Vad är det för djur som lämnat denna spillning i vår frågeställares trädgård? Vi kan inte avgöra frågan bara baserat på bilden, men vi gissar att det kan vara en tamkatt som varit i farten. Bilden skickades in av Ove Niklasson.
Vad är det för djur som lämnar denna spillning i vår trädgård?
Det är i det närmaste omöjligt att svara säkert på utan vidare information om storlek, plats, lukt och annat, kanske i synnerhet eftersom spillningen ser ut att vara ganska påverkad av väta och därmed utfluten. Min gissning är dock att det är en tamkatt som varit i farten. Katter gräver gärna ner spillningen i och för sig, men det är inte så ovanligt att den får ligga i dager. Jag baserar detta på den spetsigt utdragna änden som är typiskt för olika rovdjur, samt det mycket homogena (likformiga) utseendet i spillningen, samt platsen ”trädgård”. Vilda rovdjur har en ganska blandat diet och därför innehåller spillningen ofta rester av ben eller päls som kan vara svårt att smälta. Allätare som är vanliga nära människor, räv och grävling till exempel, har i regel spillning med ett väldigt blandat innehåll. Grävlingar brukar också lägga sin spillning i små gropar – ”latriner”.
Hanarna hos den spektakulära vadarfågeln brushane, Calidris pugnax, får karakteristiska vårtor i ansiktet under parningssäsongen. Men vad är de egentligen bra för? Vår expert reder ut frågan. Bilden är tagen av Arjan Haverkamp.Brushane, Calidris pugnax , med de karakteristiska vårtorna i ansiktet. Bilden är tagen av Staffan Forsell.
Varför får brushanen vårtor under leken? Fyller de någon funktion? Jag Läste i en äldre svensk fågelhandbok att under brushanarnas strid försöker de picka på varandras vårtor. Men jag har även sett att den brushane som utsattes för hackande inte nämnvärt stördes, inte rörde en fjäder utan såg mer ut att sova medan hackandet pågick.
Vad finns det för hypoteser om dessa vårtor?
En bra fråga om ett spännande fågelfenomen! Jag har frågat två experter på arten, en i Holland och en i Belgien.
Det korta svaret är att ingen (?) vet säkert. Det längre svaret är följande och i två delar:
1. Vårtorna skulle kunna vara ett sexuellt selekterat ornament, det vill säga något som honorna väljer partner på. Alltså ungefär som att tamhöns väljer tupp efter färgen på den röda kammen. Kraftig röd färgen är en markör för god hälsostatus (gott om antioxidanter). Om god hälsa är kopplad till ”goda gener” är det klokt av honan att välja sådana hanar. Hanarnas gener är ju det enda bidraget ungarna får av hanen, eftersom han inte hjälper till med något alls under häckningen. Mer än precis själva parningen då. Precis hur vårtorna skulle spegla hälsokvalitet är dock inte klart.
2. Precis som frågeställaren skriver så är hanarna mycket aggressiva mot varandra på lekarna och i rena slagsmål används fötter och näbb ofta mot andra kombattanters ansikte. Vårtorna skulle då kunna utgöra ett rent fysiskt skydd mot skada.
Det är så långt jag kommit i mina efterforskningar.
– Åke Lindström
När det gäller andra arter så är ”lekvårtor” utbrett bland karpfiskarna. Hit räknas bland annat braxen, id och vimma, där hanarna får tydliga vårtor i ansikten under leken.
Hushumla, Bombus hypnorum, är vanlig i hela landet. Den bygger gärna sitt bo alldeles nära människor, till exempel i sprickor i fasaden eller i isoleringen på vinden. Bilden är tagen av André Karwath.
Vi har nästan varje år en humledrottning som kommer och bygger bo i vår fasad på balkongen, på samma plats som året innan. Det har pågått i minst 15 år.
Efter vad jag läst använder de aldrig ett gammalt bo utan väljer en ny plats. Kan det ändå vara samma drottning som kommer tillbaka, kan det vara en som föddes där förra året och återvänder, eller är det bara slump?
Så spännade. Det kan omöjligt vara samma drottning, eftersom alla humledrottningar har en ettårig livscykel som bara inbegriper ett enda bo. De kläcks på sommaren eller tidig höst, parar sig, födosöker en stund och går sedan ned i en lång dvala som varar tills nästa vår eller sommar. Då vaknar drottningen till liv och letar upp en plats att starta ett nytt samhälle på. När samhället har levt ut sitt liv efter några månader, så dör drottningen.
