Imitation av en fjädermyggpuppa, bunden på krok av Mikael Pertmann. Enligt nestorn i svensk flugbindningsentomologi skall den vita huvudtofsen saknas hos svenska fjädermyggor, men det tror vi är en något förhastad slutsats.
En annan variant av en fjädermyggpuppa av Mikael Pertmann. Här finns ingen huvudtofs, utan endast det som Ulf Pierrou kallade för ’analborst’.
Jag är flugfiskare. Och en insekt som, trots sin lilla storlek, har stor betydelse som föda för bland annat fiskar är fjädermyggpuppor.
Det jag undrar är över deras utseende i svenska vatten. De flesta imitationer som flugfiskare använder sig av har brittiskt eller amerikanskt ursprung och binds oftast med en liten vit tofs vid huvudet. Bilden till vänster visar en sådan imitation jag bundit. Men den nu bortgångne entomologen Ulf Pierrou skriver i sin bok ”Flugfiskarens insekter” att:
”Observera att den annars så vanliga ”huvudtofsen” saknas. Den är karakteristisk för det enda fjädermyggsläkte som inte är karakteristiskt för normala, svenska flugfiskevatten!..”
Är det så att de fjädermyggpuppor som finns i våra svenska sjöar och dammar saknar denna lilla vita ”tofs” vid huvudet och att sådana endast finns hos fjädermyggpuppor i exempelvis Nordamerika? Och att om man verkligen vill efterlikna en ”svensk” fjädermyggpuppa så skall de endast ha en liten tofs längst ned (som på bilden till höger, som Pierrou kallar ”analborst”.)?
Jag tror att Ulf Pierrou, trots sina många och viktiga insatser för flugfiske och flugbindning i Sverige, var litet snabb i sina slutsatser här. Fjädermyggor är en stor insektsgrupp i Sverige med hundratals kända (och säkerligen minst lika många okända) arter. De varierar i färg, form och utseende. Bilden nedan visar till exempel en Chironomus-larv och puppa (ett av de vanligare släktena) som hittades i en damm i Lund.
Figur 3 ur Bukvová & Hamerlík (2015) som undersökte förekomsten av fjädermyggor i konstgjorda vatten i Lund. Artikeln finns att läsa i sin helhet online.
Om detta går att läsa mer i den här artikeln som publicerades i Entomologisk tidskrift 2015.
Gräsänder är vanligt förekommande nästan överallt och de häckar gärna alldeles nära människor. Det kan ibland leda till att vi överlappar med änderna, till exempel när honan ligger på ägg. Fåglar kan vara ganska känsliga för att skrämmas från boet under ruvningsperioden, men med mindre än att störningen är stor och upprepad brukar de alltid komma tillbaka. Vi tror därför att det kommer gå bra för den gräsandshona som vår frågeställare råkade skrämma bort. Bilden är tagen av Iva Balk.
Jag råkade skrämma iväg en gräsandshona när hon ruvat äggen i cirka en vecka. Är nu orolig att jag förstört ruvningen för henne. Finns det någon risk att hon inte kommer tillbaka?
Fåglar är förvisso ganska störningskänsliga under ruvningsperioden, men med mindre än att honan fysiskt har hanterats eller att störningen varit upprepad, så tror jag att hon kommer tillbaka. För en ruvande hona är det ofta bättre att fly från boet om fara hotar. De flesta fåglar kan lägga nya ägg om den första kullen förloras, och för långlivade arter som gräsänder brukar det alltid komma en ny häckningssäsong. Sådär tidigt i reproduktionscykeln gäller därför ”bättre fly än illa fäkta” för många fåglar. Om störningen är begränsad, som det verkar vara i ditt fall, kommer honan dock nästan säkert att återvända. Äggen klarar också en stunds nedkylning bra, i synnerhet tidigt i ruvningen när embryona inte är så långt komna. Senare, när det närmar sig kläckning, kan äggen däremot dö om de kyls av mycket och under lång tid (mer än åtminstone 12 timmar).
