Puktörneblåvinge, Polyommatus icarus, är en av våra vanligaste blåvingar. Larven lever på olika särskilt på käringtand, men även andra ärtväxter som röd- och vitklöver faller den i smaken. Den vuxna fjärilen flyger från tidigt på sommaren. Hanarna är vackert blå, medan honornas grundton är brunaktig. Bilden är tagen av Kina Bentzen.
Jag har en trädgårdsblogg och skulle skriva lite om de fjärilar jag sett i min trädgård i Hofterup utanför Löddeköpinge i Skåne. Men jag kan inte luska ut vad den här lilla bruna fjärilen som jag fotade i början av sommaren är. Tycker inte det stämmer med brun gräsfjäril och är lite lite på om det är luktgräsfjäril. Vet ni vad det är för fjäril?
Jag tycker att det ser ut som en sliten hona av en puktörneblåvinge, Polyommatus icarus. Det är en av våra allra vanligaste blåvingar och den förekommer i vitt skilda miljöer. Den flyger också tidigt på året, med start redan i maj, till skillnad från flera andra blåvingearter. Larven lever på olika slags ärtväxter, hos oss särskilt på käringtand.
Gallstekeln Andricus quercusramuli (som saknar svenskt namn) ger upphov till mycket karakteristiska ”bomullsgaller” på ekar. Nya galler är vita precis som på den här bilden men med tiden mörknar dem för att till sista vara kaffelattefärgade. Inuti gallerna finns flera små kammare där stekelns larver lever. Det kan finnas upp till 20 larver i en enda gall. Bilden är tagen av Margareta Pilemalm.
Detta gjorde mig konfunderad. Vad är det?
Jag tycker det ser ut som en såkallad ”bomullsgall” som orsakas av gallstekeln Andricus quercusramuli, som lever just på ek. Arten saknar för närvarande ett svenskt namn.
I början av året är bomullstrådarna snövita som på din bild, men de blir brunare efterhand. I gallen finns många små rum (kammare) där larverna lever. Det kan finnas upp till 20 larver i en enda gall. På den här sidan kan du se fler bilder, inklusive genomskärningar av gallerna.
Lusflugor (flugfamiljen Hippoboscidae) är en ganska liten grupp i Sverige, med ett tiotal olika arter. I hela världen finns omkring 150 olika. De lever på blod eller hudutsöndringar från olika ryggradsdjur och är utmärkt välanpassade för att hålla sig kvar bland fjädrar eller päls. Flera arter flyger bra, och rör sig aktivt runt i jakten på ett lämpligt värddjur. Det är vanligt att de bryter av sina egna vingar när de ”träffat rätt” och slagit sig till ro i pälsen. Den lusfluga vi oftast träffas på när vi rör oss i skog och mark är hjortfluga, Lipoptena cervi. Den är särskilt vanlig under svamp- och bärplockningstiden i början av hösten. Bilden är tagen av Maria Öhman.
Vad är det för kryp vi hittade på vår balkong på tredje våningen? Den är mörkt brunsvart, 3 till 4 millimeter lång och fastnar hårt på alla olika underlag som hud och papper.
Det är en lusfluga, en grupp flugor som förs till familjen Hippoboscidae. I hela världen finns omkring 150 olika arter, och i Sverige ett tiotal. De lever på blod eller hudutsöndringar på olika ryggradsdjur, och är som ni har märkt väl anpassade för att hålla sig kvar i fjäderdräkt eller päls. Arter som har välutvecklade vingar flyger omkring för att hitta ett värddjur, och hos flera av dem bryts vingarna av när de ”träffat rätt” och slagit sig till ro i pälsen. Just vilken lusfluga ni har hittat kan jag inte avgöra från bilden. Det finns några olika kandidater med det allmänna utseendet, så detaljstudier krävs.
På hösten träffar många svamp- och bärplockare på hjortflugan (som ibland kallas för älgfluga eller hjortlusfluga), Lipoptenacervi. Det är en stor, bärnstensfärgad lusfluga som lever på olika hjortar som älg och kronhjort. Eftersom människor påminner litegrann om sådana djur i storlek är det vanligt att hjortflugorna landar på oss, och ibland tar ett litet smakprov. Lokalt kan de förekomma mycket rikligt och det är då vanligt att de följer med oss hem genom att lifta med kläder eller i hårbotten. Hjortflugan är vanligast i september, men kan också ses i mindre mängder under sommaren. Er bild påminner om en hjortfluga, men osvuret är bäst utan att ha undersökt djuret ordentligt.
