Fråga en Biolog

Gröna myggor som bits

Nej, någon mygga är det inte trots att den stack vår frågeställare. Det är istället en så kallad ängsskinnbagge. Ängsskinnbaggar är den största gruppen bland de svenska skinnbaggarna. De flesta arterna är parasiter på växter och använder sin långa sugsnabel för att dricka växtsaft. Vissa ängsskinnbaggar är också rovdjur, helt eller delvis. Gemensamt för dem alla är att de gärna provsmakar på många olika saker, till exempel en människa som de råkar landa på. Bettet kan sticka till litegrann, men är annars helt ofarligt. Bilden är tagen av Lucas Lantz.

I ett tidigare inlägg berättar ni om någon som blivit biten av en grön mygga. Nu har precis samma sak hänt även mig och jag har tagit några fotografier. Jag blev biten klockan 10 på morgonen när jag var i min trädgård i Fagersjö, Stockholm. Den bet mig på vaden. Den är lika stor som en mygga och satte sig på samma sätt som en mygga men det stack till betydligt mer än när en mygga biter. Vad är det för något djur?

Spännande! Men någon mygga är det inte. Det är istället en skinnbagge i familjen ängsskinnbaggar (Miridae) med omkring 250 svenska arter. De är avlägset släkt med bland annat bärfisar.

Alla skinnbaggar har en lång sugsnabel som de använder för att suga i sig mat, framförallt växtsaft. Vissa ängsskinnbaggar är också rovdjur, helt eller delvis, med en förkärlek för mjuka insekter sådana som till exempel bladlöss. Det är därför ganska vanligt att ängsskinnbaggar provsmakar lite på olika saker, till exempel på armar eller ben om de råkar landa där. Det är alltså inte fråga om någon blodsugande insekt, utan om ett växtsugande kryp som gjort ett misstag.

Vilken ängsskinnbagge det handlar om räcker bilderna inte till för att avgöra. Att det inte är en mygga går dock att se på flera saker. Det enklaste är att räkna vingarna. Myggor hör till gruppen tvåvingar (Diptera) och har följaktligen bara ett par vingar. Skinnbaggar har, precis som till exempel skalbaggar, två vingpar. Ett par täckvingar som ger djuret skydd och färg, och ett par flygvingar som ligger under täckvingarna, är genomskinliga, och gör att djuret kan flytta sig från en plats till nästa. Myggor har också långa antenner med många, korta segment. Hos skinnbaggar har antennerna aldrig mer än fem, tydligt långsträckta, segment.

– Andreas Nord

oktober 26, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vad är det för skalbagge vi hittar i huset?

Läderlöparen, *Carabus coriaceus*, är en av Sveriges omkring 400 jordlöpare (skalbaggsfamiljen Carabidae). Det är vår allra största art, och faktiskt en av landets största skalbaggar. Läderlöparen är numera ganska vanlig i skogsbryn och trädgårdar i södra Sverige. Den är bara aktiv på natten, och är då ett glupskt rovdjur som jagar olika småkryp som maskar och sniglar. Bilden är tagen av Cilla Ulfberg.

Vi har bott i vårt hus i 13 år och under den tiden hittat ett flertal skalbaggar som ser ut som på bilden. Enligt Anticimex har vi inte husbock, så vad kan det då vara för någon gynnare?

Nej, någon husbock är det inte. Det är istället en skalbagge som hör till den stora familjen jordlöpare, Carabidae. Det finns flera hundra olika i Sverige. Just den här jordlöparen heter läderlöpare på svenska och Carabus coriaceus på vetenskap. Det är vår största jordlöpare, och faktiskt en av de allra största skalbaggarna i Sverige. Från att förr ha varit ganska lokal har den ökat mycket de senaste 20 åren och numera är det en vanlig skalbagge i skog och mark i hela södra Sverige. Det är ett glupskt rovdjur som äter allt möjligt, gärna sniglar och maskar. Den kan tillryggalägga ganska stora sträckor i sin jakt på mat under natten. Dagtid gömmer den sig på mörka, fuktiga platser. Tillsammans gör dessa två beteenden att man ibland kan hitta läderlöpare i kallförråd, garage, uthus, källare och liknande.

