Tigern, Panthera tigris, är världens största nu levande kattdjur, och också ett av de mest sällsynta. Under de senaste seklet har det skett stora minskningar i populationsstorlek och idag återstår bara några tusental vilda tigrar, jämfört med omkring 100 000 vid 1900-talets början. På bilden ser vi en hona av bengalisk tiger, som finns i Indien och Bangladesh. Liksom andra tigrar har den omkring 100 ränder, varav drygt hälften är svarta. Bilden är tagen av Charles J. Sharp.
Vi går i Förskoleklass i Henåns skola. Just nu är vi Superundersökare och undrar: Hur många ränder har en tiger?
Vi ska kontrollera 3 olika källor för att se om vi får samstämmiga svar så vi vet att vi kan lita på faktan.
Man får rätt många samstämmiga träffar om man googlar ”tiger number of stripes”. De flesta säger omkring 100 ränder, och en träff 120-150. Av de 100 är cirka 55 svarta, resten färgade. Mina egna bilder är inte tillräckligt bra, men på nätet finns ju många bra bilder att räkna på. Jag har inte sökt i någon seriös databas, men Wikipedia skriver ”De flesta tigrar har drygt 100 ränder”.
Stavlik vattenskorpion, Ranatra linearis, är en slags skinnbagge som lever i vatten. Det är en av bara två olika slags vattenskorpioner i Sverige, och den mest sällsynta av de två. Stavlika vattenskorpionen finns i olika slags vattensamlingar och fungerar där som ett glupskt rovdjur. I bakänden har vattenskorpioner ett långt andningsrör, som fungerar ungefär som en snorkel. Liksom många vattenlevande insekter är stavlik vattenskorpion en skicklig flygare. Det är nödvändigt för att kunna ta sig mellan olika vattensamlingar. Bilden är tagen av Annalena Svartlien.
Vet ni möjligtvis vet vad det här för flygfä som kom gåendes i min trädgård förra helgen? Jag bor i Strängnäs, Mälardalen. Den såg ut som ett flygfä med vingar, men den flög aldrig vad jag kunde se. Den var omkring 10 centimeter lång.
Det är en stavlik vattenskorpion, Ranatra linearis. Det är en av bara två vattenskorpioner i Sverige (den andra heter klodyvel). Typiskt är det långa andningsröret i bakänden, och att frambenen är omvandlade till kraftiga fångstarmar.
Vattenskorpioner är skinnbaggar, alltså släkt med bärfisar och annat, men de lever i vatten där de är glupska rovdjur. Som synes är de dock skickliga flygare, så att de kan sprida sig mellan olika vattensamlingar. Just stavlika vattenskorpionen är den mer sällsynta av de två arterna, och jag blir alltid själv glad när jag ser den.
Buskringspinnaren, Malacosoma neustrium, är en slags nattfjäril som är ganska vanlig i sydöstra Sverige. Den trivs på ganska varma , öppna marker där larverna utvecklas på olika rosväxter som apel, slån och hagtorn. Den vuxna fjärilen är kraftigt byggd, med vacker ockragul eller rödbrun färg. Den flyger i juli och augusti. Bilden är tagen av Inger Larsson.
De här larverna träffade jag på igår. En utomhus och en inomhus, omkring 3,5 centimeter långa. Jag hittade dem i Vallby, en mil söder om Enköping.Vad är det för något?
Det är en larv av en nattfjäril som heter buskringspinnare, Malacosoma neustrium. Det är en vanlig fjäril i sydöstra Sverige, där den föredrar varma, buskrika marker som betesmarker, skogsbryn och fruktträdgårdar. Larven lever särskilt på olika rosväxter, hos oss ofta på apel, hagtorn, slån eller nypon.
På den här länken finns mycket mer information om arten, tillsammans med bilder på de fullbildade fjärilarna och en utbredningskarta över svenska fynd.
Koltrasten, Turdus merula, är en av flera olika fågelarter som gärna bygger bo i människans absoluta närhet, till exempel i trädgårdar. Här ger vi tips på hur man kan ta reda på hur olika fåglars ägg ser ut. Bilden är tagen av Adam Moore.
Var finner jag bilder eller fotografier på småfågelägg? Jag hittar tomma skal i min trädgård och är intresserad av att få veta vems ägg det varit. Är väl hemma på kunskaper om fåglar i övrigt.
Den klassiska källan för detta är ”Våra fåglars ägg och bon” från 1948 av Rudolf Söderberg. Den är ganska lätt att hitta antikvariskt för en billig peng, och finns också att låna på biblioteket.
Det finns också en nyare bok med den olyckliga titeln ”Våra fåglars bon och ägg” från 2015, skriven av Tage Wahlberg och Raoul Karlsson. Den är litet svårare att köpa, men finns på flera bibliotek. Se den här länken till bibliotekskatalogen Libris.