Jag tror också det är osannolikt att det är en drottning som kläckts där året innan – såvitt jag vet finns det inga studier som sett att steklar är ”återvändande” på samma sätt som till exempel vissa fåglar kan vara. Varje samhälle producerar många drottningar som sprider sig och hittar en hane att para sig med och finner därefter en lämplig plats att övervintra på. Det kan vara hundratals meter, eller mer, från samhället hon kläcktes i. Det är nog därför mer sannolikt att en drottning väljer att starta en ny koloni på en lämplig plats nära övervintringslokalen, än att hon försöker hitta platsen hon själv kläcktes på.
Jag gissar att din balkong är en bra boplats för humlor och att det förklarar varför ni nästa alltid har ett humlebo där. Det går såklart inte helt att avfärda idén att det är en viss humlefamilj som haft det som sin boplats över flera generationer, men jag tror inte att sannolikheten för att det skulle vara så är vidare hög med tanke på hur humlors livscykel ser ut.
Nej, allt på bilden från Klass 4A’s fönster är inte döda spindlar. En del ser ut att vara spindlarnas ”gamla kläder”, det vill säga hud som de har vuxit ur och bytt ut under tiden de varit i fönstret. Även om det ser lite värre ut än vad det är på bilden, så har de flesta spindlar ganska svårt att klara sig inomhus där det i allmänhet är alltför torrt och varmt för dem. Bilden skickas in av Karin Svärd, som är mentor för Klass 4A.
Klassen upptäckte spindlar av samma art i flera av skolans fönster (dubbelglas). Spindlarna var fångade mellan glasen och hade börjat spinna nät. Vi listade ut hur de kommit in men vi undrar nu varför de dör. Det är också märkligt att samma art finns i flera olika fönster och att de alla dött.
Eleverna har gissat på för lite syre eller för varmt klimat. Vad är era funderingar? Varför har de samlats i skolans fönster och varför dör de?
Det är inte så många spindlar som det ser ut på bilderna. Troligtvis är det 2 till 3 individer som har bosatt sig mellan fönsterglasen. Det som ser ut som många döda spindlar är hudar från spindlarnas ”öms”, deras gamla hud alltså. Så de flyttade in när de var små ungar (eller juveniler på fackspråk) och har bott där så pass länge att de har vuxit upp och ömsat (bytt) skinn flera gånger. Spindlar växer på detta sätt. Det betyder att de kommer ut från ägget som en liten juvenil spindel och så växer den och ömsar skinn ett antal gånger till den är vuxen och könsmogen.
Jag kan tyvärr inte identifiera vilken art det är som har flyttat in, men jag håller med om att det troligtvis är en och samma art. Anledningen till att de har dött är nog att det är en art som nog skulle må bäst av att bo utomhus. Därför blir klimatet för dem alldeles för torrt och varmt där mellan fönstren, precis som eleverna själva funderat på.
Varför de har flyttat in mellan fönstren är svårt att svara på,. Kanske hittade de ett ställe som de gillade, kanske fanns det mycket mat i närheten (flugor eller andra insekter på och mellan fönstren?), eller så tog de sig in men inte ut?
En korsspindel, Araneus diadematus, i sitt nät. Det kostar mycket energi att spinna spindeltrådar. Därför händer det inte sällan att spindlar äter upp sitt eget nät för att få tillbaka lite av resurserna de lagt ned. Bilden är tagen av Ola Svensson.
Många gånger ser jag spindlar som ”klättrar upp för tråden”. Men var gör de av med hela linan som ibland kan vara 1,5 meter lång. Nu tänker jag på filmen Cliffhanger, och då hänger ju repen kvar. Var försvann spindelns rep?
I vissa fall äter spindlar upp sina egna nät. De gör de för att spinntråden kostar mycket energi att göra och äter de upp den så får de tillbaka en del av den energin. I de fall där de klättrar upp för en spinntråd som de har släppt ut för att ta sig någonstans, så lämnar de kvar tråden när de har klättrat klart. Spindeltrådar är ju ganska tunna och försvinner lätt av regn och blåst.
Ja, vad är det egentligen vår frågeställare hittade i sovrummet? Bilden lämnar en del övrigt att önska, men det mesta tyder på att det är en larv av en änger, som är en slags skalbagge. Många arter lever nära människor där de framförallt förser sig av allehanda skräp vi lämnar efter oss, men ibland också av ullkläder och pälsverk. Eftersom larven är päronformad och långhårig på hela kroppen ligger någon av ängrarna i släktet Attagenus, som kallas för mattbaggar på svenska, nära tillhands. Inomhus brukar vara museiänger, Anthrenus museorum, vara vanlig, särskilt i lite äldre hus. Bilden skickades in av Ann-Catrin Nilsson.
