Bålgetingen, Vespa crabro, är vår allra största geting. I synnerhet drottningarna är imponerande kraftiga, men även de mindre arbetarna är mer än dubbelt så stora som några andra svenska getingar. Bålgetingen är för övrigt vår allra sävligaste och minst hetlevrade geting. Det är sällan några problem att flytta influgna bålgetingar. Bilden är tagen av Marianne Johansson.
I somras flög denna geting in i mitt sovrum i Göteborg. Det var den största geting jag någonsin sett. Är den ovanligt stor eller bara en normalstor bålgeting?
Det går strängt taget inte att avgöra vilken geting det är bara från bilden, eftersom inga detaljer som behövs för bestämningen (färgsättning på kropp och i ansikte, och så vidare) syns. Men givet storleken, finns inga rimliga alternativ till bålgeting, Vespa crabro. Det är vår allra största, men också snällaste, geting. Drottningarna kan bli mycket stora, med kraftig bakkropp. Arbetarna är litet spensligare, men fortfarande mer än dubbelt så stora som andra svenska getingar.
Ja, vad är det som har drabbat eken, egentligen? Något så oskyldigt som en duva i nöd, eller är det kanske någon som har spikat i trädet innan det föll? Den litet skarpare färgade fläcken mitt i det påverkade området, tyder på att alternativ två är det rätta. Bilden skickades in av Ingrid W. Severin.
En ek som troligen är över 200 år gammal har fallit på Fågelön i Ekerö kommun. Det finns ett blått märke till höger på bilden. Vad kan det vara? Sjukdom, skada, eller annat som förstört trädet?
Bajs från en duva eller annan fågel som ätit blåbär?
– Mats Hansson
Någon har troligen satt en spik i trädet. När järn i spiken interagerar med de olika garvämnen som finns i eken, kan det ge upphov till blå färg.
– Allan Rasmusson
Jag har hört att arborister markerar träd som ska eller bör tas ned med blått. Kan det vara ett märke efter en sådan markering?
Det kan det kanske vara, men dessa markeringar brukar göras direkt på barken och inte leta sig in i veden. Jag tror därför att Allans förslag, ovan, är närmare sanningen.
En veritabel ormgrop i vår frågeställares gödselstack! Här lägger snokarna ägg, och huggormarna solar sig i all högönsklig välmåga. En fantastisk berättelse om vikten av att värna naturen och den biologiska mångfalden på hemmaplan.
Tacksam för svar på en fråga om mina snokar i dyngstacken med söderläge. I början av juli hittade jag 4 snokar där samtidigt. En hade grävt ner dig i en trång grop medan en annan liksom buffade på den nedgrävda. Varför hade den ena grävt ner sig och varför buffade den andra på den? Någon dag senare hade en snok halva sin kropp nere i samma grop, huvudändan var nere i gropen, medan en annan var där och visade intresse för samma grop trots att det redan var fullt i hålet. De brukar lägga ägg i den här dyngstacken.
En svart huggorm låg igår bredvid de 4 snokarna, men den solade. Just den ormen har hela tomten som sitt revir sedan två år och har samma livsmönster dagligen och den är så van vid mig att den inte någonsin går undan. Igår och idag har det även varit en brun huggormshona här så förhoppningsvis blir de fler. Tomten har alltid haft orm och paddor, grodor och ödlor.
Det är mycket sten och sandjord och helt vild, oslagen natur och obegränsat med möss till följd av foderspill. Snokarna jagar i älven och kommer hem till kvällen med magen full. Två kattugglor häckade i en holk jag byggt och satt upp i en björk utanför vardagsrummet och de är här för mössen precis så som många andra ugglor är. De födde upp två kattuggleungar.
Men, snokarna, vad gör de i gropen i gödselstacken? Gör de gångar för äggläggning? Äter de stekellarver?
Det är glädjande för oss att höra att du tar så väl hand om ormarna och uppskattar deras närvaro på din tomt!
Vad snokarna sysslar med är svårt att svara på. Av bilderna att döma var båda djuren stora och grova i kroppen – honor, med andra ord. Snokhanar är små och spensliga i jämförelse. Vid den här tiden på året lägger snokarna sina ägg, så den rimligaste slutsatsen är nog att honorna fattat tycke för ungefär samma plats i gödselstacken. Det stämmer ju också med din notering om att snokarna brukar lägga ägg där. Huggormarna trivs nog bra på samma plats, där det är både varmt och gott om mat. Men de föder levande ungar, litet senare på sommaren.
Hoppas detta ger vägledning!
– Andreas Nord
Det är så roligt med alla dessa ormar! I år har jag sett ovanligt många snokar här, även av den smalare modellen och de smala har varit svarta i färgen. Sen är är det kopparödlor här också och grodor, paddor samt ödlor. Med lite otur blir de uppätna av ormar.
