Körbärsplommon, Prunus ceraifera,används ofta som ymunderlag när man ympar in mer kulinariskt intressanta plommonsorter. När plommonträdet försvagats eller dött, skjuter körsbärsplommonet ofta upp rotskott. Bilderna är tagna av Leif Wallentinsson.
Jag har varje höst under 20 år årligen klippt sly på vår sommarstugetomt. Klipper med sekatör så långt ned jag förmår, men de ger inte vika. Jag har alltid trott att det var slån, men fick detta falsifierat av en vän häromdagen. Det spelar i och för sig ingen roll vad det är, men man vill ju känna sin fiende. Vi har inte slån på tomten i övrigt och inget annat som jag kan härleda till slyn, möjligtvis några halvdöda plommonträd.
Det är rotskott av körsbärsplommon, Prunus ceraifera, en art som ofta används som ympunderlag när man ympar in plommon (eller andra ”ädlare” Prunus-arter). Den skjuter ofta upp när plommonträdet försvagats eller dött.
Paprika är en odlad variant av spansk peppar eller chili, men saknar trots det alla former av hetta. Det beror på en förändring i paprikornas genetiska kod som gör att de inte producerar ämnet capsaicin, som ger andra chili-sorter sin hetta. Styrkan hos olika chilisorter anges i scovillegrader, efter den amerikanske apotekaren Wilbur Scoville. Testet går ut på att en mängd av frukten späds ut i alkohol, tills det inte längre går att förnimma någon hetta. Styrkan är helt enkelt graden av utspädning. En paprika, som inte har något capsaicin, mäter 0 grader, en habanero-chili över 100 000 grader och världens numerera hetaste chilisort ’Pepper X’ har hela 2 700 000 scovillegrader! Som jämförelse mäter pepparspray omkring 2 000 000 scoville.
Vi sitter och klurar på varför vissa paprikor är svaga i smaken medan vissa är superstarka. Vad är poängen med det ur växtens synpunkt? Den borde väl vilja ha smaskiga frukter som djur vill äta, så att fröna sprids?
Paprika (Capsicum annum var. grossum) kommer från en vildväxande art av spansk peppar från främst Mexico och Centralamerika. Den kom till Europa med spanjorerna i slutet av 1400-talet. Européerna kallade den för peppar eftersom den var stark som svartpeppar (Piper nigrum), som var en välanvänd krydda från Indien. Men paprika och andra chilifrukter är faktiskt släkt med potatis!
I Mexico verkar den vilda arten ha använts länge innan man började domesticera och förädla den. Ordet chili härstammar troligen från Aztec-språket Nahuatls ord chili. Dagens odlade varianter skiljer sig dock en del från de ursprungliga, och just paprika är den enda sorten av spansk peppar som inte producerar ämnet capsaicin som ger de andra chilifrukterna sin hetta. Avsaknaden av capsaicin beror på en recessiv (icke-dominant) gen, vilket upptäcktes av forskare i Ungern.
Capsaicin – styrkan på frukten, alltså – är ett försvar mot predation och är alltså ett sätt att förhindra att de flesta djur äter av frukterna. Fröna av den vilda spanska peppar-arten sprids bara av fåglar. De påverkas nämligen inte av capsaicin och kan därmed äta frukterna och sprida fröna effektivt.
Att det finns variation i paprikans smak som vi människor uppskattar beror främst på hur den odlats och mognar. Sedan finns det ju alltid en naturligt stor variation inom arter, och det gäller även smak och styrka inom Capsicum annum-arten.
Flera av tryfflarna i svampsläktet Tuber är riktiga delikatesser. Hit hör bland annat den läckra albatryffeln som skördas i Italien, och bourgognetryffeln som växer vilt på Gotland. I Mellansverige finns dock inga ätbara Tuber-tryfflar. Trots detta vore det mycket intressant att få reda på just vilken tryffel vår frågeställare grävt upp. Bilden är tagen av Göran van der Maaten.
Idag när jag skördade vitlök i Jämtland så grävde jag samtidigt upp knölarna på bilden här ovanför. De har en angenäm doft. Den största är cirka 20 millimeter i diameter, och den minsta cirka 10 millimeter. Jag har aldrig under alla år stött på något liknande i jorden häruppe!
Jättespännande knölar som du har hittat. Det ser att vara tryffelsvampar av släktet Tuber. Alltså samma släkte som den kulinariska albatryffeln i Italien och bourgognetryffeln som växer vild på Gotland. Dessa svampar växer i symbios med träd eller buskar, till exempel ek och hassel, och jag undrar därför om det finns några sådana i närheten av din vitlöksodling.
