Tripsar är primitiva djur som förs till en alldeles egen insektsordning (Thysanoptera). De känns igen på sin litenhet, den långsmala kroppen och, inte minst, att vingarna har fransar runtom. Både som larver och vuxna lever tripsar av att suga ut växtsaft ur olika prydnadsväxter och odlade grödor. De kan göra svår skada och är nog så svåra att bli av med. Under sommaren svärmar flera tripsarter och då kan de vara direkt besvärliga även för människor, särskilt eftersom de gärna provsmakar på oss med sin sugsnabel. Lyckligtvis är svärmningsperioderna korta, så just de problemen löser sig själva med tiden.
Det här är sommarens värsta plåga, de kryper in i ögon och öron och det kliar överallt! De har kommit ovanligt tidigt i år, kanske på grund av värmen tidigt på sommaren. Finns det något sätt att bli av med dem och vad kan det vara för någonting?
Det är en trips av något slag, en slags ganska primitiv insekter som känns igen på en liten, långsmal kropp och vingarna som har fransar längs hela kanten. Flera arter är allvarliga skadegörare på växter, eftersom både vuxna och larver lever på att suga ut saft ur växternas celler med sin kraftiga sugsnabel. På krukväxter inomhus ser tripsangrepp typiskt ut som ”silvriga fläckar” eller ”hål” i bladen och uppstår när tripsen sugit ut allt ur växtcellen så att den dör.
Den kan vara nog så svåra att bli av med inomhus, och utomhus (där de allra flesta tripsar lever) är det nog en ganska hopplös kamp. En sak som kan hjälpa är att utnyttja att tripsar gärna dras till gula blommor. En gul frisbee eller gul burk med vatten och diskmedel (för att bryta ytspänningen) kan dra till sig ganska många trips, men problemet är såklart att du kommer att döda en massa andra blombesökande insekter också (bin, humlor, fjärilar, flugor) med mera, och det finns det ingen anledning till. På samma sätt kan gula klisterlappar (flugpapper) hjälpa en del, med samma förbehåll som för gula burkar.
Som tröst kan jag nämna att de flesta tripsarter har ganska korta perioder när de svärmar i stor mängd, så om du står ut några veckor till tror jag att problemet löser sig själv på naturlig väg.
Gräsänder finns nästan överallt och de häckar gärna alldeles nära människor. Det kan ibland leda till att vi överlappar med änderna, till exempel när honan väljer en plats att lägga ägg på. Just den här gräsanden valde att bygga sitt bo i ankarluckan på vår frågeställares båt. Kan man som privatperson göra något åt en sådan sak? Vi försöker reda ut begreppen.
Det är en gräsand som häckar i ankarluckan på min båt. Den andas tungt när jag närmar mig. Hur länge är den i behov av att vara kvar där? Jag skulle gärna använda båten, så jag undrar om det är något jag kan göra?
Fåglar kan vara ganska påhittiga när det kommer till val av boplats, och detta är verkligen inget undantag. Det är ganska lätt att förstå varför gräsandshonan tyckte att ankarluckan passade bra som boplats, för det är svårt att tänka sig en plats där hon själv och boet är mer skyddade från rovdjur. Gräsandens ruvningstid är mellan tre och fyra veckor, räknat från när sista ägget lades. Det betyder att honan, om allt går vägen, kommer att vistas i ankarluckan ganska länge. Fördelen är att ungarna är borymmare, så hela familjen kommer att försvinna så snart äggen är kläckta. Ett eventuellt problem är, beroende på vad det är för slags båt, är att ungarna kan få det svårt att ta sig över relingen och vidare ut i vattnet. Det kan vara bra att hålla lite koll på, tror jag.
Det är i utgångspunkt förbjudet enligt lag att störa eller förstöra pågående fågelhäckningar. Det finns undantag i denna lagstiftning, men dessa omfattar bara vissa arter (gräsand är inte en av dem) och under mycket speciella omständigheter när olägenheten bedöms vara synnerligen stor. Det bästa är därför att härda ut några veckor, men under den tiden passa på att njuta av förmånen att få studera gräsänderna på mycket närmare håll än vad de flesta får någonsin får uppleva.
– Andreas Nord
Tusen tack för ditt utfyllande svar! Jag förstår. Jag får kolla att de kommer över relingen. Tänkte bygga en låda eller kopia av luckan och i två steg flytta över boet, först i båten, så den vänjer sig på samma plats, sen flytta lådan till vassen. Men nu när jag läst ditt svar får det nog vara…
Människoapor på Zoologiska muséet vid Universitet i Cambridge, Storbritannien. Från vänster borneoorangutan (Pongo pygmaeus), hona respektive hane av västlig gorilla (Gorilla gorilla), schimpans (Pan troglodytes) och människa. Alla människoaporna är mer eller mindre nära släkt med oss människor, men allra närmast står vi schimpansen. Den moderna människan har ändrat kroppsform, vikt och utseende sedan hon först uppstod på grund av mutationer tillsammans med naturligt urval. Men har inte schimpanser också fått mutationer i sitt arvsanlag eftersom de är så lika människor? Borde då inte schimpanserna också ha förändrats lika mycket som vi har gjort? Vår expert reder ut begreppen.
