Flera olika slags blomflugor har vattenlevande ”råttsvanslarver”. Själva råttsvansen kan vara mycket längre än larvens kropp och är i själva verket ett andningsrör. En slags snorkel, alltså. Det gör att larven kan leva långt nere i dyn men ändå andas luft från atmosfären. Bilden är tagen av Patrik Persson.
Vad är detta? Den simmade omkring i en kartong på en odlingslott i Helsingborg i somras.
Det är en så kallad ”råttsvanslarv” som flera olika slags blomflugor har, bland annat slamflugor (blomflugesläktet Eristalis) och solflugor (blomflugesläktet Helophilus). Själva svansen fungerar som en snorkel och gör att larven kan leva i små vattensamlingar med låg syrehalt eftersom den kan utnyttja syrgas i luften.
Vi har skrivit mer om råttsvanslarver tidigare. Följ den här länken för mer information.
Solpaneler kan göra stor nytta för elproduktionen. Men behöver själva panelen miljöanpassas, så att vattenlevande insekter på jakt efter nytt livsrum inte förväxlar den stora, blanka ytan med en vattenspegel? Såvitt vi vet föreligger inga vetenskapliga studier som angriper denna fråga.
Jag hörde ett inslag på radio där man förordade solpaneler som är tydligt kantade, så att det inte blir en sammanhängande stor blank yta. Orsaken var att dykarskalbaggar tror att solpanelerna är en vattenyta och kraschar mot taket. Jag lyckas dock inte hitta någon referens på detta. Är det något ni känner igen?
Det låter rimligt – dykarskalbaggar och andra vattenlevande insekter flyger långa sträckor för att kunna sprida sig mellan olika vattendrag. En blank yta ser ut som en vattenspegel och brukar attrahera stora mängder djur. Det klassiska exemplet är en motorhuv på en bil parkerad i skogen i den första vårsolen. Där landar det nästan alltid dykare.
Om det finns forskning som utvärderar olika typer av solpaneler, vet jag dock inte. I sammanhanget är det också viktigt att komma ihåg att det stora hotbilderna mot vattenlevande djur inte är solpaneler. Det är istället förstöring av habitat, till exempel vid exploatering eller utdikning, samt miljöförstöring (bland annat övergödning) som på allvar ställer till det för våra smådjur. Det är givetvis viktigt att till exempel solpaneler miljöanpassas så långt det är möjligt, men vi måste samtidigt ta tag i de verkliga orsakerna till att det går sämre för våra smådjur på många platser.
Öronvivlar är växtätare och tycker mycket om prydnadsbuskar som syren, liguster och snöbär. De vuxna djuren gnager på bladen, medan larverna äter på rötterna. Därför är öronvivlar vanliga i trädgårdar varifrån de kan komma in i våra bostäder. Vissa arter kan också utvecklas i blomkrukor. Till de senare hör växthusöronviveln (Otiorhynchus sulcatus), som är en av våra vanligaste arter. Bilden är tagen av Sofia Rosenquist.
Jag har precis flyttat in i en lägenhet i ett gammalt hus i Kalmar. Jag har upptäckt flera exemplar av en skalbagge som jag undrar över. Såg en gammal fråga med svar och kanske är detta också en vivel? Är den skadlig för hus och inventarier? Hittills har jag släppt ut dem. Vet inte om de springer tillbaka!
Vinkeln är lite svår, men det bör röra sig om en växthusöronvivel, Otiorhynchus sulcatus. Normalt sett är den svartglänsande med guldglänsande fläckar av borsthår, men just ditt djur ser ut att vara täckt av torkad jord eller liknande smuts som gör att den ser gråaktig ut istället. Växthusöronvivel är vanlig i stora delar av Sverige, och den är en riktig allätare. Till skillnad från många andra öronvivlar kan växthusöronvivel också föröka sig i blomkrukor. Den är dock inte alls farlig för några delar av huset, och uppträder endast undantagsvis som en allvarlig växtskadegörare för hobbyodlare.
Du kan andas ut!
– Andreas Nord
Tack så jättemycket för snabbt svar! Skönt, då kan jag fortsätta att släppa ut dem.
Humleblomfluga, Volucella bombylans, utvecklas i humle- eller getingbon, där larven lever av både avfall och värddjurens egna larver. Flugan är vanlig i hela landet utom på kalfjället, och kan ses besöka blommor under hela sommaren. Bilden är tagen av Dan Masreliez.
