Pingborre, Amphimallon sostitiale., är ett vanligt djur på försommaren. De vuxna skalbaggarna kan svärma i stora mängder precis i skymningen. Larverna trivs bra både i gräsmattor och bland odlade grödor, där de stundom ställer till förtret för såväl villaägare som bönder. Bilden är tagen av Ann-Kristin Cedermarker.
I somras hittade jag två sådana här brungrå, skalbaggeliknande, insekter i badrummet en dag, och sedan ytterligare en inomhus strax därpå. Någon kväll senare låg en likadan i fatet till en utekruka. Vad är det för något?
Av vad jag kan se visar bilden en pingborre, Amphimallon solstitiale, som är en skalbagge i överfamiljen bladhorningar (dit också bland annat tordyvlar hör).
Pingborre är ett vanligt djur nästan överallt. Larven utvecklas framförallt i gräsmattor där den gnager på gräsrötterna. Stundom orsakar den svåra skador. Skalbaggarna kläcks och svärmar i skymningen under ljumma sommarnätter. Under en ordentlig svärmning kan det vara tusentals djur i luften på ganska begränsad yta.
– Andreas Nord
Är det den vi kallar för ollonborre, som flyger helt till synes utan mål, hamnar på kläder och i håret. Men de söker väl egentligen en partner att para sig med?
Pingborre och ollonborre är olika slags skalbaggar, även om de är avlägset släkt med varandra. Ollonborre, som är flyger litet tidigare på året, är betydligt större och svärmar gärna i trädtoppar. Att planlöst flyga i skymningen och trassla in sig i hår och dylikt, stämmer bäst på pingborre som ju utvecklas och lever i gräsmattor. Detta planlösa kringflackande är, mycket riktigt, ett försök att hitta en partner.
Spillningen på utsidan av holken är inte ugglornas verk. Här har någon annan fågel, troligen en björktrast, varit i farten.
Jag observerade pärluggla i en av mina holkar i Rödvattnet i nordvästra Ångermanland i början av maj. När jag gjorde ett återbesök litet senare möttes jag av att stora delar av holkens framsida var täckt av fågelspillning. Jag har tidigare haft konstaterade pärlugglehäckningar i mina holkar, men då har det varit fågelspillning på insidan av holken och inte utsidan. Är det bara uggleungarna som är dom skyldiga eller har holken blivit attackerad av trast? Jag vill också passa på att fråga vad jag fotat för spillning. Är det mån tro en spyboll?
Det är inte uggleungarna som är skyldiga till spillningen på utsidan av holken. Jag tror att det är en björktrast som varit i farten. De är kända för att ibland försvara sig med spillningens hjälp.
– Hannah Watson, gästexpert och kattuggleforskare
”Spillningen” är mycket riktigt spybollar. Av vad jag kan se rör det sig om spybollar från någon uggla.
– Andreas Nord
Tack för återkopplingen! Och roligt att läsa att min tes med trast som den skyldiga bekräftades av sakkunnig.
Åkerfräken, Equisetum arvense, är den vanligaste fräkenväxten i Sverige. Den är också ett vanligt ogräs i såväl små som stora odlingar. Bilderna är tagna av Eta Christersson.
Jag har en kolonilott i Landskrona i sydvästra Skåne, där det tyvärr finns åkerfräken i jorden. Om det nu är åkerfräken? Kanske är det ängsfräken? Det är viktigt för mig att veta det eftersom jag skulle vilja använda det till te åt mig själv och till gödning i trädgården. Men jag blir inte klok på vilket det är! Kan ni hjälpa till?
Det är absolut åkerfräken!
– Torbjörn Tyler
Det har gjorts en del forskning på hur åkerfräken kan utnyttjas för gödning, se till exempel den här länken.
Kortvingar är skalbaggar med ett mycket speciellt utseende – de saknar ju alldeles det hårda skalet! Det är också den i särklass största skalbaggsgrunden i Sverige. Drygt 1200 av landets 4600 skalbaggar är faktiskt kortvingar. De finns i alla storlekar, färger och former. Arten Tachyporus hypnorum hör till underfamiljen spolkortvingar, och det är en av Sveriges vanligaste kortvingar. Bilden är tagen av Niels Stoeber.
Jag hittade den här insekten död under sängen. Den var 4 till 6 millimeter lång. Vad är det för insekt? Tänkte först att det var en pälsänger eller en vägglus, men inget av alternativen verkar passa. Jag har sett pälsänger i lägenheten tidigare, dock.
Det här är faktiskt en skalbagge! Den hör till den stora skalbaggsgruppen kortvingar (Staphylinidae) med drygt 1200 olika arter i Sverige. Det betyder att mer än var fjärde svensk skalbagge är en kortvinge!
Just ditt djur hör till gruppen spolkortvingar (Tachyporinae). Som namnet antyder är de ganska lätta att känna igen på den spolformade kroppen. Det går inte att säga med säkerhet vilken spolkortvinge du hittat, men det mesta pekar på arten Tachyporus hypnorum (som saknar svenskt namn). Det är en av gruppens allra vanligaste arter och den förekommer i många olika slags miljöer. Att du hittar den inomhus är dock en ren slump. Det är inget skadedjur och den kan inte överleva i den torra inomhusluften mer än någon dag.