Mutationer i DNA gjorde att Homo sapiens utvecklades till en egen art, eller hur? Varför ser schimpanser då fortfarande likadana ut efter så väldigt många år? Har inte schimpanser också haft fortlöpande mutationer i sitt DNA, som utvecklat/förändrat dem?
Det är helt sant att mutationer drabbar alla arter i liknande omfattning, framför allt så närbesläktade arter som människa och schimpans. Men det är inte bara mutationer som driver evolutionen. Det naturliga urvalet, selektionen, är minst lika viktig, om inte viktigare. Selektionen ger evolutionen en riktning och ”hastighet”. Ju starkare selektion desto snabbare evolution, allt annat lika.
Om vi ska teoretisera bara lite till pratar man om ’riktad’ och ’stabiliserande’ selektion. Riktad selektion pekar åt ett håll, mot större eller mindre kroppsstorlek till exempel. Stabiliserande selektion å andra sidan motverkar förändring. En art som är välanpassad till miljön den lever i har ingen anledning att förändras. Individer som avviker för mycket från medel-individen klarar sig antagligen sämre än andra. Det uppstår nya mutationer hela tiden, men under stabiliserande selektion leder de ofta till sämre förmåga att överleva och reproducera sig för individerna som bär på dem, och de selekteras bort. Eller, vilket är vanligast, så har de väldigt liten påverkan och kan finnas kvar mer av en slump. Arter som lever under stabiliserande selektion kan mycket väl förändras rent genetiskt, nya mutationer med liten påverkan uppstår och etableras ganska slumpmässigt, men den sammantagna förändringen på organismnivå är förhållandevis liten. Det är samma typ av organism som har samma ekologiska roll och ser antagligen likadan ut.
Om vi återgår till schimpanserna kan man anta att de varit och är hyfsat välanpassade till sin miljö. Det finns ingen stark riktad selektion som drar iväg dem åt ena eller andra hållet. Snarare finns förmodligen en stabiliserande selektion som motverkar förändring. Detta sagt under antagandet att schimpanserna verkligen har varit desamma under årmiljonerna – det kan ha hänt mycket som vi inte har koll på, förändringar som inte syns i fossil, till exempel förändringar i beteende. Människosläktet å andra sidan bytte både miljö och sätt att leva sedan vi separerade från schimpanserna. Vi har med all säkerhet genomgått flera perioder med stark riktad selektion som lett till stora förändringar.
Det är alltså antagligen helt rätt som du säger att människor och schimpanser fortlöpande haft lika mycket mutationer som förändrat våra arvsanlag. Men hos människa har selektionen gett en sammanlagt stor förändring i kroppsform, beteende, med mera, medan den sammanlagda förändringen hos schimpanserna har varit relativt liten på grund av stabiliserande selektion.
Enteroctopus dofleini saknar ett vedertaget svenskt namn, men den kallas ibland för stor stillahavsbläckfisk eller åttaarmad jättebläckfisk. Det är världens förmodligen största åttaarmade bläckfisk med en medelvikt på 15 kilo och en armvidd på mer än 4 meter. Den lever på upp till 2000 meters djup i kalla, syrerika områden i norra Stilla havet. Nya DNA-studier visar att det som vi nu kallar för Enteroctopus dofleini med stor sannolik är flera olika arter som är så lika varandra att det inte går att se vad som är vad på utsidan. Det brukar kallas för ”kryptiska arter”. Bilden är tagen av Alexander Semenov.
Finns det något svenskt namn på bläckfiskarten Enteroctopus dofleini?
Såvitt jag vet finns inget vedertaget svenskt namn på Enteroctopus dofleini, men såväl ”åttaarmad jättebläckfisk” som ”stor stillahavsbläckfisk” figurerar på internet.
Släktet Enteroctopus har nyligen genomgått taxonomiska revisioner baserat på studier av djurens arvsmassa (DNA-studier), och det verkar som att det finns flera arter i släktet av vad vi tidigare vetat om. När nya arter identifieras baserat på skillnader i DNA, utan tydliga skillnader i morfologiska kännetecken, talar vi ofta om ”kryptiska arter”. Sådana finns det gott om, i djurvärlden inte minst bland insekter och andra ryggradslösa djur.
Kan det vara ben efter en dovhjort som vår frågeställare hittade i skogen utanför Dalby i Skåne? Bilden är tagen av Kim Arehov.
