Närbild på en fjädermygglarv. Bilden tagen av Jasper Nance.
Hur hög syrgashalt/löst syre i milliliter per liter behöver vatteninsekter för att kunna leva i/under vattnet och hur lite löst syre behövs för att de ska dö? Finns det några vatteninsekter som tål låg syrgashalt? När anses vattnet vara syrefattigt och när är det syrerikt?
Vissa insekter klarar av väldigt låga syrgashalter. T.ex. fjädermygglarver borrar ner i syrefritt sediment för att gömma sig för rovdjur. De har utvecklat en speciell form av anaerob metabolism för att tillfälligt överleva helt utan syre. Dock fungerar inte det hur länge som helst – efter en stund måste de få tillgång till syre igen för att överleva.
En ganska vanlig definition på syrefattigt vatten verkar vara 2-3 mg/L. Som mest kan vatten innehålla upp till ~9 mg/L syre. Det kan även vara skadligt med för mycket syre, dels för att det leder till produktion av fler reaktiva syreföreningar. Detta gäller för insekter också, och de har sämre överlevnad vid höga syrgashalter. Försök med bananflugor visar att de kan i viss mån anpassa sig till både syrefattiga och syrerika miljöer.
Vresros, Rosa rugosa. Bilden tagen av Morn the Gorn.
Unga ek- och tallplantor betas ju gärna av vilda hjortdjur. Jag undrar hur pass mycket ekens/tallens föryngring underlättas om de får växa upp i skydd av taggiga buskar såsom nyponrosor? Är buskarna ett tillräckligt skydd mot viltbete i områden där det låt oss säga finns mycket rådjur? Jag har hört att rådjur gärna äter rosor men jag förmodar att de trots det borde utgöra en viss barriär? Eller äter rådjuren upp både rosorna och ekarna? Vilken buske kan tänkas utgöra det bästa skyddet mot viltbete?
Taggar hjälper inte tvunget. Rådjuren äter t ex upp mina björnbärsblad såväl som järnekarna.
Enligt “folkkunskap” skall Berberis-buskar vara effektivt mot rådjur, men jag vet ingen vetenskaplig studie och har inte provat själv. Det är hur som naturligtvis svårt att säkra en hel trädplantering.
Gulprickig dasse (hyrax), Heterohyrax bruceii. Bilden tagen av Buecherfresser.
För väl sextio år sedan läste jag Bibeln, och Koranen. Blev väldigt intresserad av leviticus och vad man fick och inte fick äta. Senare i livet har jag gått ut med en troende judinna, och då var det viktigt att äta koshermat.
Det står i elfte kapitlet att man inte får äta kött av ”klippdassen, ty han idisslar väl, men har icke klövar, han ska räknas för er såsom oren.” Själva ordet klippdassen lade jag direkt märke till. Den fanns ju inte i Skåne. Så ser jag ett program för någon vecka sedan om klippdassen, där man bl a får veta att den är endemisk i Sydafrika.
Hur kan det komma sig att man nämner det djuret i Gamla testamentet? SvT hade ingen aning, eftersom man hade köpt in programmet. Man bad mig forska vidare på egen hand, vilket jag alltså gör nu. Jag har även skrivit till församlingen här i byn.
Jag undrar om producenten inte varit felinformerad? Av vad jag kan läsa mig till av IUCNs bedömning har klippdassen/klipphyraxen (Procavia capensis) en utbredning som också omfattar delar av mellersta Afrika och områdena kring Röda Havet och arabhalvön inkluderande bl.a. Israel och Jordanien. Och då är kanske inte dess omnämnande i bibeln lika märkligt!
-Andreas Nord
Ibland har zoologer lite olika uppfattning om det är samma art eller flera som finns i olika områden. Så vissa anser att de klippdassar som finns i Sydafrika är en egen art, andra att det bara finns en enda art klippdass i hela Afrika och på arabiska halvön. Hur som, klippdassar finns även i Israel, så det är inte konstigt att de nämns i Bibeln.
