Vedspegelbock, Phymatodes testaceus, är en skalbagge i familjen långhorningar som är vanlig i södra Sverige. Larven lever i och under barken på björk och ek och förpuppar sig där på våren. Den vuxna skalbaggen tittar fram på våren och försommaren. Eftersom vedspegelbock utvecklas i björkbark är det ganska vanligt att de hittas inomhus. De följer nämligen med veden in, och stugvärmen får skalbaggen att tro att våren är kommen. Något skadedjur är vedspegelbocken dock aldrig. Bilden skickades in av Malin Borgström.
Sedan några veckor har vi många skalbaggar i vårt nybyggda bastuhus. Bara häromdagen vräkte jag 10 stycken! De finns också inne i stugan som är 50 år gammal och ligger på Åland. Baggarna är en och en halv centimeter långa, rör sig lite långsamt och kryper helst, men de kan flyga. Hur kommer de in? Vi har bara vädrat med täckta vädringsluckor, men vi tar in ved. Är det skadedjur? Hur blir vi av med dem?
Skalbaggen är en långhorning som heter vedspegelbock på svenska, och Phymatodes testaceus på vetenskap. Det är en vanlig skalbagge i hela Götaland. Larven utvecklas i och under barken på björk och ek och förpuppar sig där på våren. De vuxna skalbaggarna kläcker i maj och juni, lever några veckor, parar sig och lägger ägg.
Det är ganska vanligt att de hittas inomhus. Varför då? Jo, för att de gärna ynglar i ved med som barken kvar. När vedträna tas in i värmen tror skalbaggen att det är dags att komma fram. Samma sak utnyttjas av många entomologer som ”kläcker fram” olika slags vedinsekter genom att ta in ved, grenar eller trädsvampar i värmen.
Det är säkerligen så att baggarna kommit in hos er med veden ni tar in. Ni behöver alls inte vara orolig för baggarna – de är aldrig någonsin skadedjur.
Här kan ni läsa våra tidigare inlägg om vedspegelbock.
Kan människor lukta sig till rätt partner, och hur går det till? Kanske är det just detta som kärleksparet på schäslongen, porträtterade av Joseph Partridge år 1817, funderar på? Vår gästexpert reder ut begreppen.
Jag är 15 år gammal och har fått en idé om hur biologi och kärleksrelationer hänger ihop, och jag skulle jättegärna vilja veta om det finns någon vetenskaplig grund för min hypotes. Min teori går ut på att hjärnan är smartare än vi tror och kan ”känna av” vilken blodgrupp en annan människa har. Jag tror att detta kan fungera som en biologisk markör som får hjärnan att skicka ut kärlekssignaler eller skapa en mental koppling till en annan person, för att skapa en bra matchning (t.ex. att likheter i utseende men olikheter i personlighet skapar balans). Jag vet att blodgrupper oftast bara pratas om inom medicin, men min fråga till dig som expert är: Finns det någon känd forskning om huruvida blodgrupper (eller liknande biologiska markörer) påverkar signalsubstanser i hjärnan eller vår attraktion till andra? Det vore otroligt roligt att höra vad en riktig forskare tänker om detta!
Det finns ganska många studier som har tittat på partnerval kopplat mot så kallade ”transplantationsgener”. De kallas så eftersom de behöver matchas mellan mottagare och donator vid en organtransplantation. Funktionen av transplantationsgenerna, som egentligen heter MHC-gener (för Major Histocompatibility Complex), i immunförsvaret är så klart något helt annat än transplantation, nämligen att visa på utsidan av varje cell vad som finns på insidan. Det är viktigt för hur immunförsvaret känner igen skadliga ämnen och reagerar på dem.
Ekologer tycker att MHC-gener är superspännande eftersom de är de mest variabla gener man känner till hos ryggradsdjur, inklusive människor. Om man väljer en partner med annorlunda MHC-genvarianter än vad man själv har kommer avkomman att få stor genetisk variation i MHC-generna, vilket är fördelaktigt för då är man troligtvis framgångsrik vad gäller att hantera sjukdomar.