Tyvärr finns det inga kulinariska Tuber-arter i Jämtland och dina exemplar är inte ätbara, men det är ändå mycket intressant att ta reda på vilken art det är. Om du har kvar något exemplar så är svampexperten Ellen Larsson på Göteborgs universitet mycket intresserad av att sekvensera och artbestämma dem. Hör av dig till redaktionen för Fråga en Biolog för att få hjälp med adressuppgifter och information om hur du skall skicka svamparna.
Svart skogssnigel är en av våra vanligaste landmollusker. Den är vanligtvis kolsvart, men här och var finns det populationer av svarta skogssniglar som saknar förmågan att bilda den svarta färgen. På andra håll finns det nästan klarröda svarta skogssniglar. Just dessa skogssniglar hittade vår frågeställare i en bokskog i Halland. Bilderna är tagen av Elemi.
Jag såg flera vita sniglar i Åkulla bokskogar i Halland i somras. Är det svarta skogssniglar, fast en albinoform? Fyra individer var på samma ställe och en individ såg jag lite längre ifrån de andra.
Med stor sannolikhet är dessa vackra sniglar mycket riktigt vita exemplar av svart skogssnigel (Arion ater). Den är vanligtvis kolsvart, men vita exemplar (som saknar förmågan att bilda det svarta pigmentet melanin) förekommer på spridda platser i landet.
Det finns också en underart av svart skogssnigel som är vackert tegelröd (röd skogssnigel; Arionater ruber). Den är oftast mer intensivt färgad än den snarlika mördarsnigeln (Arion vulgaris), men alla är nära släkt med varandra och kan bilda hybrider.
Havsbollar, från engelskans ”sea balls”, är mycket tätt sammanflätade rottrådar från olika sjögräs. Rötterna slits loss när det stormar och blåser, och den gängse uppfattningen är att bollarna formas med hjälp av vågrörelser. I Sverige är det ganska ovanligt att hitta havsbollar, men många medelhavsresenärer är bekanta med dem..
Vi brukar semestra på norra Österlen sedan många år, och har i år reagerat på att det i år dykt upp dessa bollar på stranden. Våra vänner som bott i området hela sitt liv säger att de aldrig sett liknande tidigare. Jag tycker mig ha sett liknande på semestrar utomlands och gissar att det är någon typ av alg, men vilken? Och varför dyker de plötsligt upp nu? Vi har sett dessa på stranden i Friseboda och Rigeleje, alltså längs kusten söder om Åhus.
Ni har hittat så kallad ”havsbollar” eller ”strandbollar” (fritt översatt från engelskans ”sea balls” respektive ”beach balls”), som består av mycket tätt sammanvävt växtmaterial från havet. Det allra vanligaste verkar vara att de består av rottrådar från olika slags sjögräs som slitits upp i samband med kraftiga stormar. Den gängse uppfattningen är att själva bollarna formas när vågor slår in mot land och drar sig ut i havet igen.
Det hör inte till vanligheterna att hitta havsbollar i Sverige, men på kontinenten förekommer de här och var som du själv har noterat. Sommaren i Skåne har varit osedvanligt blåsig på många håll, så jag gissar att det kan förklara varför du har hittat havsbollar just i år. Om de har lokalt ursprung, eller har blåst in långväga ifrån, kan jag dock inte svara på.
Bålgetingblomfluga, Volucella inanis, är en av våra största blomflugor, som förekommer sparsamt i södra Sverige och längs Norrlandskusten. Bålgetingblomflugans larv utvecklas i getingbon, och den vuxna flugan flyger i skogsbryn, där den gärna besöker flockblomstriga växter, under hög- och sensommaren. Bilden är tagen av Kristina Bengtsson.
Idag, 22 augusti, hittade jag något som ser ut som en väldigt stor blomfluga i Jämjö, Blekinge. Vad är det för art?
Det är en bålgetingblomfluga, Volucella inanis, som är en av våra allra största blomflugor. Flugan flyger i skogsbryn på högsommaren och hittas framförallt i olika slags blommor. Larven utvecklas, som hos andra Volucella-arter, i getingbon, där den äter såväl avskräde som getingarnas larver.
Från och med nu, och en bit in på hösten, bör man också hålla utkik efter den nära släktingen Volucella zonaria, som ännu saknar svenskt namn. Den är en nykomling i Sverige, men har blivit vanlig framförallt i stadsmiljö. Den är snäppet större än bålgetingblomfluga, och har bland annat rödbrun, inte svart, mellankropp (där vingarna fäster).
– Andreas Nord
Tack för ett utförligt svar och mycket intressant information!
I södra Sverige har flera olika slags valnötsträd planterats in i parker och trädgårdar. De läckra nötterna är mogna på hösten, men behöver befrias från sitt fruktskal och torkas ordentligt innan de kan ätas.
Vad är detta för frukt och går den att äta? Den växer på ett stort träd som är cirka 15 meter högt, i en trädgård i Sundbybergs kommun. Frukten ger ifrån sig en citrusliknande doft och är klibbig.
