Den vackra marmorspindeln, Araneus marmoreus, förekommer spritt över hela landet. Liksom sin nära släkting korsspindeln spinner den stora hjulnät att fånga insekter i. Man brukar se flest hjulspindlar på sensommaren och hösten. Då har de hunnit växa till sig ordentligt, och stora spindlar spinner större nät. Bilden är tagen av Ritva Helin.
Jag skulle vilja veta vilken spindel detta är. Den var 8 till 10 millimeter lång.
Spindeln är en marmorspindel (Araneus marmoreus), en släkting till vår vanliga korsspindel (Araneus diadematus). De båda tillhör familjen hjulspindlar (Araneidae) och alla spindlar i denna familj jagar sina byten, mestadels insekter, med att spinna de klassiska runda hjulnäten som man ser ganska mycket av särskilt på sensommaren och hösten. Just din marmorspindel är ovanligt röd!
– Ellen Sandström
Vi har skrivit om marmorspindel vid flera tidigare tillfällen. På den här länken hittar du våra tidigare inlägg.
Barbastell, Barbastella barbastellus, är en sällsynt fladdermus som finns på spridda lokaler i södra Sverige. Den går att känna igen på att de stora öronen möts i pannan. Hos andra fladdermöss, även sådan med stora öron, sitter öronen väl åtskilda. Bilden är tagen av Anna Mattisson.
Jag bor utanför Brösarp i östra Skåne och vet sedan tidigare att jag har minst två fladdermusarter runt min lilla gård. I morse hittade jag denne i mitt stall. Den lever inte vad jag kan se. Kroppslängden är som en tändsticksask, och pälsen är svart. Kan jag få hjälp med artbestämningen?
Bilderna är litet oskarpa, men av vad jag kan se har du hittat en barbastell (Barbastella barbastellus). Den skiljer sig från andra fladdermöss genom de stora, tätt sittande, öronen som möts i pannan. Hos andra fladdermöss, även storörade arter, sitter öronen väl åtskilda.
Barbastell är en ganska sällsynt, mellanstor fladdermus som bara förekommer i sydligaste Sverige. Den finns mer frekvent upp till Östergötland, med enstaka fynd längre norrut ungefär till Norduppland. Även om fyndbilden tyder på en ökning de senaste 10 åren, finns flera hot mot barbastellen, bland annat försämring av naturliga skogar och öppna marker, men även exploatering för till exempel vindkraft. Arten är rödlistad i den lägsta rödlistekategorin, ’missgynnad’ (NT).
På den här länken kan du läsa mer om barbastell och se en karta över svenska fynd.
– Andreas Nord
Tack för bekräftelse på det jag själv kommit fram till. Jag har misstänkt länge att jag har barbastell på min fastighet. Har till och med haft yngel på besök i badrummet, men när man har nyfikna hundar och katter som också ska kolla vad det är så springer man inte så gärna iväg och hämtar kameran. Jag har ytterligare minst en fladdermusart här och har funderat på om det går att låna ljudinspelningsutrustning någonstans. Vet ni?
Så kul med fler arter på tomten. Bland annat brunlångöra trivs nära människors boningar. Vi har ingen inspelningsutrustning att låna ut i Lund, men det finns en facebookgrupp, Fladdermöss i Sverige, tror jag den heter, där du kanske skulle kunna kolla läget. Medlemmarna verkar vara väldigt hjälpsamma.
Skalbaggen Anthocomus rufus saknar svenskt namn och hör till den ganska lilla skalbaggsgruppen som kallas för ’blåsbaggar’. De är alla glupska rovdjur, men eftersom de är ganska små behöver de själva också se upp för rovdjur. När en blåsbagge känner sig hotad ’blåser den upp sig’ genom att stjälpa ut stora rödaktiga hudblåsor som den gömmer under täckvingarna och halsskölden. Blåsbaggen Anthocomus rufus hittas särskilt i stora vassbälten i inlandet och längs kusten. Bilden är tagen av Vera Fjellborg.
Jag har tagit några bilder på en väldigt liten insekt som satt vid vassen nära vatten. Den var bara 7-8 millimeter lång. Vad är det för insekt ?
Det är en skalbagge som heter Anthocomus rufus på vetenskap, men svenskt namn saknas. Den hör till familjen blåsbaggar (Malachiidae), som har fått sitt namn eftersom de har rödaktiga hudblåsor längs kanten av mellan- och bakkroppen. Du skymtar blåsorna på din bild. När djuren blir rädda, till exempel om ett rovdjur närmar sig, stjälper de ut blåsorna som ett slags avskräckande moment – de ’blåser upp sig’.
