J. G. Keulemans (1842-1912) var en nederländsk konstnär som under största delen av sitt liv bodde och verkade i Storbritannien. Han gjorde sig särskilt ett namn som en synnerligen skicklig fågelmålare. I Keulemans omfattande produktion ryms dock även många andra djur, såsom den här vackra rödräven.
Jag rensade bland vinbärsbuskarna och ett litet ”dike” mot gräsmattan. Där ser jag en liten klöv sticka upp. När jag drar i den kommer ett litet rådjurskid kommer upp, dock bara från midjan och ned. En färsk kropp, dock bara halv, och utan huvud. Väl gömt kadaver, utan synliga skador på bakkroppen. Vilket rovdjur gör detta? Jag kunde inte se några spår från själva nedgrävningen.
På beskrivningen låter det som att det är Mickel Räv som varit i farten. Rävar är duktiga på att ta nyfödda rådjurskid, och det är också typiskt räv att gräva ned maten för senare användning.
Staren, Sturnus vulgaris, är en karaktärsfågel för jordbrukslandskapet. Från högsommaren och en bit in på hösten, innan de drar söderut, bildas ibland mycket stora starflockar som bjuder på ett imponerande luftskådespel när de är på väg till sina nattkvarter. Häckar gör stararna i fågelholkar eller naturliga trädhål. Om honan skräms bort från holken kan det hända att ungarna blir kraftigt nedkylda. De kan nästan se döda ut vid en hastig anblick. Under sådana omständigheter händer det faktiskt att honan själv luras att tro att ungarna har dött, varpå hon lämnar boet för gott. Vanligast är dock att honan helt sonika värmer upp sin avkomma igen, så att de blir så pigga och hungriga som vi är vana att se fågelungar.
En stare ligger och ruvar på döda ungar i ett uthus på mitt torp. Är det vanligt att dom gör så?
Det är ingenting jag har hört om tidigare, eller sett under de cirka 20 år jag har arbetat med fåglar i fågelholkar. I vanliga fall brukar fågelföräldrar snabbt överge en holk om ungarna har förolyckats, eller om de har blivit så kraftigt nedkylda att de inte längre tigger när föräldrarna kommer tillbaka med mat.
Det kunde kanske tänkas att honan försöker värma upp ungar som blivit kraftigt nedkylda, och därför ser nästan döda ut. Om så är fallet – och hon inte lyckas – är min bedömning att hon snart kommer att lämna holken. Ett annat alternativ är att kullen fortfarande är under utkläckning, men att någon eller några ungar dött tämligen omedelbart. Det är ovanligt, men kan hända. Om det stämmer, kommer honan försöka ruva ut de sista äggen innan hon bedömer att loppet är kört.
– Andreas Nord
Tack för svar. Boet var tomt när jag kom dit nästa gång, så förmodligen levde ungarna.
Koltrasten, Turdus merula, bygger öppna bon, gärna alldeles i människans närhet. Det är inte ovanligt att de väljer att använda ett bra bo flera gånger under en häckningssäsong. Mellan varven kan det hända att honan väljer att förbättra eller reparera boet, om sådana behov föreligger. Bilden är tagen av Mimmie.
Hos oss bygger koltrasten bon på flera ställen, från inne i kallförrådet och ovanpå växelriktaren, till uteförrådet under tak. Visst är det kul att ha koltrasten hos oss, men i ett fall hindrar den mig från att använda min byggställning där hon byggt sitt bo på och jag vill inte störa henne när hon ruvar på sina ägg. I fallet där hon byggde boet i vårat kallförråd monterade jag en kamera och följde hela processen från ägg till sista unge flög iväg.
Jag har några frågor: När börjar hon att bygga sitt bo och vet hon då att det snart är dax att lägga ägg? Lägger hon sina ägg innan boet är helt färdigt, kan hon ha bråttom att lägga ägg? Kompletterar hon boet efter att hon lagt sina ägg?