Studier hos människa, möss, fisk, och flera andra slags djur, har visat att det finns ett aktivt val av partners med annorlunda MHC-uppsättning än vad man själv har. Ledtråden är sannolikt dofter, på så vis att doften delvis leder oss till en speciellt lämplig partner. En av de mest klassiska och bäst kända studierna på området är det så kallade ”svettig T-shirt-experimentet” från mitten av 1990-talet. Du kan läsa studien i sin helhet på den här länken (på engelska).
Själv har jag fram för allt undersökt partnerval kopplat till MHC hos fåglar.
Huggormen är den enda av våra tre svenska ormarter som finns längst i norr. Jämfört med snok, är huggormen kortare och kraftigare, och har en kort, smal svans. Ormar i människans närhet lever ett tufft liv. De är utsatta för olika slags rovdjur som kråkor och utekatter. Därtill dödas många ormar dessvärre av rädda husägare, nästan uteslutande fullständigt i onödan. Hur ormen på bilden har förolyckats, vet vi dock inte.
Jag har en fråga om en orm som jag fann i en by i Haparanda kommun i fjol sommar. Vet ni vad det är för orm? Huggorm är det som brukar finnas där, men jag tycker inte den här ormen stämmer in på det. Den var omkring en halv meter lång och kändes tjockare än vad huggorm brukar vara. Jag tycker inte heller att mönstret stämmer på huggorm.
Det är en huggorm, som är den enda ormarten som finns så långt norrut. Den ligger uppochner och ser därför lite annorlunda ut, men den korta och tydligt avsatta svansen och det lilla kantiga huvudet avslöjar den. Snokar är mycket mer långsträckta och smäckra, och brukar också vara mer eller mindre schackrutemönstrade på buksidan.
Men snoken är mestadels en sydlig art i Sverige. Norr om Sundsvall är den väldigt sällsynt, och förekommer nästan uteslutande i kustbandet. En av anledningarna till detta är att snoken lägger ägg – gärna i komposter eller gödselstackar. För att äggen ska kunna utvecklas till kläckning måste det vara ganska varmt under en lång och sammanhängande period. Långt norrut i landet blir även en ganska stor gödselstack till slut alltför kall för att snokäggen. Huggormen, däremot, föder levande ungar och har därför inte samma geografiska begränsningar. På samma sätt förklarar detta varför skogsödla finns långt norrut. Den är nämligen också en levandefödare.
Renfanebagge, Galeruca tanaceti, är en av våra mer allmänna bladbaggar. Larven lever, namnet till trots, gärna på rölleka. Det är just små röllekeblad som syns på bilderna, som skickades in av Malin Lindvall.
Vi har köpt gård och håller på och lär känna allt som växer och alla djur som rör sig i trädgården och på vår mark. En kväll tidigt i maj såg jag en himla massa larver på gräsmattan. Jag känner inte igen dem och kan inte heller hitta en liknande bild på internet. På en yta på ungefär 3 gånger 8 meter var det säkert uppåt hundra larver av olika storlekar. De minsta var ganska smala och kanske strax under en centimeter långa och de största var fetare och upp till två centimeter. Inga träd eller buskar i närheten. Mycket tacksam för svar om artbestämning och gärna kort kommentar om de kan ses som nyttodjur eller något som jag ska försöka få bort från min trädgård.
Det är larven av en bladbagge som heter renfanebagge, Galeruca tanaceti. Den hör till en ganska stor grupp av skalbaggar som kallas för bladbaggar (Chrysomelidae, på vetenskap). Namnet till trots lever renfanebaggens larver gärna också av rölleka, vilket syns på din bild. Den vuxna skalbaggen är svart och oval. Man brukar se den i stor mängd på sensommaren och hösten.
Renfanebagge är inget skadedjur, men både larverna och de vuxna baggarna är bra födokällor för andra smådjur. Jag tycker inte att du behöver vidta några åtgärder.
– Andreas Nord
Efter lite googling och eftersom de endast verkar hålla sig på gräsmattan och jag inte odlar varken renfana eller rölleka, så har jag kommit fram till att jag tycker att det är helt okej att ha dem i trädgården. Måste tillägga att det här är en himla bra tjänst som ni erbjuder!
