Klädesmalen, Tineola bisselliella, är en tjusig men stundtals besvärande fjäril, eftersom larven låter sig väl smaka av till exempel hår, päls och fjädrar. Särskilt tycker den om yllefibrer. Förr i tiden var klädesmalen därför en allvarlig skadegörare i våra hem. Problemen har minskat i takt med ökad användning av syntetiska kläder och ett torrare inomhusklimat, men utbrott kan fortfarande uppstå här och där och kan då vara svåra att få bukt med. Såväl värme som kyla är beprövade metoder för att göra sig av med malarna. Bilden är tagen av Olof Leillinger.
Vi har fått in mal i lägenheten. Jag undrar om man kan bekämpa larver i kläder med en steamer/ångstrykjärn. Jag har läst att de dör vid 47 grader.
Både värme och kyla är beprövade metoder mot skadegörare inomhus. Den exakta temperaturen och hur lång tid den måste överskridas för att larverna ska dö kan jag inte, men 47 grader låter rimligt. Utmaningen blir att behandla alla ställen där de kan finnas och sedan måste ju all fukt bort för att förhindra andra problem. Ett tips är också att kontakta sitt försäkringsbolag, eftersom skadedjursbekämpning brukar ingå i hemförsäkringen.
Vilket djur har lämnat denna spillning hos vår frågeställare i Roslagen? Kan det vara sommarspillning från en älg? Bilden är tagen av Ulla Ledin Ockenström.
Vi hittade denna spillning under vårt fågelbord i början av september. Vi bor i Roslagen på Rådmansö och har ett aktivt djurliv ute hos oss. Men vi kan inte komma på vad detta är för spillning!
Storleken på spillningen tyder på att det kommer från ett stort djur. Vilket går inte att avgöra utan närmare undersökning, men jag spekulerar lite.
Jag tror att det kan röra sig om sommarspillning från en älg eller en annan större hjort, även om jag inte är helt införstådd med hur den hamnat under fågelbordet. Normalt sett tänker vi oss att hjort- eller älgspillning består av ganska små, ovala kulor. Men den här spillningen har djuren bara under höst, vår och vinter. Då äter de torr, svårsmält föda som till exempel bark från träd, kvistar och tallbarr. Svårsmält föda stannar länge i älgens magtarmkanal. Eftersom maten redan från början var torr tas det mesta av vattnet upp när den stannar länge i tarmen. Kvar blir hårda och ovala spillning som ligger kvar länge i naturen. På sommaren, när det finns färska löv och färska växter att äta av, får älgarna i sig mat som är betydligt mer lättsmält och betydligt blötare från början. Då går det fortare att smälta maten, så den är kortare tid i matsmältningssystemet. Det betyder att hjorten/älgen inte hinner ta upp lika mycket vätska i tarmen, och avföringen blir mycket lösare och blötare. Sommarspillning från hjortdjur påminner därför om kobajs. Om det är hjort- eller älgspillning kommer den att vara ljus inuti, brunaktig eller gulgrön till grön, och bara bestå av mycket finfördelat material eftersom hjortdjur är idisslare som är duktiga på att bryta ned den annars mycket svårsmälta cellulosan. En del andra djur som lämnar stora spillningshögar har grövre material, och ofta flera olika slags innehåll, i spillningen.
Se detta som en fingervisning och inte absolut sanning. Att identifiera spillning är ofta svårt, i synnerhet från bild, och kräver i regel att man undersöker lukt, konsistens, innehåll och plats noggrant.
Vi tror att det är vildkaniner, Oryctolagus cuniculus, som gräver hål i vår frågeställares gräsmatta. Kaniner tycker mycket om sandiga, därmed lättgrävda, jordar i södra Sverige. Bilden skickades in av Gunilla.Vi tror att det är vildkaniner, Oryctolagus cuniculus, som gräver hål i vår frågeställares gräsmatta. Kaniner tycker mycket om sandiga, därmed lättgrävda, jordar i södra Sverige. Bilden skickades in av Gunilla.Vad är det som ställer till det i vår frågeställares trädgård?
Återigen är vår gräsmatta full av hål. Vi har hittat tassavtryck. Vem är det som förstör gräsmattan?
Vad som orsakat skadorna på gräsmattan är svårt att säga med ledning av bilden. På närbilden tycker jag mig se ett typiskt kaninhål, vilket också passar bra in på de sandiga jordarna (som ju kaniner tycker om). Kaniner brukar dock vara lätta att få syn på där de finns.
Att annat alternativ är grävlingar, som är betydligt mer hemlighetsfulla även om de är vanliga överallt. Grävlingar kan ställa till en del oreda när de bökar efter saker att äta – daggmaskar är favoritfödan. Jag kan åtminstone inte utesluta grävling baserat på spåren i gräsmattan.