Koltrastar tar mellan någonstans 6 till 10 dagar på sig att bygga sitt bo, och efter det brukar äggläggningen komma igång ganska på en gång. Honan kan bara lägga ett ägg om dagen, och hos koltrastar är kullstorleken vanligtvis 3-6 ägg. Det tar alltså bara en knapp vecka från att äggläggningen börjar, tills honan börjar ruva (vanligtvis samma dag som hon lägger sista ägget – annars kläcks ungarna vid olika tidpunkt). Hon har inte särskilt bråttom – koltrastar kanske än mindre än andra fåglar eftersom de kan föda upp flera kullar mellan våren och sensommaren.
När boet väl är färdigt och äggläggningen börjar, bygger honan inte längre på det om ingenting går sönder. Koltrastar kan dock återanvända samma bo igen, och mellan häckningsomgångarna kan det hända att honan väljer att göra smärre förbättringar eller renoveringar.
Det är larven av någon blåsbagge som vår frågeställare hittar därhemma. Blåsbaggar (skalbaggsfamiljen Malachiidae) är en liten skalbaggsgrupp i Sverige, med knappt 20 olika arter. Blåsbaggar utmärks inte minst av sin egenhet att stjälpa ut bjärt färgade hudblåsor längs kroppssidorna och i nacken när de känner sig hotade. Det förklarar varför de kallas för blåsbaggar. Vi kan inte avgöra just vilken blåsbagge det här rör sig om, men inomhus är den vackra arten Anthocomus fasciatus vanligast. Bilden är tagen av Drilon.
Jag hittade en sådan här larv på golvet i september i fjol som jag avlägsnade. Jag hittade en till i november, samt en för tredje gången häromveckan. Larven var 2 till 3 millimeter lång. Kroppen hade en rödorange färg medan huvudpartiet var svart. Vad rör det sig om för larv? Kan det vara någon typ av skadedjur?
Det här är en larv av någon blåsbagge, en grupp skalbaggar med ett drygt 10-tal olika arter i Sverige. Inomhus brukar Anthocomus fasciatus vara den vanligaste, åtminstone i lite äldre hus. Den fullvuxna skalbaggen är vackert svart med blyaktig glans och två skarpt orange tvärband på täckvingarna.
Blåsbaggar är nyttodjur – inte minst larverna som glupskt förser sig av andra skalbaggslarver. Inomhus jagar de bland annat trägnagarnas larver, och minskar på så sätt skadan dessa kan göra på byggnadsvirke.
Den vackra fiskmåsen, Larus canus, häckar ofta i närheten av människor långt från vatten, och rör alltid upp känslor med sin närvaro. Fråga en Biolog tycker dock att ansatsen där måsar beskrivs som en plåga, är felaktig. Fiskmåsen är snarare ett missförstått djur, som vi bör ta oss tid att observera under de få vår- och sommarveckorna den rör sig i vår omedelbara närhet. Bilden är tagen av Estormiz.
Jag bor i en hyreslägenhet och 3 meter från min ytterdörr har ett par måsar byggt sitt bo – på taket. De är en svår plåga för mig. Fastighetsskötaren har ”pickat” alla 3 ägg som vid tidpunkten fanns i boet. Kan de ha lagt nya ägg som de nu ruvar? Eller märker de inte att pickade äggen är livlösa? Hur länge dröjer det innan de inser att äggen inte kommer att kläckas, så att jag får vara ifred?
Måsar och andra fåglar kan ruva länge på infertila ägg, men om de är pickade tappar de snabbt fukt och det märker fåglarna fortare. Det kan då hända att de lägger en ny kull igen.
Det är många som upplever att måsarnas skrik stör nattsömnen, vilket det såklart kan göra. I en tid då naturen är mycket hård undanträngd också i Sverige, vill jag dock slå ett mycket starkt slag för att värna vår närnatur. Måsar och andra djur hör såklart inte hemma i städerna ”egentligen”. Att det finns där är vårt eget fel i flera dimensioner. Vi har bland annat utarmat naturliga habitat, samt byggt moderna hus med platta tak i städer översvämmade av öppna papperskorgar. Ingetdera är måsarnas fel, och det är en litet märklig inställning när vi låter stadens djur betala dubbelt för våra egna synder.
Måsar må vara högljudda, men de är också fascinerade fåglar med spännande socialt liv. Om pickningen av ägg inte får måsarna att försvinna, råder jag dig därför att ta tillfället i akt att observera dem på nära håll, under de korta vår- och sommarveckor de närmar sig oss människor. Det är få förunnat att få vara så nära naturen.