Husbocken hör till skalbaggsfamiljen långhorningar. Det är en alldeles platt skalbagge med rund mellankropp. Storleksmässigt är den ungefär en tiondel av läderlöparen.

Tummen upp för de exemplariska bilderna!

– Andreas Nord

oktober 26, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

1 Kommentar Lämna en kommentar

Vad är det för konstiga baggar?

Spetsrovbärfis, *Picromerus bidens*, är en vanlig bärfis i skogen. Där lever den som rovdjur på allehanda mjuka insekter, till exempel fjärils- och skalbaggslarver, som den spetsar med sin långa och kraftiga sugsnabel. De vuxna djuren har kraftiga taggar på mellankroppens sidor, vilket gett spetsrovbärfisen dess namn. Larverna, eller nymferna som de också kallas, påminner dock mest om små skalbaggar. I takt med att de växer kommer de att byta hud flera gånger, när kostymen blivit för liten. Den röda bärfisen mitt i bild har precis genomgått ett hudbyte. Då är spetsrovbärfisarna bärfisarna alltid mjuka och ljusare – först vita, sedan orangea och röda. Det tar någon dag innan de för sin normalt mörkare färg. Bilden är tagen av Anna Franzén.

Vad är detta? Det ser ut som svarta blanka baggar, och en röd mitt ibland dem. Jag såg dem på ett nässelblad i Arvika i mitten av juni.

Detta är larver av spetsrovbärfis, Picromerus bidens. Det är en ganska vanlig bärfis, särskilt i skogen. Det vuxna djuret har en tydlig tagg på vardera sida av mellankroppen, men larverna ser ut såhär. Till skillnad mot till exempel skalbaggar så har bärfisar ”ofullständig förvandling”, vilket betyder att de genomgår flera larvstadier innan de blir vuxna. Hos bärfisar och andra skinnbaggar kallas larverna för ”nymfer”. Mellan varje larvstadium växer nymfen och behöver därför byta hud. Det är det som hänt med det röda djuret i din bild. Om någon dag kommer den att hårdna och färgen kommer att blekna så att den ser ut som sina syskon igen. Att det är en skinnbagge och ingen skalbagge syns lättast på att de har en lång snabel där munnen skulle sitta. Den använder de att äta med. Alla skalbaggar har bitande mundelar, käkar alltså, precis som vi har.

– Andreas Nord

oktober 25, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Fortsätter en fågel att ta hand om ungarna även om den blir änka eller änkling?

Blåmesen, Cyanistes caeruleus, är en av våra vackraste fåglar. Det är också en av de allra flitigaste. Under häckningsperioden flyger mor och far blåmes med mat till ungarna uppemot 400 gånger varje dag. Vad händer då om en av föräldrarna blir tagen av ett rovdjur eller försvinner av någon annan anledning? Ger den som är kvar bara upp, eller försöker den ändå? Vi reder ut saken. Bilden är tagen av Francis C. Franklin.

Om en av fågelföräldrarna dör, till exempel en koltrast, talgoxe, eller blåmes, fortsätter då den andra att mata ungarna eller överger den boet och ungarna?

I princip kommer en ensam fågelförälder ofta att försöka föda upp ungarna på egen hand. Men det beror lite på omständigheterna. Om en förälder förolyckas ganska tidigt under häckningen är sannolikheten lägre att den kvarvarande föräldern klarar av uppgiften. Om de ändå försöker brukar ungarna vara i ganska eländigt skick när de lämnar boet. Om en förälder försvinner lite senare i häckningen så brukar det däremot gå bättre, för då har ungarna tagit sig igenom den mest intensiva tillväxtperioden och behöver alltså inte lika mycket mat. Det är lätt att förstå hur tufft det är att ta hand om fågelungarna när man tänker på att en enda blåmesförälder gör mellan 300 och 400 matningar i boet varje dag under häckningen.