Den här alldeles svartpudrade getingen hittades död inne hos vår frågeställare. Vi tror att det är en drottning som övervintrat i en skorsten, vaknat till liv och letat sig in. Sotet gör att bakkroppens normalt gulsvarta mönster inte syns. Bilden är tagen av Tomas Österman.
Jag hittade en svart insekt sittande död inomhus i Danderyd norr om Stockholm. Den ser ut som en geting eller ett bi för mitt otränade öga, med storlek som en större geting (kanske 20 millimeter lång). Är detta en udda färgvariant eller annan art ?
Det är mycket riktigt en social geting – alltså sådana getingar som bygger stora pappersbon – och att döma av storleken är det en drottning. Drottningarna övervintrar på frostfria platser och vaknar till liv när vårsolen kommer. Min gissning är att just den här drottning övervintrat i ett smutsigt område, kanske i eller nära en skorsten, och därigenom fått sin svarta färg. Om hon fått ett bad hade den tjusiga gulsvartrandiga kroppen framträtt.
Vi har skrivit om getingar som tagit skorstensvägen in förut, se det här inlägget.
Klibbticka, Fomitopsis pinicola, är en av de vanligaste vedsvamparna på gran. Här ser klibbtickan lite märklig ut. Vår expert gissar att fruktkroppen börjat växa på en stående död stam som fallit ganska nyligen så att tickan hamnat uppåt och tillväxten blivit lite konstig. Bilden skickades in av Emil Byström.
Kan ni hjälpa mig att identifiera svampen på den bifogade bilden? Är det någon form av ticka? Det var min sambo som såg den i Småland.
Det ser ut att vara en klibbticka, Fomitopsis pinicola, en ganska vanlig ticka som oftast bryter ner granved, men också i viss utsträckning hittas på boklågor. Här gissar jag att fruktkroppen börjat växa på en stående död stam som fallit ganska nyligen och då har tickan hamnat uppåt och tillväxten blir lite konstig. Den grå delen till vänster är den äldsta, den orange i mitten är den växande kanten och det vita till höger är det tillväxande porlagret. Fruktkropparna är fleråriga och växer till med ett nytt porlager varje år, så änge det finns något ”ätbart” att hämta i veden den finns i. Om den får fortsätta växa kommer den att bli än konstigare i formen eftersom porlagret vill orientera sig mot marken. Om den däremot fått växa ostörd hade den blivit tydligt hovformad och, på en grov låga, kunnat bli rejält stor. Den största jag sett växte på gammal grov boklåga och var över 40 centimeter bred.
Bokoxen, med det tungvrickande vetenskapliga namnet Dorcus parallelipipedus, är en skalbagge i den lilla skalbaggsfamiljen ekoxbaggar (Lucanidae). Bokoxen finns bara i sydöstligaste Sverige, där den utvecklas i grov, vitrötad lövträdsved. Särskilt tycker den om bok, men ibland kan den också gå på ek. Eftersom grov, död ved är en stor bristvara i landskapet är bokoxen ganska sällsynt. Glädjande nog tycks den dock ha ökat något under 2010-talet. Bilden är tagen av Lena PerssonParköparen, Carabus nemoralis, är en av våra största jordlöpare. Den är vanlig i södra Sverige, men den syns sällan på dagen. Nattetid, däremot, är purpurlöparen ofta lätta att hitta när den springer omkring i jakt på andra insekter, maskar och sniglar. Ett riktigt nyttodjur, med andra ord. Bilden är tagen av Lena Persson.
Jag hade en ekbockshane i min trädgård i Störlinge på Öland där jag bor. Honom kände jag ju lätt igen. Men igår, i mitten av juni, hade jag en bagge jag inte känner igen på min trappa. Kan det vara en ekbockshona? Den var 3-4 centimeter lång. Dagen efter räddade jag en liten bagge från en vattenspann. Den var metallglänsande och 2 centimeter lång. Vad har jag fotat?