Stenmården, Martes foina, är en ganska ny bekantskap i Sverige. Den sågs för första gången i slutet av 2010-talet, och verkar nu vara etablerad på vissa platser i sydöstligaste Sverige. Den har funnits i Danmark under lång tid, och det är nog därför inte osannolikt att stenmården kommit till oss på naturlig väg. Den påminner stark om skogsmård, Martes martes, men föredrar öppnare landskap. På avstånd är det bästa kännetecknet att stenmården har vitt bröst, medan skogsmårdens är gult eller gulanlupet. På närmare håll går det också att notera att stenmården har alldeles kala trampdynor, medan stenmården är hårig under fötterna. Bilden är tagen av Mariomassone.Nej, vi tycker inte att detta ser ut som typisk spillning efter ett mårddjur. Vår gissning är att det trots allt rör sig om en råtta, även om spillningen upplevdes som större än vanliga råttlortar. Bilden skickades in av Amelie Fürst.
Jag öppnade min motorhuv idag för att fylla på spolarvätska. Då insåg att någon bor, eller har bott där. Vi har råttor runtomkring men jag tyckte inte att spillningen stämde, denna var större. Kan det vara en stenmård? Borde jag ringa Anticimex för att få hjälp? Jag bor på Lidingö. Jag googlade och hittade info om Stenmård i Bromölla 2018. Kan den ha kommit till Stockholm?
Jag tycker inte alls att detta ser ut som spillning efter en mård, som i regel är ganska avlånga och smala (oftast mycket mer än tre gånger så lång som bred), ibland skruvade, med en tydlig spets (typiskt för rovdjur). Min känsla är någon gnagare, och är spillningen väldigt stor ligger nog en råtta bra till trots att den upplevdes som större än vanliga råttlortar. Råttor har återigen blivit mycket vanliga i våra storstäder, så det vore inte förvånande med påhälsning av en sådan.
När det gäller stenmården så finns det än så länge bara några enstaka fynd från sydligaste Sverige. Även om det händer att en stenmård bosätter sig i en motorhuv så tror jag att den risken är mycket, mycket överdriven. Icke desto mindre har Naturvårdsverket gett Svenska Jägareförbundet i uppdrag att jaga stenmård till och med 2023 eftersom ingen ännu vet hur pass ”allvarligt” det skulle vara om stenmården på allvar etablerade sig i landet, det vill säga ”att ta det säkra före det osäkra”. Om stenmården har kommit till Sverige på naturlig väg – den har länge varit vanlig i Danmark dit den också spridit sig naturligt – tror jag att det blir svårt att förhindra att den etablerar sig i Sverige. Kanske leder det till några fler människa-mård-interaktioner än nu, men det är svårt att tänka sig att det skulle bli ett omfattande problem.
Kloroplasterna i växternas celler skapar energi genom fotosyntesen. De innehåller klorofyll som gör dem gröna. Det är ganska dyrt för växten att göra gröna vävnader, så därför bör de alltid fotosyntetisera om de kan. Det gäller till exempel gröna frukter och bär. På bilden ses kloroplaster med klorofyll i skogspraktmossa, Plagiomnium affine. Fotograf är Kristian Peters.
Sker fotosyntesen i frukt eller frön hos växter? Jag jobbar som lärare och fick denna fråga av en elev. Finns det några studier gjorda på om till exempel gröna tomater har fotosyntes? Och finns det bevis för att gröna tomater har klorofyll i kloroplasterna så att de kan fotosyntetisera?
Ja, gröna tomater fotosyntetiserar. Klorofyller kostar stora resurser att syntetisera så gröna vävnader bör generellt fotosyntetisera. Gröna potatisknölar vill jag dock inte uttala mig om.
Avokado – god att äta, men vad är det för något? En frukt, eller ett bär? Och vad är en frukt och ett bär, egentligen? Vår expert reder ut begreppen. Bilden är tagen av Marco Verch.