Jag hittade den här larven på golvet i början av hösten. Vi bor i Hässelby och har utekatter som ibland får med sig gäster i pälsen. Jag skulle vilja veta om det är en skadeinsekt.
Det ser ut som larven av humleblomfluga, Volucella bombylans. Själva flugan flyger under sommarhalvåret i löv- och blandskogar i hela landet, och ses ofta besöka blommor. Larven, däremot, utvecklas i humlebon, mer sällsynt i getingbon, där den lever av avskräde och humle- eller getinglarverna. Med stor sannolikhet har du ett humle- eller getingbo någonstans i närheten av ditt hem, där larven har kommit från.
Knölspindel, Araneus angulatus, är en sällsynt hjulspindel som finns i södra och mellersta Sverige. Helst lever den i varma och torra tallskogar, på hällmark eller sandig mark. Eftersom det är en naturtyp som är på stark retur inom artens utbredningsområde, är knölspindeln upptagen på den nationella rödlistan för hotade arter. Bilden är tagen av Tommy Sjöblom.
Vet ni viken spindel det här är? Jag fann den på Munsö i Stockholm i somras.
Det är en knölspindel (Araneusangulatus). Den är släkt med korsspindeln, och har sin utbredning i södra och mellersta Sverige. Arten hittas framförallt i öppna, torra och varma tallskogar. Där spinner knölspindeln mycket stora och kraftiga nät, ofta på tall eller mellan enbuskar. Den kan hittas både högt upp i träden, eller närmare marken. Just varma, torra skogar är en bristvara i Sverige och det är därför svårt för knölspindeln att hitta livsutrymme. Därför är den upptagen på den nationella rödlistan för hotade arter, i kategorin ’missgynnad’ (NT).
På den här länken kan du ser var andra har hittat knölspindlar i Sverige och läsa mer om arten.
Vi tror att detta är ett främre underben från ett rådjur. Med stor sannolikhet har en räv varit i farten och burit med sig benet från ett kadaver den hittat någon annanstans. Bilden är tagen av Ylva Larsson.
Jag hittade denna bendel på en hundpromenad i Kumla häromdagen. Jag fick på en grusväg som ligger mellan ett bostadsområde och en större åkermark. Bendelen var 25 centimeter lång. Det vore intressant att veta från vilket djur den kan komma samt om ni har någon gissning vilket djur som ligger bakom att den dök upp här. Varg har siktats i området för något år sedan.
Det är en del av frambenet på någon slags hjort, och givet den angivna storleken är rådjur det mest sannolika. Benet du har hittat motsvarar vår underarm, med de båda benen radius och ulna. Hjortarnas framben är uppbyggt som vårt, med en överarm (humerus), underarm, metakarpalben och falanger. Det ser dock lite annorlunda ut, för istället för att ha fem metakarpalben i handen som vi har, är hjortarnas metakarpalen sammansmälta till en enda del, som vi normalt uppfattar som hjortarnas långa ”underben”. Hjortarnas falanger, våra fingrar, utgörs av klövarna.
Det är nästan omöjligt att säga vad som har slagit rådjuret. Det kan vara större rovdjur som lo eller varg, men om jag uppfattar saken riktigt så har du bara hittat detta ben och ingenting annat. Om så är fallet, är det mest största sannolikhet en räv som har kalasat på ett rådjurskadaver. Det kan röra sig om ett trafikdödat rådjur, eller lämningarna efter ett slaget bytesdjur.
Rovflugan Laphria gibbosa, som saknar svenskt namn, är en av våra allra största flugor. Det är en ganska sällsynt art som förekommer i tallskogar i östra Götaland och Svealand. Just den här flugan sågs dock på Åland. Bilden är tagen av Jan Olin.
Under en sommarpromenad på Åland i delvis avverkad tallskog dök denna 4 centimeter långa fluga upp. Den vilade sig några sekunder och flög sedan vidare. Kan det vara en Laphria gibbosa? Tycker dock inte riktigt att det stämmer med bilder jag sett, där kroppsformen är annorlunda och änden på bakkroppen är svart.