Blåsbaggar är en liten skalbaggsgrupp i Sverige, med omkring 10 olika arter. De är alla i ungefär den här storleken, och både larver och de vuxna är glupska rovdjur som äter andra, mindre och mjuka insekter. Anthocomus rufus hittar man typiskt i olika slags våtmarker, gärna uppkrupen på vass. Den kan vara ganska vanlig där den finns. Inomhus i äldre hus lever ’kusinen’ Anthocomus fasciatus som är svart med orange tvärband. Den är ett riktigt nyttodjur som äter upp larver av olika skadeinsekter.
– Andreas Nord
Tack så jättemycket för svaret och informationen om den här skalbaggen!
Svartklubbad dödgrävare, Nicrophorus vespilloides, är den vanligaste dödgrävaren i Sverige. Liksom andra dödgrävare lever den på olika döda smådjur som den gräver ned i marken. Honan täcker kadavret med ett antimikrobiellt sekret som gör att det ruttnar långsammare. Sedan konstruerar hon en liten grop – ett bo – till larverna. Äggen läggs i jorden och larverna letar sig sedan upp på kadavret och in i boet. Där matas de av honan och hanen i ett komplicerat samspel. Det hela påminner mycket om när fåglar föder upp sina ungar. De här spännande egenskaperna har gjort att dödgrävare är flitigt studerade av forskare världen över. Vuxna dödgrävare är ofta täckta av kvalster, som vi ser här på bilden. De gör ingen skada, utan använder skalbaggen som ett sätt att transportera sig mellan olika platser. Bilden är tagen av Christian Kahle.
Jag skulle vilja utmana er på frågan om en skalbagge. Den är svart-röd skalbaggen, omkring 20 millimeter lång och har ”klubbor” på antennerna. Den letar döda däggdjur och fåglar, gömmer kadavret i marken och honan lägger sina ägg i närheten som mat till larverna. Vad heter den?
Du beskriver en av dödgrävarna i släktet Nicrophorus. I Sverige har vi fyra bofasta dödgrävare med svartröd teckning. De vanligaste är svartklubbad dödgrävare (Nicrophorus vespilloides) och skogsdödgrävare (Nicrophorus investigator).
– Andreas Nord
Tack, det var jättesnabbt svar! Det finns dock en risk att jag kommer igen med nya frågor.
Guldögonsländor (insektsfamiljen Chrysopidae) är en liten grupp i Sverige med blott 17 olika arter. De är lätta att känna igen på de guldiga ögonen, nätlika vingarna, och den tjusigt gröna eller grönsvarta färgen. De vuxna guldögonsländorna äter mest pollen, nektar och honungsdagg från bladöss, men larvern är glupska rovdjur som glatt förser sig av trädgårdens alla bladlöss. Riktiga nyttodjur, med andra ord! På hösten och vintern söker sig guldögonsländor gärna inomhus för att övervintra. Bilden är tagen av Gunnar Dolk.
Vilken insekt är detta? Den satt på fönstret i rummet, inuti fönstret tror jag.
Du har fotograferat en guldögonslända, av vilka vi har 17 olika arter i Sverige. Guldögonsländor är en egen familjen (Chrysopidae) i den insektsordning som kallas för ’nätvingar’ (Neuroptera). Namnet har de fått på grund av de tjusiga vingarna, som ju verkligen är nätmönstrade.
Stirrar man en guldögonslända i ansiktet ser man att de nästan alltid har guldglänsande ögon, men det syns bäst utomhus och bättre på sommaren än på hösten. Det kan vara att bra sätt att känna igen dem på.
Guldögonsländor övervintrar gärna inomhus, så det är inte alls ovanligt att hitta dem såhär års. De vuxna djuren är rovdjur som äter olika små och mjuka insekter. Larverna är också glupska rovdjur med påtagligt stora käkar. De finns på olika växter och är där riktiga nyttodjur som sätter i sig stora mängder bladlöss. Därför brukar de kallas för ’bladluslejon’. De kan också bita människor, larverna också. Jag tycker inte att det gör så ont, men vissa kan få en lokal allergisk reaktion av bettet.
Större snigelspinnare, Apoda limacodes, är en tämligen sällsynt nattfjäril som förekommer i södra Sverige på ängsmarker och i lövskogar i södra Sverige ungefär upp till Värmland. Larven, som har ett mycket säreget utseende, lever på olika slags lövträd och buskar. Den brunröda fjärilen flyger på högsommaren. Bilden är tagen av Christina Brorsson.
Vad är det här för något? Jag antar att det är en sorts larv. Den var 10 till 15 millimeter lång, och jag hittade på i en bokskog vid Ravlunda skjutfält i östra Skåne i mitten av september.
Det är larven av en nattfjäril som heter större snigelspinnare på svenska, och Apoda limacodes på vetenskap. Fjärilen lever av olika buskar och träd, som hagtorn, bok, ek, och så vidare. Den flyger under högsommaren, och förekommer sällsynt i södra Sverige ungefär upp till Värmland. På den här länken kan du se bilder på den vuxna fjärilen, samt en utbredningskarta över svenska fynd.
