransångare helt enkelt?
– Per Henningsson
Jag har tittat på bilden tillsammans med ett par duktiga kollegor. Vi är helt eniga om att det är antingen en gransångare eller en lövsångare, men att det är svårt från denna enda bild att säga helt säkert. Det lutar dock starkt år gransångare.
Det är helt klart en adult fågel som inte kommit speciellt långt i sin kompletta ruggning. Hos båda arterna byter de adulta fåglarna efter häckningen alla sina fjädrar, alltså på sensommaren/hösten. Vid tidpunkten för bilden har de allra flesta lövsångare ruggat helt klart, vilket ganska starkt talar emot lövsångare och för gransångare. Den senare lägger fler kullar och kan hålla på att rugga in i oktober. Benen ser mörka ut vilket också talar för gransångare, men det kan vara en skuggeffekt. En del andra karaktärer som bentjocklek, ”näpenhet” och ”blurrig fjäderdräkt” är lite mer svårtolkade.
Om det finns bilder där hela vingen, inklusive dess spets, ses tydligare på, går det säkrare att säga vilken art det är.
En snok från Värmdö utanför Stockholm. När det finns både snok och huggorm i området är det bra att kunna skilja dem åt. Snoken är längre och smäckrare, med en lång och smal svans. Den har också få, och ganska stora, fjäll i ansiktet och ett avrundat huvud med rund pupill. Huggormen ger ett kortare och kraftigare intryck, fjällen är mindre och kantigare, och ögonen har vertikal pupill. Bilden skickades in av Madeleine Jansson.
Vi bor på Värmdö utanför Stockholm. I dag, den 9 juli, visade sig denna svarta orm cirka 1 meter bara några meter från huset. Det var svårt att se om det var en snok eller en svart huggorm. Vi har en naturtomt uppe på en höjd med mycket stenpartier. Vi är oroliga för vår katt som är nyfiken av sig, och det är lite läskigt för oss själva om det är en huggis. I så fall behöver vi transportera bort den.
Ni har sett en snok, en stor och kraftig hona. Det allra vanligaste är att snoken har ljusa fläckar i nacken, men dessa kan ibland saknas. Du ser att det är en snok framförallt på den långa och smala kroppen, med en lång, smal svans. Huggormar har en kort och tjock kropp, med en tydligt avsatt svans som liksom ”hänger och dinglar”. Tittar man lite närmare på din bild ser du att ormen ni sett bara har en rad av väldigt stora plåtar mellan ögat och mungipan, medan huggormar har två rader av små, fyrkantiga plåtar där. Och stirrar du en snok i ögat ser du att den har alldeles rund pupill, men om du tittar en huggorm i ansiktet ser du att pupillen är vertikal, som ett kattöga.
Storleken ger också en fingervisning – det har hittats huggormar uppemot en meter, men en stor hona är vanligtvis omkring 60-70 centimeter lång. En snokhona, däremot, kan gärna bli en meter eller lite mer.
Kommentarer