Fråga en Biolog

Allt du någonsin undrat om hur naturen fungerar

Visa rutor

Hur mycket störning tål häckande fåglar?

Ett fågelbo som minner om stundande vår och sommar! Här har en en rödhake, Erithacus rubecula, varit i farten på vår frågeställares balkong. De flesta fåglar börjar inte ruva förrän kullen är färdig eller nästan färdig, och honan lägger bara ett ägg om dagen. Under äggläggningsperioden är det lätt att tro att boet är övergivet, bara för att fåglarna är ganska hemlighetsfulla under denna tid. När ruvningen väl kommit är många fåglar ganska känsliga för störningar, men i allmänhet är fåglar som väljer att häcka alldeles i människans närhet tämligen toleranta för husägare och husdjur i närområdet. Bilden är tagen av Angelica Lindbäck.

Hur länge kan ett häckande fågelpar lämna äggen utan att de förstörs? I somras hittade jag ett litet fågelbo på min balkong i en kruka. Jag blev orolig för att det övergavs eftersom jag, hundar och katt spenderade mycket tid på balkongen. Till slut gick det bra, men hur mycket störning tål egentligen ett häckande fågelpar? Jag är också osäker på vad det är för fåglar. Vet ni?

Under ruvningsperioden kan äggen lämnas utan att föräldrarna är närvarande förhållandevis länge – några timmar brukar inte vara ett problem. Det påverkar såklart äggens utveckling om de kyls ned. Fågelägg utvecklas allra bäst vid en temperatur på 36-38 grader. När temperaturen sjunker under 30 grader kan ingen utveckling alls ske, men det är okomplicerat om det bara är under en kort period. Faktum är att de flesta småfåglar växlar mellan att värma äggen och att vara ute och leta mat. Det vanligaste är att honan bara ligger på äggen 75-80% av tiden dygnets ljusa timmar, och närhelst hon är ute och födosöker sjunker temperaturen ibland uppemot 10 grader. Det är först när hon är borta så länge att äggens medeltemperatur under hela utvecklingen blir lägre än 34-35 grader som sannolikheten att äggen ska kläckas börjar öka. Dessutom finns ett tidsberoende: Forskning visar att fågelembryon är mer toleranta för nedkylning ju yngre de är, men när det närmar sig kläckning kan en köldknäpp göra att äggen inte överlever.

Det vanligaste bland småfåglar är att honan börjar ruva först när alla ägg är lagda. Annars kommer äggen att kläcka vid olika tidpunkter, vilket oftast är dåliga nyheter för ungarna som kläcker ut i en kull med fler och större syskon. Det är nära nog en dödsdom! Jag tror att ditt fågelbo hör till en rödhake, och de brukar lägga 5-6 ägg. Om du inte sett någon fågel där, kan det alltså vara fullständigt naturligt.

Ofta, men inte alltid, vänjer sig fåglar som häckar nära människor vid vår närvaro, och brukar alltså klara av att sköta sina häckningsbestyr om vi visar rimlig hänsyn. Jag hade då varit mer bekymrad för husdjuren, som nog skulle kunna vara litet för intresserade av vad fåglarna håller på med för att låta dem vara ifred. Även om äggen rent biologiskt klarar av att bli avkylda när honan blir rädd och flyger ifrån boet, är det vanligt att hon ger upp häckningsförsöket om störningarna är alltför frekventa. Då är det helt enkelt inte värt risken för henne!

Jag hoppas att häckningen fick en lyckad utgång, och att du fick reda på vilken fågel som byggt boet.

– Andreas Nord

Tack för svar! Det var en lyckad häckning av ett rödhakepar. Otroligt roligt att få följa paret och ungarna, som till slut var 5 stycken, på nära håll. Stängde balkongen helt för alla inklusive mig så de fick lugn och ro till ungarna flög ut. 

februari 26, 2025

Inlägget postades i

Djur Ekologi Fåglar

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Koltrast med vita stjärtfjädrar

Koltrast, Turdus merula, med vita färgpigment. Man brukar säga att mörka fåglar med delvis ljus fjädrar är ’partiellt leucistiska’. Bilden är tagen av Yersinia Pestis.