Äntligen såg jag den bruna huggormshonan ligga och sola tillsammans med den svarta hanen. Jag visste ju inte om de skulle hitta varandra, och med lite tur kanske de fann varandra redan då i parningstider. Det har flera år sedan jag såg någon parningsakt. På sensommaren eller under den tidigare hösten brukar honorna helt plötsligt försvinna från sin ordinarie solplats och där finns det då istället äspingar.
Nu är det bara att hoppas, för jag har endast sett svarta hanar under några års tid. En av dem är så bekant att han inte bryr sig det minsta om min existens och han har sin kvällssolplats hos en kanin med kvällssol. Hon bara tittar på honom och han tycks anse att han också har sin fulla rätt att njuta av hennes adress i solen, helt skyddad från eventuella yttre hot från ovan.
Vilka härliga berättelser! Tack för att du delar med dig!
Spillning i vår frågeställarens pannrum. Det är ofta svårt att förstå spillningar bara från bild, men mycket tyder på att det är något mårddjur som varit i farten. I garage, uthus och källare är skogsmården inte en sällsynt gäst. Spillningen ser dock litet liten ut för att komma från en mård. Kanske är det istället en hermelin som varit på besök?
Jag kontaktade en skadedjursbekämpare med anledning av misstänkt råttspillning i vårt pannrum. De anser att det inte är spår efter råttor. Istället gissar man på mink, vessla eller iller, eller kanske räv (vilket jag inte tror på). Jag har försökt söka på nätet utan att kunna artbestämma exakt. Spillningen är 2 till 4 centimeter lång och kletig. Vi har håligheter på några centimeter runt rörgenomföringar in till angränsande garage. Vi bor utanför Stockholm. I området rör sig dagligdags rådjur, räv, grävling och hare. Säkert också andra djur som är mer nattaktiva.
Eftersom spillningen ser ganska stor ut – större och mer exponerat än vad som är väntat från en råtta – håller jag med om att det nog är något mårddjur som varit i farten. Det är svårt att vara helt säker bara baserat på bilden, men skogsmård letar sig gärna inomhus. Mårdar är smidiga och har egenheten att tycka mycket om litet väderskyddade områden som vindar, garage och källare. Det är ett djur man sällan ser, men mården är förvånansvärt vanlig i nästan hela landet. Spillningen är emellertid litet liten för att komma från en mård. Det kan ju också röra sig om något annat mårddjur, till exempel en hermelin som är betydligt mindre och också förhållandevis vanlig landet runt. Då är spillningen några centimeter lång, och omkring en halv centimeter i diameter. Spillning från en småvessla ännu mindre. Skadedjursbekämparens förslag om iller håller jag för mindre sannolikt. De kan förvissa leva nära människan, men det är ovanligare med illerbesök inomhus, och illern är dessutom ett djur som framförallt hittas i det småbrutna odlingslandskapet.
Flera olika slags ängrar (skalbaggsfamiljen Dermestidae) lever av dött organiskt material i våra hem. Ibland kan de orsaka skador på bland annat pälsverk och ullprodukter. Larven på bilden är en museiängern, Anthrenus museorum, eller en närstående art. Museiänger och andra Anthrenus-ängrar är vanliga i nästan alla äldre villor och flerfamiljshus.
Jag har hittat ett tiotal larver i olika storlekar i mitt sovrum och i min garderob. De har varit på olika ställen, men jag gissar att det är någon typ av änger. Jag har försökt ta reda på exakt art, men det är svårt eftersom inga av bilderna jag hittar ser ut precis som mina. Är de pälsängrar eller mattbaggar? Och om det är mattbaggar, vilken art? Hur fungerar deras ägg? Lägger de ägg på hårda ytor eller direkt på textiler och finns det risk att man tar med sig ägg med olika föremål eller kläder?
Det här är larver av någon änger i släkten Anthrenus. Den vanligaste Anthrenus-ängern inomhus är museiänger, Anthrenus museorum, följt av kusinen Anthrenus verbasci som saknar svenskt namnt. Båda arterna är vanliga i de flesta äldre villor och flerfamiljshus. I dagligt tal kallas Anthrenus-ängrarna ofta för just mattbaggar, vilket anspelar på att de förr i tiden var allvarliga skadegörare på mattor i naturmaterial.
Larverna äter allehanda slags organiskt material, till exempel pälsverk, ullplädar, och äkta mattor. Äggen läggs på, eller nära, larvens födokälla. Normalt sett brukar mattbaggar inte ställa till någon större skada. Hittar du tillhörigheter med stora angrepp är saken dock annorlunda. Det brukar hjälpa bra att helt sonika stoppa pläd eller plagg i frysen i någon vecka. Du kan behöva upprepa behandlingen om det inte har effekt första gången. Fungerar det inte, är vår rekommendation att ta kontakt med en skadedjurssanerare.