Det är också mer sannolikt att en ensam hona kommer försöka föda upp ungarna, än en ensam hane. En möjlig förklaring till det är att honan har investerat mycket mer i häckningen redan, eftersom hon byggt boet, lagt alla äggen och ruvat de till kläckning ensam (för de arter du nämner). Hanen har mest bidragit med själva parningen, och lite mat till honan på boet.

Det ska också nämnas att det finns en hel rad fågelarter där antingen honan eller hanen alltid tar hand om ungarna ensam. För sådana arter gäller att ungarna dör om föräldern försvinner.

– Andreas Nord

oktober 25, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Evolution Fåglar

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Varför dör fåglarna?

Blåmes, *Cyanistes caeruleus*, och talgoxe, *Parus major*, är vanliga överallt där de förekommer. Liksom andra fåglar är de känsliga för hur mycket mat det finns när de ska föda upp sina ungar, och under år med låg födotillgång kan det hända att vissa ungar svälter ihjäl. I naturen lurar dock många andra faror, till exempel sparvhökar, katter, och för den delen också glasrutor, som gör att många fåglar får plikta med livet varje år. Varför vår frågeställare såg ovanligt många döda småfåglar utanför Hässelholm i Skåne under sommaren 2023 vet vi inte säkert, men i svaret nedan ger vi några perspektiv på observationen. Bilden är tagen av The OtherKev.

I norra Skåne, utanför Hässleholm, hittade jag flera döda fåglar i början av sommaren. Två döda troligen tornseglare, en död talgoxe och två döda blåmesar (ungar eller vuxna vid ett bo där det tidigare var fart och liv). Svälter de ihjäl på grund av brist på insekter i torkan, eller kan det vara någon sjukdom som härjar?

Det är omöjligt att svara på utan att kunnat undersöka de döda fåglarna, men jag kan spekulera. Även om småfåglar också kan drabbas av sjukdomar så är detta ovanligare under sommaren än under vintern, kanske eftersom fåglar under våren är i full färd med att föda upp ungar och därför håller sig ganska mycket för sig själva, jämfört med vintertid när större fågelflockar ökar risken att du kommer i kontakt med en sjuk artfrände. Vissa platser som frekventeras av fåglar på vintern, fågelmatningar till exempel, kan också vara riktiga smittspridare.

Det stämmer att fåglar kan vara känsliga för torka, dels på grund av den direkta vattenbristen, dels på grund av att värme och torka kan slå ganska hårt mot insektslivet. Just i år har det dock funnits väldigt mycket larver i skogarna. Baserat på våra långtidsstudier av blåmesar utanför Lund, med start i början på 1980-talet, har 2023 varit ett av de bättre åren sett till hur stora ungarna har varit. Våra kollegor som arbetar på andra håll i Skåne säger samma sak om talgoxar. Det kan ju såklart finnas lokala variationer, och i allmänhet gäller att det går sämre för småfåglar inne i städerna än ute på landet, mycket på grund av att det, relativt sett, råder stor insektsbrist i städer jämfört med på landet. Det är dock viktigt att poängtera att det även under de bästa av omständigheter är ganska hög dödlighet bland småfåglar. Omkring 80-90% av alla blåmes- och talgoxungar där under sitt första år. En av de största orsakerna till hög dödlighet är rovdjur, bland annat sparvhökar. I tätbebyggda områden är frispringande katter också en stor risk för fåglar, med uppskattningsvis 15-20 miljoner kattdödade fåglar varje år i Sverige.

– Andreas Nord

oktober 24, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Evolution Fåglar

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Finns det några helsvarta humlor?