På promenad idag i Bromma såg jag vad som först såg ut som en koltrast. Den hade emellertid helvita stjärtfjädrar. Möjligen var den något mindre än normala koltrastar. Här finns trastar med med mutationer vilket jag sett tidigare. Detta exemplar var helt svart med gul näbb. Endast stärtpennorna var vita.

Det låter som ett typiskt tecken på ’partiell leucism’, alltså att enstaka fjädrar hos en fågel är helt vita. De vita fjädrarna kan sitta i stort sett var som helst och vara enstaka eller flera. Det är tämligen ofta man ser fåglar med partiell leucism och det märks naturligtvis mest på helmörka fåglar som koltrasten. Det förekommer också fåglar som är helt vita.

– Åke Lindström

Det låter som att koltrasten har ett pigmenteringsfel som gör att den fått vita fjädrar. Det är ganska vanligt hos flera olika fåglar och kallas för partiell leucism. Fenomenet syns särskilt bra på fåglar normalt är svarta som koltrastar och kajor, men det är vanligt också hos till exempel grönfink.

Forskarna vet inte helt vad detta beror på, men det verkar ha sin grund i en eller flera olika slags mutationer, alltså ändringar i arvsmassan. Kanske har en mutation gjort att melanocyterna, cellerna som ger svart färg, saknas i dessa fjädrar, eller så fungerar de inte där.

Det anses allmänt vara vanligare med partiell leucism i stadsmiljö än ute i naturen, men det är ju samtidigt också fler personer som håller koll på fåglarna i sitt närområde. På den här länken kan du läsa mer om leucism på engelska. I vår Kunskapsbank kan du läsa om mer om Fåglarnas färgrika fjädrar och däggdjurens hårstrån: hur de bildas och får sin färg.

– Andreas Nord

februari 25, 2025

Inlägget postades i

Djur Genetik

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Kommer jag nånsin vinna kriget mot pälsängrarna?

Bruna pälsängern (Attagenus smirnovi) är en av tre olika pälsängrar som är vanliga i hus och hem. Liksom andra pälsängrar kan den ställa till med viss skada på ullkläder, pälsverk och annat organiskt material i och omkring våra hem. I äldre villor och flerfamiljshus finns det ofta små, varaktiga, populationer av olika slags skalbaggar. I sådana hem kan det vara mycket svårt att bli av med skadedjuren, men så länge det inte rör sig om ett regelrätt utbrott, ger ängrar oftast inte upphov till några större problem. I viss mån går det faktiskt att betrakta dem som renhållare. Bilden på bruna pälsängern är tagen av Lech Borowiec, och visar en hane till vänster (notera de modifierade antennerna) och en hona till höger.

Jag har i flera års tid kämpat mot angrepp av pälsänger i min lägenhet och jag har verkligen testat allt. Jag har haft en skadedjurssanerare hemma många gånger och varje gång har de sprutat gift (K-othrine) längs lister och i skåpen. Jag har följt varje råd flera gånger om noggrann städning och tvättning av alla textilier i 60 grader och frysning av textiler i -18 grader i minst 1 vecka, samt ångat golv, lyft på trösklar och lister och städat under dem. Pälsängrarna överlever ändå och komma tillbaka så småningom. Jag förstår inte vart ”boet” kan gömma sig längre, för jag har städat överallt.

Min skadedjurssanerare säger att jag troligtvis aldrig kommer att bli av med ängrarna, nu när de väl fått fäste i hemmet. Är det möjligt att det nu är mitt öde att leva i symbios med pälsänger för alltid? Och är det bara skrönor att pälsänger inte gillar dofter av rödceder och lavendel?

Jag vågar nog påstå att skadedjurssaneraren har rätt – du kommer med stor sannolikhet inte att bli med dina pälsängrar, åtminstone inte om du bor i en litet äldre villa eller flerfamiljshus. Pälsängrar lever nämligen inte bara av olika textilier, utan av nära nog allt torrt, organiskt avfall. Hit hör hudavlagringar som faller från våra kroppar, hårstrån, och liknande. Jag vågar påstå att det i nästan alla lite äldre hem finns ’skadeinsekter’, som lever vid låga populationstätheter bakom lister, under golvplankor, och i skafferier. Vanligtvis gör de inte stor skada, utan fungerar mer som en renhållningspatrull. Dessutom kan pälsängrar sprida sig mellan bostäder, åtminstone i flerfamiljshus, i synnerhet genom att röra sig i ventilationstrummorna.