Jag undrar vilket djur detta är. Fann det i sovrum, på golvet nära väggen och golvlisten. Tack på förhand!
Det är nästan omöjligt att se vad bilden föreställer, men jag vågar mig ändå på att gissa att detta är en larv av någon änger i släktet Anthrenus. De är korvlika i formen och har långa hår på alla kroppssegment. Av arterna som förekommer inomhus är museiängern, Anthrenus museorum den vanligaste. Larverna lever av dött organiskt material och kan därför vara riktiga renhållare som äter upp hårstrån, hudflagor och annat skräp. Det är ett vanligt djur i lite äldre hus och hem, och normalt sett ställer den inte till någon direkt skada. Anthrenus-ängrar kan dock vara nog så besvärliga i olika slags museisamlingar och bland annat ställa till stor oreda i insektssamlingar och bland uppstoppade djur. De tycker också om pälskappor, äkta mattor och dynor med tagelstoppning. Om du har någon av sakerna ovan kan det vara bra att besiktiga dem för att se om du har pågående angrepp. Om ja, så brukar det räcka fint med att frysa den angripna artikeln i en vanlig hushållsfrys i minst en vecka. Proceduren kan behöva upprepas om du inte får bukt med angreppet. Notera dock att detta sällan behövs i ett vanligt hem – där räcker det i regel gott med att avlägsna larver och eventuella vuxna djur du stöter på.
Här har en koltrast, Turdus merula, byggt bo och lagt ägg i vår frågeställares trädgård. Boets form, äggens färg och prickighet, samt valet av boplats, är typiskt för koltrastar. Bilden skickades in av Adam Moore.
Jag hittade ett jättefint fågelbo med 4 ljusblå ägg med svaga prickar på i trädgården. Vet ni vilken fågelart det är som lagt äggen? Kan ni säga det med stor säkerhet?
Det är en koltrast som har byggt bo och lagt ägg. Såväl boets som äggens utseende, liksom valet av boplats, är typiskt för koltrasten. Bra om ni kan ge honan litet egentid under ruvningen om det är möjligt. Äggen kan bli 6-7 till antalet, och kommer ruvas av honan själv i omkring 12 dagar. Därefter hjälps både honan och hanen åt att mata ungarna, som lämnar boet efter ungefär två veckor. Ett koltrastpar kan föda upp två till tre kullar under en häckningssäsong, som sträcker sig från våren till långt in på sommaren.
Vi har skrivit mer om koltrastar i trädgården förut. Här finns våra tidigare inlägg om saken.
Imitation av en fjädermyggpuppa, bunden på krok av Mikael Pertmann. Enligt nestorn i svensk flugbindningsentomologi skall den vita huvudtofsen saknas hos svenska fjädermyggor, men det tror vi är en något förhastad slutsats.
En annan variant av en fjädermyggpuppa av Mikael Pertmann. Här finns ingen huvudtofs, utan endast det som Ulf Pierrou kallade för ’analborst’.
Jag är flugfiskare. Och en insekt som, trots sin lilla storlek, har stor betydelse som föda för bland annat fiskar är fjädermyggpuppor.
Det jag undrar är över deras utseende i svenska vatten. De flesta imitationer som flugfiskare använder sig av har brittiskt eller amerikanskt ursprung och binds oftast med en liten vit tofs vid huvudet. Bilden till vänster visar en sådan imitation jag bundit. Men den nu bortgångne entomologen Ulf Pierrou skriver i sin bok ”Flugfiskarens insekter” att:
”Observera att den annars så vanliga ”huvudtofsen” saknas. Den är karakteristisk för det enda fjädermyggsläkte som inte är karakteristiskt för normala, svenska flugfiskevatten!..”
Är det så att de fjädermyggpuppor som finns i våra svenska sjöar och dammar saknar denna lilla vita ”tofs” vid huvudet och att sådana endast finns hos fjädermyggpuppor i exempelvis Nordamerika? Och att om man verkligen vill efterlikna en ”svensk” fjädermyggpuppa så skall de endast ha en liten tofs längst ned (som på bilden till höger, som Pierrou kallar ”analborst”.)?
Jag tror att Ulf Pierrou, trots sina många och viktiga insatser för flugfiske och flugbindning i Sverige, var litet snabb i sina slutsatser här. Fjädermyggor är en stor insektsgrupp i Sverige med hundratals kända (och säkerligen minst lika många okända) arter. De varierar i färg, form och utseende. Bilden nedan visar till exempel en Chironomus-larv och puppa (ett av de vanligare släktena) som hittades i en damm i Lund.