Det enda träd i släktet popplar som växer vilt hos oss är asp, Populus tremula. Flera utländska arter förekommer dock i odling, och av dessa har många förvildats. Vi tror att knopparna på den här bilden kommer just från en sådan utländsk art, men vilken det är kan vi inte avgöra. Bilden är tagen av Vera Fjellborg.
Jag har tagit bilder på blomknoppar på en kvist som jag tror är en asp. Men jag tittade lite på nätet och hittade liknande knoppar på träd av typen poppel. Nu undrar jag till vilket träd de här blomknopparna tillhör? Bilderna är tagna på Lidingö i Stockholmsområdet i slutet av april.
Asp är ju vår enda inhemska art i släktet popplar (Populus), men det finns åtskilliga utländska arter i samma släkte som odlas och förvildats hos oss. Arterna i släktet ser ganska lika ut när de blommar, trots att bladen kan vara väldigt olika.
Jag misstänker att du hittat någon av de utländska/odlade arterna, men jag kan inte från dina bilder säkert avgöra vilken art det är.
Här har en hare sprungit förbi. Det är typiskt att hararna har två pariga avtryck längst fram, gjorda av bakfötterna, och två mindre avtryck på rad däremellan, gjorda av framfötterna. Harar är också kända för att plötsligt byta riktning i spårlöpan och börja springa åt ett annat håll, nog för att göra det svårare för rovdjur att följa efter. Bilden skickades in av Lena Malmberg.
Jag hittade de här spåren på vår tomt i Småland nu i vintras. Spåren både börjar och slutar ”plötsligt”, det vill säga med orörd snö både i början och slutet. Jag undrar också över de lite fyrkantiga avtryck som syns i början och slutet. Vem kan ha gått här?
Spåren som löper in i bilden är gjorda av en hare, men det går inte att avgöra om de kommer från skogs- eller fälthare. Typiskt för båda arterna är spår med fyra avtryck, där de nästan pariga stämplarna längst fram kommer från bakfötterna och de mellersta spåren från framfötterna. Det är ganska vanligt att harar snabbt byter riktning i spårlöpan, eller att de kastar sig åt sidan och fortsätter springa i en annan löpa. Det kan vara bra för att förvilla rovdjur, men det förvillar också oss eftersom det kan ge spårlöpan ett litet märkligt utseende.
Det fyrkantiga avtrycket i bildens nederkant ser spännande ut. Kanske har haren stannat upp och spanat, så att det är avtrycket från ändan vi ser?
Här ser det mycket riktigt ut som att en björn har gått förbi. En bild på hela spårlöpan, där steglängden syns, hade gjort bestämningen ännu enklare. Bilden skickades in av Ida Eklund.
Kan detta vara björnspår som jag såg i Norrtälje kommun nu i vintras? Det fanns flera spår, men min lilla vovve började spåra hejvilt direkt och jag hann inte dra undan henne innan hon hade hoppat sönder spåren framför oss. Det var liknande gångart och steglängd som hos björn, och jag vet att flera sett björn i trakten 2020 och 2021.
Givet den väldiga storleken i kombination med vad som ser ut som tydliga tåavtryck, och med tanke på var observationen gjordes, känns björnspår sannolikt. Spårstämpeln är dock otydlig och det hade varit bra att få en uppfattning om hur själva spårlöpan ser ut. Steglängden kan ge bekräftande information: hos en vuxen björn varierar den mellan 100 och 150 centimeter, vilket är mycket längre än hos andra icke-klövdjur.
Jag rekommenderar att du besöker platsen igen för att ta några mått. Man mäter avståndet från framkanten av en spårstämpel till nästa spårstämpels framkant från samma fot. Det spelar ingen roll vilken fot du väljer, bara det är samma.
Gråsuggor, här källargråsugga Porcellio scaber, är kräftdjur som i huvudsak lever på land. Deras marina bakgrund gör dock att de kräver fuktiga platser för att inte torka ut. Därför har de en hel del sinnrika knep för att hålla en bra vattenbalans. De är också känsliga för lågt pH-värde, för då får de svårt att bygga ett starkt skal, och forskning har också visat att deras matsmältning påverkas negativt på sura marker. Kanske kan det förklara varför gråsuggor inte är så vanliga i barrskog? Bilden är tagen av JMK.
Vi pratade om gråsuggor vid frukostbordet . Jag är uppvuxen i Dalarna och Värmland på 1970- och 80-talet. Jag lekte mycket ute i skogen men minns det som att jag såg gråsuggor första gången när jag flyttade till Göteborg på 1990-talet. Kan det stämma?
Var trivs gråsuggor? Jag bor kvar i Västsverige och nu ser jag dem så fort jag vänder på en sten eller kruka utomhus. Är de kanske mindre vanliga i barrskog i inlandet?