Vid lunchen på jobbet igår uppstod en fråga som vi inte kunde komma fram till något svar på och det var om avokado botaniskt sett är en frukt eller att bär?Vi hittar information från tidigare svar från ”Fråga en biolog” om att ett bär är en typ av frukt som innehåller FLERA frön och omges av mjukt/saftigt fruktkött [här, här, och här, red. anm.]. Avokado innehåller ju endast ett frö och kan den därmed inte klassificeras som ett bär? Vi har letat och hittar på olika ställen information som påstås att avokado är ett bär, men på andra ställen uppges att avokado är en frukt. Vi skulle bli glada om vi kunde få hjälp att reda ut den här frågan som oväntat nog fick många att kasta sig in i lunchens diskussion.
Botaniskt sett är avokadon en frukt, men inte ett bär. Alla bär är frukter, men alla frukter är inte bär, för bär är benämningen på en specifik typ av köttiga/saftiga frukter som innehåller många frön. Eftersom avokadon bara innehåller ett frö bör den korrekta botaniska benämningen vara att den är en stenfrukt, men (även) det är en underkategori / typ av frukt. Här har vi svarat på en liknande fråga.
Vår frågeställare har under flera år hittat massvis av skal från trädgårds- eller parksnäcka under några fläderbuskar i Göteborg. Varför just där? Vad kan ha hänt? Vi är osäkra, men försöker resonera kring saken. Bilden skickades in av Camilla Reimer.
Bilden ovanför är tagen i Arendal som ligger väster om Göteborgs hamn. Här finns ett litet skogsområde med buskage av äkta fläder som blommar rikligt och sätter massor av bär. Under dessa ligger nu stora ansamlingar skal av trädgårds- eller parksnäcka, men bara under buskarna. Jag har letat i gräset mellan dessa men där finns de inte. Jag har sett detta flera år, så det är nog inte en enskild händelse.
Har de ätit jästa fläderbär och dött i alkoholförgiftning? Eller vad är det som händer? Tack för en utomordentlig bra och trevlig tjänst!
Det är svårt att säga vad som har hänt snäckorna på bilden. Vissa nätforum för snigelentusiaster (alltså personer som håller afrikanska jättelandsnäckor i terrarium) menar att fläder är giftigt för snäckor. Det kan ju förvisso vara detta som hänt här, men då tänker jag att det borde vara flera olika åldrar på snäckskalen eftersom det är rimligt att någon snäcka äter fläderbär och dör varje år. Här ser de flesta ganska gamla ut. Det kan såklart finnas andra problem med markförgiftning som förklarar saken, eller problem för snäckorna att finna tillräckligt mycket kalcium för att bygga det starka skal de behöver för att överleva. En kanske mer sannolik förklaring är att snäckorna har fallit offer för något rovdjur. Det finns många andra smådjur som tycker om att äta snäckor, bland annat olika slags vuxna skalbaggar och deras larver. Flera olika slags flugor har också larver som lever av snäckor. Om snäckorna dött av vissa slags rovdjur skulle det kunna förklara varför nästan alla ser ut att vara i samma storlek – äldre snäckor blir kanske för stora för att ätas upp?
Jag tror inte att vi kommer alldeles i mål med den här frågan utan närmare information, men intressant är den. Värt att notera är också att snäckskal bryts ned långsamt. Studier har visat att det tar flera år för snäckskal att försvinna – snabbare om det är sura och blöta jordar (lågt pH-värde är dåligt för kalken i snäckskalet) och långsammare om det är torrt och basiskt (alltså högt pH). Det betyder att det kanske ”ser värre ut än vad det är”, om det som syns på bilden är summan av flera årsskördar.
Ringduva, Columba palumbus. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.Denna spillning hittade vår frågeställare på sin altan i augusti. Kan det vara en ringduva som varit i farten? Bilden skickades in av Lily Helenius.
Jag hittade detta bajs på min altan idag i augusti. Tacksam för svar om vad det kan vara!
Det här är svårt att svara på utan mer information om storlek, plats och omgivande miljö. Det finns flera möjliga kandidater, men eftersom det är just en uteplats är en gissning att det kan vara spillning från en ringduva. Men som sagt, utan närmare uppgifter får det ses som just en gissning.
Dovhjorten, Dama dama, förekommer i nästan alla upptänkliga färgvarianter utöver den vanliga rödbruna med vita prickar. De skovelfomade hornen och den långa svansen är typiska. Bilden är tagen av Dan Palmberg.Dovhjorten, Dama dama, förekommer i nästan alla upptänkliga färgvarianter utöver den vanliga rödbruna med vita prickar. De skovelfomade hornen och den långa svansen är typiska. Bilden är tagen av Dan Palmberg.