Om du har stora angrepp, pekar det dock på att det finns en ”härd” någonstans som du inte hittat ännu. Enstaka skalbaggar eller larver då och då, tyder dock på det jag skrev ovan. Då hade jag inte varit orolig, utan helt enkelt avlägsnat de baggar jag hittat.

När det gäller starka eteriska oljor, kan det finnas vissa sanningar i att det kan verka avskräckande. Åtminstone är det vanligt bland insektssamlare, att ha en tuss med lavendelolja, eller en torkad lavendelblomställning, i insektslådorna. Eftersom oljorna är flyktiga, måste man dock ’uppdatera’ regelbundet.

Till sist, om du inte får stora skador på pälsverk, äkta mattor, eller ulltextilier, tycker jag att du kan sänka axlarna och acceptera att det finns pälsängrar hos dig, men att de sannolikt mest äter av sådant vi lämnar efter oss.

– Andreas Nord

februari 24, 2025

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Nu finns Fråga en Biolog på Bluesky

Kära följare!

Nu finns Fråga en Biolog också på sociala medier-appen Bluesky, med användarnamnet @fragaenbiolog.bsky.social. Följ oss gärna där!

Ni vet väl förresten om att alla bloggposter postas på Facebook, Bluesky och X? Där kan ni interagera direkt med oss, och vi tycker det är jätteroligt när ni frågar om biologi också via våra sociala kanaler!

Hälsningar från Expertpanelen 

februari 24, 2025

Inlägget postades i

Okategoriserade

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Är amerikanska brunbjörnar mer aggressiva än svenska björnar? Eller, vad avgör egentligen relationen mellan människa och djur?

Brunbjörn, Ursus arctos, har ett stort utbredningsområde på Nordkalotten. I Sverige finns det omkring 3000 björnar, framförallt i Svealand och Norrland. Vad har vi människor för relation till björnen idag? Bilden tagen av Malene Thyssen.

Amerikaner pratar ofta om hur rädda de är för brunbjörn och att de beväpnar sig på grund av dem. Samtidigt är vi svenskar inte särskilt brydda om björnen alls. Är den amerikanska brunbjörnen mer aggressiv än den nordiska?

Det här är en spännande fråga! Jag tror att det handlar om två saker. Först och främst finns det fler björnar i Nordamerika, så sannolikheten att stöta på en björn i naturen är högre där. Man räknar med att det finns omkring 700 000 svartbjörnar och runt 60 000 brunbjörnar i Nordamerika. Ett grovt överslag ger därför vid handen att det finns 0,03 björnar per kvadratkilometer. I Sverige har vi omkring 3000 brunbjörnar – samma art som nordamerikanska brunbjörnar och grizzlybjörnar – eller 0,007 björnar per kvadratkilometer. Björntätheten är alltså omkring 4 gånger högre i Nordamerika. Det blir såklart litet missvisande, eftersom alla björnar inte är jämt utspridda över hela landet, men fungera som en slags indikation på hur vanligt det är att möta en björn. Är risken större att stöta på björn garderar man sig, helt enkelt.

Den andra faktorn jag tror har betydelse är björnens populationsutveckling i Sverige. Vid 1900-talets mitt var björnen nästan utrotad i Sverige, med bara något hundratal kvarvarande djur. Populationerna var låga långt in på 1990-talet, för att sedan börja klättra upp mot dagens nivåer. Våra generationer har helt enkelt glömt bort att ”samexistera” med björnar och vad det kan innebära. Samma sak gäller ju i mångt och mycket alla våra stora rovdjur, som numera med viss regelbundenhet ger skapar oro och rädsla som nog delvis grundas i att vi inte är vana vid rovdjur i vår närhet. Som jämförelseexempel tycker jag att ögruppen Svalbard i arktiska Norge, är bra. Där har det alltid har en liten risk eller chans att stöta på isbjörn, och gör det alltjämt. Såväl befolkningen samt tillresta turister är medvetna om detta och vidtar nödvändiga försiktighetsåtgärder. Det är till exempel olagligt att röra sig utanför bebyggelse utan vapen på Svalbard, och även inne i byarna är invånarna mycket björnmedvetna. På samma vis vittnar såväl grottmålningar som den medeltida litteraturen om att björnen har haft stor mytologisk betydelse, men också ansetts vara ett farligt och kraftfullt djur. Det finns alltså en rik kulturskatt som tyder på att vårt förhållande till björnar såg annorlunda ut, när björnarna var vanligare och spelade en större roll vardagen. Att förstå människans förhållande till djur fordrar nog oftast en kulturhistorisk djupdykning, för att bringa klarhet i hur ett djurs anseende från början grundlades och hur det har förändrats över tid i takt med att det moderna samhället vuxit fram.

