Brokparasitsteklar (i den stora parasitstekelfamiljen Ichneumoidae) använder sitt långa äggläggningsrör för att komma åt att lägga ägg i intet ont anande insektslarver som senare skall bli ett levande matförråd för stekelns avkomma. När äggläggningsröret inte används hålls det inneslutet av ett skyddande hölje. Vår expert tror att den här brokparasitsteklen är arten Ephialtes manifestator, som gärna besöker bihotell i trädgårdar. Bilderna är tagna av Jonas Lindström.
Jag hade besök av parasitsteklar i mitt bihotell i Matvik utanför Karlshamn. De hade rätt olika storlek. Det största var 5-6 centimeter inklusive äggläggningsröret. Det jag inte sett tidigare var att stekeln använder ett mindre och tunnare ”spröt” som den förde in i bon i mitt bihotell. Är det långa sprötet också ett äggläggningsrör, eller är det ett skydd?
Detta är en hona av en parasitstekel i familjen Ichneumonidae, på svenska brokparasitsteklar. Det finns ett par släkten i underfamiljen Pimplinae som ser ut ungefär såhär, nämligen Dolichomitus, Ephialtes, Townesia och Liotryphon. Dessa släkten är inte helt lätta att skilja åt på bilder, så jag vågar inte med 100% säkerhet säga vilken av dem det är. Men sannolikt rör det sig om arten Ephialtes manifestator, som är en vanlig besökare på just bihotell. Den till synes korta första leden på bakkroppen framifrån räknat (ungefär hälften så lång som nästa) styrker detta ytterligare.
Det är mycket riktigt honans äggläggningsrör som sticks in i boet för att lägga ägg. När äggläggaren (ovipositor) inte används så ligger den skyddad innanför ett skyddande hölje som på engelska kallas för ”ovipositor sheath” (”äggläggarskida”). Detta består av två halvor som är delade längs mittlinjen. Här är en fin film som visar hur äggläggningen går till hos en art med ett ännu längre äggläggningsrör går till:
Pilfinken, Passer montanus, trivs bra i människans närhet, och häckar gärna i såväl fågelholkar som i andra hålrum. Här är ett par pilfinkar slagit sig ned på en balkong i Hammarby Sjöstad i Stockholm. Spillningen under balkongen är typiskt för pilfinkar. Bilderna är tagna av Ingmar Eidem.
Vi har fåglar som bygger bo under en balkong där det saknas en plåt. Det hamnar spillning 8 meter under balkongen. Vi ser att det är pilfinkar som flyger in, men vi vet inte om det är bara deras spillning vi ser på marken. Kan det vara några andra fåglar?
Jag ringmärker en del pilfinkar och de låter ofta visa vad de tycker om att bli fångade, genom att göra ifrån sig. Den till synes ganska fasta spillningen på bilden stämmer väl in på mina erfarenheter av artens toalettvanor.
Trädgårdsborre, Phyllopertha horticola, är en av de vanligaste skalbaggarna i gruppen bladhorningar i södra Sverige. Namnet kommer av att de yttersta segmenten på antennerna (”hornen” i äldre litteratur) är omvandlade till bladformade skivor. När skalbaggen använder antennerna är det vanligt att den spretar med skivorna, vilket förklarar varför det ser ut som att den har två treuddar framtill. När den vilar ser antennerna mest ut som boxhandskar. Trädgårdsborrens larver lever av växtrötter, gärna i gräsmattor, och kan svärma i väldiga mängder i maj och juni. Bilden skickades in av Anna Brauner.
Min svägerska har jättemånga sådana här skalbaggar runt sitt sommarhus vid sjön Tisaren utanför Örebro. Jag har försökt hitta vad det är för något, men utan framgång. Det är spröten fram som är som två treuddar som verkar ställa till det. Vet ni vad det är för något och kan den vara skadlig för huset?
Det är en trädgårdsborre, Phyllopertha horticola, som är en av våra allra vanligaste skalbaggar i gruppen ”bladhorningar” (Scarabaeoidea på vetenskap). Den spretigt behårade kroppen är typisk. De kan förekomma i stora mängder under våren och försommaren. De gör ingen skada alls för huset, men däremot kan larverna vara besvärliga för gräsmattan. Trädgårdsborrens larver lever nämligen i jorden där de äter bland annat gräsrötter. Utomlands kan det vara ett besvärligt skadedjur i spannmålsodlingar. Under normala omständigheter har vi inga sådana problem här, så det bästa att göra är att helt enkelt släppa ut skalbaggar som eventuellt letat sig inomhus.
Sandödlan, Lacerta agilis, är vår mest sällsynta ödla. Den trivs på öppna, solvarma marker i södra Sveriges kustband, men förekommer också i flera isolerade inlandspopulationer. Under parningen är hanarna särskilt vackra med sina smaragdgröna kroppssidor. Just den här sandödlehanen förgyllde nationaldagsfirandet utanför Blankaholm söder om Västervik i nordöstra Småland.