Visst är det en rovflugan Laphria gibbosa. En stor och imponerande rovfluga som är spridd i tallskogar i södra Skandinavien, men den är aldrig särskilt vanlig. Rovflugelarverna lever inne i död tallved där de är rovdjur som äter larver av andra vedlevande insekter. I Sverige finns Laphria gibbosa framförallt i östra Götaland och i sydöstra Svealand. Hur den finska fyndbilden ser ut vet jag inte riktigt, men på den här länken kan du ser var svenska fynd har gjorts.
Att kroppsformen ser litet märklig ut kan bero på att din fluga är en hona (det syns på att ögonen är ganska små och inte närmar sig varandra på hjässan). Den svartblanka, litet spetsiga, avslutningen på bakkroppen som syns på många bilder är hanarnas könsorgan, och detta saknas här. Bakkroppsspetsen är istället avrundad.
GGrävlingen är vanlig i människors absoluta närhet. Här äter de allehanda saker, som sniglar, maskar och fallfrukt. Det är också ganska renliga djur – typiskt för grävlingarna är att anlägga små toalettgropar, eller ’latriner’, där de lägger sin avföring. Bilderna är tagna av Maria Sellberg.
I början av september hittade jag spillning efter något djur samma plats flera dagar i följd. Spillningen är delvis nedgrävd. Hundarna nosar väldigt försiktigt. Kan det vara ett rovdjur? Lo? Bilderna är tagna på Söderön i Uppland, nära Östhammar.
Av allt att döma är det spillning från en grävling. De grunda groparna – som brukar kallas för latriner – är typiska. Annars kan grävlingarnas spillning se ut nästan hursomhelst, en effekt av deras breda födointag. Ofta är spillningen dock ganska lös, och lätt ringlad, som på en av dina bilder. Grävlingar är tokiga i daggmask, men på hösten äter de också mycket fallfrukt.
– Andreas Nord
Strålande, tack så mycket! Hellre det än ett lodjur! En av våra hundar slogs faktiskt med en grävling på tomten i höstas. Trodde den var bortskrämd, men jag hade visst fel. Tack igen för ett snabbt svar!
Smedbocken, Ergates faber, är vår största långhorning och vår näst största skalbagge. Den imponerar med sina nära 6 centimeter långa, platta, läderartade vingar. Endast ekoxen är större. Smedbocken utvecklas i mycket hård, solexponerad tallved. Det tar larven flera år att bli vuxen, men den fullbildade baggen lever bara några veckor. Hos oss finns smedbock bara på Gotland och Gotska Sandön. Bilden är tagen av Lars Lindby.
Jag hittade denna fina skalbagge i min vedhög i Gammelgarn, Gotland, i somras. Jag gissar att det är en smedbock, läste att den finns bara här på Gotland. Tror ni att det kan stämma?
Det är absolut en smedbock, och precis som du säger finns den bara på Gotland (och på Gotska sandön). Det är en av Sveriges allra största skalbaggar, och larven utvecklas under flera år i mycket hård, solexponerad tallved. Skalbaggen är nattaktiv och dras gärna till ljus, men också till saker som luktar starkt av barrträd som en vedbod. Själv hittade jag smedbock vid Torsburgens brandfält utanför Kräklingbo inte långt ifrån Gammelgarn, bara någon dag efter din egen observation.
På den här länken hittar du våra tidigare poster om smedbock.
Gammafly, Autographa gamma, är en av våra vanligaste nattfjärilar, men till skillnad från många av sina släktingar är den faktiskt aktiv på dagen! Gammafly finns i nästan hela Sverige, och larven lever på nästan vad som helst. Emellanåt kan den göra stor skada på odlade grödor. Bilden är tagen av Bo Johansson.
I somras såg den här fjärilen på en vandringsled som heter Dolpstigen i Värmland. Den höll till på en ängsmark. Jag har inte lyckats bestämma den. Kan ni kan hjälpa mig med att tala om vad det är?
Fjärilen är ett gammafly, som på vetenskap heter Autographa gamma. Namnet kommer sig av det vita tecknet på framvingarna, som påminner starkt om den grekiska bokstaven gamma.
Gammaflyet hör till fjärilsgruppen nattflyn, men den är faktiskt i huvudsak dagaktiv. Den finns över hela landet, och larven lever på många olika slags växter. Ibland kan den ställa till stor skada bland odlade grödor.
Kommentarer