Till sist vill jag också påtala att inga djur är av naturen aggressiva. Det förekommer givetvis konflikter mellan människor och vilda djur, men dessa bottnar nästan utan undantag i att människor gjort något olämpligt, som att låta mat ligga öppet, att vara djuren alltför närgångna, och så vidare. Den övervägande majoriteten av möten mellan människor och små eller stora djur, slutar dock med att djuren blir rädda och ger sig iväg. I de allra flesta fall ser vi inte ens djuren innan de försvinner.

– Andreas Nord

februari 21, 2025

Inlägget postades i

Däggdjur Djur Ekologi

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Går det att könsbestämma musslor?

Det har tidigare antagits att vissa musslor, till exempel blåmussla (Mytilus edulis) kan könsbestämmas baserat på köttets färg. Om musslan är orange inuti skulle det vara en hona, men om den är vitaktig eller beige en hane. Moderna studier visar dock att denna metod är opålitligt, och att det säkraste sättet att könsbestämma en mussla är att leta efter ägg eller spermier i mikroskop. Bilden är tagen av Rainer Zenz.

Kan man på något sätt bestämma vilket kön en mussla har (om den är tvåkönad)?

De allra flesta musslorna har separata kön, även om det också finns exempel på hermafroditer (tvåkönade) eller så kallade ”sekventiella hermafroditer”, vilket betyder att musslan byter kön från hane till hona, och tillbaka igen, med viss regelbundenhet.

Det går bra att könsbestämma musslor, men i allmänhet kräver det att man undersöker ett vävnadsprov eller kroppsvätskeprov i mikroskop, för att avgöra om musslan har ägg eller spermier. Det är också ganska vanligt att könsbestämma (blå)musslor på köttets färg, där honor antas vara orange och hanar vita eller beige. Studier visar dock att detta är en myt, och att köttets färg framförallt beror på koncentrationen av karotenoidpigment (samma slags pigment som ger en morot sin färg). Denna bestäms i sin tur både av födotillgången i musslans närmiljö, samt hur mycket stress den utsätts för. Därför är det vanligt att musslor har olika färg beroende på hur högt eller lågt i tidvattenzonen de sitter fast.

– Andreas Nord

februari 20, 2025

Inlägget postades i

Djur Miljö Ryggradslösa djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Har tvillingzebror likadana ränder?

Zebror (här stäppzebra, Equus quagga) har unika randmönster som kan användas för att känna igen olika individer. Mönstret är unikt till och med hos tvillingzebror, trots att de delar genuppsättning. Det beror på att det inte bara är generna som avgör hur ränderna till slut ser ut. Även faktorer som miljön under fosterutvecklingen är viktiga. Bilden är tagen av Paul Maritz.

Jag och mina barn (7 och 8 år) pratade om zebrors mönster vid köksbordet och stötte på en fråga som vi inte kunde googla fram svaret på. 

Att alla zebrors mönster är unikt precis som våra fingeravtryck kom vi fram till.  Men vad gäller för tvillingzebror? Är det likadant som för mänskliga tvillingars fingeravtryck att mönstret inte är lika?

Er gissning stämmer – precis som att enäggstvillingar har unika fingeravtryck, har tvillingzebror unika mönster. Det är nämligen inte bara generna som styr hur ränderna ser ut. Även små skillnader i miljön, till exempel i livmodern när randmönstret etableras under fosterutvecklingen, spelar en avgörande roll för hur zebran till slut kommer att se ut.

– Andreas Nord

februari 19, 2025

Inlägget postades i

Däggdjur Djur Genetik

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vad händer med ekosfären när sommar blir till vinter?