Det är larven av någon blåsbagge som vår frågeställare hittar därhemma. Blåsbaggar Malachiidae) är en liten skalbaggsgrupp i Sverige, med knappt 20 olika arter. Som vuxna är de lätta att känna igen på grund av sin egenhet att stjälpa ut bjärt färgade hudblåsor längs kroppssidorna och i nacken när de känner sig hotade. Det är just därför de kallas för blåsbaggar. Inomhus är det ofta den vackra blåsbaggearten Anthocomus fasciatus som man brukar stöta på. Bilden skickades in av Claes Hammarberg.
Vi har sedan två veckor tillbaka hittat ett tjugotal larver i olika storlekar i vår bostad, i fyra olika rum på både övervåningen och undervåningen. Två har vi hittat på diskbänken, medan har övriga hittats i sovrum, tvättstuga och kök. Vi har sökt på internet för att ta reda på vad det är, utan att lyckas. Tacksam om ni vill hjälpa oss!
Det här är en larv av någon blåsbagge, en grupp skalbaggar med ett drygt 10-tal olika arter i Sverige. Inomhus brukar arten Anthocomus fasciatus vara den vanligaste, åtminstone i lite äldre hus. Den saknar svenskt namn. Den fullvuxna skalbaggen är vackert svart med blyaktig glans och två skarpt orange tvärband på täckvingarna.
Blåsbaggar är nyttodjur – inte minst larverna som glupskt förser sig av andra skalbaggslarver. Inomhus jagar de bland annat trägnagarnas larver, och minskar på så sätt skadan dessa kan göra på byggnadsvirke.
Nej, det är ingen björnloka som är på väg upp i närheten av vår frågeställares torp. Vår expert tror istället att det rör sig om jätteloka, eller eventuellt någon introducerat loka-art. Även om det hade varit en björnloka vare sig får eller bör man gräva upp den, eftersom det i synnerhet är växtsaften som i kombination med solljus gör björnlokan hälsovådlig. Att lära barnen om vad som är farligt och ofarligt i naturen, är en bättre väg att gå.
Dessa blad kommer upp i närheten av vårt nyinskaffade torp i Sörmland. Vi vill gärna veta om det är jätteloka eller björnloka. Vi har barn som kommer under sommaren och även om växten inte står på vår mark, så växer den precis intill. Så det är en fråga om hantering också. Granntomten är ett naturreservat, så får vi själva gräva upp den då?
Det är inte björnloka utan troligen jätteloka eller alternativt någon av de andra storvuxna, invasiva , lokorna.
Man får aldrig gräva på annans mark och i synnerhet inte i naturreservat. Visa barnen växten och lär dem hur den ser ut och att den är farlig att leka med istället!
Larverna av många olika slags nattsländor bygger skyddande hus av växtdelar, sand, grus, eller snäckskal. Ofta är valet av byggmaterial unikt för olika arter eller grupper av närbesläktade nattsländor. Det är inte så konstigt att nattsländornas larver brukar kallas för husmaskar! Bilden skickades in av Jenny Andersson.
Bilden här ovanför tog jag i en liten vattensamling i Småland i början av maj. Mitt i bilden finns en liten ansamling av växtdelar som ser ut som en liten kotte. Men den rör sig långsamt framåt! Vad kan det vara?
Kotten är i själva verket en larv av någon nattslända. Ibland kallas de, passande nog, för ”husmaskar” som vi har skrivit om tidigare. Nattsländornas larver kan både leva fritt i vattnet, eller bygga hus. Olika arter gör olika. Hos de husbyggande nattsländorna varierar byggmaterialet mellan olika arter, och kan bestå av sandkorn, barkbitar eller mjuka växtdelar. Huset kan vara ett slätt, rakt eller böjt, rör, platt, klockformat, eller se ut som en taggig klump. Ibland har huset pålimmade små stenar, snäckor eller långa pinnar.
Som en tumregel kan man säga att nattsländelarver i stilla vatten i större utsträckning bygger med lätta saker som växtdelar och löv, medan nattsländor i strömmande vatten använder tunga byggmaterial som sand eller grus.
Hos husbyggande nattsländelarver ligger hela djuret gömt och skyddat inne i huset. Larven förpuppar sig inne i larvhuset och tar sig ut 2-3 veckor senare. Den vuxna nattsländan är ofta brun eller grå med fjälliga vingar, och kan faktiskt påminna litet om en fjäril. Som namnet antyder flyger nattsländor framförallt i kvällningen och på natten.