Gråsuggor är vanliga nästan överallt där det är lite fuktigt, men öppna data från Artdatabanken visar att det finns långt färre gråsuggefynd från nordvästra Värmland och sen vidare upp i inlandet:
Den svenska fyndbilden visar att det är mest sannolikt att stöta på gråsuggor i Götaland och i mellersta och norra Sveriges kustlandskap, medan de i större utsträckning saknas i barrskogsbältet och fjällvärlden i landets nordvästliga delar. Data är hämtade från Artportalen i april 2023.
Det finns säkert många olika anledningar till det, inte minst rena effekter av folktäthet (färre personer som är ute och letar efter gråsuggor), men det kan såklart också finnas biologiska orsaker. Gårsuggor trivs till exempel inte där markens pH-värde är för lågt. Det beror dels på att det är svårt för dem att tillgodogöra sig det kalcium (kalk) de behöver för sitt hårda ytterskellet, och dels på att deras matsmältningsapparat (som i hög grad är beroende av nyttiga tarmbakterier) påverkas negativt vid lågt pH i marken. Det har vi skrivit mer om här.
Gråsuggor äter olika slags dött organiskt material, gärna i det allra översta lagret i jorden. Eftersom barr från barrträd, som det ju finns gott om i Värmland och Dalarna, är ganska sura så är det inte omöjligt att gråsuggorna inte trivs så bra där det mest finns sådant att äta. Det kan såklart också vara så att det är lättare att hitta småkryp i en trädgård än i en skog, eftersom det finns långt färre lämpliga gömställen där.
De två långhorningarna lövdvärgbock (Tetrops praeustus) och apeldvärgbock (Tetrops gilvipes). är båda vanliga i södra Sverige. Tyvärr är de så lika varandra att det inte går att skilja dem åt utan att dissekera en hane för att studera formen på penisen. Liksom en del andra långhorningar kan de dyka upp inomhus om de kläcker ut från vedträn eller andra trävaror som tagits in till braskaminen eller för dekoration. Några skadedjur är dvärgbockarna emellertid aldrig, så det finns ingen anledning till oro om de dyker upp i hemmet. Bilden är tagen av Linn Langefors.
De senaste dagarna har vi hittat fem sådana här småkryp i vår lägenhet. Hittills har vi bara sett dem i köket/vardagsrummet (öppen planlösning) och de har krupit i taket eller högt upp på väggarna nära taket. En klättrade på glasrutan till balkongdörren.
Huvud och halssköld är tydligt mörka, antennerna är långa och bakkroppen smal och brun, åt det kopparaktiga hållet, men lite mörkare. Det är inga stora varelser. Min tumnagel på bilden är 1,3 centimeter lång. Några av krypen har haft något som stuckit ut på bakkroppen. Det påminner lite om klon på en tvestjärt, men är inte alls så lång, bara någon millimeter. Det syns tyvärr inte jättetydligt på bilden, eftersom jag klämde ihop den när jag tog den med pappret.
Det här är en skalbagge i familjen långhorningar (Cerambycidae). Det finns omkring 120 olika i Sverige, och flera av dem kan hittas inomhus på vintern. Nästan alla långhorningar utvecklas nämligen i död ved och larverna förpuppar sig därinne i väntan på vår och sommar. Det betyder att långhorningar, och flera andra vedlevande skalbaggar för den delen, gärna lägger ägg i timmerstaplar och ved- eller rishögar, helt ovetandes om att det kommer bli deras död. Just detta benämns ibland som en ”ekologisk fälla”, alltså något som ser bra ut för ett djur men som i själva verket är det helt motsatta.
Hur som helst, era små långhorningar är antingen lövdvärgbock (Tetrops praeustus) eller apeldvärgbock (Tetrops gilvipes). De är så lika varandra att det inte går att avgöra vilken utan att dissekera en hane för att studera formen på penisen. Bland skalbaggarna finns det många exempel på arter som är identiska till utseendet, men har distinkta könsorgan. I alla händelser är det inga skadedjur. så det finns ingen anledning till oro. Det som sticker ut baktill kan antingen vara flygvingarna som inte är riktigt infällda, eller honans äggläggningsrör, vilket går inte att avgöra utan en bättre bild.
– Andreas Nord
Tack för det utförliga och informativa svaret. Då vi saknar dissektionsmöjligheter hemma får den exakta arten bli ett mysterium. Gissningsvis följde de med några kvistar trollhassel som vi tog in och gjorde påskris av. Vi har inte hittat några fler nu på ett par dagar.
Kan detta vara ryggkotor från en skogshare, Lepus timidus? Bilden är tagen av Agneta Pettersson.
Jag hittade dessa två ryggkotor i skogen i dag. Tyvärr tänkte jag inte på att jämföra dem med något men barrkvisten bredvid kan ge viss ledning kring storleken. Skogen ligger i Spekeröd i Stenungsunds kommun, fyra mil norr om Göteborg.
Det är svårt att säga något definitivt från bilden, men given storleken i förhållande till grankvisten ligger kanske skogshare nära till?
Kommentarer