Iglar är vanliga i olika slags vattendrag i hela Sverige. Hundigeln, Haemopis sanguisuga, är en av våra allra största arter. Den förväxlas framförallt med blodigel på grund av sin storlek, men blodigeln har på ryggen vackert orangeröda längsränder som är lätta att se.
Jag såg den här simmande saken i en damm i Klockhusparken i Beckomberga (Stockholm), idag den 19 april. Går det utifrån de dåliga bilderna att säga vad det är det för något?
Det är en igel av något slag, och om den var relativt stor tycker jag att hästigel, Haemopis sanguisuga, är en rimlig kandidat givet den helt mörka färgen, men det får ses som en fingervisning. Den förväxlas framförallt med blodigel, Hirudo medicinalis, som dock har gulröda längsband som syns tydligt på ryggen. Hästigeln är spridd i södra Sverige och förekommer i många olika slags stillastående vatten.
Vad kan detta vara? Vi är inte alls säkra, men gissar på att det rör sig om en del av något slags frö.
Vi hittade den här sakeni sängen idag. Vi har trott att vi fått in mygg i sovrummet, men är inte så säkra längre efter detta fynd. Är det vägglusskal, eller något annat?
Jag kan inte riktigt se vad det är för något på bilden, men någon vägglus är det helt klart inte. Jag tycker närmast att det ser ut som en del av ett frö, men jag är inte säker. Att det däremot inte rör sig om någon slags insekt är alldeles tydligt, och det är därför inte detta som orsakar eventuella kliande bett. Kanske kommer någon av mina kollegor närmare.
Koltrasten, Turdus merula, är en av våra mest älskade fåglar. Den förgyller verkligen vår- och sommarmorgnarna med sin skönsång och vackert blanksvarta fjäderdräkt. Men hur fort växer en koltrast? När börjar de häcka, och hur ser deras kärleksliv ut? Vi reder ut begreppen. Bilden är tagen av Malene Thyssen.
Jag håller på att skriva en faktatext om koltrasten och undrar över ungfågeln. När får den sin vuxna fjäderdräkt? Är det först året efter? När kan den häcka för första gången? En fråga till: Stämmer det att koltrasthanar kan ha flera honor inom samma revir? Och byter de partner varje år?
Koltrasten har fortfarande sin ungfågeldräkt när den flyger ut ur boet vid ungefär två veckors ålder. Då påminner de ganska mycket om honor i färgteckningen, men de har en litet bredare mungipa som finns kvar sedan tiden i boet (en fågelunge är ju mest mage och mun).
Koltrastarna byter till sina första vuxna fjäderdräkt (det kallas för att fåglarna ”ruggar”) med start under sommaren, och hela bytet tar en dryg månad att genomföra. På höstkanten ser de nästan ut som vuxna koltrastar, men det finns en del detaljer i fjäderdräkten som skiljer åldersklasserna åt. Dessutom är näbbfärgen ett bra kännetecken – hos koltrastar under det första kalenderåret (alltså året som följer efter att de kläcktes) är näbben i regel påtagligt mörkare, hos honor nästan helmörk. På samma sätt har unga koltrasthanar inte en lika intensivt gul ring runt ögat.
Koltrasten börjar häcka året efter att den kläcktes. Såvitt jag vet är koltrastar socialt monogama, men det finns rapporterade förekomster av att en hane har mer än en hona. Däremot är de inte alltid genetiskt monogama – studier har visat att omkring var femte koltrasthona har parat sig med en annan hane än den som tar hand om hennes ungar. Parbildningen håller, såvitt jag vet, länge eller till och med hela livet. Men livet kan ju vara olika långt beroende på tur och otur – i fallet koltrastar är det, som för de flesta småfåglar, stor risk att bli uppäten av en rovfågel. Om det sker kommer partnern som är kvar att hitta en ny kamrat.
När det gäller ursprungsfrågan om polygyni (alltså en hane med flera honor) är det också värt att nämna att rödvingetrupialen (Agelaius phoeniceus), som på engelska heter red-winged blackbird, har hanar som håller harem. Det kan leda till viss förvirring vid slagning på internet, eftersom namnet är till förvilling likt vår ”Eurasian blackbird” eller bara ”blackbird”. Men det är helt olika typer av fåglar, där rödvingetrupialen hör till fågelfamiljen trupialer (Icteridae) och koltrasten till familjen trastar (Turdidae).