Spansk skogssnigel, Arion vulgaris, som kallas också för mördarsnigel, är en glupsk snigel som kan ställa till oreda i trädgårdar. Den härstammar från Sydeuropa, och hittades i Sverige för första gången i Skåne 1975. Bilden är tagen av Suzanne Ingvaldson.Åkersnigel, Deroceras reticulatum, är mycket vanlig i bland annat trädgårdar och parker. Den kan nå höga tätheter och kan då vara en svår skadegörare i odlingar. Åkersnigel tros från början vara en införd art, men den har funnits hos i tusentals år och är numera en naturlig del av faunan. Bilden är tagen av Suzanne Ingvaldson.
Jag har många sniglar i trädgården och de ser alla lite olika ut. Jag vill absolut inte ta död på sådana individer som bör finnas i vår trädgård och undrar därför vad det är jag har hittat. Är även de mörkare i kastrullen mördarsniglar? Är de små, brokiga, mördarsnigelyngel?
Jag skulle säga att alla i kastrullen är mördarsniglar. Den övre snigeln mot röd bakgrund bestämmer jag dock till åkersnigel (Deroceras reticulatum). Den undre skulle kunna vara vagabondsnigel (Deroceras invadens), eller ännu en åkersnigel.
– Mats Hansson
Den slanka formen på den lilla, ljusa snigeln, tycker jag inte påminner om vagabondsnigel, som ska ha en mer abrupt avnupen bakände. För mig ser den snarare ut som en ljus åkersnigel eller kanske en ängssnigel (Deroceras agreste). De olika arterna i släktet kan vara nog så svåra att skilja åt. Här kan du läsa mer om mördarsniglar, och på den här länken finns mer information om åkersnigel.
Kvadratspindeln, Araneus quadratus, tillhör spindelfamiljen hjulspindlar. Hit hör också flera andra stora och spektakulära svenska spindlar, till exempel den allmänna korsspindeln. Typiskt för hjulspindlarna är att vuxna honor har stora och runda bakkroppar. När honan lagt sina ägg skrumpnar kroppen dock ihop, och hon kan se såhär knöligt tom ut. Bilden skickades in av Anneli Bergkvist.
Jag tror att det här är en kvadratspindel. Men varför ser den så knölig ut? Den var omkring 2 centimeter lång i kroppen.
Visst är det en kvadratspindel (Araneus quadratus). Anledningen till att den ser lite knölig ut är troligtvis att det är en hona som ganska nyligen har lagt sina ägg. Då blir deras bakkroppar lite skrumpna.
Snokar kan ibland samlas i större grupper under hösten. Varför de gör det är svårt att svara på. Det har bland annat spekulerats i att det kan vara fördelaktigt att dela kroppsvärme när det är kallare ute. Under vissa omständigheter kan snokarna också para sig på hösten. Forskarna vet inte så mycket om vad det beror på eller vad det betyder, men klart är att höstparningarna verkar ske i närheten av övervintringsplatsen och bara i varmt och soligt väder. Bilden är tagen av Lars-Erik Johansson.
Jag träffade på dessa ormar i Stockholms ytterskärgård i början av september. Det finns mycket orm där, både snok och huggorm. Snok har dessutom ökat under de senaste åren. Det har förr om året funnits mycket paddor men nu ser man knappt någon alls.
Jag tror att den stora ormen är en huggorm och likaså den som ligger ovanpå. Den stora hade vertikala pupiller, framgår inte av bilden men det såg jag i kikaren. Den som är lite skymd bakom växten är en snok med gula fläckar. Gillar de varandra så de solar tillsammans?
Den stora ormen var ungefär tjock som en cykelslang och måste ju vara ovanligt stor. Jag har åtminstone aldrig sett en sådan stor orm där ute. De man brukar se är 30 till 40 centimeter långa och denna verkar ju vara närmare 70 centimeter.
Båda ormarna på bilden är snokar, en hona (den stora) och en hane (den mindre). Det kan hända att snokar och huggormar övervintrar tillsammans. Inte för att de tycker så mycket om varandra, utan för att de råkar tycka om samma övervintringsplats.
Redan storleken är, som du noterat, ovanligt stor för att kunna vara en huggorm. För en snokhona är det dock inte så ovanligt. Man kan också notera en slank kroppsform med lång svans. Huggormen har kort svans och tjock kropp, och ett kantigare huvud. En annan detalj som syns bra på dina utmärka bilder, är att snokar har stora fjällplåtar på huvudet och en enda rad av stora fjäll mellan ögat och munnen. Huggormar har mindre plåtar på huvudet, och alltid två fjällrader mellan ögat och munnen.
Både snok och huggorm kan vara helt svarta, men med litet träning lär man sig att skilja dem baserat på kroppsform och allmänt utseende. På den lilla snokhanen till överst i bild syns faktiskt antytt ljusare nackfläckar, även om de inte är sådär gula som de ibland är.