Vi har skrivit om ängrar vid många tidigare tillfällen – det är ju skalbaggar som berör negativt och positivt. På den här länken hittar du tidigare frågor och svar.
Större husspindeln, Eratigena atrica, är vanlig i och omkring våra hem. De klättrar bra, och kan dessutom röra sig i ventilationstrummor och liknande. Inomhus är de riktiga nyttodjur, som gör processen kort med flugor och andra flygfän. Bilden skickades in av Deana Gurenius.
Den här spindeln dök upp i mitt badrum. Vad är det för någon och hur har den kommit dit tro? Jag bor tre trappor upp i ett hyreshus.
Spindeln är en större husspindel (Eratigena atrica) och det är en art som lever inne i våra hus eller i utrymmen som finns i närheten av våra hus. De gillar mörka skrymslen, där de gör sina trattliknande nät som de fångar sina byten med. Honorna lever ett stillsamt liv i sina nät och så här i slutet på sommaren och början på hösten ger sig hanarna ut på friarstråt, de springer omkring och letar efter honor. Därför ser man dem lite oftare.
De är väldigt bra på att ta sig igenom små springor och de klättrar väldigt bra. Tre trappor upp i ett hyreshus, tänker jag att de kan ta sig upp via ventilationsutrymmen eller bara via trapphuset, på golvet eller på väggarna.
Nej, någon husbock är det inte vår läsare har hittat. Det är istället en skalbagge i familjen jordlöpare, med några hundratal olika arter i Sverige. Just denna heter bronslöpare på svenska och Carabus granulatus på vetenskap. Bronslöparen är vanlig i öppen skogsmark och på andra halvöppna, delvis beskuggade marker i södra Sverige. Att den hittas inomhus är bara en olycklig slump, för något skadedjur är bronslöparen aldrig.
Är det en husbock jag hittade här hemma? Den hade vita fläckar på ryggen innan jag smackade till den.
Nej, någon husbock är det inte. Det här är istället en jordlöpare (skalbaggsfamiljen Carabidae) som heter bronslöpare på svenska, och Carabus granulatus på vetenskap. En vanlig skalbagge, och ett glupskt rovdjur som äter små sniglar, maskar, och annat mjukt. Den har kommit in av misstag, och fick plikta med livet alldeles i onödan.
Husbocken, Hylotrupes bajulus, tillhör en helt annat skalbaggsgrupp (familjen långhorningar, Cerambycidae) och ser väldigt annorlunda ut. Värt att tänka på är att husbock har jämförelsevis korta och kraftiga ben, är alldeles platt (inte kullrig som din jordlöpare) och att den saknar alla former av åsar eller gropar på täckvingarna. Den ser ut som en ganska skör, mjuk och platt bagge. Dessutom är den bara knappt hälften så stor som bronslöparen.
Kan det vara en ringduva, Columba palumbus, som lämnat dessa spår?
Kan det vara från snokar som finns här?
Detta bör vara spillning från en ringduva. Den är väldigt varierande i sitt utseende, och ser förvånansvärt däggdjurslik ut för att komma från en fågel. På den här länken kan du se några exempel på andra ringduvespillningar våra läsare har undrat över.
Stallgödsel i åkerkanten. Bilden är tagen av Paul Clarke.
Jag försöker läsa på hur jag ska använda stallgödsel och hittade följande text på nätet.
”Hästgödsel är oftast blandat med någon form av strömaterial, som hästarna gått på. Ströet fångar upp och binder urin. Som strö är det vanligt att använda till exempel spån, halm och torv. Dessa tre material är rika på kol och innehåller i sig ingen näring som jorden har nytta av. Tvärtemot, faktiskt. När spån, halm och torv bryts ner till jord kräver de energi från annan källa för att nedbrytningen ska ske. I en gödselhög tas energin från bajs och kiss i gödseln. Men om du använder färsk gödsel blandat med spån, halm och torv direkt i landen, är det risk att energi också tas från jorden. Fastän du fyllt på med gödsel riskerar jorden att bli mer näringsfattig än innan du gödslade.”
Stämmer verkligen slutsatsen i sista meningen på den här texten? Energi tar väl växterna från solen och näringsämnena försvinner väl inte vid nedbrytningen?
Texten verkar blanda ihop ”energi” och ”näring” på ett mycket olyckligt sätt, men om vi håller oss till näringen så kan man om man vill vara snäll säga att texten är korrekt förutsatt att man enbart tänker på näringsämnet kväve (N) när man skriver ”näring”. Det är tyvärr ganska vanligt i populära texter.