Vargen, Canis lupus, är en typisk köttätare. Till skillnad från växtätare, behöver den inte ha några enzymer som bryter ned stärkelse i sin saliv. Istället tar den hand om den lilla mäng kolhydrater den får i sig i tunntarmen, där huvuddelen av matsmältningen sker. Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Vi är ett gäng som har snöat in oss på hur saliv hjälper till med foderspjälkningen hos köttätare och växtätare. Vilka enzymer finns i salivet hos vardera ätartyp och hur hjälper det till med nedbrytningen av foder?
Hos växt- och allätare (som människor, till exempel) innehåller saliven enzymet amylas, som bryter ned stärkelse till enklare sockerarter. En viktigt del av matsmältning hos sådana djur är också själva tuggandet, som finfördelar födan och gör det lättare för olika matsmältningsenzymer att senare bryta ned beståndsdelarna.
Rena köttätare har inget amylas i saliven och har heller inte behov av det, eftersom de äter en ganska kolhydratfattig kost. Inte heller tuggar köttätare i någon större utsträckning. Saliven kan dock innehåller lysozymer, en slags enzym som bryter ned cellväggar (bland annat i bakterier).
Viktigt att komma ihåg att huvuddelen av matsmältningen hos däggdjur sker i den första delen av tunntarmen. Det allra viktigaste organet här är bukspottkörteln, som producerar stora mängder av de enzym som bryter ned kolhydrater, protein och fetter. Även utan enzymerna från saliven och den matsmältning som sker i magen, skulle vi klara oss utmärkt bara med bukspottkörteln. Och även hos rena köttätare producerar bukspottkörteln amylas.
Rislövmätare, Idaea seriata, är en vanlig mätarfjäril i Götaland, där larven utvecklas på många olika vilda örter. Det är ganska vanligt att rislövmätare hittas inomhus. Den dras nämligen både till ljus och fönsterrutor. Något skadedjur, är den dock aldrig. Bilden är tagen av Helena Pirtt.
Vi har fått malar, eller i alla fall någon slags fjäril, inomhus. Vi har sett och fångat in 7 stycket på två dagar. De flyger runt och stör inte särskilt, men frågan uppstår var de kommer ifrån och om vi behöver åtgärda något. Lägenheten är nybyggd, om nu det kan ha någon betydelse). Hittar inte motsvarande fråga i ert arkiv. Vad kan det vara?
Av vad jag kan se på bilden påminner det mest om en mätarfjäril som heter rislövmätare på svenska, och Idaea seriata på vetenskap. Den förekommer allmänt i hela Götaland, och larven utvecklas på många olika slags örter. Det är inget skadedjur, men den kan hittas inomhus eftersom den dras till såväl fönsterrutor som belysning. Ni behöver i alla händelser inte vara oroliga utan kan lugnt släppa ut fjärilarna igen.
Ringbarkning betyder att all bark avlägsnas i en ring runt stammen på ett träd för att döda det. Oftast ringbarkar man lövträd. Genom ringbarkningen förstörs ledningsbanorna i innerbarken så att näring och vatten inte längre kan transporteras mellan rötterna och trädkronan. Trädet svälter ihjäl efter ett par år. All bark i ringen måste dock avlägsnas och även eventuella levande grenar under barkringen måste också tas bort, annars överlever trädet. I naturvårdssammanhang är ringbarkning en bra metod för att snabbt också tillgången på död ved i ett område, till glädje för bland annat insekter, fåglar och svampar. Vi tycker att vår frågeställares önskan om att göra detta i sin egen trädgård är ett alldeles utmärkt initiativ. Bilden är tagen av E. Wilson.
Jag har ett äppelträd som jag skulle vilja ha ihjäl utan att fälla det, för att gynna insekter, svampar, och andra organismer. Jag ringbarkade det för fyra år sedan, men det ser fortfarande lika friskt ut som alltid! Nu börjar jag snegla på pluggar med roundup, men jag är bekymrad för att det kommer leda till att inga organismer kan bo där när trädet väl är dött. Då är ju ansträngningen förgäves. Vad tror ni: påverkar roundup hur attraktivt insekter tycker att trädet kommer vara, eller finns det någon annan snällare metod att ha ihjäl ett stående träd?