Mina barn hittade lite ben i en skogsdunge i Dalby i Skåne. Tyvärr återfanns inte huvudet, men revben, troligtvis en skuldra samt överarm/underarm eller lårben/smalben. Vilket djur kan det tänkas vara?
Detta ser ut som ett skelett efter någon hjort. Givet den uppskattade storleken i förhållande till handduk och bord ligger kanske dovhjort bra till. Det är numera ett vanligt djur i hela södra Sverige.
Mitokondrien är cellens motor och producerar på egen hand mer än 90% av all energi som ett djur behöver. Nedärvningen är strikt maternell hos människor, det vill säga att vi får likadana mitokondrier som våra mödrar oberoende av hur fädernas mitokondrier ser ut. Varför är det så, egentligen? Vår expert reder ut begreppen. Bilden är gjord av Mariana Ruiz Villarreal.
Mitokondrie-DNA ärvs på mödernet. Varför är det så? Varför får vi inte mitokondriellt DNA från både fadern och modern? Vad är det som startar nedbrytningen av spermiens mitokondrier vid befruktningen? Varför bryts bara mitokondrierna från spermien och inte från ägget ned vid befruktningen? Vad är det egentligen som styr den processen och vet man varför det är så?
Det är sant att det inte är fastställt varför mitokondrier ärvs framförallt från en förälder, men en ganska rimlig evolutionär hypotes är att det minskar risken för konflikt mellan olika mitokondrier. Om både den paternella och maternella mitokondriegenotypen hade ärvts av avkomman, finns det en risk att dessa skulle konkurrera med varandra, med eventuella negativa följder för organismen som helhet. Till exempel skulle mitokondrier från pappan kunna öka sin chans att överföras i sin tur till nästa generation genom att dela sig snabbare än mitokondrierna från mamman. Ohämmad delning av mitokondrier skulle då kunna vara problematisk för cellen och leda till att avkomman dör. En lösning är alltså att se till att bara en mitokondriegenotyp överförs till nästa generation.
Paternell överföring av mitokondrier hos människan har i många fall upptäckts för att de paternella mitokondrierna har orsakat sjukdom, och det finns i vissa fall tecken på att sjukdomarna är kopplade till en ökad risk att överföras till nästa generation.
Djurspår i snön minner om den stundande vintern. Just de här spåren syntes förra vintern längs en husvägg i stockholmstrakten. Kan det vara en vessla eller en hermelin som varit i farten? Bilden är tagen av Ingela Holm.
Vilket djur har gått här (i stockholmstrakten)? Spåren följer fasaden, in under en lastpall upp på andra sidan, in under ett trädäck och sen en kort bit över gräsmattan, därefter in under grannens staket. Spåren är 1 centimeter i diameter och ganska runda. Man kan se både skutt och och tassavtryck på rad som i bilden. Inga svansavtryck. En katt verkar ha intresserat sig för djuret.
Det här tycker jag är en svår nöt att knäcka, men jag gissar att det rör sig om en hermelin eller en småvessla som strukit runt husknuten. Både hermeliner och vesslor små till mycket små, och har pariga spår tillsammans med en lång, slank kropp. I ganska lös snö som på din bild är det rimligt att tänka sig att kroppen kan lämna den här typen av ”släpspår”. Om spåret är lite äldre, så är det heller inte ovanligt att spårstämplarna blir litet utsuddade, eller åtminstone mindre distinkta. Jag håller med om att spår efter en gnagare borde ha tydligare svansspår.
Fru storskrake (i brun mössa, bakerst i bild) sparar liksom andra fåglar spermier i sin äggledare. Därför bör fåglar i teorin klara sig bra på en enda dejt för att befrukta hela sin äggkull. Många fåglar parar sig dock regelbundet genom äggläggningen, vilket forskarna tror är viktigt för att främja parbildningen. Bilden är tagen av Bengt Nyman.
Vid besök hos en mycket fågelintresserad vän diskuterade vi frågan om storskrakens många ägg/ungar och huruvida varje ägg måste befruktas för sig. Nu har jag googlat mig fram till beskrivningen på ”Fråga en biolog” för några år sedan, och får hela äggbildningen klar för mig. Men fortfarande återstår själva befruktningsfrågan. Räcker det med en enda dejt med den blivande fadern? Sparar honan sperman i äggledaren och portionerar ut den till ägg efter ägg? Och kan det i så fall hända att den inte räcker till alla ägg, eller skulle räckt till fler om det blivit en andra dejt?