Vad snokarna sysslar med är svårt att svara på. Det är inte ovanligt att snokar samlar sig i litet större grupper inför övervintringen, och det har ibland spekulerats i att det är gynnsamt för dem att sola flera tillsammans på hösten, när solen inte värmer lika mycket och den delade kroppsvärmen kan vara nog så fördelaktig. Det kan också förekomma att de parar sig igen på hösten. Det har vi skrivit om tidigare (se den här länken), men så vitt vi vet är det ovanligt.
Till sist är det värt att nämna att snokar tycker mycket om att äta paddor, men det är såklart omöjligt att svara på om det är därför paddorna försvunnit från din ö.
Huggorm, Vipera berus, i tvättstugan. Sicksackmönstet på ryggen avslöjar den, men det är också värt att notera en kort och kraftig kropp, med en likaledes kort och väl avsatt svans. Inomhus klarar sig huggormar dåligt, men även djuren gör misstag och hamnar ibland på villovägar. Bilden skickades in av Edward.
Min mormor och jag stötte på en orm i en gammal tvättstuga. Hon tror att det är en huggorm. Jag är inte helt säker på saken. Kan ni hjälpa oss att sätta punkt på denna debatt?
Mormor har rätt – det är en huggorm. Sicksackmönstret på ryggen är typiskt, liksom den tjocka och grovfjälliga kroppen med kort svans. Huvudet är dessutom jämförelsevis litet och kantigt, jämfört med snokens som är större och rundare.
Trägnagare är en skalbagge i familjen Anobiidae som lever i torrt eller rötskadat virke. Ibland uppträder olika trägnagare, till exempel envisa trägnagaren (Hadrobregmus pertinax) på bilden ovan, som skadedjur inomhus. Flera arter är emellertid mycket vanliga i både löv- och barrträdsved utomhus. De kan därför hittas omkring, eller till och med inne i, våra hus och hem utan att det är någon fara å färde. Som kuriosa är det roligt att veta att trägnagare också kallas för dödsur. Det beror på deras mycket särpräglade parningsläte som uppstår när hanarna skakar magen mot väggarna inuti deras trägångar. Det låter som ett trummande eller en snabbt tickande klocka. Förr i tiden trodde man att just detta ljud var ett förebud om en snarlig död.
Jag påträffade denna insekt utomhus på husets betongsockel. Jag tror att det är en envis trägnagare. Kan dessa påträffas utan att det i anslutning finns en rötskada eller är det en riktig varningsklocka när man ser en sådan?
Det är mycket riktigt envis trägnagare, Hadrobregmus pertinax. De ljusa fläckarna på halssköldens bakhörn avslöjar den. Det kan vara bra att undersöka om ni har rötskador i byggnadskonstruktioner – ni kan till exempel leta efter cirkelrunda hål som baggarna har gnagt sig ut igenom. Men envisa trägnagaren lever också utomhus i både barr- och lövträd och är mestadels vanlig. Den kan alltså minst lika gärna ha hamnat på huset av en ren slump.
– Andreas Nord
Detta var snabba ryck – tack! Jag kan inte se några cirkulära hål i fasaden. Jag får helt enkelt håll koll så jag inte påträffar fler, då bör man undersöka lite djupare. Men det är alltså inte själva skalbaggen som gör skada?
Skalbaggens larver lever av rötskadat trä, så på det sättet gör skalbaggen skada i ”sitt tidigare liv”. En vuxen skalbagge kan därför göra skada indirekt, genom att lägga ägg som blir till nya larver. Men när det gäller skadedjur i allmänhet bör man tänka ”en bagge är ingen bagge”. Och det vuxna djuret är ofarligt här och nu.
– Andreas Nord
Då bör man kanske inte vara orolig bara för att man sett en utomhus. Kanske mer om man ser att fler börja dyka upp?
Jag hade inte varit orolig alls, eftersom envisa trägnagaren är vanlig utomhus. Hittar du fler, på samma plats och nära i tid, kan det dock vara bra att kolla närmare var de kommer ifrån.
Gurkspindlar, i spindelsläktet Araniella, är nära släkt med större hjulspindlar som korsspindel och kvadratspindel. I Sverige finns en dryg handfull olika arter gurkspindlar.Gurkspindlar är nära släkt med och ganska lika bland annat korsspindlar. De är dock betydligt mindre. Eftersom de är så små, tror vi att det är osannolikt att det var spindeln som bet vår frågeställare.
Jag är intresserad av vad detta är för spindel. Jag tänker att den är ofarlig, men med bet mig som bara den!
Det ser ut att vara någon av gurkspindlarna i spindelsläktet Araniella. De är nära släkt med bland annat korsspindlar, men blir inte lika stora. Bettet, däremot, ser väldigt stort ut relativt spindeln, så jag tror inte att det är spindeln som har bitit dig eftersom gurkspindlar är ganska små. I så fall måste du nog av misstag ha klämt till spindeln ganska rejält.
– Ellen Sandström
Stort tack. Ja, den satt under tröjan. Bettet är på ryggen och när jag böjde mig ner stack det till och spindeln trillade ur tröjan när jag kände efter. Den följde med från golfbanan. Det kändes rejält.
Kommentarer