Vi har ett torp strax utanför Blankaholm i Kalmar län, Småland. Mitt på dagen idag, på Nationaldagen, kikade denna vackra ödla fram. Torpet ligger mitt ute i skogen så teoretiskt sett borde det ju vara en skogsödla. Men när jag googlar så tycker jag att det mer liknar en sandödlehane i parningsdräkt. Kan det stämma? Sandödlor är väl ganska ovanliga?
Jag gissar att om det finns en ödla, så borde det också finnas fler i närheten? Hur får vi dem att trivas på bästa sätt? Vad äter de? Ska man sätta ut vatten åt dem eller är det bättre att de får klara sig själva?
Absolut en sandödla! Det kraftiga huvudet, den klargröna färgen och mönstret längs sidolinjen är typiskt för en hane sandödla i parningsdräkt. Fint fynd! Även om det inte finns så mycket sand just runt Blankaholm så är östra Småland ett bra område för arten. Gissningsvis betyder det att ni har fina miljöer runt omkring er, med solvarma bryn, glesa buskmarker, lite spridda rishögar, kanske lite varma stengärdsgårdar eller någon halvöppen kraftledningsgata. Ödlorna behöver inget av er, men om ni på något sätt kan bidra till att landskapet runtomkring bibehålls i ett lagom igenväxt tillstånd, så är detta väldigt positivt för ödlornas möjligheter att upprätthålla ett bestånd i området.
– Viktor Nilsson-Örtman
Det är mycket riktigt en vackert utfärgad sandödlehane. Det är vår mest sällsynta ödla, med starkast fäste i södra Sveriges kustband. Det finns också flera lokala och isolerade populationer i inlandet. Moderna fynd av arten, samt mer information om dess ekologi, finns på den här länken.
Skogsödlor är aldrig såhär gröna, har gul- eller orangeaktig buk vid parningen, och de är dessutom smäckrare jämfört med de ganska kraftigt byggda sandödlorna. Skillnader i kroppsformen kan såklart vara svårt att se utan att ha arterna sida vid sida. Men det finns också flera andra karaktärer som skiljer arterna åt. På din bild syns bland annat att det ryggen har ett ganska brett område med fjäll som ligger på rad – det brukar röra sig om 10-16 fjällrader. Hos skogsödlor ligger bara några stycken fjäll på rad längs ryggmitten, så ”mittlinjen” är påtagligt mycket smalare. Tittar man ännu närmare ser man att sandödlornas framfotsklor är 1,5 till 2 gånger så långa som bakfotsklorna. De använder framfötterna att gräva med. Hos skogsödlor är fram- och bakfotsklorna lika långa.
Precis som Viktor skriver är det bästa ni kan göra att fortsätta att sköta om markerna så att det är gynnsamt för ödlorna. Viktigt att det inte växer igen för mycket så att det blir kallt och skuggigt. Sandödlor gillar öppen mark. Det är i regel också bra att undvika eller minimera moderniteter som plattläggningar och pedantiskt skötta gräsmattor , som förvisso alla är bekväma för oss men direkt dåliga för djur och natur eftersom det är svårt för till exempel småkryp och växter att leva där.
Koltrasten, Turdus merula, bygger öppna bon, gärna alldeles i människans närhet. Det är inte ovanligt att de väljer att använda ett bra bo flera gånger under en häckningssäsong, men det är inte lika säkert att boet kommer falla mamma koltrast i smaken nästa år igen. Bilderna är tagna av Mimmie.
Vi har koltrastar på vår tomt och nu lägger de sina ägg i ett bo för andra gången. Boet finns inne i ett cykelförråd. Det är trevligt att ha dem på nära håll och kunna följa ungarnas utveckling, och de verkar inte tycka att vi stör allt för mycket eftersom de knappt lämnade boet i slutet av förra omgången när vi kom in där (och valt att lägga en omgång till nu). Ska vi ta bort boet i höst, eller kommer de kunna/vilja återanvända boet nästa år igen?
Det händer att koltrastar använder samma bo mer än en gång inom en häckningssäsong, men jag vet faktiskt inte om det är känt att de gör det mellan olika år. Jag tror att det är mindre sannolikt eftersom kvarlämnade fågelbon brukar försämras en hel del under hösten och vintern, men mycket märkligt händer ju i naturen.
I alla händelser kommer koltrastarna inte avskräckas från att häcka hos er nästa år om ni väljer att ta bort boet. Ett argument för att ta göra det är att nya bon innehåller långt färre parasiter (kvalster, loppor och löss, till exempel) än bon som legat kvar från förra året. Samma sak märks tydligt om man rensar sina fågelholkar jämfört med om man låter bli. Studier har också visat att det går lite bättre för fågelungar som får växa upp i bon utan blodsugande hyresgäster.