Frågan om det räcker med en enda dejt är spännande. Fåglar har speciella inbuktningar på sina äggledare där honorna förvarar spermier. Lite beroende på vilken art det rör sig om kan spermierna överleva i honans äggledare i mellan 2 veckor och ett par-tre månader. I praktiken betyder det att honan skulle klara sig ganska bra på en enda dejt, eftersom ett ejakulat från hanen innehåller miljontals spermier. Många fåglar parar sig dock regelbundet genom hela äggläggningsperioden. Forskarna tror att det är viktigt för att främja parbildningen (inte olikt ömhetsbevis hos vissa däggdjur, med andra ord), medan det hos en del arter är avgörande med upprepade parningar för att bobyggande och ruvningsbeteende ska stimuleras hos honan. Jag vet inte hur det står till med just storskraken, men jag skulle tro att det är tal om upprepade parningar där också.
En spännande aspekt av fåglars befruktning är att de har det som kallas för ”polyspermi”, alltså att flera spermier tar sig in i ägget. Hos människor kan polyspermi också förekomma, men det leder till att den befruktade äggcellen förstörs. Hos fåglar är det precis tvärtom – det kan hända att bara en enda spermie, eller några få, tar sig in i ägget, men studier har visat att det allt som oftast leder till att embryot inte kan utvecklas normalt och att ägget aldrig kläcker!
Vi tänker ofta på spillning från olika hjortdjur som varianter på torra, hårda kulor. Det stämmer bra när hjortarna äter mestadels torra och svårsmälta saker. På våren och sommaren när det finns färskt foder blir spillning lösare. Just vad det är som lämnat den här spillningen utanför boden kan vi inte avgöra med säkerhet. Bilden skickades in av Rolf Tallus.
Från vilket djur är den här spillningen? Jag hittade den i mitten av maj i Gunnarsbyn, Bodens kommun i Norrbottens län.
Det är nästan omöjligt att svara på med bara en bild och innan vidare information om hur platsen ser ut eller vad som finns i närheten. Om jag ska gissa baserat bara på vad jag kan se, så rör det sig om spillning från något hjortdjur. Vi är vana vid att hjortspillning ser ut som olika varianter av torra och hårda kulor, men det gäller framförallt under höst, vinter och vår när de äter torra, svårsmälta saker som stannar så länge i magtarmkanalen att nästan allt vatten absorberas. Sommartid äter många hjortdjur en större del färsk föda som passerar fortare, och då blir spillningen lösare. Vi har skrivit om sådan ”sommarspillning” (från älg) vid några tidigare tillfällen. Kolla in den här länken.
Det är svårt att veta just vad som lämnat den här spillningen. Den känns spontant för liten för att komma från en älg och kanske är det därför mer sannolikt att det är en ren som varit i farten. En brasklapp för att fårspillning också ofta ser ut på det här sättet. Om någon drivit får genom byn borde det dock vara betydligt mer spillning spridd längs vägen där djuren gått. Som du förstår från texten är det svårt att vara säker utan mer information – så se vårt svar som en fingervisning.
Kortvingar är skalbaggar med ett mycket speciellt utseende, där vingarna är kraftigt förkortade så att nästan hela bakkroppen är bar. Det är de allra vanligaste svenska skalbaggarna. Av våra totalt 4600 skalbaggar är hela 1200 kortvingar! Just den här kortvingen hör till det stora släktet Philonthus, men vilken är det är går inte att avgöra med säkerhet. Bilden är tagen av Linda Kahn.
Den här svarta insekten har jag nu träffat på inomhus vid tre tillfällen! Den är snabb och den första jag såg smet in under en list. Den är kolsvart, 12 millimeter lång och formen är som en tvestjärt, antennerna är korta. Är den skadlig? Varför är de inomhus? Det är väl inte husbock?
Det är en skalbagge i den stora familjen kortvingar, av vilka det finns omkring 1200 olika i Sverige. De känns igen på att täckvingarna är kraftigt förkortade täckvingarna så att det mesta av bakkroppen är naken, till skillnad från hur de flesta andra skalbaggar ser ut. Just ditt djur hör till gruppen storkortvingar och förs där till släktet Philonthus. Det finns omkring 50 olika Philontus-arter i Sverige, men de allra flesta måste studeras under mikroskop för att kunna skiljas åt och inte sällan är det nödvändigt att studera skillnader i hanens parningsorgan för att avgöra arttillhörigheten. Det går därför inte att säga vilken Philonthus det rör sig om från dina bilder.
Kortvingar är fantastiskt spännande djur, med stora skillnader i födoval och ekologi. Vissa arter är nedbrytare, andra är rovdjur. Vissa lever bara i vissa slags svampar, medan andra bara finns i bon av speciella fåglar eller däggdjur. De stora arterna, som ditt djur, är i allmänhet rovdjur. Det kan absolut hända sig att de letar sig in, men ni behöver inte vara oroliga – det finns inga kortvingar som är skadedjur! Det bästa är därför att helt enkelt släppa ut dem igen. Husbock ser helt annorlunda ut, med långa, slanka antenner och täckvingar som döljer hela bakkroppen. Den ser alltså ut som en typisk skalbagge.
Kommentarer