Så här långt var det en av de lätta frågorna, men den svåra (och gräsligt intressanta) är ju varför man inte äter vissa saker. Varierar ju mellan olika kulturer och religioner. Som boende i Sverige är det ju tämligen lätt att undvika att äta klippdass.
-Bodil Enoksson
Däggdjurssystematik är inte alltid så självklar och mycket händer just nu främst med hjälp av genomforskning, vilket betyder att man inte längre tittar bara på djurs utseende utan också på hur deras gener ser ut. Däggdjurens utveckling tog fart i Jura och Krita (alltså för omkring två hundra till sextiofem miljoner år sedan). Vid denna tid satt flera av de kontinenter vi känner i dag ihop i en superkontinent som kallas Godwana. På grund av att kontinenterna började slitas loss utvecklades däggdjuren olika på de alltmer isolerade kontinenterna som flöt bort från varandra som isflak. På den Afrikanska kontinenten började en stor mängd ”artlinjer” (eng. traits) utvecklas inom en grupp som vi idag benämner Afrotheria, dit också elefantdjur räknas tillsammans med flera andra ordningar som fortfarande har sin huvudutbredning just i Afrika. Också ordningen Hyracoidea (hyraxar på svenska). Den i sin tur indelas numer i tre släkten, träddassar, Gulprickig hyrax och Klipphyrax. Träddassar finns med två arter söder om Sahara, alltså tropiska och södra Afrika, Gulprickig hyrax, med en art men ett otal underarter, i östra och södra Afrika och klipphyrax söder om Sahara, Sydafrika, Capprovinsen och nordöstra Afrika, Levanten och Arabiska halvön, även i vissa isolerade populationer i Algeriet och Libyen. Det bör påpekas att systematiken inom ordningen är fortfarande outredd och mycket kommer säkert att ändras i den nära framtiden.
Hyraxarna räknas alltså inte längre inom hovdjuren, och inte ens till dess nära släktingar. Däremot har de väldigt intressanta tår, som påminner starkt om hovar. Får du chans någon gång att studera deras tår på till exempel ett museum, glöm inte att ta en närmare titt.
-Lars Lundqvist
Lite imponerande att bibelöversättarna kände till klippdassarna, förresten.
Min orkidé beter sig lite annorlunda (eller fullt normalt?). Den har börjat växa på tvären, så att säga med luftrötter rakt ut i tomma intet. Vanligt? Ska man kapa av den och sätta i egen kruka?
Det är fullt normalt eftersom detta handlar om en orkidé som i naturen växer hängande på trädstammar och -grenar i höga träd i regnskogen. Dess rötter hämtar näring ur regnvatten och luft med hög luftfuktighet, men är inte gjorda för att växa i jord.
Gråkråka, Corvus (corone) cornix. Bilden tagen av Martin Olsson.
Nu vinterfodrat ett par kråkor 4 vintrar. Lätt att skilja på individerna. Den ene/ena saknar höger fot. 3 kullar ungar har vi sett så de båda har var sitt kön. Vilken är han och vilken är hon hon ? Vid foderbrädet inväntar ”One-foot” alltid partners ankomst eller kallar högljutt på den innan måltiden påbörjas. Men den 2-fotade hugger i direkt – även ensam. Inväntar aldrig partners.
Hos kråkor är hanen i allmänhet lite större än honan, men storleken överlappar mellan könen och är inget man direkt kan se för blotta ögat utan att ha fågeln/larna i handen för att mäta dem. I övrigt är de helt lika i dräktfärg. Innan och under häckningen framträder en del andra subtila skillnader mellan könen. Kloaken (som är en gemensam köns- och avföringsöppning som bl.a. fåglar och kräldjur har) svullnar hos hanen, och honan får en s.k. ”ruvfläck” på magen. Det är en alldeles obefjädrad yta som är väldigt rik på blodkärl. Den används, som namnet antyder, för att bättre värma äggen. Men inte heller sådana skillnader går att se utan att ha fågeln i handen.