Smutsstinkfly (Reduvius personatus) är en stor, chokladbrun rovskinnbagge som trivs i äldre hus och byggnader där den äter allehanda smådjur. Som liten är smutsstinkflyet svår att få syn på. Larven har nämligen egenheten att kamouflera sig med dammtussar och annan smuts. På grund av den här egenheten, tillsammans med en väldig aptit, kallas smutsstinkflyets larv ofta för ”dammlejon”. Just den här kompisen filmades av Josefine Andersson.
Jag undrar vad det är för en liten insekt i videon? Fann den i köket häromveckan och tror aldrig jag sett något liknande. Jag trodde först att det var en liten dammtuss!
Det är larven av en rovskinnbagge som kallas för smutsstinkfly på svenska och heter Reduvius personatus på vetenskap. Det vuxna djuret är ganska stort, chokladbrunt med långa vingar och långa antenner. Larven ser ut såhär, för den kamouflerar sig med damm och annat smuts. Därför kallas den ibland för ”dammlejon”.
Var rädd om den – smutsstinkflyn är glupska rovdjur som effektivt tar hand om andra smådjur de flesta inte tycker så mycket om, till exempel silverfiskar.
– Andreas Nord
Tack så mycket för informationen, jättekul att veta mer om smutsstinkflyet! Som fullvuxen känner jag igen den. Det lilla dammlejonet verkade trivas på kökshyllan och kändes lite snopen när jag släppte ut den. Här är vi rädda om alla djur, även de få silverfiskar som bor här får åka ut med glaset!
Rodnande fjällskivling kan påminna om sin kusin stol fjällskivling, som är en läcker matsvamp. Vi har tre olika rodnande fjällskivlingar i Sverige och de är ganska knepiga att skilja åt sinsemellan, varför de inte brukar rekommenderas som matsvamp. Att skilja dem från stolt fjällskivling är däremot enkelt, eftersom denna har vattrad (”fläckig”) fot medan de rodnande fjällskivlingarna har en alldeles jämnt färgad dito. Bilderna är tagna av Anna P Thomell.
I en trädgård i Lund växer just nu (23 augusti) stora svampar som ser ut som stolt fjällskivling i gräsmattan. Är det det?
Nej det är inte stolt fjällskivling utan en av släktingarna bland de rodnande fjällskivlingarna. Vi har 3 olika arter varav två ofta hittas i trädgårdar och parker, på jordar med lite högre kvävehalt. Många mår inte bra av att äta dem och då de är lite knepiga att säkert skilja åt rekommenderar jag inte rodnande fjällskivling som matsvamp.
Gulkantad dykare (Dytiscus marginalis) är bland de största av de cirka 130 olika dykarskalbaggarna som lever i Sverige. Den lever hela livet i vatten, men måste vara en skicklig flygare så att den kan sprida sig till nya platser. Dykare är snabba, skickliga simmare och därmed en stor fara för olika mindre vattendjur. Är man så stor som den gulkantade dykaren får till och med fisk- och grodyngel akta sig! Bilderna är tagna av Jeanette Hjärtström.
Kan ni identifiera skalbaggen vi hittade hemma hos oss i Mauritsholm utanför Linköping? Vi hittade den död på vår uppfart i början av maj. Vi har googlat men inte hittat någon som ser ut som denna. Kan den sett annorlunda ut när den levde?
Det här är en dykarskalbagge, alltså en skalbagge i familjen Dytiscidae med omkring 130 arter kända i Sverige. Såväl larver som vuxna djur är helt bundna till vatten, men de vuxna är skickliga flygare eftersom de måste kunna sprida sig mellan olika vattendrag. Det kan man till exempel se på vårkanten när dykare ofta landar på bilens tak eller motorhuv, eftersom blänket från lacken för skalbaggen att tro att det är en vattenspegel. På samma sätt kan det komma sig att dykare hittas inomhus, eftersom de gärna flyger på natten och då dras till ljuskällor.
Just det här djuret hör till släktet Dytiscus, som innehåller en handfull arter i Sverige. Det är våra allra största dykarskalbaggar, tydligt större än nästan alla andra. För att bestämma dem måste man undersöka utskotten på bakhöfterna, och lyckligtvis har ni tagit en bild på djurets undersida som gör detta möjligt. Bilden visar att det rör sig om gulkantad dykare, Dytiscus marginalis. Det är en av de mer allmänna arterna i släktet. Det är en hane, vilket ses på att mellanbenets fotleder är förtjockade och försedda med många små borst. Hade djuret haft frambenen kvar hade ni sett att det där funnits stora sugkoppar. Detta använder dykaren för att fånga och hålla fast honor i samband med parningen. Honorna saknar dessa modifieringar av benen, men har istället räfflade täckvingar som gör det svårare för hanen att fånga henne.