Koltrasten, Turdus merula, bygger gärna bo alldeles i människans närhet. Det gör koltrasten ganska hårt ansatt, inte bara från till exempel lösa katter och skator, men också om de väljer att bygga på en plats som ser jättebra ut, men i själva verket är dålig eller till och med farlig. Det brukar kallas för en ”ekologisk fälla”. I det här fallet har koltrastarna valt att häcka inne i frågeställarens vedbod. Kommer ungarna att hitta ut ur det öppna fönstret på egen hand? Bilden är tagen av J.J. Harrison.
En koltrast har byggt bo i vår vedbod. Nu har ungarna börjat hoppa omkring. Det är två våningar i vedboden och koltrastboet är på nedervåningen. Mamma flyger in från ett trasigt fönster på övervåningen. Behöver vi hjälpa dem ut och i så fall när, eller kommer mamma koltrast att hjälpa ungarna istället? Vi har tidigare hittat en död unge som inte kunde ta sig ut.
Ska vi låta dörren till vedboden vara öppen så de kan hoppa in och ut?
Detta låter både spännande och litet besvärligt. Vedboden i det här fallet påminner om vad som brukar kallas för en ”ekologisk fälla” – alltså något som ser attraktivt ut för djur, men i själva verket är dåligt eller rent av farligt. Det är säkert bra att häcka i vedboden eftersom koltrastar annars är kraftigt utsatta för bopredation av såväl däggdjur som andra fåglar. Däremot är det ju direkt dåligt om de flygga ungarna inte kan ta sig ut, och jag är lite skeptisk till att det är möjligt bara genom ett litet hål i en fönsterruta (jämför med en kräftbur, till exempel). Samtidigt är fåglar, och andra djur också för den delen, mer påhittiga än vad vi brukar mena att de är.
Jag hade ändå låtit dörren stå öppen, för att vara på den säkra sidan.
De fotosyntetiserande blågröna bakterierna (cyanobakterierna) i släktet Nostoc bildar karakteristiska kolonier i flera olika typer av sötvatten. På just den här bilden ser vi kolonier av bakterien Nostoc pruniforme, som på svenska kallas för sjöplommon. Kan det vara detta som vår frågeställare såg på Muskö i Stockholms skärgård? Bilden, som är tagen av Anna-Maria Särnhult, har inte med denna fråga att göra.
I slutet av maj noterade jag små runda, flytande bollar utmed kanten på sjön Lövhagsträsk, som ligger på sydöstra Muskö. De var gröna och genomskinliga, och 3-8 centimeter i diameter. Egentligen tyckte jag att det såg ut som om det fanns ett litet kräftdjur eller en gråsilvrig fisk inuti. Ett grodyngel var framme och åt på ytan. Vad är det som jag sett?
Bilden följde förvisso inte med frågan, men på beskrivningen låter det som att det skulle kunna vara sjöplommon, Nostoc pruniforme, som inte alls är någon frukt utan istället en geléartad koloni av blågröna bakterier (cyanobakterier). De är inte så vanliga och hittas framförallt i ganska näringsfattiga sjöar.
Vi har skrivit mer om sjöplommon (och släktingen sjöhjortron) här. Där hittar du mer information och bilder att jämföra med.
Gallstekeln Andricus sieboldi, som saknar svenskt namn, gör galler på späda ekgrenar. Under det första året är de röda, under andra året blir de bruna och på våren under tredje året har de hunnit bli ljusa och fårade. Då kläcks de vuxna djuren genom ett hål i sidan. Dessa ”kläckhål” syns tydligt längst till vänster, i mitten, och längst till vänster i bilden, som är tagen av Jonas Lindström.
På en gren av en ek fanns några konstiga utväxter som var omkring 5 millimeter stora. Några var färska och några var gamla. Är det någon sorts gallstekel?
Med all sannolikhet har du hittat gallstekeln Andricus sieboldi (saknar svenskt namn). De röda gallerna är färska (årets), medan de fårade med utkläckningshål är tre år gamla. Som andra gallsteklar har den en komplicerad livscykel och du kan läsa mer om den på den här länken.