Man får då fundera lite på beteenden. Jag kunde tänka mig att den fågel som först anländer till foderbordet är hanen – hos många fåglar är hanar lite ”djärvare” än honor. Å andra sidan kunde man också tänka sig att den något handikappade, enbenta fågeln, helt oberoende av vilket kön den har, väljer att få bekräftelse att kusten är klar från sin bättre utrustade kamrat. Kanske är den t.ex. lite långsammare i starten, vilket kan vara ödesdigert om en duvhök råkar sig förbi.
Fick denna larv-bild av en biodlare. Hon påstod att larven var endast ca 1,5 cm lång och hade klättrat upp på en bricka som ligger under bikupan för uppfångning av varroakvalster. Vad är det för något?
Det är sannolikhet en larv av en flugbagge (skalbaggsfamiljen Cantharidae), av vilka vi har knappt 50 arter i Sverige. De vuxna djuren äter antingen pollen eller lever som rovdjur, medan larverna är rovdjur på diverse mjuka insekter och andra ryggradslösa djur.
De vuxna skalbaggarna är avlånga, och har ludna och helt mjuka täckvingar. Många arter är vanliga (särskilt på försommaren), andra ganska sällsynta.
Rotokopeppar, Capsicum pubescens. Bilden tagen av JoeCarrasco.
Jag har en fråga om chilifrukter. Jag älskar chilli och att laga mat och odla chili – men har oturen att vara allvarligt allergisk. Jag försöker nu spåra släktet jag inte tål – för att förhoppningsvis hitta några jag faktist kan umgås med. Jag har försökt på bibliotek och via nätet men inte riktigt kommit någonstans. De jag absolut inte kan vara i närheten av är paprika. De som ligger närmast i släktled är inte heller jättebra, men reaktionen är absolut mindre. Så frågan är – vilka chilifrukter ligger biologiskt längst bort ifrån paprikan?
Enligt publicerade släktskap mellan olika kultiverade paprika/chili-sorter så är rokotopeppar den sort som är längst från paprika (och alla de andra). Den kan dock möjligen vara svår att få tag på. Läs mer på https://sv.wikipedia.org/wiki/Rokotopeppar
-Jörgen Ripa
Paprika ingår i arten spanskpeppar (Capsicum annuum) tillsammans med många sorter av mer eller mindre heta chilifrukter. Chilisorter finns också i andra, närstående arter och det kanske är i någon av dessa som du hittar det du söker. I boken Kryddor (författare Lennart Engstrand och Marie Widén) nämns fyra sådana släktingar: flerårig spanskpeppar (C. frutescens), havannapeppar (C. chinense), rokotopeppar (C. pubescens) och bärpeppar (C. baccatum). Boken Kryddor listar ett varierande antal sorter under respektive art, och ger dessutom en fyllig beskrivning av allt som är värt att veta om chilipeppar. För några år sedan publicerades ett släktträd över släktet baserat på DNA-data, och enligt detta träd ligger rotokopeppar (med sorterna ’Rocoto’, ’Manzano’ och ’Rocoto Canario’) längst från spanskpeppar.
Sveriges största daggmask, Lumbricus terrestris. Bliden tagen av Michael Linnenbach.
Varför kryper daggmaskar upp i hink fullt med vatten?
Eftersom maskar kan andas genom huden, så är det inte för att undvika att drunkna. Många forskare tror att det är för att förflytta sig till nya områden. I vanliga fall så ligger maskarna under jorden eftersom de är känsliga för uttorkning. Alla känner till att maskarna brukar komma ut när det regnar och jorden blir fuktig. Då tror man att de passar på att ta sig fram snabbare ovanför jorden, när risken för uttorkning är minimal. Maskarna som hamnar i din hink tror förmodligen bara att det är en ovanligt regnig dag!
Kommentarer