Figur 3 ur Bukvová & Hamerlík (2015) som undersökte förekomsten av fjädermyggor i konstgjorda vatten i Lund. Artikeln finns att läsa i sin helhet online.
Om detta går att läsa mer i den här artikeln som publicerades i Entomologisk tidskrift 2015.
Gräsänder är vanligt förekommande nästan överallt och de häckar gärna alldeles nära människor. Det kan ibland leda till att vi överlappar med änderna, till exempel när honan ligger på ägg. Fåglar kan vara ganska känsliga för att skrämmas från boet under ruvningsperioden, men med mindre än att störningen är stor och upprepad brukar de alltid komma tillbaka. Vi tror därför att det kommer gå bra för den gräsandshona som vår frågeställare råkade skrämma bort. Bilden är tagen av Iva Balk.
Jag råkade skrämma iväg en gräsandshona när hon ruvat äggen i cirka en vecka. Är nu orolig att jag förstört ruvningen för henne. Finns det någon risk att hon inte kommer tillbaka?
Fåglar är förvisso ganska störningskänsliga under ruvningsperioden, men med mindre än att honan fysiskt har hanterats eller att störningen varit upprepad, så tror jag att hon kommer tillbaka. För en ruvande hona är det ofta bättre att fly från boet om fara hotar. De flesta fåglar kan lägga nya ägg om den första kullen förloras, och för långlivade arter som gräsänder brukar det alltid komma en ny häckningssäsong. Sådär tidigt i reproduktionscykeln gäller därför ”bättre fly än illa fäkta” för många fåglar. Om störningen är begränsad, som det verkar vara i ditt fall, kommer honan dock nästan säkert att återvända. Äggen klarar också en stunds nedkylning bra, i synnerhet tidigt i ruvningen när embryona inte är så långt komna. Senare, när det närmar sig kläckning, kan äggen däremot dö om de kyls av mycket och under lång tid (mer än åtminstone 12 timmar).
Stenmården, Martes foina, är en ganska ny bekantskap i Sverige. Den sågs för första gången i slutet av 2010-talet, och verkar nu vara etablerad på vissa platser i sydöstligaste Sverige. Den har funnits i Danmark under lång tid, och det är nog därför inte osannolikt att stenmården kommit till oss på naturlig väg. Den påminner stark om skogsmård, Martes martes, men föredrar öppnare landskap. På avstånd är det bästa kännetecknet att stenmården har vitt bröst, medan skogsmårdens är gult eller gulanlupet. På närmare håll går det också att notera att stenmården har alldeles kala trampdynor, medan stenmården är hårig under fötterna. Bilden är tagen av Mariomassone.Nej, vi tycker inte att detta ser ut som typisk spillning efter ett mårddjur. Vår gissning är att det trots allt rör sig om en råtta, även om spillningen upplevdes som större än vanliga råttlortar. Bilden skickades in av Amelie Fürst.
Jag öppnade min motorhuv idag för att fylla på spolarvätska. Då insåg att någon bor, eller har bott där. Vi har råttor runtomkring men jag tyckte inte att spillningen stämde, denna var större. Kan det vara en stenmård? Borde jag ringa Anticimex för att få hjälp? Jag bor på Lidingö. Jag googlade och hittade info om Stenmård i Bromölla 2018. Kan den ha kommit till Stockholm?
Jag tycker inte alls att detta ser ut som spillning efter en mård, som i regel är ganska avlånga och smala (oftast mycket mer än tre gånger så lång som bred), ibland skruvade, med en tydlig spets (typiskt för rovdjur). Min känsla är någon gnagare, och är spillningen väldigt stor ligger nog en råtta bra till trots att den upplevdes som större än vanliga råttlortar. Råttor har återigen blivit mycket vanliga i våra storstäder, så det vore inte förvånande med påhälsning av en sådan.
När det gäller stenmården så finns det än så länge bara några enstaka fynd från sydligaste Sverige. Även om det händer att en stenmård bosätter sig i en motorhuv så tror jag att den risken är mycket, mycket överdriven. Icke desto mindre har Naturvårdsverket gett Svenska Jägareförbundet i uppdrag att jaga stenmård till och med 2023 eftersom ingen ännu vet hur pass ”allvarligt” det skulle vara om stenmården på allvar etablerade sig i landet, det vill säga ”att ta det säkra före det osäkra”. Om stenmården har kommit till Sverige på naturlig väg – den har länge varit vanlig i Danmark dit den också spridit sig naturligt – tror jag att det blir svårt att förhindra att den etablerar sig i Sverige. Kanske leder det till några fler människa-mård-interaktioner än nu, men det är svårt att tänka sig att det skulle bli ett omfattande problem.
Kommentarer