Sköldlusen Parthenolecanium corni förekommer på flera olika fruktträd och buskar, och ställer i Sydeuropa till en del problem i odlingar. Den droppformade kroppen är typisk. Som vuxna är djuren enfärgat bruna, men i tidigare livsstadier är de tjusigt randiga, som här. Bilden är tagen av Jonas Lindström.
På en björnbärsreva fanns något som såg ut som knubbiga, 5 millimeter långa, larver, men de var rätt hårda. Vad kan det vara?
Jag bedömer att detta är yngre honor av sköldlusen Parthenolecanium corni. Som fullvuxna är de mer enfärgat bruna, men i något yngre stadier är de randiga på detta vis. Typiskt med den högvälvda, droppformade kroppen.
Arten lever på många olika fruktträd och bärbuskar (inklusive björnbär) och kan vara ett problem i frukt- och bärodlingar längre söderut. Hur mycket av ett problem den är i Sverige vet jag inte.
Här och här är två länkar med fina bilder av djur i ”ditt” utvecklingsstadium.
Strutbräken, Metteucia struthiopteris, förekommer vild i hela södra Sverige, men är också en vanlig trädgårdsväxt. Bilden är tagen av David Kornhall.
Är detta safsa? Om inte, vad är det då?
Observationen gjordes nära bebyggelse i Frösakull, nordväst om Halmstad i juli 2023. Växtplatsen är en lummig, fuktig lövskog, som större delen av dagen ligger i skugga. Det var ett stort bestånd, som helt dominerar sitt område. Många av stänglarna mer än meterlånga.
Det är strutbräken, Matteuccia struthiopteris. Finns både som vild och som förrymd trädgårdsväxt.
– Stefan Andersson
Strutbräken, Metteucia struthiopteris. Förekommer vild i näringsrika bäckdalar och sumpskogar i hela Sverige, men odlas också ofta och ses ofta förvildad efter trädgårdsutkast.
Pantersnigel, Limax maximus, är en av våra allra största landsniglar. Till skillnad från en del andra sniglar äter pantersnigeln mest dött växtermaterial, och är alltså en nedbrytare som inte utgör något hot trädgårdsodling. Roligt är också att pantersnigeln allmänt anses vara en fiende till mördarsniglar, eftersom den äter av dess ägg.
Den här typen av sniglar har vi sett många av de senaste åren. Är det något vi ska försöka bli av med eller inte?
Bilden visar en pantersnigel, Limax maximus (som ibland kallas för leopardsnigel). Det är en av våra allra största landsniglar och den förekommer ganska allmänt i Götaland. Till skillnad från en del andra sniglar äter pantersnigeln framförallt dött växtermaterial, och fungerar alltså som en nedbrytare. Den är därför inget hot mot trädgårdsodling. En annan rolig aspekt med pantersnigel är att den allmänt brukar anses som en fiende till mördarsnigeln, eftersom den äter av dess ägg. Om det stämmer vet jag inte riktigt (det finns, vad jag vet, inga riktiga studier på området), men eftersom pantersniglarna lever av dött växtmaterial finns det i alla fall ingen anledning att avlägsna dem från trädgården!
Ett fält fyllt med vackert blommande vallmo. Stämmer det att rödaktiga blommor dyker upp senare på säsongen? Om det är så, vad kan det då bero på? Kanske reagerar tidigt- och sent flygande blombesökande insekter olika starkt på olika färger? Vad tror ni?
Våren är här och det är gott om gula, blå och vita blommor. Men varför är det så ont om röda, så här års? Finns det någon nackdel med röd färg på våren? Röda eller rosar blommor som tjärblomster, tistlar, vallmo, med flera, blommar ju först senare.
Detta var en rolig och intressant fråga! Jag har inte tänkt på det, men observationen stämmer nog. Jag vet inte mycket om det, men visst måste det ha att göra med vilka pollinerande insekter som är ute och flyger? De tidiga blommorna är kanske mest beroende av bin och blomflugor och liknande, medan de senare högsommarblommorna kanske är mer beroende av fjärilar? Och är det då så att de har olika syn, det vill säga att det är känsliga för olika färger? Intressant tycker jag – kanske kan någon sinnesbiolog fylla på med mer information?
Kommentarer