Nej, några helsvarta humlor har vi inte i Sverige. Ibland kan gamla humlor dock se ganska mörka ut, om den ljusa pälsen har nötts bort. I det här fallet är förklaringen enklare – humlan är helt enkelt smutsig. Kanske har den förirrat sig in via skorstenen? Bilden är tagen av Mari Leander.

Jag har en fråga om den här lilla krabaten som ser ut som en humla. Den låg tyvärr död på mitt köksgolv men jag har sett dem förut. Den är väldigt liten, kanske en och en halv centimeter, och kolsvart. Vi har googlat och forskat i saken men inte hittat någon ledtråd. Vad kan det vara?

Det är mycket riktigt en humla, men vad det är för någon går inte att avgöra på bilden. Jag tror nämligen att den kolsvarta färgen kommer sig av att humlan har blivit smutsig. Det händer av och till att steklar som hittas inomhus är alldeles sotsvarta, kanske på grund av att de tagit sig in via skorstenen. Vi har skrivit om detta tidigare, här.

– Andreas Nord

oktober 24, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vad är det här för insekt?

Tallsvärmare, Sphinx pinastri, är en pampig fjäril som, liksom en kolibri, svävande besöker olika nattdoftande blommor som kaprifolm, syren och liguster. Att sen den födosöka på det här viset är verkligen en vacker upplevelse. Tallsvärmaren i videon ovan besökte en kaprifol i Jonsered strax öster om Göteborg i slutet av juni, där den fångades på film av Kajsa Villiamsson.

Den här insekten besökte just vår balkong i Jonsered (Partille) idag, den 29 juni strax efter klockan tio på kvällen. Kan det vara någon sorts svärmare kanske? Den var väldigt stor, man kunde höra ljudet från vingarna när man kom nära, och den verkade älska nektar. Den ville inte alls sitta still, och stillbilderna med mobilkameran blev väldigt otydliga, men att filma den gick betydligt bättre. Mycket nyfiken på att på svar!

Det är en tallsvärmare, Sphinx pinastri. De flyger på natten och tycker mycket om att besöka nektarrika, nattdoftande, blommor. Kaprifol är en typisk sådan växt. Det är roligt att se när de svävflyger framför blommorna, precis som på din film. Det är en ganska vanlig fjäril där den förekommer, men eftersom den huvudsakligen är ett nattdjur är det inte så ofta man ser den. Det gäller nästan alla nattfjärilar. Tallsvärmaren lägger ägg på tall, särskilt på de unga skotten och gärna ganska högt upp i kronverket. En hona kan lägga upp till 150 ägg, som kläcks efter 2-3 veckor. Larven utvecklas under sommaren och övervintrar sedan som en puppa i marken.

På den här länken kan du läsa mer om tallsvärmaren.

– Andreas Nord

oktober 23, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Stor, hårig och getingliknande insekt

Rovflugor har ett tydligt avsatt huvud med stora ögon, stora mustascher och kraftiga, nedåtriktade mundelar. Arten Laphria flava är en av våra allra största arter. Larven utvecklas i murkna tallstockar där den lever av olika skalbaggslarver. Även den fullbildade flugan är ett glupskt rovdjur som under sommaren fångar nog så stora insekter i soliga skogsgläntor. Bilden är tagen av Per Ola Larsen.

Några dagar efter midsommar satt jag på terrassen på min svärmors lantställe i Stockholm mellersta skärgård när en stor insekt kom flygande och satte sig på en flytväst precis intill mig. Jag tänkte först att det var en bålgeting, men formen stämde inte riktigt. Dessutom var den hårigare. Tyvärr hann jag bara ta en bild innan den flög iväg igen. Jag uppskattar att den var någonstans mellan tre och fyra centimeter lång.

Nej, någon geting är det inte. Det är faktiskt inte ens en stekel! Du har istället fotograferat en fluga i familjen rovflugor (Asilidae) som heter Laphria flava. Den saknar ännu svenskt namn. Det är en av våra allra största rovflugor, och den kan vara vanlig där den förekommer. En stor, pampig och högljudd fluga som är ett glupskt rovdjur på olika slags, ganska stora, insekter. Honan lägger sina ägg i murkna tallstockar och larven lever sedan av olika skalbaggslarver som också finns i stocken.