Jag såg den här hjorten på kvällen i slutet av mars. Det var vid Kongahällavägen på Hisingen. Kunde läsa att ni tittade på något liknande i höstas. Då var det i Kärra, men nu är det lite mer norrut. Är det en kron- eller dovhjort?
Den långa svansen och antydan till skovelhorn visar att detta är en dovhjort. Kronhjorten har kort (knappt synlig) svans och förgrenade horn utan skovlar. Den är också betydligt större än dovhjorten, har kraftigare bringa, och upplevs oftast som mer långbent. Det är såklart svårt att bedöma med mindre än att man har de två djuren bredvid varandra.
Här finns vårt tidigare inlägg om vita hjortar på Hisingen.
Tallspinnaren (Dendrolimus pini) förekommer ganska allmänt i södra Sverige. Larverna lever framförallt av tallbarr och en enda individ kan sätta i sig omkring 1000 barr under sin livstid. Ibland uppstår massförekomster av tallspinnare och då kan den göra allvarlig skada för skogsbrukare, men för det mesta är den alldeles harmlös. Bilden skickades in av Helge och Gunilla Potila.
Vi hittade den här larven på ett däck, där det nog var varmare än runtomkring. Observerade en teckning som liknar en fjäril i mitten på larven. Vi bor i den västra delen av Närke. Miljön runt omkring är blandskog och jordbruksmark.
Det är en larv av en nattfjäril som heter tallspinnare (Dendrolimus pini). Fjärilen flyger under sommaren med huvudförekomsten ungefär upp till Dalälven, men sedan begränsas den nog litet av låg temperatur. Tallspinnaren är knuten till tall- och barrblandskogar och larven utvecklas i huvudsak på både naturliga och odlade arter av tall, men de äter undantagsvis också andra barrträd som gran, en och lärk. En larv äter upp till 1000 bar under sin livstid.
Äggen kläcks efter två till tre veckor, och larven äter sedan av värdväxten fram till tidig höst. Då kryper den ned från träden och övervintrar på marken. De vaknar till på vårkanten och fullbordar utvecklingen, förpuppas och blir till fjäril. Från Mellansverige och norrut i utbredningsområdet är det dock vanligt att livscykeln tar två år. Larven övervintrar alltså en andra gång.
Det händer att massförekomster av tallspinnare uppkommer. Då kan larverna göra stor ekonomisk skada genom att förstöra i synnerhet tallplantor, men såvitt jag vet var det länge sedan detta hände i Sverige.
Här kan du läsa mer om tallspinnaren, och här finns en sida med bilder på både vuxna och larver.
Råka, Corvus frugilegus, är en charmig kråkfågel som hör jordbrukslandskapet till. Bäst trivs den i storskaligt brukade miljöer där det också finns träddungar att häcka i. Därför hittar vi framförallt råkor där jordbruket är som mest utbredd, bland annat i Skåne och på Östgötaslätten. Bilden är tagen av Axel Mauruszat.
Jag har pendlat mellan Skåne och Blekinge i över 40 års tid och aldrig sett en råka i Blekinge, men när jag passerar gränsen till Skåne finns de i mängder. Varför är råkan en sådan utpräglad Skåne-fågel?
Du har både rätt och fel angående råkor I Blekinge. Det finns faktiskt några kolonier i Sölvesborg, men vad jag kunnat hitta inte på några andra platser i Blekinge. Så det är absolut en ovanlig häckfågel. Däremot ses råka regelbundet på många platser i Blekinge under flyttningen.
Råkan är en utpräglad jordbruksfågel som trivs i storskaligt jordbrukslandskap där det också finns träddungar att häcka i. Då trumfar Skåne helt klart Blekinge. Det skall noteras att råkan häckar också på många andra platser i Sverige, som i Halland, Västergötland, Östergötland, Öland, Gotland och Uppland, men alltid bara där det finns mycket jordbruksmark.
Kommentarer