Hade dykaren haft bakbenen kvar hade ni sett att dessa är kraftigt utplattade och ser ut nästan som åror. Dykare simmar bra och snabbt, och rör på bakbenen precis som vi rör årbladen i en roddbåt. Såväl larver som vuxna Dysticus-arter är glupska rovdjur som kan ta ganska stora byten som till exempel småfisk och grodyngel.
Gallmyggor, som den här korngallmyggan (Mayetiola destructor) kan ställa till stor oreda i växtodlingar. Det forskas därför intensivt på hur man lättast kommer till bukt med dem. Att gallmyggor påträffas inomhus i så stora mängder att de blir till en olägenhet har vi dock inte hört om tidigare.
Jag bor i Södra Sandby i Skåne och har under framför allt juni, juli och augusti problem med att gallmyggor tar sig in i huset via spaltventilerna i fönstren. De förekommer i sådana mängder att det blir ofräscht, för övrigt gör de ingen skada. De är så små att de filter som krävs i ventilerna för att hålla dem ute istället ger så dålig ventilation i huset att den lösningen är ohållbar. Har ni tips på något eller några ämnen som avskräcker dem att komma in i huset? Jag har än så länge beställt myggolja som innehåller bland annat citrongräs och lavendel, men det är inte säkert att gallmyggor ogillar samma ämnen som vanliga stickmyggor. Har ni tips på andra (fredliga) lösningar?
Jag har aldrig hört talas om att gallmyggor (myggfamiljen Cecidomyiidae, med omkring 700 påträffade arter i Sverige) förekommer i sådana stora mängder att de blir till en olägenhet inomhus. Det brukar framförallt vara en angelägenhet för jordbruket, där gallmyggor kan orsaka ekonomiska förluster. För just sådana gallmyggor bedrivs forskning för att minska skadorna, och bland annat feromonfällor har provats ut. Andra gallmyggor är riktiga nyttodjur, eftersom deras larver lever av bladlöss, och dessa bör inte bekämpas med mindre än att alternativet med fler skadedjur i trädgården är mer lockande. Det är såklart svårt att ge råd utan att veta just vilka arter det är som avses. Om det verkligen är gallmyggor som tar sig in, så hade jag undersökt i vilken mån de feromonfällor som används inom jordbruket kan köpas och användas av privatpersoner.
En annan slags mygga som ofta förekommer i stora mängder inomhus under sommaren är fjädermyggor (myggfamiljen Chironomidae, med drygt 500 arter som anses bofasta hos oss). De svärmar i stor myckenhet, och kan bilda stora moln kring trädtopparna och i skyddade skogsbryn under vår- och sommarmånaderna. De dras gärna till ljus på nätterna, och letar sig därför ofta inomhus. Utan att ha sett bilder på dina djur är det såklart svårt att veta säkert, men jag skulle gissa att det kanske är just fjädermyggor som besvärar er.
Mitt tips – oavsett vilken slags mygga det rör sig om – är att sörja för att använda mycket täta myggnät (det finns bland annat finmaskiga metallnät som fungerar), men jag förstår att det kan påverka luftkvalitén i huset som du redan nämner. Det är också bra att inte låta lamporna vara tända efter mörkrets inbrott i rum som inte används för stunden. Att ha ”mysbelysning” och öppet fönster i sovrummet för att skapa god stämning, brukar också vara ett utmärkt sätt att få väggar, tak, och lampskärmar fulla med fjädermyggor. ”Problemet” brukar dock vara begränsat i tid, eftersom svärmningsperioderna (alltså när myggorna kläckts och ger sig ut på friarstråt) brukar vara ganska korta.
Strätta, Angelica sylvestris, är en storvuxen ört med flikiga blad och stora blomflockar. Den förekommer över hela Europa, särskilt på fuktig mark som stränder och ängar, samt på av människor störda marker som vägrenar och diken. Förr i tiden användes strätta för en rad olika kulturändamål, bland annat i växtfärgning och till örtteer. Bilderna är tagna av Ingegerd Engvall.
Vad är detta är för växt? Den växer i en slänt ner mot vatten strax utanför Järbo i Gästrikland. Vi brukar slå där men är nu fundersamma på om det är sprängört som ju är giftig. Vi ser denna växt ofta i dikena efter vägarna där vi bor.
Växten på bilden är en strätta, Angelica sylvestris. Den hör till familjen flockblommiga växter (Apiaceae), dit också bland annat hundkäx och kirskål räknas.
– Stefan Andersson
Strätta, Angelica sylvestris. Den förväxlas tyvärr ibland med jätteloka och blir bekämpad fastän strätta är en inhemsk art som är helt ofarlig. Sprängört har helt andra blad och är oftast inte så högvuxen.
Kommentarer