Eldlus, Pyrrhocoris apterus, är vår enda svenska representant i skinnbaggefamiljen eldskinnbaggar (Pyrrhocoridae). Det är ett mycket vackert djur som gärna samlar sig i stora grupper tidigt på våren och på hösten. De lever av fröer från olika växter, i Sverige särskilt från lind och olika växter ur familjen malvaväxter. De senaste 10 åren har eldlusen ökat kraftigt i södra Sverige, vilket verkar sammanfalla med att den i större utsträckning har börjat utnyttja stockros som födoväxt. Även om eldlöss kan samlas i stora grupper i samband med övervintringen och under parningssäsongen är de normalt inga skadedjur. I vissa fall kan stora mängder eldlöss dock ställa till problem på prydnadsmalvor i trädgårdar. Bilden är tagen av Anders Endrestøl.
Vilket klimat vill eldlöss leva i?Anton, 12 år.
Eldlusen trivs bäst på öppna till halvöppna marker i Sveriges sydligaste delar. Den finns ungefär upp till Norduppland. Det viktigaste är att det finns gott om mat – eldlusen äter på fröna från olika slags lindar, och på olika malvaväxter. Tidigare hittade man eldlusen på ganska specifika lokaler, gärna under stora lindar. Under de senaste 10 åren har arten ökat enormt mycket, åtminstone i sydligaste Sverige, vilket verkar hänga samman med att den i allt större utsträckning utnyttjar stockros (en slags malva) som värdväxt. Numera är eldlus därför ett vanligt inslag i nästan alla sydsvenska städer.
Vi har skrivit om var eldlöss lever och hur de klarar sig i olika temperaturer många gånger förut. På den här länken kan du läsa mer.
Myskbocken, Aromia moschata, är en stor och vacker långhorning som flyger under högsommaren. Den är lätt att känna igen på kombinationen av storlek och den tjusiga metallglansen. Och den litet sötaktiga doften, förstås. Larven utvecklas framförallt i levande stammar av sälg och andra slags viden och skalbaggen finns i nästa hela landet. Bilden är tagen av Anders Ardö.
Vilken långhorning är detta? Jag fann den i en villaträdgård i Valkärra i Skåne i somras. Det finns både pil och ek i närheten.
Den här vackra långhorningen är en myskbock, Aromia moschata. Det är ett typiskt högsommardjur som gärna besöker olika flock- eller korgblommiga växter för att äta pollen. Larven utvecklas i levande stammar eller grova grenar av framförallt sälg, men även andra viden och asp kan utnyttjas som värdträd. Det är sannolikt att just den här skalbaggen har utvecklats i pilarna i närheten av din trädgård. Larvutvecklingen tar 3-4 år, och därefter förpuppas larven inne i veden på vårkanten och kläcker ut samma sommar.
Bland de säregna åkerväddantennmalarna (Nemophora metallica) syns ett exemplar av ängsskinnbaggen Placochilus seladonicus, som saknar svenskt namn. Den lever bara på åkervädd och förekommer spritt över hela Sydsverige, men hittas inte överallt där åkervädd växer.
Jag tog denna bild på några åkerväddsantennmalar under en inventering i somras. Först när jag tittade lite noggrannare bilden såg jag att där även satt en skinnbagge. Vet ni vad det är?
Det är ängsskinnbaggen Plagochilus seladonicus – ett stort och pampigt djur (med ängsskinnbaggemått mätt) som lever monofagt just på åkervädd. Arten är lokalt vanlig över hela Götaland, men den finns inte överallt där det växer åkervädd.
Olvon, Viburnum opulus, är en vanlig buske i skogsbryn och buskmark i stora delar av Sverige. På olvon lever skalbaggen olvonbagge. Det är den som har gnagt hål på bladen här och där. Bilden är tagen av Kalle Jansson.
Den är buske växer skuggigt i utkanten av en trädgård i Öjenäs i Forshaga kommun. Den har sågats ner flera gånger och även spridit sig. Vad är det för något?
Det är olvon, som ibland också kallas skogsolvon, Viburnum opulus. En vild, i stora delar av Sverige vanlig buske som ibland även odlas som prydnadsbuske.
– Torbjörn Tyler
Det är olvon, Viburnum opulus. Vanlig i buskmark och längs skogsbryn i stora delar av landet.
– Stefan Andersson
Hålen i bladen nedtill och upptill i bild är orsakade av olvonbagge, Pyrrhalta viburni. Det är en art i den stora skalbaggsfamiljen bladbaggar (Chrysomelidae) med flera hundra arter. Som namnet antyder lever olvonbaggen bara på att äta olvonblad. Den vuxna skalbaggen är brunaktig med vackert gyllengul behåring, och kan vara väldigt talrik där den finns.
Kommentarer