Varför är det inte en stekel då, när den är så stekellik? Det finns några saker som är bra att titta på. På din bild syns det bara ett par vingar, vilket är typiskt för flugor och myggor. Alla steklar, som getingar, bin och humlor, har två vingpar (fyra vingar, alltså). Dessutom har ditt djur något som ser ut som en kort snabel i ansiktet. Det är också typiskt för flugor och myggor – de har alla en kortare eller längre sugsnabel, men aldrig käkar. Steklar, däremot, har alltid käkar.

– Andreas Nord

oktober 23, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Vad har jag fotograferat? Är det ett småsovarbi?

Rovsteklar fångar olika slags insekter som honan bedövar och tar med till sitt bo. Hon lägger sina ägg på de bedövade insekterna. Rovstekellarverna äter sedan långsamt upp det ännu levande, men förlamade, bytet. Många rovsteklar fångar bara insekter av en viss typ. Just den här rovstekeln tror vi hör till släktet *Pemphredon*, eller närstående. Bilden är tagen av Roland Olsson.

Vad är detta? Jag kallar dem för småsovarbin, men undrar om det är rätt. När jag jämför med bilderna jag får fram när jag söker på artens vetenskapliga namn, Chelostoma campanularum, så blir jag så tveksam. Fotot är taget i Vallentuna.

Nej, något småsovarbi är det inte. Det är faktiskt inget bi alls. Det syns bland annat på den ganska långa och smala midjan (ett ”skaft” mellan mellankroppen och bakkroppen) som bin saknar, och kanske särskilt på de tunna och helt cylindriska bakfötterna. Hos alla slags bin (med ett eller två undantag) är den första leden på bakbenens fötter förtjockad, tydligt högre än bred. Det är en slags modifiering för att underlätta pollensamlandet.

Du har istället fotograferat en rovstekel i familjen Crabronidae. Vi har flera hundra olika i Sverige. De samlar inte pollen, utan istället olika slags insekter som honan bedövar och tar med till sitt bo. Hon lägger sina ägg på de bedövade insekterna, som sedan långsamt äts upp (fortfarande levande) av rovstekelns larver. Många rovsteklar är bytesspecifika, såtillvida att de bara fångar insekter av en viss typ. Kända exempel är till exempel bivargen (Philnthus triangulum) som bara fångar honungsbin. Just vilken rovstekel du har fotograferat kan jag inte avgöra med säkerhet, men jag tycker att det ser ut som ett djur i släktet Pemphredon eller närstående. Det är goda nyheter för dig, för just Pemphredon är specialister på bladlöss – de är alltså riktiga nyttodjur i trädgården!

– Andreas Nord

oktober 20, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar

Skalbaggsjätte i Västerbotten

Vi bor i Ängersjö i Västerbotten och fick besök av denna jätte. Vad kan det vara för en?

Det är en tallbock, Monochamus sutor. Den hör till skalbaggfamiljen långhorningar, av vilka det finns omkring 120 olika i Sverige. De flesta är knutna till död ved, där larverna utvecklas under ett till flera år. I tallbockens fall är det just tall som gäller, precis som namnet antyder.

Tallbock är ganska vanlig över hela landet, men det är sällan man får se den så fint som ni sett den. Den kan dock besöka vedupplag eller nymålade hus om man brutit färgen med terpentin. Det är en hane på bilden, vilket syns på de väldigt långa antennerna och den smala bakänden. Honan är betydligt kortare antenner och så är hon lite rundare om baken.

– Andreas Nord

oktober 19, 2023

andreasnord

Inlägget postades i

Djur Ekologi Insekter

Kommentarer

0 Kommentarer Lämna en kommentar