Fjärilen på bilden påminner mest om rödbrunt stamfly, Amphipoea oculea, som förekommer allmänt i södra Sverige och vidare längs norrlandskusten. Larven lever i stjälkar och rötter på diverse gräs och förpuppar sig sedermera i en kokong i marken. Det finns dock två andra stamflyn som ser nästan likadana ut, så bestämning bara från en bild är svårt och ibland omöjligt. Bilden är tagen av Ann-Charlotte Appelfeldt.
I somras såg jag den här nattfjärilen på en allmänning i Falkenberg. Kan det vara ett mindre stamfly?
Enligt mitt förmenade påminner fjärilen mest om rödbrunt stamfly, Amphipoea oculea. Denna art är dock mycket lik både mindre stamfly (Amphiphoea crinanensis) och ängsstamfly (Amphiphoea fucosa), och det kan vara svårt eller omöjligt att bestämma dem från bild.
För att bli helt säker på vilken av stamflyna det rör sig om, måste man nästan alltid dissekera fjärilarnas bakkropp och studera deras könsorgan i mikroskop.
Bladsteklarnas larver påminner starkt om fjärilslarver, men de har fler benpar på buken och är ofta litet tjockare. I Sverige finns omkring 500 olika slags bladsteklar, och många är dåligt kända. På flenörter lever arten Tenthredo scrophulariae, som kanske borde få heta flenörtsbladstekel på svenska. Bilden är tagen av Ingrid Timle.
Vad är det för fjärilslarv som gillar min flenört i Mölnlycke öster om Göteborg? Jag fotograferade den i mitten av juli i fjol. När jag söker på nätet kommer jag bara till flenörtskapuschongfly, vars larv har många starkt gula fläckar. Är detta ett yngre stadium eller en annan art? Vilken i så fall?
Din vackra larv är alls ingen fjärilslarv! Den ska istället bli en bladstekel som heter Tenthredo scrophulariae. Arten saknar svenskt namn, men som det vetenskapliga artepitetet antyder utvecklas den här bladstekeln på flenörter (växter i släktet Scrophularia). Just scrophulariae betyder nämligen ungefär ”[den som] som hör till flenörter”. Om jag hade fått välja det svenska namnet, hade jag kallat arten för flenörtsbladstekel.
Bladstekellarver påminner starkt om fjärilslarver, men kan skiljas på att de har fler fötter på magen och ger ett allmänt ’rundare och bulligare’ intryck. Vi har flera tiotals olika bladsteklar i Sverige, och många av de är väldigt dåligt kända.
Stillhavsostron (Magallana gigas) är en invasiv främmande art som förekommer längs den svenska västkusten. Till Europa kom stillhavsostronet i mitten på 1960-talet, när det planterades in för att odlas i Frankrike. I Sverige upptäcktes arten för första gången som etablerad 2007. Men faktum är att man redan på 1970-talet gjorde försök att odla arten i norra Bohuslän. Ostronet växte bra, men reproducerade sig inte, och därför lade man ner försöket. Om de stillahavsostron som idag förekommer i Sverige trots allt härrör från denna utplantering vet man inte. Forskarna spekulerar också i att larver från vilda stillahavsostron i Danmark har drivit med havsströmmar till svenska kusten och sedan etablerat sig. Bilderna är tagna av David Kornhall.
Detta musselskal har jag hittat bland otaliga sandmusslor, hjärtmusslor, och annat, uppspolat i sanden vid havsstranden i Frösakull nordväst om Halmstad. Det liknar ingenting jag funnit förut. Det ser litet kantigt ut men är uppenbarligen oskadat och har inga brottytor (förutom en minimal skada i högra ytterkanten som lyser vit och som jag själv vållat). Yttre delen av yttersidan, från låset räknat, är mycket tunn och skrovlig, eller räfflad. Den starka påväxten av havstulpaner är ovanlig på platsen. Hela innersidan är vit, lätt buktig men blank, nästan som polerad.
Det övre skalet är det invasiva stillahavsostronet (Magallana gigas). Det finns nu ända ner till Malmö, men inte i så stort antal, eftersom arten vill ha relativt hög salthalt. Vid Hallands Väderö och längre norrut längs västkusten finns stillhavsostron i desto större mängder. Du kan läsa mer om stillahavsostron och andra invasiva arter på den här länken.
Kommentarer