Det kan ta tid att döda trädet med ringbarkning, men om det stått så i fyra år så har du nog inte fått bort all innerbarken. Möjligtvis kan roten också överleva om det finns rotskott med blad.
Roundup bör inte påverka vedlevande insekter, men det är nog inte tillåtet för dig att använda. Ett annat tips är att skaffa ostronskivlingsmycel från ett ”svamphus” och stoppa in i borrhål med plast runt. Då kan du senare skörda svamp från trädet.
– Allan Rasmusson
Ett bra initiativ! Jag håller annars med Allan: Det finns anledning att undersöka om ringbarkningen verkligen var komplett.
Roundup-pluggar får dessutom inte längre säljas i Sverige, så det alternativt är ute ur leken, så att säga. En giftfri metod är i alla händelser att föredra av säkerhetsskäl. De äggläggande insekterna kommer inte att välja bort ett eventuellt giftigt träd, utan det är larverna av arter som lever av själva träet som får stryka på foten. Trädet riskerar alltså att bli en slags ”ekologisk fälla”, det vill säga något som ser bra ut men i själva verket är det motsatta.
Vad kan det här vara för fjäril? Jag såg den i våras, i april, på en grusad skogsbilväg strax utanför Kalmar.
Brun flickfjäril, Archiearis parthenias, är en vacker mätare som flyger i skogen tidigt på våren. Larven utvecklas framförallt på björk, och fjärilen finns i nästan hela landet. Bilden är tagen av Åke Johansson.
Det är en brun flickfjäril, Archiearis parthenias. Det är en dagaktiv fjäril i fjärilsfamiljen mätare (Geometridae) och en av de allra första mätarna som visar sig på våren. Den ses gärna sittande på marken i skogsgläntor och på skogsbilvägar, och flaxar iväg när man närmar sig. Larven utvecklas framförallt på björk, och fjärilen finns i nästan hela landet.
Hornlocke, Phalangium opilio, är en av de vanligaste Pappa Långben-spindlarna i södra Sverige. Till skillnad från sina släktingar spindlar, saknar de giftkörtlar. Istället nyper de av bitar av maten och stoppar direkt i munnen. Lockespindlar äter nästan vad som helst, och är aldrig farliga för människor. Bilden är tagen av Didier Descouens.
Den fråga om småkryp som jag hör allra oftast i mitt klassrum som biologilärare på grundskolan är utan tvekan om Pappa Långben [lockespindlar, red. kommentar] kan bitas människor eller inte. Kan de det?
Jag hör även barn som säger att de har blivit bitna av en lockespindel. Kan det stämma?
Det är jättesvårt att hitta bra källor på just detta och på nätet hittar vi en salig blandning av olika och även motstridiga uppgifter. Till exempel, att lockespindeln är giftig som en geting, inte har huggtänder, inte gift, att den äter ägg och växter, och att det är en rovspindel som jagar. Så då blir en viktig följdfråga: Hur och vad äter en vanlig lockespindel? Om den saknar gift, hur dödar den då en mindre insekt? Sprutar den fortfarande in syra som fräter upp bytet inuti och sen suger i sig det, och har den i så fall en snabel, eller hur äter den?
Lockespindlar (Opiliones) kan nog inte bita en människa särskilt hårt, eller inte alls skulle jag tro. De har käkar (chelicerer) som den biter med när den tar byten. Men förhållandevis så är de väldigt små och jag tror inte de kan bita igenom människohud. Möjligtvis att de kanske kan nypas lite, om lockespindeln är stor. De har inga giftkörtlar, som deras släktingar spindlarna har.
Lockespindlar är allätare. Det betyder att de äter lite allt möjligt, främst små insekter, växter och svampar, men också as och annat dött material. De har som sagt inga giftkörtlar och smälter inte bytena utanför kroppen (som andra spindeldjur), utan kan faktiskt äta bitar av föda med sin speciella mun, som kallas stomotheca. När den tar små insekter biter den tag med käkarna och stoppar in i munnen. I munnen har de salivkörtlar som utsöndrar saliv, som påbörjar matsmältningen. Hur lång tid detta tar vet jag inte.
Kommentarer