Ingångshålen på tycker jag ser ganska runda ut, även om det är svårt att avgöra på bilderna. Om det är så, är kanin den rimligaste hyresgästen. Om hålen istället är formade litet som ett D vänt på sidan, bör ni misstänka grävling. Båda djuren är vanliga i södra Sverige, så det är såklart en möjlighet att ni har besök från dem båda.
Harlekinpigan, Harmonia axyridis, är en nyckelpiga som ursprungligen hör hemma i Sydostasien. Den har i modern tid introducerats på många platser runt om i världen för biologisk bekämpning av bladlöss. Det visade sig senare att harlekinpigan är mycket invasiv. I södra Sverige har den under det senaste årtiondet utvecklats till att på sina håll vara den allra vanligaste nyckelpigan, särskilt i stadsmiljö. Den övervintrar gärna i grupp inomhus, men just där gör den ingen direkt skada. Bilden är tagen av Jacopo Werther.
Jag har turen att mina fönster och balkongdörr är en koloni för övervintrande harlekinnyckelpigor. Men det är inte så hållbart att ha dem i balkongdörrens karmar. Jag behöver öppna ibland, men då finns risken att jag klämmer dem eller att de trillar in eller ut. Jag undrar om jag kan förvara dem på något sätt inomhus eller på balkongen, så de kan överleva tills de vaknar igen?
Harlekinpigan betraktas som en skadeinsekt eftersom den kan ställa till med besvär på många sätt och också påverka den naturliga biodiversiteten negativt. Det står ganska mycket om den på till exempel Wikipedia, bland annat:
På de platser där harlekinpigan i dag förekommer vilt betraktar man den alltmer som en skadeinsekt. En anledning är att den på hösten i stora svärmar söker sig in i bostadshus. Värst drabbade tycks de vara som bor i hus med en ljus fasad och ett öppet fält framför.
Nyckelpigorna kan även innebära en ekonomisk förlust för jordbrukare. Inför vintern behöver de nämligen lagra socker och det hittar de på fruktodlingar. De lär inte göra någon skada på själva frukterna, men när dessa sen samlas in för exempelvis vinframställning, kan förekomsten av nyckelpigor förstöra smaken.
Min tanke är att man helst inte ska gynna denna art överhuvudtaget.
– Olle Anderbrant
Harlekinpigan har ökat markant i Sverige sedan den först påträffades 2006 (i Malmö). Numera är det en av våra allra vanligaste nyckelpigor, i stadsmiljö i södra Sverige den i särklass vanligaste. Det går såklart att spekulera i att harlekinpigans expansion har kommit på bekostnad av en tillbakagång hos andra, inhemska arter, men det finns ingen sådan forskning än. Däremot har forskarna sett att harlekinpigan är aggressiv gentemot andra nyckelpigor, där larverna konkurrerar ut inhemska arter genom att vara större och äta mer, men också genom att faktiskt äta andra nyckelpigelarver. Jag håller med Olle – det är ingen art som bör gynnas.
Vi har skrivit om harlekinpigor vid flera tidigare tillfällen. Här hittar du inläggen.
Hasselsnoken, Coronella austriaca, är en av våra mest exklusiva reptiler som förekommer sällsynt och lokalt i södra Sveriges kustband och på de stora östersjööarna. Den är också sparsmakad – favoritfödan är ödlor och andra ormar. Bilden är tagen av Eva Björklöf.
Vad är det för orm jag såg idag vid Ekstakusten på sydvästra Gotland?
Ett mycket glädjande fynd! Det är en hasselsnok, Coronella austriaca. Det är vår mest sällsynta orm och den finns bara lokalt längs med södra Sverige kust samt på Öland och Gotland. Den kräver öppna och mycket varma områden och finns i synnerhet där det finns mycket berg eller stenblock i dager. Det kan till exempel vara i blockterräng, i hällmarkstallskog, i hagmarker eller i steniga lövskogsbryn. En anledning till att hasselsnoken är sällsynt är att den är beroende av en landskapstyp som är på ganska stark retur i Sverige (öppna marker). Därför är den rödlistad som sårbar (VU). Liksom alla våra andra grod- och kräldjur är den fridlyst. Den förväxlas ibland med huggorm, men skiljer sig bland annat på en alldeles slät kropp (hos både huggorm och snok har fjällen små kölar, som gör att ormen känns sträv) och på att pupillen är helt rund som hos en snok, inte vertikal som hos huggormen. Den är dessutom smäcker, medan huggormen har en kort och kraft kropp. Hasselsnoken är helt och fullständigt ogiftig.
Hasselsnoken är speciell i sitt födoval. Den äter nämligen andra reptiler, bland annat huggormar och kopparödlor. Mer information och utbredningskartor finns på Artdatabankens webbplats, här.