Den går absolut att äta! Frukterna du hittat är valnötter. Den goda nöten finns innanför fruktköttet, som är hårt och beskt, och har ett starkt färgämne. Nötterna är mogna på hösten, och då brukar fruktköttet ändra färg och spricka upp litet. Avlägsna köttet och låt nötterna ligga luftigt för att torka under några veckor. Då blir de bäst. Tänk på att valnötsskal har starkt färgämne, så när du skalar frukten är det bra att ha handskar på sig.
På sina håll går det att hitta valnötter i naturen, eftersom olika djur, bland annat kråkfåglar, gömmer nötterna i marken för att äta vid ett senare tillfälle. Det kallas för att ”hamstra”. Här i Skåne kan en råka till exempel gömma tusentals valnötter under en enda höst. Den hittar flera av dem igen, men den har inte så bra minne att den kommer ihåg var den la precis varenda nöt. På det sättet kan valnötsträd spira upp lite varstans där kråkfåglar finns.
Kvadratspindeln, Araneus quadratus, tillhör spindelfamiljen hjulspindlar. Hit hör också flera andra stora och spektakulära svenska spindlar, till exempel den allmänna korsspindeln. Typiskt för hjulspindlarna är de runda och ganska stora spindelnäten som de spinner för att fånga sin mat. På sensommaren har hjulspindlarna hunnit växa till sig ordentligt, och vissa individer kan bli riktigt stora. De är dock, liksom nära nog alla svenska spindlar, helt ofarliga för människor.
Den här spindeln fanns i en trädgård i Böksholm, Småland. Den kröp på kroppen och var lagom stor. Jag borstade snabbt bort den, men hann ta en bild. Jag tycker den ser läskig ut! Vet ni vad det är?
Det är en hjulspindel som kallas för kvadratspindel på svenska, och heter Araneus quadratus på vetenskap. Den är en nära släkting till korsspindel, och lever på liknande sätt. Såhär på sensommaren har alla hjulspindlar hunnit bli vuxna, och då ser man dem ofta kring hus och hem. Det är bra att ha spindlar där eftersom de äter upp olika slags besvärande flygfän som flugor och myggor.
Kvadratspindeln är vanlig i Götaland, men förekommer också längs nästan hela Norrlandskusten.
Ängsskinnbaggen Placochilus seladonicus lever bara på åkervädd (Knautia arvensis). Den förekommer spritt över hela Sydsverige, men hittas inte överallt där det växer åkervädd.
Jag arbetar som naturvårdsbiolog och tog denna bild på några åkerväddsantennmalar under en inventering i somras. Först när jag tittade lite noggrannare bilden såg jag att det även satt en skinnbagge i blomman. Vet ni vad det är för något?
Det är ängsskinnbaggen Placochilus seladonicus, en art som saknar svenskt namn. Det är ett stort och pampigt djur – med ängsskinnbaggemått mätt – som lever monofagt just på åkervädd. Arten är lokalt vanlig över hela Götaland, men den finns inte överallt där det växer åkervädd.
Hoppstjärtar är en mycket primitiv insekt som numera betraktas som en helt egen grupp bland de ryggradslösa djuren. De gör skäl för namnet – i baken har alla hoppstjärtar ett gaffelliknande utskott som de använder för att ta fart och hoppa iväg, ibland ganska långt. I Sverige finns omkring 300 olika slags hoppstjärtar. De trivs där det är fuktigt, och äter helst olika slags organiskt material som svampsporer, alger, eller döda löv. Videon skickades in av Ida Knutsson.
Nu är det andra sommaren vi får in såna här små kryp. De kan vara så pyttesmå att de knappt syns, men ibland är de upp till några millimeter långa. Vi ser dem på kvällarna, när de kryper på fönsterblecken ute och tar sig in vid öppna fönster. Snabba kryp när man kommer dem nära. Inomhus ser vi dem mest i badrummen. Vad kan det vara?
Det ni ser är hoppstjärtar (ordningen Collembola). Det är ett uråldrigt djur som tidigare räknades som en insekt, men i modernare tid oftast anses som en helt egen grupp bland leddjuren. Namnet avslöjar också lite om deras beteende. Tittar man på undersidan med en lupp så ser man att de har en ”hoppgaffel” i bakänden. Den används som en hävstång för att ge djuret fart, och gör att de kan sticka iväg i hög hastighet när man kommer för nära. Du skriver själv att de är väldigt snabba när det gäller!
I Sverige har vi omkring 300 olika slags hoppstjärtar. De flesta är vanliga, och de är inga skadedjur. Snarare är de nedbrytare – och därmed nyttodjur – som äter diverse annat dött organiskt material som svampsporer, mögel och döda löv. Ibland kan de också äta tunna rötter i fuktig jord, till exempel i blomkrukor, men inte heller då brukar hoppstjärtarna orsaka märkbara problem.
Kommentarer