Om man blandar ned mycket torv, spån, halm, bark och liknande i jorden så kommer kväve att gå åt för att bryta ned materialet, vilket då i princip kan kan det leda till att det blir brist på kväve (men inte andra näringsämnen!) i jorden. Men om torven är indränkt med kväverik urin så torde det knappast vara ett problem.
– Torbjörn Tyler
Nej, det är lite svajigt med begreppen i texten. Nedbrytarna använder kolhydraterna i ströet (mest cellulosa som är uppbyggt av sockerarten glukos) som energikälla, men för att leva behöver de också andra ämnen som till exempel kväve. Detta kväve finns i hästarnas avföring och urin och det kvävet vill man ju att växterna ska ha nytta av. Men om det finns mycket strö blandat med avföringen så tar alltså nedbrytarna en del av det kvävet under sin livscykel istället för att växterna kan använda det.
– Mats Hansson
Det är sant att strö innehåller mest kol och väldigt lite mineralnäringsämnen, men i textent står det en hel del om ”energi” som verkar komma direkt ur nattmössan. Det är högst oklart vad de menar med ordet ”energi”. Det är i alla fall inte energi i korrekt mening. Växter behöver ingen energi från jorden. De får den från solen.
Hur det ligger till är rätt komplicerat och det beror mycket på dina exakta omständigheter, vilka växter du skall odla och i vilken mängd. I enkla ordalag fungerar det såhär: Strö förbättrar jordstrukturen vilket är bra för växternas rötter, men det kommer på några års sikt att brytas ner till koldioxid och vatten och så att säga försvinna från jorden. Alltså bör man kontinuerligt tillföra organiskt material/kompost av något slag. Mineralnäringen kommer nästan uteslutande från urinen. Dock, med mycket färskt organiskt strömaterial så kan man få en kraftig svamptillväxt och på kort sikt kan de knycka mineralnäringen så den inte kommer växten till del. Efterhand som svampbiomassan dör och bryts ner igen så frigörs mineralnäringen igen. Organiskt material bör därför minska läckaget av mineralnäringen bort från jorden och istället ge en långsammare tillförsel av näringen till växten. Färsk ren hästgödsel (urin och avföring) kan skada växter på grund av för högt mineralinnehåll, framförallt ammoniak. Därför skall man låta gödseln ”bränna” och under denna tiden tar mikroorganismer dels upp näringen och dels konverteras ammoniak till nitrat som är mindre skadligt för växterna.
Med andra ord, om du vill ha snabb tillväxtökning och redan har en bra jordstruktur så är det säkrast att undvika att få med strö som inte är mättat med urin. Glöm inte att låta gödseln bränna först. Dock, tillför du inget organiskt material så försämras efterhand jordstrukturen. Det finns mycket fantasifulla förslag på internet, men också gedigna källor såsom boken ”Jord” av Håkan Wallander.
– Allan Rasmusson
Det är helt rätt att växterna får sin energi från solen. I texten förväxlas energi med kväve, byter du ut energi mot kväve så blir det korrekt. För det är nämligen så att svampar som bryter ned kvävefattigt strömaterial, som halm och spån, behöver ta kväve från omgivande jord vid nedbrytningen. Då blir det inget över till växterna för svamparna har alltid första tjing.
Näring som kväve kan mycket väl förloras under nedbrytningen och då läcka ut i omgivande vattendrag om kvävenivån är hög. Övergödningen av Östersjön är ett exempel på detta. Om man lägger på hästgödsel på hösten är det därför bra med kvävefattigt strömaterial som håller kvar kvävet i jorden.
Vanlig padda, Bufo bufo, är ett av våra vanligaste groddjur. Det är en förvånansvärt variationsrik padda i fråga om färgsättning. Vissa djur är bruna eller brunsvarta, medan andra är vackert olivgröna eller rödanlupna. De saknar dock alltid strandpaddans gula rygglinje, och grönfläckiga paddans vackert smaragdglänsande gröna fläckmönster. Bilden skickades in av Lars Malmberg.
Vad kan detta vara för padda? Den ser inte ut som en vanlig padda i mina ögon.
Jodå, det är en vanlig padda, Bufo bufo. Den varierar ganska mycket i färg, åtminstone om man tittar nära. Av storleken att döma rör det sig om en fjolårsunge. Så småningom, när den är ungefär 3 år gammal och 5-7 centimeter mellan nos och svansspets, kommer den att leka för första gången. Då gör vanliga paddan en lång och farofylld resa, oftast till samma damm som den själv en gång kläcktes i.
– Andreas Nord
Tack för svar. Jag reagerade på de röda fläckarna på ryggen som jag inte har sett förut. Det försvinner väl med åldern.
Kommentarer