Den fyrkantiga, mattsvarta baggen är en bokoxe, Dorcus parallelipipedus, som tidigare kallades för mindre ekoxe. Det är en ganska sällsynt skalbagge, vars larv utvecklas i rötskadad lövträdsved under ganska lång tid, gärna i bok. Eftersom död ved är ett livsutrymme som är ganska sällsynt i landskapet så finns det inte så många platser bokoxar och andra veddjur kan leva på. Den var tidigare rödlistad. Det är en hane, vilket syns på de ganska kraftiga käkarna. Ekoxens hona (som jag tror du menar, ekbock ser litet annorlunda ut men finns också på Öland) är kullrigare och blankare, oftast mer eller mindre kastanjefärgad, och spolformad med en mellankropp som är smalare än bakkroppen. Bokoxen är svart, matt och rektangulär, med en mellangrupp som är något bredare än bakkroppen.
Den större, purpurfärgade skalbaggen är en jordlöpare som heter parklöpare på svenska och Carabus nemoralis på vetenskap. Det är ett vanligt djur överallt där den förekommer, men man ser den sällan eftersom den är nattaktiv. Det är ett glupskt rovdjur som nattetid gärna förser sig av maskar, sniglar och andra mjuka smådjur. Ditt djur är en hane, vilket syns på att framfötternas fotleder är stora och breda. Det är vanligt att jordlöpare har så (andra skalbaggar också, för den delen).
Ringduvan, Columba palumbus, bygger ett enkelt bo av några korslagda pinnar. Och det kan den göra under nästan hela året. Det beror till stor del på den speciella duvmjölken de matar sin ungar med, eftersom det gör att duvorna inte alls är lika beroende av att det finns mjuka insekter eller annan lättsmält mat till ungarna. Bilden är tagen av Marek Szczepanek.
Jag har en duva på min altan. Först trodde jag att den var skadad eftersom den varit där hela morgonen och förmiddagen. Senare anslöt två duvor till och det verkade på som om balkongduvan väntat på dem, för den började flaxa med vingarna när de kom såsom små fågelungar gör när de tigger. Men är det inte lite sent att ha en knappt flygfärdig unge på hösten? Kommer den klara sig om den inte kan flyga? Ska jag göra något för att hjälpa den?
Även om de flesta av våra fågelarter har ganska tydligt avgränsande häckningsperioder så finns vissa fåglar som kan få ungar nästan hela året. Till dessa hör ringduvor, som jag gissar att det handlar om hos er. En av anledningarna till att det kan fungera är att duvor matar sina ungar på ett speciellt sätt. Till skillnad från en talgoxe som fångar fjärilslarver och spindlar som ungarna sväljer hela, matar duvor (och en del andra fåglar) sina ungar med ”krävmjölk” (eller duvmjölk). Duvmjölken påminner om däggdjursmjölk i vissa avseenden, men den är mycket tjockare (som keso, ungefär) och innehåller högre halter av protein och fett. Däremot har den inga kolhydrater (mjölksocker, eller ”laktos”). En annan viktig skillnad är att duvmjölk produceras av både honor och hanar.
Under den första tiden efter kläckningen matas ungarna med ren duvmjölk. Det är en bra sak för en fågelunge tidigt i livet. Eftersom föräldrarna inte behöver äta något själva för att göra duvmjölken, kan de lägga mycket mer tid på att värma ungen innan den fått sina fjädrar. På så sätt löser duvorna en av de andra stora utmaningarna med att häcka sent på året – att ungarna fryser ihjäl. Efter en dryg vecka börjar föräldrarna introducera fast föda i ungarnas diet, för att senare gå över till endast fasta födoämnen. Under hela tiden i boet ”förädlar” föräldrarna dock födan i krävan, så att den blir mjuk och lätt att svälja.
Vi har skrivit mer om duvungar på vintern tidigare, på den här länken.
En svala gör ingen sommar, men nog hör ladusvalorna (Hirundo rustica) sommaren till. De långa stjärtspröten och röda strupen är typiska och skiljer ladusvalan från hussvala som också trivs nära människor. Bilden är tagen av Dion Art.Ladusvalans bon är robust och kan sitta kvar under lång tid om det är skyddade från väder och vind. Ungarna kan dock påverkas negativt i ett äldre bo, för där finns det ofta många olika slags blodsugande parasiter. Bilden är tagen av Mario Modesto Mata.