En kackerlacksnymf, en ännu inte fullvuxen kackerlacka alltså, från mellersta Finland. Vi tror att det rör sig om arten Ectobius sylvestris. Den är kusin till vår inhemska skogskackerlacka, men har ännu inte påträffats här hos oss. Den är dock utbredd i hela Finland. Liksom skogskackerlackan uppträder den aldrig som skadedjur. Bilden är tagen av Charlotta Lönnqvist.
Denna hittade jag inomhus i mellersta Finland, cirka en halv centimeter lång. Är det en skogskackerlacka, eller kan det vara frågan om ett skadedjur? Vi bor i en 80-talsvilla nära naturen/blandskog. Fick tyvärr inte bättre bilder än såhär.
Det är alldeles en nymf av någon av arterna i släktet Ectobius, men enligt mitt förmenande är det inte den art som vi i Sverige kallar skogskackerlacka (alltså Ectobius lapponicus). Med ledning av den breda vita bården på mellankroppen tycker jag snarast att detta ser ut att vara arten Ectobius sylvestris, som saknas i Sverige men förekommer i Finland åtminstone så långt norrut som Rovaniemi. Liksom skogskackerlackan lever den utomhus och uppträder aldrig som skadedjur. Det är faktiskt alldeles för torrt inomhus för att den ska kunna överleva någon längre stund.
Här finns en utbredningskarta över officiella finska fynd – som vanligt skall den nordliga utbredningen tas med en nypa salt eftersom långt färre människor bor och verkar i våra norra landsändar.
Skogskackerlackan, Ectobius lapponicus, är den enda kackerlackan som finns naturligt i Sverige och den är vanlig i hela landet. Hittas den inomhus har den alltid och ofelbart följt med in utifrån. Den är aldrig ett skadedjur. Bilden är tagen av Anna Fröding.
Jag hittade denna springandes i diskhoni morse. Vi storhandlade igår och har låtit kassar med torrvaror stå kvar på golvet. I diskhon fanns kompost. Vilken sort är det?
Det är en hona av skogskackerlacka, Ectobius lapponicus. Det syns på den avrundade bakkroppsspetsen och vingarna som lämnar lite av ändan bar. Hanarna har en spetsig bakkropp och vingar som sticker en bit utanför spetsen. Skogskackerlackan är vanlig i hela landet, är alldeles ofarlig och kommer ofta in utifrån. Vi har skrivit om den vid flera tidigare tillfällen.
Finnslide, Aconogonon x fennicum, kan vara ett ståtligt inslag i trädgården om den bara hålls efter så att den inte tar över alldeles för mycket.Finnslide, Aconogonon x fennicum, kan vara ett ståtligt inslag i trädgården om den bara hålls efter så att den inte tar över alldeles för mycket.
Jag har hittat denna växt i en sommarstugeträdgård i Ranarpsstrand utanför Båstad i Skåne. Är det parkslide? Växten är 40-50 centimeter hög och utbredningen är begränsad till det som syns på bilderna.
Det ser ut att vara finnslide, Aconogonon x fennicum. Storvuxen och dominant den också, men sprids (liksom parkslide) nästan uteslutande med rötterna så den brukar inte flytta sig så långt och kan vara en riktigt ståtlig solitär i en trädgård om man ser till att begränsa den.
En rönn, Sorbus aucuparia, har slagit rot i en grenklyka på vår frågeställares lönn (trädsläktet Acer). Hur kommer det gå för den lilla plantan? Bilden skickades in av Emil Starck.
Vi har upptäckt att en växt slagit rot i en klyka på vår lönn. Är det rönn?
Ett vackert tecknat honungsbi, Apis mellifera. Bilden togs av Tom Stevensson, 12 år.
Dessa bin bor sedan många år i vår södervägg som är av lera under panel. De flyger av och an har varit svåra att fånga på bild, men igår fick vi ett par bilder. Vilken sort?
Bilden visar ett honungsbi, Apis mellifera, om än ett ganska starkt färgat sådant. Det är kanske litet kraftigare tecknat än vanligt, men de ljusa första ryggplåtarna, ganska kala kroppen, och de håriga ögonen, avslöjar den. Humlepälsbiet, Anthophora plagiata, har i grunden helmörk kropp, är oftast ludnare (även om binas päls kan skavas av), är litet bredare om baken, och har kala ögon. Dessutom har humlepälsbiet sin absoluta flygtopp i mitten av juni. Även om det finns observationer gjorda så tidigt som andra veckan i maj, är det inte särskilt sannolikt att stöta på djuret då.
Särskilt om ni är boende i Skåne kan det dock finnas humlepälsbin i er södervägg även om det inte är ett sådant ni fotat nu. Det är fortfarande ett mycket sällsynt bi, rödlistat som ”starkt hotat” (kategori EN, den näst högsta), men lyckligtvis verkar de nu öka i antal i den södra landsänden. På den här länken kan ni läsa mer om humlepälsbiet.
Kommentarer