Att få rätt balans i en ekosfär är inte så lätt! Ett vanligt problem är att börja med för många djur och får få växter. I naturliga ekosystem utgörs ju den övervägande majoriteten av olika slags växter. Med tiden kan balansen dock infinna sig även i från början obalanserade ekosfärer. Bilden är tagen av Pedro Hagenstam.

Jag har, sedan i somras odlat en ekosfär gjord på vatten från Fyrisån i Uppsala. Jag gjorde tog lite jord hemifrån Forsmark, sedan fyllde jag helt enkelt burken med vatten från ett vassigt område nära stranden. Från det så följde en massa smådjur och alger med. Hittills har det varit en massa sniglar, maskar, smådjur av oklar sort, och en ryggsimmare som jag råkade fånga med växterna.

Nu under vintern har det blivit lite lugnare, maskarna är inte lika pigga, smådjuren (kanske nymfer?) håller sig mest vid ytan, medan sniglarna fortfarande kör hårt. Det verkar också som att många av algerna har dött, och nu bara lever på glaset.

Jag undrar om jag borde plantera lite alger, eller andra vattenväxter nu när våren börjar. Jag vet inte om vattenväxter är perenna eller om de behöver komma utifrån, så att säga. Jag är nämligen lite rädd att om jag tar ut någonting så kommer mycket av livet i burken att följa med av misstag och det vill jag inte.

Att få en långsiktigt hållbar ekosfär i ett helt slutet kretslopp är inte enkelt, men ett roligt projekt som du själv har noterat. Det verkar som att du nu har ett stort överskott av dött organiskt material, och nedbrytningen av detta kan kanske komma att påverka vattnets syrehalt negativt på sikt.

Att algerna gått tillbaka nu under vintern har kanske med de korta dagarna och bristen på solljus att göra. Jag hade suttit lugnt i båten, och helt enkelt väntat ut våren och växtkraften som kommer med den. Om du tar det lugnt nu, vinner du också ökad förståelse för hur dynamiken i din glasburk ändras under året. Då blir det lättare att fatta beslut baserat på underliggande egenkunskap nästa gång!

– Andreas Nord

Ett vanligt problem med ekosfärer är att man börjar med för mycket djur och därför får fel balans. Tänk på att biomassan på jorden (som är en stor ekosfär) bara till cirka 0,4% består av djur, men 70% växter, inklusive alger. Balansen kan dock komma att infinna sig med tiden.

– Allan Rasmusson

februari 18, 2025

Inlägget postades i

Ekologi

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Sjukdom på asp

På mitt jobb finns en liten skogsdunge med många aspar. Jag tror att asparna är gamla, men på många av dem har det bildats avlånga svarta ränder och barken trillar av. De lever fortfarande men sjunger på sista versen. Jag ser inget tydligt svampangrepp förutom lite vitt under barken. Under barken bildas också något som ser ut som mulm. Vad kan det vara?

Det skulle kunna vara svampen lövträdskräfta, Neonectria galligena, som angriper olika lövträd, bland annat asp. Sjukdomen kan ge upphov till sår som dessa efter olika skador av insekter, gnagare, frost, i för täta bestånd eller under i övrigt dåliga tillväxtförhållanden.

I kanterna runt såret syns ibland små fruktkroppar (perithecier) som är röda i vått tillstånd. Mer att läsa finns i Eidman & Klingström, Skadegörare i skogen, LTs förlag från 1976, samt på Wikipedia (här är den svenska sidan, och här är den mer utförliga engelska dito). Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) har också skrivit om saken, på den här länken.

– Olle Anderbrant

februari 17, 2025

Inlägget postades i

Svampar och mikroorganismer

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vem har dött här?

Vilket djur är detta?

Det är svårt att avgöra utan en ordentlig storleksreferens, men med ledning av de olika löven på marken, är min bedömning att skelettdelen är åtminstone 60-70 centimeter lång, kanske längre givet att bilden inte ser ut att vara tagen rakt ovanifrån. Jag tror därför att rådjur är det mest sannolika svaret. Det du ser till vänster i bild är bäckenet, där lårbenet lossnat så att höftledsgropen är blottad.

– Andreas Nord

Tack snälla för svar! 

februari 14, 2025

Inlägget postades i

Däggdjur Djur

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Nyare inlägg Äldre inlägg