För 10 år sedan byggde ladusvalor ett bo under nocken på vår carport. De senaste åren har boet varit obebott men i år flyttade de första två svalor som kom, in i boet. Hur hittar svalorna boet? De har ju sannolikt inte bott där tidigare.
Kul att du har svalor till och från hemma i carporten. Just ladusvalan är nu i en period av minskning i Sverige så extra kul att de kommit tillbaka till er.
Nu till din fråga. Först blir jag lite förvånad över att boet finns kvar efter så lång tid (10 år!), men det är kanske inte ovanligt med ett ladusvalebo om det ligger helt skyddat för regn, snö och vind.
I vilket fall, är det något fåglar är bra på så är det att leta efter och finna boplatser, när tiden är inne. Dina (förmodat nya) ladusvalor har i grunden samma sökbild efter bra platser som de som en gång byggde boet, så jag är inte förvånad alls. Att de däremot använder exakt samma bo och inte bygger nytt förvånar kanske lite. Året efter en lyckad häckning har ett småfågelbo ofta en hel del fågelparasiter kvar i bomaterialet, som de nya fåglarna vill undvika, och då bygger man hellre nytt. Det är därför man skall rensa sina holkar inför kommande häckningssäsong. Men efter så många år som 10 så är rimligen alla parasiter försvunna från tidigare häckning och om konstruktionen håller så varför inte bara flytta in?
Markskinnbaggen Rhyparochromus vulgaris har ett begränsat utbredningsområde i Sverige. Sitt starkaste fäste har den i Östergötland. Djuret lever av olik fröer det hittar på marken. Vintertid söker den sig gärna inomhus för att övervintra, men något skadedjur är det inte. Bilden är tagen av Eva-Stina Öhlin.
Denna här otäckingen har invaderat mitt hus. Jag tror att den kom in via veden. Vad är det för något?
Detta är alls inget skadedjur, utan en skinnbagge (som inte är släkt med skalbaggar, trots att de har liknande namn) som heter Rhyparachromus vulgaris på vetenskap. Ett svenskt namn saknas fortfarande.
Den hör till skinnbaggegruppen ”markskinnbaggar”, och lever liksom sina släktingar på marken där den suger näring ur olika slags fröer. Just Rhyparochromus vulgaris är ganska spännande eftersom den har en speciell utbredning i landet, där den egentligen bara är vanlig på Vikbolandet och annars förekommer lokalt och sällsynt. Det verkar också som att den här arten, mycket mer än nära släktingar, gärna söker sig inomhus eller till vedbodar för att övervintra. Jag delar därför din bedömning att djuren nog kommit in med ved. Men ni kan vara lugna -det här är aldrig ett skadedjur. Släpp ut djuren ni hittar inomhus igen, tycker jag.
Vi har skrivit mer om Rhyparochromus vulgaris tidigare. Du hittar inläggen på den här länken.
VIlket djur är det som lämnat detta på plattläggningen i Nynäshamn söder om Stockholm? Kan det vara en ringduva, eller är det något helt annat? Bilden skickades in av Gunilla Rosengren.
På vår plattsättning i Nynäshamn, under en stor ek, har en fågel bajsat. Men det är så pass mycket så jag undrar vilken fågel det kan vara. Plattan på bilden är 20×12 centimeter och jag skulle bedöma att spillningen är 6-7 centimeter stor.
Detta tycker jag ser mystiskt ut. Känslan är att det rör sig om spillning efter en fågel, baserat på vad jag tolkar som urinsyra (det vita i fågelspillning) längst upp i bilden. Kan det då kanske vara spillning från en ringduva, som ju gärna besöker, eller till och med bosätter sig i, trädgårdar. Att det är så mycket spillning förklaras i så fall mest sannolikt av att fågeln suttit på samma kvist under en längre tid så att det samlats avföring. Det kan nog inte vara tal om ett enskilt toalettbesök. Jag tycker dock att spillningen ser väl stor ut för att komma ifrån en duva.
Kommentarer